-Den där var nog en tremetersvåg iallafall, säger Lasse på bred söderslang.
Lillasyster och jag slänger ett snabbt ögonkast mot varann, och säger i en mun:
-Då ljög skepparen på Gotska Sandön! Lillasyster konstaterar raskt att då var det ju för fan sex meters vågor när vi rullade hem i somras från den lilla ön mitt i Östersjön... Skepparen på den båten menade att det bara var två meters svall. Pyttsan!
Öja ligger inte lika långt ut och vi behöver inte kränga så länge till i den grova sjön. Lasse manövrerar oss säkert in i en pytteliten öppning i berget där Österhamn ligger hyfsat skyddat från vinden. Öja har ett tjugotal fasta invånare, men på sommaren utökas invånarantalet till runt 300 stycken. Då finns det butik, restaurang och håll igång i hamnen. Men nu är allt lugnt förutom den rytande stormen som påkallar vår uppmärksamhet.
Så fort jag har satt foten på Öja, eller Landsort som den lilla byn heter där allt händer, blir jag kär. Jag vet inte vad det är. Jag bara gillar stället på en gång! Vinden som river i mitt hår och sliter i mina kläder. Kylan från havet som kryper in under jackan. Det fulaste lotsutkikstorn jag någonsin sett som trotsigt hävdar sin rätt i skärgårdsidyllen. Havet som med all sin kraft vräker över den lilla betongmuren som ska fungera som vågbrytare men inte uppfyller sin funktion att skydda byns gamla skola. Den friggebods-stora puben som bjuder in till glögg med tjärdoft bakom immiga rutor där lotsarna bredbent sitter och skryter skämtsamt. Den pyttelilla julmarknaden i Byssan som säljer julkort där det ser ut som om äventyrshunden har stått modell för konstnären. Isiga klippor som inte erbjuder något fäste alls för trötta stadsfötter. Ett vitmålat skärgårdskapell i trä där jag inte hör prästens adventsgudstjänst för vinden ylande genom väggplanken. Landsorts fyr som med ett vakande öga sveper över både landkrabbor och sjökrabbor. Upptäcksfärden bland kanoner och bunkrar på öns alla nedlagda militärinstallationer. Bageriets egen Landsorts-limpa där anisen har fått fritt spelrum. Den pyntade julgranen som dansar efter stormbyarnas nyckfullhet. Öns kreativa konstnärer som har fått bre ut sig utomhus från norr till söder med sina fantasifulla verk. Pepparkakorna bakade med kärlek. Försöket till att skapa en vandringsled på den 4,3 kilometer långa och inte mer än 600 meter breda ön. Den fornnordiska labyrinten där det bara finns en väg att gå in och en väg att komma ut. Nordens största jättegryta som vi aldrig hittar. De naturliga hamnarna i smala bergskrevor där små utombordare guppar orytmiskt. Regnet som formligen piskar mig i ansiktet när Lillasyster och jag stretar hemåt mot vårt mysiga vandrarhemsrum. Öbornas påhittighet och egensinnighet. Vågorna som vältrar sig in över Öjas strandlinje och stänker ut sin galna lycka. Jag är kär, jag är fast. Jag bara älskar allt här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.