Äventyr 4: Ljuset i Mörkret

Sådana här vägbeskrivningar gillar jag: 
"Från riksväg 70, fyra km norr om Särna kör in på väg 1056 mot Gördalen. Strax före byn Mörkret är det skyltat till Fulufjällsbyn. Kommer ni till Mörkret har ni åkt för långt, vänd och kör tillbaka 500 meter".
Då kan till och med kart-loosers som jag hitta fram utan felkörningar. Känt sen tidigare är att man inte ska ropa hej förrän man har hoppat över ån... Mycket riktigt, jag vänder i Mörkret för att jag kört fel. Denna gång skyller jag på att det är hårt att vara ensam äventyrerska då jag måste studera vägbeskrivningen, sätta upp håret, underhålla hunden, ringa till bilförsäkringsbolaget, öppna kapsylen på Festisen med guanabana-smak och pilla näsan samtidigt som jag rattar bilen. För att stanna till vid vägkanten finns ju inte på kartan. Men iallafall, fram till Fulufjällsbyn kommer jag. När jag kliver ur bilen slås jag av hur tyst det är. Min blick söker sig uppåt och miljarder gnistrande stjärnor blinkar ner mot mig från den mörka himlen. Vandrarhemsvärden Eva välkomnar mig i receptionen och där blir jag kvar ett tag. Innan jag får nyckeln till mitt enkelrum har jag hört nästan hela hennes livs historia. Det gör ingenting, för jag har inte bråttom. Inte denna helg. Jag ska bara leva i nuet har jag bestämt.

Hur tänkte turistchefen egentligen
vid namngivningen av den här byn?

Mitt enkelrum visar sig ha förvandlats till en allldeles egen 12-bäddsstuga med eget lyxigt kök, öppen spis och bastu. Jag väljer ut sängen med det fluffigaste täcket och kryper ner med min Harry Potter-bok. Mobilen har absolut ingen täckning. Perfekt, då måste jag leva i nuet. Det dröjer inte många ögonblink förrän jag har somnat med boken över ansiktet och hunden draperad över magen. 

Lördagen bjuder på sovmorgon och en gnutta sol. Idag blir det snöskovandring till Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets Nationalpark. Vattenfallet heter Njupeskär och är 93 meter och vattnet faller helt fritt i 70 meter. På sommaren iallafall. Nu är det väl antagligen bara is. Stigen till fallen är väl upptrampad så snöskorna får hänga på ryggsäcken så länge. Granar och tallar klädda i snö omger mig. Nu och då korsar jag pittoreska träbroar där porlande små bäckar letar sig fram i det mjuka snötäcket. Jag går längs kanten på en djup ravin som leder allt längre upp på fjället. Ju högre upp jag kommer ju mer gör sig vinden påmind. Den kompakta tystnaden från skogen övergår till sist i ett konstant vinande. Tofsen på mössan står rakt ut. En snygg entré glidandes på rumpan ner mot fallet blir det i den branta trappan som finns där för att lotsa vandrare över den strida floden på sommaren.

Rutsch-kane-metoden visar sig vara
den mest effektiva
ner för den branta trappan

Jag kisar mot vinden och nu ser jag isfallet, och det är mäktigt. Nästan hundra meter av turkos is tornar upp sig framför mig. Medan jag närmar mig Njupeskär funderar jag hur det går till när ett vattenfall fryser. När jag var liten trodde jag att allt frös på ett ögonblick, för så var det ju i Ronja Rövardotter-filmen. Men hur funkar det egentligen? Jag gör en mental post-it lapp att jag ska fråga min vän Gustav när jag kommer hem. Diesel och jag tassar försiktigt på den frusna floden som är täckt av ett tunt snölager, jag har ingen aning om det kommer att bära eller brista. Under mina fötter kan jag höra hur vattnet porlar, en mycket märklig känsla och jag är beredd på att jag ska gå igenom när som helst. Hjärtat hamrar i bröstet, men jag bara måste upp till den där iskanten och kika ner i fallet. Diesel klättrar upp först, inga konstigheter för en som har klor att spjärna emot med. Jag har inga klor, bara vanliga skor och en halvtaskig högerfot. Det slutar med att jag klamrar mig fast med ena handen om en istapp medan fötterna desperat försöker finna fäste i den hala isen. I den andra handen håller jag kameran i ett krampaktig grepp och fotar febrilt innan jag tappar greppet och kanar ner för fallet under högljutt tjoande. Det är inte alla som har åkt rutschkana nerför Sveriges högsta vattenfall!

