måndag 21 mars 2011

Äventyr 11: Fjällnostalgi

Det var här i Storhogna som jag lärde mig att älska vintern. Det var här jag tog mina första stapplande skär på längdskidor. Det var här som jag kraschade rakt in i liftkön för att jag inte visste hur jag skulle stanna med mina slalomskidor. Det var här jag fnittrandes sprang i hotellkorridorerna på kvällarna och busknackade på varenda dörr tillsammans med Alexandra Rapaport och hennes kusiner. Det var här som jag blev den snö-knarkare som jag är.

Helgens äventyr är en resa i nostalgins tecken. Jag har inte varit här sedan jag började mellanstadiet och jag är väldigt nyfiken på att se hur allt verkligen ser ut nu för tiden. Här i Storhogna, där min passion föddes. Tillsammmans med pojkvännen och hunden har jag hyrt stuga, och vi har tagit med skateskidorna för att utforska fjället. Det finns liftar och utförsbackar också, men vi känner båda två att vi har vuxit ur backarna som Storhogna kan erbjuda. Däremot, rakt över fjället i Klövsjö, finns det brantare backar och i Vemdalen finns det bra off-pist i skogen om man vet var man ska leta. Men vi kände att vi ville svettas ordentligt i helgen, så det fick bli skateskidorna som surrades fast på taket. Klassiska skidor är inte att tänka på. Efter mitt Vasalopp kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att jag kommer att utföra den rörelsen på mycket, mycket länge än..

Fredagen invigs med lätt snöfall och en del vind så vi bestämmer oss för att utforska spåren som går i skogen.

Kan det vara så att vi ska följa pilen?

Spåren börjar med en rejäl klättring uppför fjället för att sen i sakta mak vindla sig ner genom fjällskogen. Det är vackert runt omkring oss med snödraperade granar och fjällluften som vibrerar i näsborrarna är krispig och klar. Svetten droppar längs ryggen. Spåren är kanonfina och väl preparerade. Rumpmusklerna krampar lite efter den branta startbacken, men det släpper i första utförslöpan.

Drickapaus efter mastodont-uppförsbacken


Diesel skuttar iväg som skjuten ur en kanon när vi släpper lös honom i nerförsbacken. Han ser lika lycklig ut som jag känner mig. I fjällen känns allt så enkelt. Inga vardagsproblem som knackar på innanför pannbenet och vill ta upp plats.
Efter lunchen i vår mysiga stuga tar vi ett varv till i spåret, men då fuskar vi och tar liften upp för den värsta backen och njuter mest av den härliga nerfärden. Varför göra det svårt för sig när man kan göra det enkelt?


Diesel får åka i husses famn för att slippa springa sig trött i uppförsbacken

 På kvällen är både knoppen och kroppen nöjda. God mat och gott sällskap gör aftonen till en mycket angenäm tillställning.

En solstråle letar sig in genom gardinen och väcker mig på lördagsmorgonen. Hjärtat tar ett skutt och jublar vilt av lycka. Men efter morgonpromenaden med Diesel inser jag att det inte blir någon tur på fjället idag heller. Det blåser nämligen storm. Vi tar istället spåret som går till Vemdalsskalet. Det är ett jättefint, relativt platt, och lättåkt spår som går i skyddad skog. Vi verkar vara tidiga, för vi får lägga de första skate-spåren!



Här värmer solen. Den extra fleecetröjan åker snabbt av och vi hittar snart en färdiggrävd solgrop i perfekt läge som inte går att motstå. Här blir vi kvar ett tag och har ingen brådska någonstans.

Fikastund i solgropen

När mörkret faller kurar vi in oss i vår fjäll-stuga och lyssnar på stormen som sliter och knakar i husknutarna. Vi läser varsin spännande bok och försöker samtidigt stretcha våra ömma rumpmuskler.  Det är inga som helst problem att somna på kvällen, fjällen har en säregen förmåga att vagga en snabbt och effektivt till sömns.

