Första äventyret!

Då var 52 adventures-året igång! Första äventyret är genomfört! Yihaa!  Bruksvallarnas stugby fick husera två svettiga och lite lätt överviktiga så kallade äventyrare och en snabb och välslimmad hund. Fyra dagar med snöfrostade fjäll, halvt förfrusna men rosiga kinder, furu-inredd stuga med soffa från samma år som Carola slog igenom med Främling i Melodifestivalen, fjällbjörksbeströdda längdspår, en gnutta sol, manchester-preppade pister och fluffig skogsåkning gav hög mysfaktor och träningsvärk precis överallt.

Min pojkvän och vår hund Diesel var följeslagare på detta första äventyr. Skönt med sällskap såhär när jag ska lära mig hur det är att vara äventyrerska... ;)

Diesel har lärt sig att dra oss runt i längdspåren, vilket gör att åka längdskidor inte alls är lika jobbigt längre! Spåren var kanonfina i Bruksvallarna, jag kan verkligen rekommendera dem! Lagom med uppför och roliga nedförslöpor där man kan göra riktigt fina insparillos om man som vi åker med hund! Fjällbjörkarna var sådär glest och pittoreskt placerade för att släppa igenom tillräckligt med solljus så att man får kisa lite när man flåsar fram i spåren.

Hann testa om foten höll för skidåkning också. Förra året blev det ju inget alls eftersom ett dumt benbrott och tonvis med rehab satte stopp för den saken. Så jag hade höga förhoppningar i år och trodde väl att jag skulle vara tillbaka i gamla vanliga skidspår så att säga. Slalom gick finfint, tog många sköna åk i manchester-randiga pister i Funäsdalsberget, jag kunde trycka på som vanligt. Vågade mig dock inte utanför pisten då varje liten snökocka skapade osäkerhet i min sargade hjärna om att foten inte skulle hålla... Det sitter mycket mentalt det här med att komma tillbaka efter skador. För jag litar inte på min kropp längre. Förr var jag osårbar och inget kunde hända mig. Men nu tror jag att jag, och speciellt foten, inte kommer att hålla för minsta lilla skutt. Jag måste börja våga lita på min fot igen! Men en stor seger var iallafall att jag fick ner foten i slalompjäxan med bara ett endaste litet "aj".

Telemark däremot, som är min absolut största passion här i livet, var en rejäl besvikelse och omprövning av hela min identitet. Jag kan bara svänga åt ett håll! Åt ena hållet känns allt precis som vanligt, men åt det andra när jag ska stödja på foten i utgången av svängen, så funkar ingenting. Jag får ingen känsla för skidorna alls och jag kan inte styra min kropp. Jävla märklig känsla. Huvudet vet hur det ska kännas, men kroppen kan inte prestera det åt mig. Djupa analyser av mitt telis-åkande resulterade bara i gråt och uppgivenhet. Ett tag tänkte jag att hela min telis-karriär är över, aldrig mer ska jag få studsa ner för branta fjällsidor med fluffig pudersnö dansande runt mig. Hela min identitet som telisåkare är upplöst i tomma intet. Jag är nu en av dem som jag själv suttit och småfnissat åt i liften för att de har alla de rätta prylarna men endast kan ta sig ner vinglandes för barnbacken. Jag ville bara skrika rakt ut att "jag är bättre än såhär! Jag lovar, jag har bara en dålig dag!" Svordomar, gråt och tandagnisslan förstörde fjällmyset en aning. Tur att pojkvän med varm choklad i termos och söt hund med mjuk päls fick mig på lite bättre humör..

Men men, mitt liv ska tydligen vara kantad av motgångar. Inga silverskedar i munnen här inte. Precis allt ska kämpas för. Jag får se detta som en utmaning, för hur annars ska jag göra, lägga mig ner och bara ge upp? Skylla på Ramundberget där jag åkte? Nej, för amerikanskt. Det är bara att bita ihop och lära om på nytt. För det är det jag får göra. Jag är numera en nybörjare på telemark. Jag får lära mig från början igen.
Gör om, gör rätt. Suck.

Detta innebär att det blir en del omplanerande i äventyrs-kalendern. Kommer förmodligen inte bli någon topptur till Sylarna för mig. Tror inte att det är en tur som är lämpad för nyböjare (som jag nu ofrivilligt är igen) och i vilket fall som helst vill guiderna inte ha med en storgråtandes frustrerad 30-någonting tjej som förstör hela stämningen för gruppen... Så jag får tänka om här... Lägga in telemarks-träningspass kanske? Det blir ett äventyr som heter duga att träna tålamod och teknik med telisar på fötterna... Jag behöver tvillingarna Larneby nu. En riktig rejäl teknik-clinic med twinsen, det är vad jag behöver! Tur att de ska vara i Åre när jag är där i februari!

Men summa kardemumma av första äventyret är att fjällmys är najs för själen. Vardagsproblemen kändes långt borta under helgen och musklerna känner sig visserligen lite stela just nu, men redo för äventyrs-året 2011!