Bara inte en istapp lossnar just nu...

Diesel spanar över dalen inifrån vattenfallet

Den hårda vinden kyler ner mig ganska ordentligt och jag bestämmer mig för att knata hemåt. Jag tar andra sidan på ravinen ner och här är det färre vandrare som har gått så nu kommer snöskorna väl till pass. Jag går och småskrattar lite åt mig själv eftersom jag känner mig lite som Börje Salming där jag hjulbent stolpar fram för att inte trampa på innerkanten på snöskorna och därmed skulle kunna fälla mig själv.

Att gå med snöskor är inte så lätt som man kan tro

Lugn i själen och vindrosig om kinderna blir det obligatorisk korvgrillning i öppna spisen i min flotta 12-bäddsstuga på kvällen. Harry Potter förtrollar mig tidigt med några sovförbannelser så jag orkar inte läsa ut boken ikväll heller.

Även söndagen bjuder på en sovmorgon och dessutom underhåller Popsen med Vinterstudion till frukosten. Solen lyser med sin frånvaro när jag tar bilen till Mörkret för turskidåkning på fjället. Jag följer skoterleden mot Brottsbäcksstugan. Det blåser rejält när jag kommer upp på fjället men utsikten är vidunderlig. Känslan av att vara helt ensam i fjällen är både skrämmande och härlig. Och då, där i Mörkret, kommer ljuset. Det där speciella magiska ljuset som bara finns i fjällen. Jag ler inombords. Det är så härligt att leva. Och att göra det nu. I nuet.

Magiskt fjäll-ljus

Kommer mera is alldeles snart

Äventyrerskan har precis landat i hemmets trygga vrå och är alldeles för trött för att berätta om helgens strapatser. Hon bjuder på en liten bild så länge och lovar utförligare rapport imorgon. Ni får ha is i magen tills dess.



Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall på 93 meter!



Mot Fulufjället

Nu bär det av till fjälls. Väskan är packad och nu ska bara allt bråte in i bilen, sen är jag och Diesel on the road! Det fiffiga med det här äventyret är att när jag kommer hem igen så har köket i lägenheten blivit nytapetserat! Tadaa! Fantastiskt, eller hur?
Jag loggar ut från cybervärlden och rapporterar om äventyret när jag kommer tillbaka. Jag ska bara leva i nuet hela helgen. Det blir jag, fjällen, hunden, Harry Potter och ett par snöskor! Vi hörs! Tjipp!

Äventyr 3: Förvirrat i 4H-gården

Äventyr nummer tre rivstartar med ett skutt ur sängen då äventyrerskan inser att hon försovit sig. Med grötskeden i munnen packas matsäcken samtidigt som skidorna vallas på köksbordet med ett irriterat muttrande eftersom underställströjan inte vill bli instoppad i långkalsongerna. Halvvägs nerför trappan klickar det till i den sömnluddiga äventyrs-hjärnan och kartan till Tyresta Nationalpark gör sig påmind. Upp för trappan igen, krånglar med nyckeln i låset, in i lägenheten, och där tittar två frågande isblå ögon på mig inifrån den mörka hallen. Just det ja, hunden! Kopplar upp Diesel och flåsar mig nerför trapporna igen. Stuvar in alla pryttlar i bilen och gasar iväg. Ungefär vid Arlanda inser jag att jag inte fick med mig kartan. Skit också, och min personliga GPS (läs pojkvän) roar sig kungligt i Alperna och har förmodligen ingen större lust att ta emot ett dyrt utlandssamtal från en förvirrad flickvän som undrar var hon ska. Kugghjulen inne i mitt huvud jobbar för högtryck och jag tror mig komma ihåg vad avfarten hette som jag skulle svänga av vid från Nynäsvägen. Jag får chansa på att det är skyltat resten av vägen. Endast två stopp vid godtyckliga bensinmackar resulterar i att jag når mitt mål, Tyresta By! Seger!

Ivrig att komma iväg!

