söndag 11 september 2011

Äventyr 34: Semester efter semestern

Jag lyckades äntligen göra det som jag alltid säger att jag ska göra varje år. Att efter original-semestern, ta en extra liten semester för att liksom vila upp mig efter semestern. Låter det helknasigt? Inte alls. Det är det bästa jag gjort!

Jag har lurat med mig Lillasyster till Gotska Sandön. Det är tredje gången vi försöker att ta oss ut nu. Första gången bröt jag fotleden och hade mindre lust att strutta runt ön på kryckor i meterdjup sand. Andra gången var det sju meter höga vågor på Östersjön så båten vägrade att frakta ut oss. Men nu är vi på väg med M/S Gotska Sandön.

Vi reser till en ensam ö mitt i Östersjön som mest består av sand och det lilla liv som lyckas växa i sandbankarna som hela tiden flyttar sig. Det är fyra mil till Fårö och åtta mil till Nynäshamn. Inte en tillstymmelse till skärgård runt omkring. Bara en 43 meter hög trekantig ö av sand som reser sig ur havet med tre fyrar, en i varje hörn.

Foto: Birger Svantesson
Gotska Sandöns Hembygdsförening

På båtresan dit har vi hamnat bredvid ett par som för tredje gången i år åker till Sandön. Förra gången blev de kvar tre extra dagar på ön för att stormen vägrade släppa greppet om havet. Personalen på ön var tvungna att ta fram nödproviant för att föda utsvulna semesterfirare. För till Sandön måste man ta med sig allt som man behöver. Här finns inget snabbköp, ingen McDonalds, inte ens den minsta kiosk eller pizzeria har hittat hit. Inte en endaste chokladbit går att få tag på om du inte har med den själv eller kan muta högljudda sjätteklassare som huserar i vandrarhemmet att dela med sig.

På Gotska Sandön finns ingen brygga eller pir, det är ingen idé. De har försökt att byggas saker i havet, men vattnet och sanden tar bara tillbaka det rått och brutalt. 1983 tippade fyren på öns östra udde ner i havet. Det är inte bara på kusten som sanden ställer till besvär. Runt hela ön finns ett sandrev som ändrar karaktär beroende på hur vinden blåser. Revets föränderliga utseende gör att båtkaptenen aldrig vet på vilken sida av ön som går att lägga till vid. Därför åker öns tillsynsmän ut i sin gummibåt varje dag och kontrollerar var det är djupt nog för M/S Gotska Sandön att lägga till. Det kan bli allt mellan en till nio kilometer att gå till fyrbyn där tältplatsen och vandrarhemmet finns. Just idag blir det bara en sträcka på fyra kilometer.
När båten kört upp fören i den mjuka sanden startar en välorganiserad langarkedja av oss passagerare styrda som Pinocchio-dockor av den luttrade besättningen. Det går fort att få allt pick och pack i land. En traktor fraktar allas bagage till lägerplatsen, men vi får alla gå för egen maskin dit.

Gotsk langarkedja

Jag och Lillasyster väljer barfota-vandring längs stranden. Det är slående vackert här. Långsträckta stränder som ögat inte kan se slutet på. Havet som brusar i öronen. Den salta havslukten som kittlar näsborrarna. De mjuka sandkornen smeker fotsulorna och jag kan nästan känna smaken av stillsamhet på tungan.

Känslosamt på stranden

På Sandön får man bara tälta på den mysiga lägerplatsen. Knotiga tallar omger den och gör marken åtminstone lite mindre sandig så att tältpinnarna fäster någorlunda. Den tjocka ljungbädden har lämnat små hål lagom stora för ett tält eller två. Här på ön tar allt tid. Det tar tid att laga mat i det gemensamma köket. Det tar tid att ta sig till dasset för lite filosoferande. Det tar tid att gå till stranden för ett kvällsdopp. Men tid är allt man har här. Så det gör ingenting.

Tidlöst 

Dagarna på Gotska Sandön passerar. Inte snabbt, men inte heller långsamt. Jag och Lillasyster vandrar till olika delar på ön. Ena dagen hänger vi med på den guidade turen vid Gamla Gården och får höra om Madame Söderlund som svassade runt på stranden i krinolinklänningar fast hon var fattig som en kyrkråtta. En annan dag promenerar vi genom tallskogen till Säludden och lyssnar på sälarnas sång när de kivas om vem som ska ligga på den bästa solklippan. Endera dagen strosar vi bara i vattenbrynet längs de vita stränderna. Kanske tar ett dopp. Överraskar en Sandö-hare. Får middagssällskap av nyfikna småfåglar. Dividerar med en förbipasserande om vilka skor som lämpar sig bäst för sandvandring. Spanar ut över havet. Smyger på en lärkfalk som letar efter mat på ängen invid vårt tält. Klättrar upp i norra fyren och tar del av utsikten. Gräver ner fötterna i sanden. Snackar framtidsdrömmar med Lillasyster. Plåstrar om de sandiga skavsåren. Ligger på rygg i sanden och funderar över molnens formationer eller stjärnornas oändlighet. Diskuterar psykologi med en 73-årig pigg herre som är lika nyfiken på livet som ett bubblande barn. Blir sandblästrad i huden av sandstormarna som sveper över ön. Egentligen finns det ingenting att göra här, men ändå håller vi oss sysselsatta. På Gotska Sandön händer ingenting eller är det här allt händer?


