Äventyr 52: Le Grand Finale

Vi är en hundradels sekund från att glömma hela nyårsmenyn i bilen som ska stå kvar på kajen. När jag suktande slänger ett öga på medpassagerarnas överfulla matkassar som balanserar på passbåtens fördäck så slår det mig att vi har glömt något väldigt väsentligt. I grevens tid langar jag upp även våra matkassar på fördäcket. Både äventyrshunden och pojkvännen andas ut, för ingen av dem vill svälta på självaste nyårsafton.

Båten Monsun är proppfull med stojiga nyårsfirare som antingen ska hälsa på vänner på ön, eller ta in på vandrarhemmet som vi. Arholma välkomnar oss med en öppen lanthandel och skrindor att dra vår packning på till Bull-August gård där vi ska bo. Solen lyser från en fullständigt klarblå himmel och på marken ligger ett tunt lager frost som med en mängd fantasi kan fås till att se ut som snö.

Arholma välkomnar sina nyårsfirare
med strålande solsken

Vi kastar in våra grejer i "Stora Kammaren", ett mysigt rum med spetsgardiner och trasmattor vävda av Karin som är vandrarhemsvärd här. Men trots att vi har fått ett så hemtrevligt rum kastar vi oss lika fort ut igen. Vädret är alldeles för vackert för att sitta inne och uggla. Vi går norrut, för det finns en stig som jag länge varit sugen på att vandra. Vi börjar vår vandring i Österhamn och lufsar längs vattnet mot Batteri Arholma. Stigen knixar upp och ner på en mjuk bädd av barr och höstlöv. Vi kikar in i förut så hemliga försvarsbunkrar och passerar undangömda sommarstugor med terassdäck stora som Finlandsbåtar. Vi äter lunch på en omkullfallen stock vid vattnet. Solen värmer skönt i ansiktet och den varma chokladen har aldrig smakat så gott som just nu. Det är svårt att tro att det är sista dagen i december. Havet krusar sig för våra fötter och äventyrshunden måste prompt doppa tassarna bara för att.

Varm choklad gör sig bäst just nu

Vi lufsar vidare i långsamt tempo, för vi har verkligen ingen brådska alls. När vi närmar oss nordspetsen på ön river vinden i ordentligt. Vågorna piskar in mot klipporna och vrålet från havet är påtagligt. Men innanför havets mäktiga skådespel ligger en stilla insjö. Isen på sjön är nästan svart och har frusit i sjok som bildar ett mosaik-mönster av kristaller. Jag får ett väldigt sug efter att åka skridskor. Blåbärsriset kittlar på smalbenen när stigen smalnar av och vi viker av ut mot klipphällarna igen.Vi hittar små, men gudomliga sandstränder längs med stigen och det är nästan så att man vill hoppa i bada.

Sandstrand på nyårsafton och i Sverige dessutom! 

Batteri Arholma dyker upp ur tallskogen  med sina logementhus i brunlaserat trä och kanoner som stadigt blickar ut över havet. Under kalla kriget huserade det över 1000 man här som såg till att ryssarna inte vågade iscensätta sina krigsplaner. Vi lommar vidare längs grusvägen som tar oss förbi dansbanan och till slut är vi tillbaka vid vandrarhemmet. Darling och äventyrshunden kryper genast upp i sängen, kurar ihop sig bredvid varann och somnar tvärt. Jag får en stund för mig själv och mina egna tankar. Jag reflekterar över året som gått. Ett helt år av äventyr. Ett helt fantastiskt år.

När mörkret faller sätter matlusten in. Tur för oss att vi fick med oss våra matkassar! Vi lagar vår mat i vandrarhemmets gemytliga kök där vi får sällskap av Gabrielle och Bernt som också är här för att fira ett annorlunda nyår. Lagom till kaffet vågar även paret som bor i längan sig in till oss och förgyller vår kväll ytterligare. Jag vet inte om det är avsaknaden av civilisationen som gör att vi har så trevligt, eller det faktum att vi alla är här av samma anledning. Just det att vi ville göra något annorlunda på nyår?

