Äventyr 50: Stadsvandring i Gaudis fotspår

Ni vet när man känner sådär att man har triljoner saker på gång, hjärnan jobbar på högvarv dygnet runt och inget funkar som det ska. När man absolut inte har tid att resa någonstans, för man har knappt tid att ens gå och skita?  Det är precis då som man bara ska dra iväg! Och det var precis vad jag och Lillasyster gjorde. Sista-sekunden-bokning på det däringa internätet och vips, så var vi helt plötsligt i Barcelona!

La Rambla i höstfärger

Fleectröjan och regnjackan åker snabbt av i den tjugogradiga värmen och stekande solen som möter oss i Barcelona. Både Lillasyster och jag svettas ymnigt när vi snirklar oss vidare från flygplatsen mot hotellet vi ska bo på. Vi hittar vårt spanska boende med förvånansvärd lätthet och en snabb raggardusch senare är vi ute på stan igen. Vi flanerar längs den stora shoppinggatan La Rambla ner mot hamnen och krockar nästan med herr Christofer Columbus alldeles egna staty som myndigt pekar in mot Barcelonas centrum. Vi tar hissen upp i Christofers klaustrofobiframkallande innanmäte för att spana på utsikten och orientera oss en aning.
Den sena lunchen (precis enligt spansk sed) i hamnområdet Barceloneta fyller våra reshungriga magar och det kan hända att vi tog en liten siesta på bryggan, bara för att liksom anamma kulturen som vi nu befinner oss i.

Syster tar siesta i solen

Det händer inte så mycket mer efter siestan, vi strövar planlöst omkring i den gamla delen av staden, Barri Gotic, där pittoreska hantverksbutiker insprängda i de smala gränderna varvas med blaffiga affärer som uttrycker Barcelonas stora kärlek till fotbollen. Tvätten hänger på tork högt över våra huvuden, en mysmullig tant står på en ytterst liten balkong med smutsiga smidesräcken och betraktar nyfiket folkmyllret på gatan nedanför. Vi tar en paus innan middagen i en av alla de gröna parker där stadens invånare möts för en oansenlig fotbollsduell eller gitarrklinkande under papegojornas flaxande bland palmerna.

Dagen efter har vi sovit ikapp och med förnyad energi tar vi tåget till Montserrat, eller "det sågtandade berget" som det också kallas. Högt uppe bland pelarliknande berg ligger Kataloniens största helgedom, Monestir de Montserrat. Men vi är inte här för att besöka munkarna, vi är här för att vandra i de vackra omgivningarna.
En hisnande färd i kabinbana väntar oss över en jättelik ravin för att ta oss upp till klostret och starten för vår vandring.

Förstår inte att min höjdrädda mamma
vågade åka denna en gång i tiden?!!

Vi bestämmer oss för att ta den långa vandringen som går upp till den högsta toppen i området, St Jeromi som tittar ner på det turkosblå Medelhavet 1236 meter längre ner. Vi är nästan ensamma bland de märkliga bergsformationerna och det enda vi hör är vindens ylande i smultronträden. Dammet virvlar kring våra fötter när vi trampar på den torra stigen som kantas av vild rosmarin. Träden öppnar plötsligt upp sig och vi kan se klostret långt ner i dalen nedanför inbäddat bland gröna kuddliknande träd. Då hör vi, visserligen svagt men ändå, munkarnas mässande sång som studsar mellan bergväggarna och fångas upp av vinden för att tranporteras vidare ut över havet.

Märkliga berg i Montserrat

Från toppen av berget känns det som om man kan se hur långt som helst, men av den ser Lillasyster ingenting eftersom hon har drabbats av plötsligt svindel och stannat endast några få steg från slutmålet. Jag står själv på toppen en stund och betänker att jag är lycklig som får uppleva detta just nu. Jag väcks ur mitt dagdrömmeri av ett skrålande. Skrålandet kommer närmare och snart dyker två amerikanska killar upp på toppen, den ena crunchar på chips medan den andre sjunger på Rihannas: "We found love". Inte alls dåligt, faktiskt riktigt bra. Skrattande studsar Lillasyster och jag förbi killarna och fortsätter neråt i serpentinsvängar i den gröna dalen. Det är inte alltid lätt att skilja på stigen och den uttorkade bäcken som kanske rinner här på våren, men snart  spottas vi ut jäms med klostret.