Lämpliga strandskor eller inte?

Sandstrand och hav är en oslagbar kombination

Vandring när den är som bäst

Strövtåg genom tallskogen

Det är söndag och vi ska åka hem. Om båten går. I gryningen dundrade åskan in över ön. Det bastanta mullrandet kretsade utan uppehåll runt oss i över en timme. Dånet eskalerade för att kulminera i en smäll som fick marken att vibrera och skicka röda blixtar genom tältet. Åskskuren har fått Lillasysters sandaler att rinna iväg ut ur förtältet och parkera ett tiotal meter längre bort. Nu blåser en argsint storm. Under mitt morgondopp kunde jag knappt stå upprätt med vatten till knäna på grund av de starka undervattensströmmar som den ilskna vinden har piskat upp under natten. Men vi får reda på att båten ska gå idag! Ingen nödproviant för oss och inget jobbigt samtal till chefen där jag försöker förklara varför jag inte kan närvara på måndagens möte.

Vi står på stranden ”Las Palmas” och ser båten tuffa in mot land. Min Lillasyster råder mig att ta en sjösjuketablett. Trots att jag aldrig blir sjösjuk, så tar jag motvilligt en. Det ska snart visa sig att min kära Lillasyster räddade skinnet på sin Storasyster den här dagen.

Las Palmas i Sverige

Vi bordar båten med glatt humör och tänker att vi ska stå ute på däck och se Gotska Sandön försvinna vid horisonten. Kapten hälsar oss välkomna och meddelar att resan hem kommer att bli tuff och att de som står på däck kommer att bli garanterat blöta eftersom vågorna kommer skölja över båten. Vi har bara åkt några minuter och rundat Sandöns norra udde där havet får fritt spelrum när båten börjar kränga ordentligt. Jag och Lillasyster bestämmer oss snabbt för att ta oss inomhus. Åttondeklassen som varit på klassresa är fortfarande kaxiga nog att vara kvar på däck. På väg ner blir Lillasyster skallad av en kräksjuk stackars tjej som bara vill komma bort så fort som möjligt men inte var beredd på båtens extra dansnummer. Matordrar dras snabbt tillbaka och spypåsar är det enda som beställs av besättningen. Jag och Lillayster stirrar ut genom fönstret för att fästa blicken vid någon slags horisont för att häva illamåendet som kommer krypande. Men det är svårt att se horisonten för vågdalarna är djupa. Fyra meters vågor slår in från babords sida och får båten att kränga okontrollerat. På vågtopparna skenar motorn eftersom propellern hamnar ovanför vattnet. Båten stampar och stånkar. Kämpar sig igenom kaoset som råder. Kaptenen gör sitt bästa att sicksacka mellan de värsta vågorna som vill sätta klorna i den lilla båten. Åttondeklassen har blivit tyst. Bleka och vita ansikten möter mig var jag än tittar. En klibbig lukt sprider sig snart genom kabyssen. Besättningen springer på sjövana ben och torkar spyor till höger och vänster. Lillasysters bula växer. Jag fokuserar på horisonten som ibland försvinner när hela fönstret lutas under havet. Alla vill vara någon annanstans. För första gången är jag rädd när jag är på sjön. Jag ber en bön att jag vill överleva det här. Det här är för mycket äventyr för mig.
Plötsligt planar båten ut, vi kränger inte lika mycket längre. Det är mörkt ute. Jag ser ljus. Nynäshamn! Vi klarade det! Genomblöta och nerkylda åttondeklassare vinglar ner i kabyssen för att ansluta till sina klasskamrater. På femton sekunder byts den tryckta stämningen till att explodera i en kakofoni av spy-historier och vem som hade det värst. Åttondeklassen återhämtar sig förvånansvärt snabbt och vi andra kan bara skratta åt händelseutvecklingen. Vem sa att på Gotska Sandön händer ingenting?

1 kommentar:

  1. Å vad vackert, dit måste jag åka för att foto vid tilfälle, kanske efter en semester...

    SvaraRadera