Äventyr 25: Ett äkta äventyr

Midsommarafton spenderades i ingenting-landet. Äventyrerskan gjorde absolut ingenting. Eller jo, hon åt en hel del. Men annars latades det på hög nivå. Riktigt skönt att göra ingenting. Hade glömt bort hur det var att inte ha något inbokat, ingen tid att passa, inget att stressa vidare till. Flaggan hissades och jordgubbar rensades. Men annars inga märkvärdiga aktiviteter. Gött!

På midsommardagen var det dags för äventyr igen! På morgonkvisten checkar pojkvännen ut från äventyret och bestämmer sig för att byta kajak mot båt istället, och axla rollen som servicekille. Jag och äventyrshunden tar tant-cykeln till "Mördarviken" eller Insjön som det heter på kartan. Sist jag och pojkvännen hojade hit på de skumpiga grusvägarna så var platsen synnerligen mystisk. Vi spekulerade hej vilt om att just här måste det ha begåtts en hel del mord, ungefär i samma takt som i Midsomer. Idag är det mest myggen som får sätta livet till när jag mosar dem en efter en när de försöker stjäla mitt blod. I Mördarviken möter pojkvännen upp med kajaken som transporterats dit med bil. Det är verkligen skönt med lite service på det här äventyret!

Så vidare värst mystiskt
ser det inte ut att vara i Mördarviken denna dag...

En minut och 33 sekunder är exakt vad det tar att packa kajaken, tråckla flytväst på hunden och mig själv för att sedan skjuta ut från stranden. Jag skulle vilja påstå att det är nytt officiellt rekord på iläggning av kajak, enbart beroende av myggens envisa framfart.
Insjön bjuder på motvind, men inget som inte äventyrshunden och jag klarar av. Regnmolnen tornar hotfullt upp sig i väster, men de verkar ändå hålla sig på behörigt avstånd. Sjön kantas av stenbumlingar eller vass, vilket gör det svårt att lägga till för att pausa. Så det blir mest att vi paddlar på, jag och hunden. I norra delen av sjön ska det ringla en å som sedan mynnar ut i Dalälven, säger ryktena iallafall. Men det är ingen som riktigt vet. Jag har fått olika bud om den saken. Svärfar har sagt att jag kommer få staka mig fram i en meterbred fåra, någon annan menar att jag förmodligen kommer att få vada genom vassen medan pojkvännen har dragit sitt ständiga mantra om att det nog är lugnt och att det kommer fixa sig. Men i vilket fall som helst så är det spännande! Jag har ingen aning vad som väntar mig och om jag kommer att kunna ta mig fram. Det känns som om jag är ute på ett äkta äventyr! Jag ska upptäcka Dalälvens gömda och glömda biflöden, som ingen någonsin har paddlat förr!??! Jag är spänd och förväntansfull när jag trycker ifrån med paddeln. Jag har myror i brallorna och kan inte riktigt sitta still i sittbrunnen. Min entusiasm smittar av sig på Diesel som också sprattlar fram och tillbaka på kajaken.

Diesel ska prompt se allting först...

Vi balanserar tillsammans över sjön och snart har vi nått den norra delen. Här är vattnet inbäddat med lummiga näckrosblad. Här och där sticker gula knoppar upp ur vattnet. Det är rofyllt, men svårpaddlat. Stjälkarna från botten suger tag i "Papaya" och jag får ta i ordentligt för att komma framåt överhuvudtaget. Allt jag ser framför mig är en vägg av vass. Min tidigare sprudlande energi sjunker snabbt och övergår till en uppgiven bestämdhet (?). Jag förberer mig på värsta tänkbara, hur jag måste släpa kajaken i knädjup dynga omgiven av ilskna myggor som inte vill annat än att ta en tugga av mig. Vass som skaver och gnider mot blodiga armbågar.

Vackert näckroshav, men var är ån?