Innan klockan slår tolv tar jag med mig pojkvännen och äventyrshunden på nattvandring till Arholmas kändaste siluett, Båken. Förr ett sjömärke och lotsutkik, numera utsiktstorn och konstgalleri. Pannlamporna kastar sitt vita sken över den steniga stigen som brant leder upp till Båkberget. Det känns lite spännande att vandra i mörkret. Båken är stängd nu men vi står en stund på höjden och tittar på fyrverkerierna som skymtar från fastlandet som några inte kunnat hålla fingrarna ifrån fast det inte är dags riktigt än.

Båken i egen hög person

På Arholma smäller inga fyrverkerier av klockan tolv. Istället går öbor med gäster i ett långt fackeltåg över ön för att samlas vid Arholma kyrka och lyssna på när öbon Frasse inlevelsefullt läser dikten "Nyårsklockorna" bättre än självaste Jarl Kulle. Kyrkklockorna får ringa in det nya året och stämningen är på topp när alla önskar varann ett gott nytt år. Gemenskapen är stark på ön och även fast vi inte är med i gänget så känner vi oss omfamnade av skärgårdsborna på tolvslaget.

Ett annorlunda tolvslag vid Arholma kyrka

En rejäl sovmorgon senare är vi på väg söderut på ön. Vi svänger av från grusvägen ungefär i höjd med Simesgården och vandrar i ospårad terräng. Skogen lutar sig tätt inpå oss och det gula gräset prasslar lite lätt under skosulorna. Jag spanar febrilt efter lodjur, för enligt ryktena ska det finnas två stycken här på ön. Vi traskar förbi ensliga bryggor med frostiga täcken på. Vinden har brutit upp den is som hann lägga sig i viken under natten och nu gungar den tunna isytan i takt med vågorna som väller in. Inga lodjur lokaliserar vi, men väl en supermysig lunchplats med utsikt över ett hav som snart ska ruskas om i kulingvindar. Den varma chokladen ur termosen smakar lika gott idag som igår.

Äventyrspolare

Innan vi tar båten tillbaka till vardagen går vi österut, mot minneslunden, för att hälsa på min mamma som på sätt och vis är grunden till att det här äventyrsåret kom till. Min mamma sa alltid att "pengar är till för att användas. Det är ingen idé att lägga dem på hög, för när man är gammal och skröplig orkar man ändå inte ha skojigt för dem". Så detta år har jag levt som hon lärde, och jag vill bara titta förbi hennes grav och tacka henne för det hon gett mig. För att hon gett mig äventyrshunden och modet att gå min egen väg.

Mammas hemmahak  numera

Solens strålar silas genom tallarna som omger stenlabyrinten där askan från mamma är spridd. Jag tänder ett ljus, och skickar en tanke ut över havet och hoppas på att mamma kan höra mig. Jag har saknat henne under året. Att få berätta om alla galenskaper jag råkat ut för. Att få beskriva alla tok-roliga och stolliga människor jag mött. Att få dela med mig av mina fantastiska upplevelser. Att få rapportera om alla missöden och framgångar. Att få höra henne mässa att jag ska vara försiktig och att jag ska ta hand om mig. Det enda jag kan göra nu är att sända henne ett tyst tack. Ett tack för att hon lärt mig att leva livet. Och att leva det nu.

Tack mamma. 

Äventyr 51: Turist i min egen stad

Jag kan inte kalla Stockholm mitt eget. Jag bor inte där och har aldrig bott där. Men ändå känns det som min hemstad. Jag är uppväxt i en förort till Stockholm och jag har varit i "stan" mycket, men jag har aldrig riktigt sett staden för vad den är. Vad skulle jag vilja göra om jag kom som turist till Stockholm? Om jag hade en annan nationalitet än svensk? Vad skulle jag vilja uppleva av staden?

Om jag var turist i min egen stad hade jag nog gått på Skansen, för att få mig en rejäl dos svensk kulturhistoria. Jag hade strosat mellan de pittoreska och antika husen och läst på informationskyltarna om det ena huset äldre än det andra. Hade jag varit amerikanska hade jag nog blivit imponerad över att husen fortfarande stod upp, hade jag varit spanjorska hade jag kanske fnyst åt de enkla träbyggnaderna och menat att Alhambra är bra mycket äldre än detta och så mycket mer sofistikerat. Jag hade nyfiket kikat på de skandinaviska djuren som finns på Skansen. Jag hade undrande studerat lodjuren där de ligger på ett svartnat stenblock och lika undrande hade de studerat mig tillbaka. Kanske hade jag blivit lika betagen i att kunna mata en äkta svensk ekorre som portugiserna blev. 

