tisdag 1 februari 2011

Äventyr 4: Ljuset i Mörkret

Sådana här vägbeskrivningar gillar jag: 
"Från riksväg 70, fyra km norr om Särna kör in på väg 1056 mot Gördalen. Strax före byn Mörkret är det skyltat till Fulufjällsbyn. Kommer ni till Mörkret har ni åkt för långt, vänd och kör tillbaka 500 meter".
Då kan till och med kart-loosers som jag hitta fram utan felkörningar. Känt sen tidigare är att man inte ska ropa hej förrän man har hoppat över ån... Mycket riktigt, jag vänder i Mörkret för att jag kört fel. Denna gång skyller jag på att det är hårt att vara ensam äventyrerska då jag måste studera vägbeskrivningen, sätta upp håret, underhålla hunden, ringa till bilförsäkringsbolaget, öppna kapsylen på Festisen med guanabana-smak och pilla näsan samtidigt som jag rattar bilen. För att stanna till vid vägkanten finns ju inte på kartan. Men iallafall, fram till Fulufjällsbyn kommer jag. När jag kliver ur bilen slås jag av hur tyst det är. Min blick söker sig uppåt och miljarder gnistrande stjärnor blinkar ner mot mig från den mörka himlen. Vandrarhemsvärden Eva välkomnar mig i receptionen och där blir jag kvar ett tag. Innan jag får nyckeln till mitt enkelrum har jag hört nästan hela hennes livs historia. Det gör ingenting, för jag har inte bråttom. Inte denna helg. Jag ska bara leva i nuet har jag bestämt.

Hur tänkte turistchefen egentligen
vid namngivningen av den här byn?
Mitt enkelrum visar sig ha förvandlats till en allldeles egen 12-bäddsstuga med eget lyxigt kök, öppen spis och bastu. Jag väljer ut sängen med det fluffigaste täcket och kryper ner med min Harry Potter-bok. Mobilen har absolut ingen täckning. Perfekt, då måste jag leva i nuet. Det dröjer inte många ögonblink förrän jag har somnat med boken över ansiktet och hunden draperad över magen. 

Lördagen bjuder på sovmorgon och en gnutta sol. Idag blir det snöskovandring till Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets Nationalpark. Vattenfallet heter Njupeskär och är 93 meter och vattnet faller helt fritt i 70 meter. På sommaren iallafall. Nu är det väl antagligen bara is. Stigen till fallen är väl upptrampad så snöskorna får hänga på ryggsäcken så länge. Granar och tallar klädda i snö omger mig. Nu och då korsar jag pittoreska träbroar där porlande små bäckar letar sig fram i det mjuka snötäcket. Jag går längs kanten på en djup ravin som leder allt längre upp på fjället. Ju högre upp jag kommer ju mer gör sig vinden påmind. Den kompakta tystnaden från skogen övergår till sist i ett konstant vinande. Tofsen på mössan står rakt ut. En snygg entré glidandes på rumpan ner mot fallet blir det i den branta trappan som finns där för att lotsa vandrare över den strida floden på sommaren.


Rutsch-kane-metoden visar sig vara
den mest effektiva
ner för den branta trappan

Jag kisar mot vinden och nu ser jag isfallet, och det är mäktigt. Nästan hundra meter av turkos is tornar upp sig framför mig. Medan jag närmar mig Njupeskär funderar jag hur det går till när ett vattenfall fryser. När jag var liten trodde jag att allt frös på ett ögonblick, för så var det ju i Ronja Rövardotter-filmen. Men hur funkar det egentligen? Jag gör en mental post-it lapp att jag ska fråga min vän Gustav när jag kommer hem. Diesel och jag tassar försiktigt på den frusna floden som är täckt av ett tunt snölager, jag har ingen aning om det kommer att bära eller brista. Under mina fötter kan jag höra hur vattnet porlar, en mycket märklig känsla och jag är beredd på att jag ska gå igenom när som helst. Hjärtat hamrar i bröstet, men jag bara måste upp till den där iskanten och kika ner i fallet. Diesel klättrar upp först, inga konstigheter för en som har klor att spjärna emot med. Jag har inga klor, bara vanliga skor och en halvtaskig högerfot. Det slutar med att jag klamrar mig fast med ena handen om en istapp medan fötterna desperat försöker finna fäste i den hala isen. I den andra handen håller jag kameran i ett krampaktig grepp och fotar febrilt innan jag tappar greppet och kanar ner för fallet under högljutt tjoande. Det är inte alla som har åkt rutschkana nerför Sveriges högsta vattenfall!


Bara inte en istapp lossnar just nu...

Diesel spanar över dalen inifrån vattenfallet

Den hårda vinden kyler ner mig ganska ordentligt och jag bestämmer mig för att knata hemåt. Jag tar andra sidan på ravinen ner och här är det färre vandrare som har gått så nu kommer snöskorna väl till pass. Jag går och småskrattar lite åt mig själv eftersom jag känner mig lite som Börje Salming där jag hjulbent stolpar fram för att inte trampa på innerkanten på snöskorna och därmed skulle kunna fälla mig själv.


Att gå med snöskor är inte så lätt som man kan tro

Lugn i själen och vindrosig om kinderna blir det obligatorisk korvgrillning i öppna spisen i min flotta 12-bäddsstuga på kvällen. Harry Potter förtrollar mig tidigt med några sovförbannelser så jag orkar inte läsa ut boken ikväll heller.

Även söndagen bjuder på en sovmorgon och dessutom underhåller Popsen med Vinterstudion till frukosten. Solen lyser med sin frånvaro när jag tar bilen till Mörkret för turskidåkning på fjället. Jag följer skoterleden mot Brottsbäcksstugan. Det blåser rejält när jag kommer upp på fjället men utsikten är vidunderlig. Känslan av att vara helt ensam i fjällen är både skrämmande och härlig. Och då, där i Mörkret, kommer ljuset. Det där speciella magiska ljuset som bara finns i fjällen. Jag ler inombords. Det är så härligt att leva. Och att göra det nu. I nuet.

Magiskt fjäll-ljus

3 kommentarer:

  1. Hej
    Fantastiskt härligt, vi tog en tur mellan jul och nyår 2012 från Gördalen till Rörsjöstugan och bodde ute en natt på fjället. Det kan också rekomenderas - Vackra sol upp o nedgångar och tyst/Cecilia

    SvaraRadera
  2. Låter som att ni hade en underbar tur! Jag gillade området och tystnaden skarpt däruppe och jag vill gärna återvända! Tack för turtipset!

    SvaraRadera