Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 3

Studsar med glädje upp ur sängen idag, för det är via ferrata på gång!
Jag älskar sporter där det inte bara är den fysiska kapaciteten som måste användas, utan även huvudet får tänka. Det är inte bara att ta i för kung och fosterland, utan hjärnan måste vara med och du måste fokusera på uppgiften för att ta smarta beslut. Klättring och via ferrata är en såna sporter.

Marita Lindvik möter gänget när vi släntrar över till Loen Active som tillhandahåller klätterutrustning och guide för dagen. Loen Active har även andra aktiviteter på sitt agenda: vandring, snöskor, cykeluthyrning och möjlighet att hyra paddelbåt på fjorden.
Marita tar med sig några av oss (Simon den äldre, Christine och Mona) som är coola nog att ta sig an Norges längsta uppförsbacke och en av Norges tuffaste vandringar upp på Skåla. 1848 meter över havet är toppen på och vandrarna börjar från nollnivå vid fjorden. På toppen finns Skåla-tornet där man kan övernatta om man inte vill gå ner samma dag i Norges längsta nedförsbacke, garanterat knäckande för knäna.

Toppen av Skåla med utsikt över Nordfjord.
Bild lånad av Nordfjord.no

Vi andra tänker ta oss an via ferratan i Loen och vår guide presenterar sig med namn men nämner också att vi får kalla honom "guide", vilket får bli det vi kallar honom resten av dagen för ingen minns hans namn.
Turen börjar förstås med en mördarbacke utan dess like även idag. Rakt upp och in i skogen i ungefär en timme innan vi är framme vid klippan där vi kan börja klättra. Regnet strilar ikapp med svetten och under skorna gör lerkockorna det svårt att få fäste på berget. Men jag klickar in mig i vajern och fokuserar.
Jag är lite nervös för hur mitt psyke ska klara det här eftersom jag var med om en klätterolycka för många år sedan, allt sedan dess har jag en helt annan respekt för bergen. Jag har redan bestämt mig för att ta den lätta vägen upp i korsningen där man kan välja att ta en svårare.

Via ferrata i Loen. 

Skorna slirar på den våta klippan men solen är på ingång och ju högre vi kommer ju torrare klippa. Jag kommer på mig själv att tycka det här är roligt. Jag försöker använda klippan så mycket det går och undvika vajern, klätterhjärnan kopplar på och jag ler inombords.
Vi når snart korsningen där man måste välja på en lätt och svår väg. Simon den yngre och Reinier behöver modeller och hävdar att den svåra vägen ger bättre bilder. Simon säger lugnt att jag kommer klara det galant och jag tror honom, så det blir jag och Dani som tar den svåra vägen medan grabbarna tar den lätta för att få bra bilder. Asgeir hänger på också, för han kan ju inte vara sämre än vad brudarna är...
Klippan går lodrätt rakt upp och det finns inget att hålla i, förutom vajern. Jag spjärnar med fötterna mot väggen och griper om vajern. Det är luftigt under mig och ett vattenfall kastar sig ut för stupet bredvid mig. Ett krux och överhäng kan inte få mig att sluta le inombords för det är så vackert med fjorden långt, långt där nere.
Jag är så fokuserad att jag först inte hör när Simon ropar på mig och ber mig att vänta. Han ska byta fotoposition och kommer som en gasell upp efter oss på den svåra leden. I hasorna på honom kommer Reinier i lika hög fart och passerar mig, Asgeir och Dani. Vi får trycka oss mot väggen när de går om oss och de stryker tätt intill för att kunna klippa sina karbiner i vajern.

Lycka över att ha klarat den svåra delen. 

Euforisk lycka sprider sig i kroppen när jag tar sista greppet och häver mig över kanten och återförenas med resten av gruppen som har valt den lättare delen. Andreas sitter och flåsar och hävdar att han ska dö när jag frågar hur han mår. Han får lite choklad och sen tar vi oss an resten tillsammans. Vi når till slut hängbron som ska ta oss över stupet till andra sidan.

Glad Andreas som trots allt överlevde! 

Jag sätter en fot framför den andra och försöker göra så små rörelser som möjligt, jag vill inte ha bron i gungning. När Asgeir kliver ut efter mig är det oundvikligt. Simon står högre upp på en klippa och dirigerar våra rörelser för att få till den perfekta bilden. Vi går fram och tillbaka och håller tummarna för att han nailar den där bilden han vill ha.

Luftig hängbro på Via ferrata i Loen. 

Reiner tar det hela till en helt ny nivå och kopplar ur sig ur vajern och freestylar på klippan utan säkring för att få till sin perfekta bild på Dani. Jag kan inte titta på Reinier för jag blir så nervös att han ska tumbla nedför berget till fjorden.
Men han klarar det och när vi möts vid lunchplatsen ser han oberörd ut och menar att det var lugnt hela tiden. Gnaaah?!!

Helt okej lunchplats! 