Très exotique med suedois ekorre! 

Efter mitt besök på Skansen hade jag nog spankulerat vidare ut på det kungliga Djurgården, för att promenera längs vattnet och insupa den salta havslukten. Hade jag varit italienska hade jag kanske noterat att de flesta Stockholmare är väldigt snyggt klädda trots att de bara är ute för en motionsrunda längs Stockholms salta vatten. 

Även ett Stockholm i regn är ett vackert Stockholm.

Om regnet inte hade öst ner så hade jag nog övervägt en picknick på Djurgården för att reflektera över de genuint Stockholmianska och för att tjuvlyssna på de samtal som pågått runt omkring mig vid parkbänkar och förbipasserande barnvagnsförflyttare och hundpromenadörer. Men om regnet verkligen hade hållit i sig hade jag nog svängt in på Vasamuseet för torka upp en aning och för att se med egna ögon vad min vän Gustav (Holmer, inte Vasa) så högt avgudar. Inne hos ett av världens bäst bevarade 1600-talsskepp hade jag nog konstaterat att ibland går högmod före funktionalitet, iallafall när kung Gustav (Vasa, inte Holmer) får bestämma. Om regnet hade lättat på eftermiddagen hade jag strosat längs Strandvägen och tittat på de få båtar som legat vid Nybrokajen. Hade äventyrslustan fallit på hade jag tagit en Waxholmsbåt till Grinda och strosat runt en stund bland kobbar och skär för att sedan äta en god middag på värdshuset på ön. Jag hade tagit båten tillbaka till staden i den svarta natten endast upplyst av skärgårdens fyrar. Jag hade checkat in på Af Chapman, segelfartyget som är ett vandrarhem och som ligger förtöjd på Skeppsholmen. Jag hade vaggats till sömns av kluckandet mot skrovet utanför min kajuta. 

När morgonljuset strilat in genom mitt runda fönster hade jag studsat upp ur koj-slafen och raskt promenerat genom Gamla Stan i den då lite kyliga luften för att hitta ett mysigt café som kunde värma mig med en klassisk svensk fika. Jag hade stannat till vid Kungliga slottet men om jag varit fransyska hade jag nog inte ens reagerat över att det var ett slott då Versailles finns att jämföra med. Jag hade fortsatt min promenad längs med kajkanten, passerat Slussen och där hade jag kanske tänkt, om jag varit en arkitektstuderande polska, att det var ett fult bygge såhär mitt i den vackra staden. Möjligen att jag stannat till för ett inspirerande besök på Fotografiska som alltid har intressanta utställningar. Jag hade fortsatt upp på Söders höjder, där jag hade låtit Salander krydda den gamla hederliga stadsvandringen med verkliga och overkliga händelser i stadens historia. Eftermiddagen hade jag spenderat rullandes fram på Segway genom Hagaparken för att hoppas få en skymt av Sveriges gravida kronprinsessa. Helgen hade avslutats på hög höjd med utsikt över den magnifika staden som jag tagit till mig i mitt hjärta. Jag hade sakta tuffat upp i en liten golfboll på Globens utsida och beundrat Stockholm i solnedgång. Ja, så hade jag nog gjort om jag varit turist i min egen stad. 

Två små bollar + En stor boll = Spektakulär utsikt över Stockholm

Äventyr 50: Stadsvandring i Gaudis fotspår

Ni vet när man känner sådär att man har triljoner saker på gång, hjärnan jobbar på högvarv dygnet runt och inget funkar som det ska. När man absolut inte har tid att resa någonstans, för man har knappt tid att ens gå och skita?  Det är precis då som man bara ska dra iväg! Och det var precis vad jag och Lillasyster gjorde. Sista-sekunden-bokning på det däringa internätet och vips, så var vi helt plötsligt i Barcelona!

