Äventyr 49: Äventyr runt knuten

Äventyr i sin enklaste form, som alla kan göra, det var vad jag ägnade mig åt i helgen. Ni som har hängt med vet ju att jag har bytt hemmatrakt. Numera bor jag granne med havet och skogen har jag ett stenkast från dörren. Passande för en äventyrerska som älskar att vara ute med andra ord. Därför ägnades helgens äventyr åt att upptäcka vad som numera finns på min förstukvist.

Jag börjar helgen med att fiska upp Lillasyster (igen) och lura med henne på en lunchvandring på Bogesundslandet. Vi står länge och dividerar vid informationstavlan om vilken av alla spännande leder vi ska välja, men äventyrshunden avgör det hela med att dra iväg på Damstakärrsrundan utan att fråga oss vad vi tycker om saken. Leden böljar i typisk roslagsnatur där stenhällar täckta av frodig mossa varvas med små röda torp, fallfärdiga ladugårdar, vidsträckta ängar och knotiga tallar. Vi klafsar i leran och diskuterar vilken färg jag ska måla i mitt nya arbetsrum. Vi skuttar över en liten å och Lillasyster berättar om en av alla tusen designidéer som hon när i sin lilla kropp.

Litet skutt över liten å

Vi fnissar åt Diesel som är alldeles tossig av få springa fritt i ny terräng. Vi smyger förbi en barnfamilj som grillar korv i vindskyddet vid Helgasjön. Eller sjö och sjö, det är mest ett träsk med höga vass-strån. Inget sommarbad där inte. Vinden ruskar i tallkronorna och de grå molnen rusar över himlen. Stigen växlar mellan att vara bred som ett löpspår och smal som en sticka. En aningens frusna, men mycket nöjda med dagens vandring, tar vi bilen till Bogesunds slott och trippar runt på julmarknaden en stund. Det säljs hemlagad sylt, gigantiska hemodlade morötter, fantasifulla omsydda väskor av avlagda jeans, garnnystan stora som badbollar och en och annan pepparkaka. I den rustika ladan fastnar Lillasyster i ostdisken medan jag byter några ord med jultomten om den där tavlan som jag väldigt gärna vill ha i julklapp. Jag bedyrar att jag har varit snäll hela året, men han tittar skeptiskt på mig när jag säger det för tredje gången....

Julmys i ladan

Medan mörkret faller flanerar vi i slottsparken och konstaterar att på slottet kan man nog bo fashionabelt om man vill övernatta för att göra fler dagsvandringar i området eller hyra kajak för en dag hos Skärgårdens kanotcenter. Grinar plånboken illa av slottsbehandlingar finns det även ett slottsvandrarhem, som inte verkar gå av för hackor det heller. Och det är just på slottsvandrarhemmet som vi siktar in oss för en värmande skål med grönkålssoppa. Ryktet har spridit sig snabbt över Bogesund om Andreas fantastiska soppa som man absolut inte får missa... Men missar är precis vad vi gör. Soppan är slut när vi småfrysande rultar över vandrarhemmets välkomnande tröskel. Det får bli slottscafét istället. Här på Bogesund kan man verkligen leva som en prinsessa, där allt som erbjuds har ett prefix med "slott"!

Slottslig parkvilla med café

På söndagen beger jag mig ut på upptäckarfärd alldeles utanför husknuten. Utan karta och kompass, bara en äventyrshund som jag litar på ska hitta vägen hem om jag går vilse. Ryggan är packad med varm choklad, mandariner och pepparkakor. Understället är på, supersulorna ligger i skorna och det nya pannbandet från Smartwool (ja, det är typ det 145:e pannbandet jag äger.. Ja, jag medger att det är en form av fetischism) sitter som en smäck på skallen. Med hurtiga kliv äntrar jag och äventyrshunden den här dagen. Vi går dit näsan pekar, följer nyfiket stigar som poppar upp i skogen. Jag har ingen aning om var vi hamnar, men vad gör det, jag har hela dagen på mig och ön är inte så stor, så helt galet kan det inte gå. Diesel får välja färdväg. Han skuttar in på en stig och tittar tillbaka på mig med frågande blick. När jag följer efter honom ser det nästan ut som om han ler innan han vänder om och hoppar vidare in i skogen. Ibland går vi längs strandkanten, ibland klänger vi på hala klippor, ibland stretar vi i branta uppförsbackar och ibland zick-zackar vi mellan täta granar.

Lycklig hund mellan julgranar

Överallt hittar vi lämningar av det kalla kriget, då Sverige var på sin vakt mot den stora styggen grannen i öst. Men faktum är att redan Gustav Vasa var vaksam redan under 1600-talet och lät bygga en hel del fästningar på ön för att försvara sig mot den eller det som ville erövra hans krona. Det kittlar fantasin att tänka sig in hur det var då. Vad försiggick på försvarsmurarna när inte bara krigen utan även pesten skördade hundratals människoliv? Hur kom det sig att man först spenderar att par hundra år med att fylla igen ett sund med bråte för att förhindra fartyg att passera för att sedan, ungefär precis när man är klara, bestämmer sig för att göra sundet farbart igen? Hur var det när min pappa gjorde lumpen här? Åkte verkligen värnpliktige Patrik motorcykel på bakhjulen genom hela bottenvåningen i Kasern 3? Är det sant att de meniga som tröttnade på seargantens oändliga trakasserier gav igen i den underjordiska tunneln mellan logementen? Och hur upplevde mina kompisar Simon och Jontan sin tid här i kronans tjänst?

Krigslämningar överallt....

Tankarna vandrar medan fötter och små tassar gör likaså. Helt plötsligt har vi kommit tillbaka hem. Vi sätter oss på bryggan och fikar medan dagens sista solstrålar tappert kämpar för att inte dyka ner bakom de svarta träden i horisonten. Den varma chokladen sjunker ner i magen medan jag smälter dagens intryck. Vad enkelt det är att göra äventyr egentligen. Vad mycket det finns att upptäcka på hemmaplan bara man är nyfiken och tar sig tid. Tänk ändå, att här, mitt i äventyret, där har jag äran att få bo!