Om jag någon gång skulle vilja bli nunna
så kan jag tänka mig att bo här

Tiden går fort i denna pulserande och livfulla stad, fast vi är uppe tidigt och sent i säng. Vi inser att vi fortfarande inte har ätit tapas och inte heller smuttat Cava. Detta måste givetvis rådas bot på. Men först spenderar vi en dag med stadsvandring i Antoni Gaudis fotspår. Denna makalöst begåvade arkitekt som satte Barcelonas arkitektur på kartan och förde in modernism och nya fräscha idéer under det tidiga 1900-talet med byggnader såsom Casa Battlo där interiören har fått inspireras av havet och där det inte går att hitta en rak linje i hela byggnaden. Trappan upp till taket är format som en draksvans och taket är givetvist väldigt likt en drakes taggiga rygg. Varenda liten detalj är genomtänkt. Casa Mila imponerar med originella skorstenar som förflyttar mig och min fantasi till en rödsandig öken där Anakin Skywalker kämpar mot Stormtroopers.

Casa Battlo med sina runda härliga former

Casa Mila med sina Star Wars- skorstenar

Vi fortsätter Gaudi-odyssen med Parc Guell där Gaudi fått husera fritt i det fria och tillåtits bygga pepparkakshus i naturlig storlek. Hela turnén avslutas med kronan på verket: kyrkan La Sagrada Famillia, Gaudis ofullbordade verk. Han jobbade 40 år på detta mästerverk och övergav både fru, barn och rikedom för att få sin dröm förverkligad. Han blev dock överkörd av en spårvagn innan alla hans planer var satta i verket. Men hans önskan var att kyrkan skulle byggas på i många år och flera arkitekter skulle få sätta sin prägel och tidsanda på kyrkan. Bygget har nu pågått i snart 100 år och det är inte i närheten av att vara färdigt. Det här är otvetydigt den häftigaste kyrka jag varit inne i. Gaudi tog inspiration av naturen och ville att pelarna som bär upp det massiva taket skulle efterlikna en skog med trädkronor och rötter. Och det är precis så jag känner när jag kliver in i kyrkan. Som i en stenskog. Jag får aldrig nog. Ögonen löper över väggarna och hittar hela tiden nya detaljer, som passar perfekt in i helheten. Ljuset faller in genom färgade fönster och belyser den råa stenen och skapar en känsla av blommor och bär. Helt plötsligt känner jag ett väldigt sug efter att bli arkitekt! Vilket geni han måste ha varit! Han använde geometriska former och tänkte ut konstruktioner som ett super-avancerat 3D-program knappt klarar av idag.

Gaudis pepparkakshus

Stenskog i kyrkan? Jajamänsan! 

Kvällen avslutas med fyrverkeri vid Fontana de Magica (inte visste jag att man kunde göra sånt med vatten?) och äntligen den efterlängtade cavan och tapasen! Meningen med den här resan var ju egentligen att fira att jag var klar med min licentiat-rapport och att det skulle skålas friskt i cava hela helgen lång. Men nu är jag ju inte klar, men nästan... Men va fan, vi firar ändå! Om inte annat för att jag äntligen har flyttat in i världens finaste lägenhet!

Fyrverkeri-firning vid magisk fontän

Söndagen blir lugn och vi tillbringar den mestadels på stranden eller i någon av Barcelonas alla trendiga designbutiker. En och annan linbanetur högt upp i det blå över hamnen kan ha förekommit. Lillasyster är ett utmärkt sällskap på såna här resor och på planet hem gör vi redan upp planer för nästa resa. Detta var precis vad vi båda behövde, komma bort från julstressen och låta oss inspireras av Gaudis fantastiska kreationer och bra glömma vardagen för en stund.

Tack Barcelona, för den här gången! Jag kommer tillbaka!