La Rambla i höstfärger

Fleectröjan och regnjackan åker snabbt av i den tjugogradiga värmen och stekande solen som möter oss i Barcelona. Både Lillasyster och jag svettas ymnigt när vi snirklar oss vidare från flygplatsen mot hotellet vi ska bo på. Vi hittar vårt spanska boende med förvånansvärd lätthet och en snabb raggardusch senare är vi ute på stan igen. Vi flanerar längs den stora shoppinggatan La Rambla ner mot hamnen och krockar nästan med herr Christofer Columbus alldeles egna staty som myndigt pekar in mot Barcelonas centrum. Vi tar hissen upp i Christofers klaustrofobiframkallande innanmäte för att spana på utsikten och orientera oss en aning.
Den sena lunchen (precis enligt spansk sed) i hamnområdet Barceloneta fyller våra reshungriga magar och det kan hända att vi tog en liten siesta på bryggan, bara för att liksom anamma kulturen som vi nu befinner oss i.

Syster tar siesta i solen

Det händer inte så mycket mer efter siestan, vi strövar planlöst omkring i den gamla delen av staden, Barri Gotic, där pittoreska hantverksbutiker insprängda i de smala gränderna varvas med blaffiga affärer som uttrycker Barcelonas stora kärlek till fotbollen. Tvätten hänger på tork högt över våra huvuden, en mysmullig tant står på en ytterst liten balkong med smutsiga smidesräcken och betraktar nyfiket folkmyllret på gatan nedanför. Vi tar en paus innan middagen i en av alla de gröna parker där stadens invånare möts för en oansenlig fotbollsduell eller gitarrklinkande under papegojornas flaxande bland palmerna.

Dagen efter har vi sovit ikapp och med förnyad energi tar vi tåget till Montserrat, eller "det sågtandade berget" som det också kallas. Högt uppe bland pelarliknande berg ligger Kataloniens största helgedom, Monestir de Montserrat. Men vi är inte här för att besöka munkarna, vi är här för att vandra i de vackra omgivningarna.
En hisnande färd i kabinbana väntar oss över en jättelik ravin för att ta oss upp till klostret och starten för vår vandring.

Förstår inte att min höjdrädda mamma
vågade åka denna en gång i tiden?!!

Vi bestämmer oss för att ta den långa vandringen som går upp till den högsta toppen i området, St Jeromi som tittar ner på det turkosblå Medelhavet 1236 meter längre ner. Vi är nästan ensamma bland de märkliga bergsformationerna och det enda vi hör är vindens ylande i smultronträden. Dammet virvlar kring våra fötter när vi trampar på den torra stigen som kantas av vild rosmarin. Träden öppnar plötsligt upp sig och vi kan se klostret långt ner i dalen nedanför inbäddat bland gröna kuddliknande träd. Då hör vi, visserligen svagt men ändå, munkarnas mässande sång som studsar mellan bergväggarna och fångas upp av vinden för att tranporteras vidare ut över havet.

Märkliga berg i Montserrat

Från toppen av berget känns det som om man kan se hur långt som helst, men av den ser Lillasyster ingenting eftersom hon har drabbats av plötsligt svindel och stannat endast några få steg från slutmålet. Jag står själv på toppen en stund och betänker att jag är lycklig som får uppleva detta just nu. Jag väcks ur mitt dagdrömmeri av ett skrålande. Skrålandet kommer närmare och snart dyker två amerikanska killar upp på toppen, den ena crunchar på chips medan den andre sjunger på Rihannas: "We found love". Inte alls dåligt, faktiskt riktigt bra. Skrattande studsar Lillasyster och jag förbi killarna och fortsätter neråt i serpentinsvängar i den gröna dalen. Det är inte alltid lätt att skilja på stigen och den uttorkade bäcken som kanske rinner här på våren, men snart  spottas vi ut jäms med klostret.

Om jag någon gång skulle vilja bli nunna
så kan jag tänka mig att bo här

Tiden går fort i denna pulserande och livfulla stad, fast vi är uppe tidigt och sent i säng. Vi inser att vi fortfarande inte har ätit tapas och inte heller smuttat Cava. Detta måste givetvis rådas bot på. Men först spenderar vi en dag med stadsvandring i Antoni Gaudis fotspår. Denna makalöst begåvade arkitekt som satte Barcelonas arkitektur på kartan och förde in modernism och nya fräscha idéer under det tidiga 1900-talet med byggnader såsom Casa Battlo där interiören har fått inspireras av havet och där det inte går att hitta en rak linje i hela byggnaden. Trappan upp till taket är format som en draksvans och taket är givetvist väldigt likt en drakes taggiga rygg. Varenda liten detalj är genomtänkt. Casa Mila imponerar med originella skorstenar som förflyttar mig och min fantasi till en rödsandig öken där Anakin Skywalker kämpar mot Stormtroopers.