Nu är det bara resten kvar och jag har än en gång bestämt mig för att inte gå på den tunna vajer som löper över nästa stup. Det finns en lättare väg bredvid, som jag ska ta. Simon är redan framme på vajern och gör diverse konster, helt utan respekt för höjden.
När jag kommer fram säger Simon lugnt att "klart att du klarar det" och jag tror honom. Så jag balanserar ut på den slaka vajern och låtsas att jag är en ballerina. Fötterna söker vajern och jag tittar rakt fram för att fokusera på målet. Jag tänker att jag klarar det här och Simons lugnande ord från andra sidan får faktiskt paniken att hålla sig i schack. Reinier ropar från min högra sida att jag ska titta dit och le.
I helvete heller. "NOO", skriker jag tillbaka och ignorerar mästerfotografen.
Simon ger mig instruktioner på sitt lugna sätt och när jag nästan är framme ber han mig att titta ner för att registrera vad jag håller på med. Jag gör som han säger. Det är så högt och vajern är så smal och förvånande får det ett lyckorus att springa genom kroppen. När jag sätter fötterna på fast berg studsar jag av glädje!
Dani kommer efter mig och är hur cool som helst och följer alla instruktioner från Reinier med ett leende på läpparna.

Danis stabila färd över vajern.

Asgeir kan ju inte vara sämre än brudarna så han vinglar ut på vajern också. Trots att han tydligt sa att han inte skulle göra det för några sekunder sen. Vajern vigglar och vobblar och jag vet inte om det är för att han skakar i hela kroppen eller om han faktiskt har så taskig balans... Men han kommer över, även om det tar tid. När han slutligen når andra sidan, får han ur sig att vi har lite bråttom och vi nog bör skynda på för att inte missa dagens kommande färjor....

Sista biten upp är inga svårigheter och vi får sällskap av två norskor som smitit hit över helgen för att uppleva Loen via ferrata.

Glada norskor på klättertur! 

Vi börjar småjogga nedför berget när Asgeir får den briljanta idén att skaffa fram en norsk taxi för att det hela ska gå fortare.

Norsk taxi

En norsk taxi är alltså de lastbilar som åker i skytteltrafik för att bygga den nya gondolen som ska gå från Loen by till toppen av berget. Nöden har ingen lag, är det en färja (SPA) som ska passas så är det.

Nöjd Asgeir över lösningen med taxifärden nedför berget. 

Tack vare den norska taxi-lösningen blir det mer tid på SPA för trötta muskler. Hotel Alexandras SPA går inte av för hackor. Med utsikt över de omgivande bergen får själen tid att landa. Varma pooler både utomhus och inomhus, jacuzzi och ångbastu.

Christine njuter i SPA på Hotel Alexandra. 

Jag känner mig som en ny människa när vi rullar vidare med bilen till Villa Norangdal i hjärtat av Sunnmöre-alperna. Ett urmysigt boutique-hotell där varje rum är designat efter ett årtionde. Förr var hotellet välbesökt med flera hundra gäster per dag som stannade här för att vila på den 14 kilometer långa promenaden mellan färjorna i fjordarna under tidigt 1900-tal. Nu finns sex rum här och maten är himmelskt god. Jag tror aldrig jag ätit så god vegetarisk mat. WOW! Och det är glocal food dessutom. Det är två systrar som driver stället, varav den ena frilansar som ubåtskapten ibland.
Jag blir inte ens arg när Asgeir säger att vi är tre som inte får plats att sova i detta palats. Jag, Simon och Asgeir tar bilen en halvtimme till för att tajma den sista färjan över Hjörundfjorden till vårt hotell, Sagafjord.

Hotell Sagafjord, bild lånad från hotellet. 

Hjörundfjord doftar sagolikt gott (jag älskar havsdoft, det kanske ni förstått vid det här laget) och färjan puttrar sakta över fjorden för att tryggt sätta iland oss på andra sidan.
Hotell Sagafjord är inte dåligt det heller, puttinuttiga och gulliga små trästugor med grästak. Mitt rum har ett sovloft och trasmatta i glittrande guld. Sängen lockar men först måste jag ut och njuta av havsluften i fjorden. Bara insupa vyerna och försöka smälta dagens mäktiga upplevelser. Det är mitt i natten men det är inte mörkt och kommer inte bli det heller.

Fiska kan man göra mitt i natten också. 

Jag, Simon och Asgeir sitter en stund framför brasan i baren och försöker skryta endast lagom om våra bedrifter under dagen. Asgeir berättar att Friflyt har topptursfestival här under vårvintern och jag avslöjar att få topptura i Sunnmöre-alperna vintertid står på min bucketlist. Simon och Asgeir tar in en lokal öl, och Simon förundras över att varje berg har sin egen öl här. Alden hade en och Saksa har en.... Det är Saksa vi ska vandra på imorgon, så min dröm om att tura i Sunnmöre går liksom halvvägs i uppfyllelse. Men det är imorgon.

Fortsättning följer...


PS. Asgeir är förlåten för att vi inte fick plats på det tänkta hotellet eftersom han dels var i tid till sista färjan och dels lovat att ordna vinterskidåkning i Sunnmöre-alperna. :)