Diesel tycker att det tar en evighet innan jag får på mig pjäxor och skidor, men till slut har jag fått med mig nästan allt och vi är på väg. Håvar in en äldre herre i Stenmarks-mössa och Karhu-skidor från andra sidan 80-talet som ser ut att vara en rutinerad Tyresta-åkare för att fråga åt vilket håll jag ska ta vägen och hur det ser ut i spåren. Det visar sig att det finns endast en slinga som är spårad och den är på cirka 3 km. Det blir många varv, tänker jag, som hade planerat att åka långt idag. Och utanför spåren är heller ingen idé att åka eftersom snön är stenhård och fladdriga längdskidor utan stålkant är inte kontrollerbart där.
Tyresta By är packat av mammor med barnvagnar, pappor med pulkor, barn med snoriga näsor och hästar med lurviga svansar samt diverse andra djur i hagarna intill. Det känns som om jag har hamnat mitt i en 4H-gård! Det var inte såhär jag tänkte mig dagen i nationalparken.

Men nu är jag ändå här så jag stakar iväg i det sliriga spåret, och sakta börjar morgonstressen att lägga sig till ro i magen. Det är ändå skönt att vara ute. Vänster bindning gnisslar lite medan jag glider ut över ängen. Jag skidar förbi en liten sjö med kaveldun som sticker upp ur den snötäckta isen för att sedan gnola vidare in i skogen. Om solen hade varit framme så hade jag nog tyckt att det var ganska fint här, funderar jag medan Diesel inspekterar gärdsgården vi passerar. Den pratglade gubben med Karhu-skidorna hinner ifatt mig, vi stannar till och han berättar om Den Stora Branden som nationalparken råkade ut för 1999.

Näe, inte en fyra i betyg för det här va..?

Efter fjärde varvet på den korta slingan tycker både jag och Diesel att det är dags för fika. Vi hittar en lämplig sten med utsikt över den lilla sjön. Varm choklad och  moster Ingers mjuk-kaka känns som högsta vinsten just nu! Vi tittar på människorna som skidar förbi, den ena vingligare än den andra.

Varm choklad gör susen för både två-och fyrbenta...

Plötsligt händer det ingenting, det blir alldeles tyst och solen bryter igenom och färgar molnen i en vacker rosa nyans. Det känns som om vi precis just nu blev helt ensamma i skogen. Och det är nu äventyrskänslan infinner sig. Diesel och jag njuter av ensamheten och med förnyad energi skidar vi två varv till utan att träffa en endaste människa på hela vägen.

  

Solnedgång i nationalparken.


Nöjd med dagens äventyr letar jag mig vidare med bilen mot Tyresö Slott  och vandrarhemmet där jag tänkt övernatta. Men det visar sig att där är jag inte välkommen med hund, eller jo, om jag hade varit blind så hade hunden fått sova där. Men nu är jag inte blind, bara lite halvdöv, så min tanke att vara lite sådär härligt spontan och bara checka in går om intet. Men det gör inget, vi åker hemåt och passar på att köpa ett nytt kylskåp på rea på vägen hem.

Tjoho, imorgon Tyresta!

Har precis kollat skidspårens status i Tyresta Nationalpark, och det verkar kunna bli ganska bra! En fyra i betyg i onsdags, och så vidare värst mycket har inte hänt rent vädermässigt sen i onsdags, så det känns definitivt åkbart! Mosters mjuk-kaka är framtagen ur frysen och varm choklad är inhandlad för morgondagens picknick-lunch i skidspåren! Så nu hoppas jag bara på sol!

Moster Ingers mjuk-kaka på mormors recept är oslagbar!

Äventyr 2: Svart snor

Årets andra äventyr genererade träningsvärk i underarmarna, några smideskrokar, svart snor och en felkörning. Lillasyster och jag hade det så trevligt i bilen på vägen till Långsand att vi, trots karta och kompass i näven, ändå svängde åt fel håll och höll på att hamna någon helt annanstans.
En u-sväng och och två distinkta högersvängar rättade till misstaget och vi kom fram dit vi skulle vara denna dag.

I ett slumrande litet sommarstugesamhälle längs med Gävles fina sandstrandskust stegar vi in i Lars-Erik Sundins dalablå kök. Invid den sprakande öppna spisen bjuds vi på ostmacka och den största kopp te vi någonsin druckit. Medan vi sakta sörplar i oss teet berättar Lars-Erik om Rustik Smide som han driver i sitt garage. 2006 tröttnade han på att springa i ekorrhjulet och avslutade sitt chefsjobb och började, så att säga, smida andra planer. Idag försörjer han sig på att hålla kurser i smide och sälja sina alster på konsthantverks-mässor runt om i landet.
     -Till sommaren kommer mina gäster även kunna sova över i den nybyggda gäststugan och ta sig ett dopp i den vedeldade badtunnan, säger den något skäggige smeden och kliar sig lite i det rufsiga håret.