Casa Battlo med sina runda härliga former

Casa Mila med sina Star Wars- skorstenar

Vi fortsätter Gaudi-odyssen med Parc Guell där Gaudi fått husera fritt i det fria och tillåtits bygga pepparkakshus i naturlig storlek. Hela turnén avslutas med kronan på verket: kyrkan La Sagrada Famillia, Gaudis ofullbordade verk. Han jobbade 40 år på detta mästerverk och övergav både fru, barn och rikedom för att få sin dröm förverkligad. Han blev dock överkörd av en spårvagn innan alla hans planer var satta i verket. Men hans önskan var att kyrkan skulle byggas på i många år och flera arkitekter skulle få sätta sin prägel och tidsanda på kyrkan. Bygget har nu pågått i snart 100 år och det är inte i närheten av att vara färdigt. Det här är otvetydigt den häftigaste kyrka jag varit inne i. Gaudi tog inspiration av naturen och ville att pelarna som bär upp det massiva taket skulle efterlikna en skog med trädkronor och rötter. Och det är precis så jag känner när jag kliver in i kyrkan. Som i en stenskog. Jag får aldrig nog. Ögonen löper över väggarna och hittar hela tiden nya detaljer, som passar perfekt in i helheten. Ljuset faller in genom färgade fönster och belyser den råa stenen och skapar en känsla av blommor och bär. Helt plötsligt känner jag ett väldigt sug efter att bli arkitekt! Vilket geni han måste ha varit! Han använde geometriska former och tänkte ut konstruktioner som ett super-avancerat 3D-program knappt klarar av idag.

Gaudis pepparkakshus

Stenskog i kyrkan? Jajamänsan! 

Kvällen avslutas med fyrverkeri vid Fontana de Magica (inte visste jag att man kunde göra sånt med vatten?) och äntligen den efterlängtade cavan och tapasen! Meningen med den här resan var ju egentligen att fira att jag var klar med min licentiat-rapport och att det skulle skålas friskt i cava hela helgen lång. Men nu är jag ju inte klar, men nästan... Men va fan, vi firar ändå! Om inte annat för att jag äntligen har flyttat in i världens finaste lägenhet!

Fyrverkeri-firning vid magisk fontän

Söndagen blir lugn och vi tillbringar den mestadels på stranden eller i någon av Barcelonas alla trendiga designbutiker. En och annan linbanetur högt upp i det blå över hamnen kan ha förekommit. Lillasyster är ett utmärkt sällskap på såna här resor och på planet hem gör vi redan upp planer för nästa resa. Detta var precis vad vi båda behövde, komma bort från julstressen och låta oss inspireras av Gaudis fantastiska kreationer och bra glömma vardagen för en stund.

Tack Barcelona, för den här gången! Jag kommer tillbaka! 

Äventyr 49: Äventyr runt knuten

Äventyr i sin enklaste form, som alla kan göra, det var vad jag ägnade mig åt i helgen. Ni som har hängt med vet ju att jag har bytt hemmatrakt. Numera bor jag granne med havet och skogen har jag ett stenkast från dörren. Passande för en äventyrerska som älskar att vara ute med andra ord. Därför ägnades helgens äventyr åt att upptäcka vad som numera finns på min förstukvist.

Jag börjar helgen med att fiska upp Lillasyster (igen) och lura med henne på en lunchvandring på Bogesundslandet. Vi står länge och dividerar vid informationstavlan om vilken av alla spännande leder vi ska välja, men äventyrshunden avgör det hela med att dra iväg på Damstakärrsrundan utan att fråga oss vad vi tycker om saken. Leden böljar i typisk roslagsnatur där stenhällar täckta av frodig mossa varvas med små röda torp, fallfärdiga ladugårdar, vidsträckta ängar och knotiga tallar. Vi klafsar i leran och diskuterar vilken färg jag ska måla i mitt nya arbetsrum. Vi skuttar över en liten å och Lillasyster berättar om en av alla tusen designidéer som hon när i sin lilla kropp.