Söndagen är vår sista chans att komma ut på fjälltur. Det blåser dock hårt denna dag också. Men vi kompromissar med vinden och tar vesslan upp på fjället till våffelstugan för att sedan glida i medvind tillbaka till Storhogna. Vesselturen gjorde jag redan som barn så idag är det hög nostalgifaktor. Det visar sig att det är samma gamla söta vessla som ska föra oss upp på fjället. När jag ser det trasiga förarsätet där stoppningen sticker ut i vänstra hörnet får jag en flashback från 1983.


Jorå, samma gamla vessla

Efter några ord med vesselföraren så inser jag att även han är den samme! Färden upp är skumpig och blåsig, Diesel kurar ihop sig i mitt knä och undrar nog vad det är för konstigheter som jag tar med honom på. Men fjällen breder ut sig och vyn är svår att slita ögonen ifrån.


Vesseltur på storslagna fjäll

Uppe vid Samevistet är det fullt med folk, hundar och skotrar. Vinden är näst intill obefintlig för att en vidsträckt dalgång räddar oss från vindens hårdaste slag. Ett hundspann har parkerat utanför stugan och väntar på att deras medpassagerare ska äta färdigt sin gulaschsoppa så att de får springa vidare över fjället.


För tillfället är det tyst,
men så fort det är dags att dra
blir det en högljudd kakofoni av lyckoskall


Vi tar en liten tur i dalen innan vi hugger in på våfflorna med hjortronsylt som Samevistet serverar. I den granbeströdda dalen är det vindstilla och solen värmer skönt i ansiktet. Jag nästan känner hur fräknarna pressas fram på nästippen.


Ett måste på fjäll-äventyr



Ett annat måste på fjäll-äventyr

Vi bryter motvilligt upp från vår soldränkta plats på verandan. Färden hemåt har blandat underlag, ena stunden är det kalblåst och stenhårt och skateskidorna halkar runt som smörklickar i en het stekpanna. På vissa ställen har vinden blåst in mjuk snö med bra grepp för skidorna. Vi ser förmodligen ut som Papphammar på rullskridskor där vi vingligt tar oss fram över fjället. Men vi skrattar iallafall gott åt oss själva och varandra.

Blandat underlag


Inga problem att hitta på fjället iallafall


I Storhogna och alla de charmiga byar som ligger runt omkring här är det lätt att ta sig ut på fjället. Vill man inte åka skidor själv så finns det vesselturer i både Björnrike, Vemdalsskalet och Klövsjö som tar dig upp på fjället till en inbjudande raststuga där du kan köpa en god fika. Sedan kan du glida sakta ner till byn igen eller ta vesslan tillbaka. Det är oftast bara ett par kilometer upp till stugorna, så detta är enkla men storslagna äventyr för alla.

Tillbaka i Storhogna kan jag bara konstatera att jag inte vill att helgens äventyr ska ta slut och att allt faktiskt var precis så som jag kom ihåg det. Innan vi åker hem är jag tvungen att gå in i den hotellkorridor som jag och min familj oftast bodde i. När jag passerar rum 12 drar jag ett djupt andetag. Jorå, det luktar precis så som jag kommer ihåg det. Fjäll, semester, sol, skidåkning och härliga minnen. Storhogna är lika mysigt som alltid. Här känner man sig alltid välkommen. Och förmodligen har det influerat massor av små människor till att bli stora skidåkare.

3 kommentarer:

  1. Anna Larneby22 mars 2011 18:42

    Veckans gåshud rös precis genom kroppen! Jag gillar dina inlägg skarpt! Kram Anna

    SvaraRadera
  2. Nästan så man får lite snölängtan igen, jag som hade börjat förbereda kroppen på vår... Snö är bara så fint, och våfflor, hjälp vad jag blev sugen på våfflor nu då...det kan man åta fast man inte är i snön...bra.

    SvaraRadera
  3. Jag vet, de börjar bli vår här med! Men först blir det ett sista skidäventyr i påsk! Sen är det vår! Och våfflor får man äta när som helst faktiskt!

    Stor kram till Katrin och Anna!

    SvaraRadera