När vi kliver in i garaget, eller nej jag menar smedjan, känns det som om någon drar ner en grå rullgardin framför ögonen. Nej, det är inte vi som helt plötsligt ser dåligt, det är damm och sot som virvlar i luften. Smeden förklarar att vi kommer snyta svart snor på grund av det i några dagar, men det är inget farligt. Av det spräckliga golvet syns bara ett par kvadratcentimeter, resten är täckt av verktyg, mer verktyg eller järn i alla dess former. Några gamla ekstubbar bär upp bastanta städ och det är dessa som ska vara våra lekplatser i fyra timmar framöver.  Ässjan är redan igång och efter några snabba instruktioner från smeden är det dags att skapa smideskonst.

Rätt värmning av materialet är halva jobbet i smide,
vilket undertecknad surt fick erfara.

Lillasyster slår skiten ur sin krok.

Det visar sig att lillasyster har talang för det här med smide och på nolltid har hon svängt ihop en tjusig krok. På samma tid har jag misslyckats med värmningen av mitt material två gånger och därmed sabbat atomernas inbördes hackordning. Ingen ordning mellan atomerna, inget smide. Men i andra andningen kommer jag igen och lyckas knacka till en första knagglig krok.



Min buggel-krok till vänster och
lillasysters mer stilfulla krok till höger.

 Med mer ostmacka i magen och taktiksnack i hjärnan återvänder vi till garagesmedjan efter lunch. Nu känns det som om jag börjar fatta grejen. Värm tills järnet är vitt, banka med tung hammare från spetsen och in, vänd 90 grader var tredje slag ungefär, värm igen, upprepa till önskad form. Underarmarna värker och svetten droppar under skyddsglasögonen, men det är roligt. Perfekt sysselsättning om man har aggresioner som behöver ventileras ut.

Smeden kikar över axeln och kommer med tips.

Eftermiddagens examensprov är att göra en ampel att hänga blommor på. När smeden visar vad vi ska åstadkomma tänker jag i mitt stilla sinne att han blivit galen. Jag förstår inte alls hur det där ska gå till. Men efter lagom med eldande, en hel del bankande, lite vridande, och en stor dos koncentration så lägger jag till sista knorren.

Mäktig känsla att kunna vrida järn!

Lillasyster gör sista knorren
med verktyget som kallas just "Knorren".

Och tamejtusan om det inte blev en en riktigt snygg ampel till slut. Jag känner faktiskt att jag inte alls behöver skämmas över min skapelse, tvärtom är jag ganska stolt! Glad i sinnet och uppfylld av hantverkslusta stuvar jag in mig själv och lillasyster i bilen och rullar hemåt. Det gör faktiskt ingenting alls att jag kommer snyta svart snor tre dagar framåt.

Resultatet av fyra timmars slit i smedjan.

Äventyr två då...

... blir det till att smida pryttlar. Ett äventyr som faller under kategorin: saker jag aldrig provat förut men alltid undrat hur det fungerar. Undrar hur det här ska gå? Hur fasen går det till? Behöver man arm-muskler till detta tro? För det har jag inga, så då kan det bli problematiskt. Har ni något förslag på vad jag ska smida? En krok att fånga in lite sponsorer på kanske? Kan det vara något?

Första äventyret!

Då var 52 adventures-året igång! Första äventyret är genomfört! Yihaa!  Bruksvallarnas stugby fick husera två svettiga och lite lätt överviktiga så kallade äventyrare och en snabb och välslimmad hund. Fyra dagar med snöfrostade fjäll, halvt förfrusna men rosiga kinder, furu-inredd stuga med soffa från samma år som Carola slog igenom med Främling i Melodifestivalen, fjällbjörksbeströdda längdspår, en gnutta sol, manchester-preppade pister och fluffig skogsåkning gav hög mysfaktor och träningsvärk precis överallt.