Litet skutt över liten å

Vi fnissar åt Diesel som är alldeles tossig av få springa fritt i ny terräng. Vi smyger förbi en barnfamilj som grillar korv i vindskyddet vid Helgasjön. Eller sjö och sjö, det är mest ett träsk med höga vass-strån. Inget sommarbad där inte. Vinden ruskar i tallkronorna och de grå molnen rusar över himlen. Stigen växlar mellan att vara bred som ett löpspår och smal som en sticka. En aningens frusna, men mycket nöjda med dagens vandring, tar vi bilen till Bogesunds slott och trippar runt på julmarknaden en stund. Det säljs hemlagad sylt, gigantiska hemodlade morötter, fantasifulla omsydda väskor av avlagda jeans, garnnystan stora som badbollar och en och annan pepparkaka. I den rustika ladan fastnar Lillasyster i ostdisken medan jag byter några ord med jultomten om den där tavlan som jag väldigt gärna vill ha i julklapp. Jag bedyrar att jag har varit snäll hela året, men han tittar skeptiskt på mig när jag säger det för tredje gången....

Julmys i ladan

Medan mörkret faller flanerar vi i slottsparken och konstaterar att på slottet kan man nog bo fashionabelt om man vill övernatta för att göra fler dagsvandringar i området eller hyra kajak för en dag hos Skärgårdens kanotcenter. Grinar plånboken illa av slottsbehandlingar finns det även ett slottsvandrarhem, som inte verkar gå av för hackor det heller. Och det är just på slottsvandrarhemmet som vi siktar in oss för en värmande skål med grönkålssoppa. Ryktet har spridit sig snabbt över Bogesund om Andreas fantastiska soppa som man absolut inte får missa... Men missar är precis vad vi gör. Soppan är slut när vi småfrysande rultar över vandrarhemmets välkomnande tröskel. Det får bli slottscafét istället. Här på Bogesund kan man verkligen leva som en prinsessa, där allt som erbjuds har ett prefix med "slott"!

Slottslig parkvilla med café

På söndagen beger jag mig ut på upptäckarfärd alldeles utanför husknuten. Utan karta och kompass, bara en äventyrshund som jag litar på ska hitta vägen hem om jag går vilse. Ryggan är packad med varm choklad, mandariner och pepparkakor. Understället är på, supersulorna ligger i skorna och det nya pannbandet från Smartwool (ja, det är typ det 145:e pannbandet jag äger.. Ja, jag medger att det är en form av fetischism) sitter som en smäck på skallen. Med hurtiga kliv äntrar jag och äventyrshunden den här dagen. Vi går dit näsan pekar, följer nyfiket stigar som poppar upp i skogen. Jag har ingen aning om var vi hamnar, men vad gör det, jag har hela dagen på mig och ön är inte så stor, så helt galet kan det inte gå. Diesel får välja färdväg. Han skuttar in på en stig och tittar tillbaka på mig med frågande blick. När jag följer efter honom ser det nästan ut som om han ler innan han vänder om och hoppar vidare in i skogen. Ibland går vi längs strandkanten, ibland klänger vi på hala klippor, ibland stretar vi i branta uppförsbackar och ibland zick-zackar vi mellan täta granar.

Lycklig hund mellan julgranar

Överallt hittar vi lämningar av det kalla kriget, då Sverige var på sin vakt mot den stora styggen grannen i öst. Men faktum är att redan Gustav Vasa var vaksam redan under 1600-talet och lät bygga en hel del fästningar på ön för att försvara sig mot den eller det som ville erövra hans krona. Det kittlar fantasin att tänka sig in hur det var då. Vad försiggick på försvarsmurarna när inte bara krigen utan även pesten skördade hundratals människoliv? Hur kom det sig att man först spenderar att par hundra år med att fylla igen ett sund med bråte för att förhindra fartyg att passera för att sedan, ungefär precis när man är klara, bestämmer sig för att göra sundet farbart igen? Hur var det när min pappa gjorde lumpen här? Åkte verkligen värnpliktige Patrik motorcykel på bakhjulen genom hela bottenvåningen i Kasern 3? Är det sant att de meniga som tröttnade på seargantens oändliga trakasserier gav igen i den underjordiska tunneln mellan logementen? Och hur upplevde mina kompisar Simon och Jontan sin tid här i kronans tjänst?