Min pojkvän och vår hund Diesel var följeslagare på detta första äventyr. Skönt med sällskap såhär när jag ska lära mig hur det är att vara äventyrerska... ;)

Diesel har lärt sig att dra oss runt i längdspåren, vilket gör att åka längdskidor inte alls är lika jobbigt längre! Spåren var kanonfina i Bruksvallarna, jag kan verkligen rekommendera dem! Lagom med uppför och roliga nedförslöpor där man kan göra riktigt fina insparillos om man som vi åker med hund! Fjällbjörkarna var sådär glest och pittoreskt placerade för att släppa igenom tillräckligt med solljus så att man får kisa lite när man flåsar fram i spåren.

Hann testa om foten höll för skidåkning också. Förra året blev det ju inget alls eftersom ett dumt benbrott och tonvis med rehab satte stopp för den saken. Så jag hade höga förhoppningar i år och trodde väl att jag skulle vara tillbaka i gamla vanliga skidspår så att säga. Slalom gick finfint, tog många sköna åk i manchester-randiga pister i Funäsdalsberget, jag kunde trycka på som vanligt. Vågade mig dock inte utanför pisten då varje liten snökocka skapade osäkerhet i min sargade hjärna om att foten inte skulle hålla... Det sitter mycket mentalt det här med att komma tillbaka efter skador. För jag litar inte på min kropp längre. Förr var jag osårbar och inget kunde hända mig. Men nu tror jag att jag, och speciellt foten, inte kommer att hålla för minsta lilla skutt. Jag måste börja våga lita på min fot igen! Men en stor seger var iallafall att jag fick ner foten i slalompjäxan med bara ett endaste litet "aj".

Telemark däremot, som är min absolut största passion här i livet, var en rejäl besvikelse och omprövning av hela min identitet. Jag kan bara svänga åt ett håll! Åt ena hållet känns allt precis som vanligt, men åt det andra när jag ska stödja på foten i utgången av svängen, så funkar ingenting. Jag får ingen känsla för skidorna alls och jag kan inte styra min kropp. Jävla märklig känsla. Huvudet vet hur det ska kännas, men kroppen kan inte prestera det åt mig. Djupa analyser av mitt telis-åkande resulterade bara i gråt och uppgivenhet. Ett tag tänkte jag att hela min telis-karriär är över, aldrig mer ska jag få studsa ner för branta fjällsidor med fluffig pudersnö dansande runt mig. Hela min identitet som telisåkare är upplöst i tomma intet. Jag är nu en av dem som jag själv suttit och småfnissat åt i liften för att de har alla de rätta prylarna men endast kan ta sig ner vinglandes för barnbacken. Jag ville bara skrika rakt ut att "jag är bättre än såhär! Jag lovar, jag har bara en dålig dag!" Svordomar, gråt och tandagnisslan förstörde fjällmyset en aning. Tur att pojkvän med varm choklad i termos och söt hund med mjuk päls fick mig på lite bättre humör..

Men men, mitt liv ska tydligen vara kantad av motgångar. Inga silverskedar i munnen här inte. Precis allt ska kämpas för. Jag får se detta som en utmaning, för hur annars ska jag göra, lägga mig ner och bara ge upp? Skylla på Ramundberget där jag åkte? Nej, för amerikanskt. Det är bara att bita ihop och lära om på nytt. För det är det jag får göra. Jag är numera en nybörjare på telemark. Jag får lära mig från början igen.
Gör om, gör rätt. Suck.

Detta innebär att det blir en del omplanerande i äventyrs-kalendern. Kommer förmodligen inte bli någon topptur till Sylarna för mig. Tror inte att det är en tur som är lämpad för nyböjare (som jag nu ofrivilligt är igen) och i vilket fall som helst vill guiderna inte ha med en storgråtandes frustrerad 30-någonting tjej som förstör hela stämningen för gruppen... Så jag får tänka om här... Lägga in telemarks-träningspass kanske? Det blir ett äventyr som heter duga att träna tålamod och teknik med telisar på fötterna... Jag behöver tvillingarna Larneby nu. En riktig rejäl teknik-clinic med twinsen, det är vad jag behöver! Tur att de ska vara i Åre när jag är där i februari!

Men summa kardemumma av första äventyret är att fjällmys är najs för själen. Vardagsproblemen kändes långt borta under helgen och musklerna känner sig visserligen lite stela just nu, men redo för äventyrs-året 2011!