Krigslämningar överallt....

Tankarna vandrar medan fötter och små tassar gör likaså. Helt plötsligt har vi kommit tillbaka hem. Vi sätter oss på bryggan och fikar medan dagens sista solstrålar tappert kämpar för att inte dyka ner bakom de svarta träden i horisonten. Den varma chokladen sjunker ner i magen medan jag smälter dagens intryck. Vad enkelt det är att göra äventyr egentligen. Vad mycket det finns att upptäcka på hemmaplan bara man är nyfiken och tar sig tid. Tänk ändå, att här, mitt i äventyret, där har jag äran att få bo!

Äventyr 48: Kärlek vid första ögonkastet

Lillasyster och jag snackar skit med skepparen Lasse som med säker hand rattar skutan mot Öja. Det blåser stormvindar och det gungar ordentligt. Ett unisont "ooooååååååuuuuu" från våra medpassagerare hörs när båten dyker ner i en vågdal.

-Den där var nog en tremetersvåg iallafall, säger Lasse på bred söderslang. 

Lillasyster och jag slänger ett snabbt ögonkast mot varann, och säger i en mun: 

-Då ljög skepparen på Gotska Sandön! Lillasyster konstaterar raskt att då var det ju för fan sex meters vågor när vi rullade hem i somras från den lilla ön mitt i Östersjön... Skepparen på den båten menade att det bara var två meters svall. Pyttsan! 

Öja ligger inte lika långt ut och vi behöver inte kränga så länge till i den grova sjön. Lasse manövrerar oss säkert in i en pytteliten öppning i berget där Österhamn ligger hyfsat skyddat från vinden. Öja har ett tjugotal fasta invånare, men på sommaren utökas invånarantalet till runt 300 stycken. Då finns det butik, restaurang och håll igång i hamnen. Men nu är allt lugnt förutom den rytande stormen som påkallar vår uppmärksamhet. 

Så fort jag har satt foten på Öja, eller Landsort som den lilla byn heter där allt händer, blir jag kär. Jag vet inte vad det är. Jag bara gillar stället på en gång! Vinden som river i mitt hår och sliter i mina kläder. Kylan från havet som kryper in under jackan. Det fulaste lotsutkikstorn jag någonsin sett som trotsigt hävdar sin rätt i skärgårdsidyllen. Havet som med all sin kraft vräker över den lilla betongmuren som ska fungera som vågbrytare men inte uppfyller sin funktion att skydda byns gamla skola. Den friggebods-stora puben som bjuder in till glögg med tjärdoft bakom immiga rutor där lotsarna bredbent sitter och skryter skämtsamt. Den pyttelilla julmarknaden i Byssan som säljer julkort där det ser ut som om äventyrshunden har stått modell för konstnären. Isiga klippor som inte erbjuder något fäste alls för trötta stadsfötter. Ett vitmålat skärgårdskapell i trä där jag inte hör prästens adventsgudstjänst för vinden ylande genom väggplanken. Landsorts fyr som med ett vakande öga sveper över både landkrabbor och sjökrabbor. Upptäcksfärden bland kanoner och bunkrar på öns alla nedlagda militärinstallationer. Bageriets egen Landsorts-limpa där anisen har fått fritt spelrum. Den pyntade julgranen som dansar efter stormbyarnas nyckfullhet. Öns kreativa konstnärer som har fått bre ut sig utomhus från norr till söder med sina fantasifulla verk. Pepparkakorna bakade med kärlek. Försöket till att skapa en vandringsled på den 4,3 kilometer långa och inte mer än 600 meter breda ön. Den fornnordiska labyrinten där det bara finns en väg att gå in och en väg att komma ut. Nordens största jättegryta som vi aldrig hittar. De naturliga hamnarna i smala bergskrevor där små utombordare guppar orytmiskt. Regnet som formligen piskar mig i ansiktet när Lillasyster och jag stretar hemåt mot vårt mysiga vandrarhemsrum. Öbornas påhittighet och egensinnighet. Vågorna som vältrar sig in över Öjas strandlinje och stänker ut sin galna lycka. Jag är kär, jag är fast. Jag bara älskar allt här!