Jag spanar på trädtopparna och ser att den massiva björkskogen har en mycket liten, men ändå distinkt, dipp i sin kompakthet. Jag siktar mot det lilla gapet och hoppas att det betyder att det kanske är en å som gör att just där kan inte träden växa. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt när jag glider runt kröken och världens bredaste å (tycker jag just då alltså) välkomnar mig! Fantastiskt! Kajaken glider lätt förbi enstaka näckrosor och de gräsbevuxna strandkanterna. Det luktar fuktigt jordbruk och jag är oerhört nöjd med livet. Undrar om någon vet om att det är superfint att paddla här? Jag har inte mött en levande själ hittills. Därför hoppar både jag och Diesel till så att vi nästan ramlar ur kajaken när vi skrämmer en and som flaxande flyr från oss så fort vingarna bär den lilla fågeln.

Bredaste ån någonsin eller?!

Nu är nästa spänningsmoment ett faktum; hur långt kommer ån att bära mig? Kommer den att krympa till ingenting eller kommer den guida mig såhär fridfullt hela vägen till Dalälven? Återigen infinner sig äventyrskänslan och jag tycker mig vara på en äkta expedition! Jag tar in allt jag ser längs åkanten med stor nyfikenhet. Björkarna växer nära vattnet i täta rader. Ån blir smalare och smalare. Flera träd har fallit över ån och jag får ducka för att komma under. Jag får göra snäva svängar runt träd och grenar som sticker upp ur vattnet. Vassen äter sig närmare och närmare min kajak. Det är precis hur spännande som helst.
Till slut tar det stopp. Jag har nått åns slut.

Stopp!

Jag når dammluckorna nästan samtidigt som pojkvännen kommer med båten från andra sidan. Det prasslar i buskarna och Diesel får syn på husse först och påbörjar genast operation "väldigt glad och energisk svansviftning".  Kajaken lyfts över till Dalälven och jag paddlar en bit till så att pojkvännen kan ta några fina foton. Diesel tycker inte att det är okej att jag försvinner och jag har inte tagit många paddeltag innan han hoppar i och simmar efter mig så fort han kan. Jag fiskar upp en plaskblöt hund och kravlar i båten istället. Pojkvännen bjuder på fika innan vi lastar "Papaya" (min kajak) i båten.

Lyxigt äventyr med hembakta fika-bullar

Vi åker längs Dalälven i full fräs. Det är härligt att åka båt! Fartvinden tar tag om mitt hår och ruskar om mig ordentligt. Landskapet sveper förbi i rasande tempo. Söta röda stugor på små holmar. Stora stenbumlingar utkastade mitt i vattnet. Vi kryssar runt kvarlämnat flyt-timmer och navigerar genom smala passager. Diesel vill trots allt färdas i kajaken så han kurar ihop sig där han brukar vara när kajaken är med i bilden.

Knight in shiny armour?

Det är skönt att slippa paddla den här sträckan, för Dalälven är inte på sitt gladaste humör nu. Den hårda vinden piskar upp vattenytan så att det skummar. Skönt att ha en riddare som kommer till undsättning då...

Vi lägger till vid en fin sandstrand och nu är det dags för äventyrerskan och äventyrshunden att ta sig an löpsträckan i detta äventyrs-triathlon. Kajakutrustningen skickar jag med riddaren. Jag joggar på i lugnt tempo och när jag svettig och trött möts av jordgubbstårta och hemkokad rabarbersaft vid svärföräldrarnas landställe känner jag mig mycket nöjd med dagens äventyrs-triathlon. Det känns som om jag varit med om ett riktigt äventyr, ett sådant då man inte riktigt vet hur det ska bli. När man känner sig som den första som har satt sin fot där. Upptäckt nya vidder, nya färdvägar. En spännande expedition, ett äkta äventyr!

Smakprov från midsommaräventyret

Snabbgenomgång av helgens äventyr....!

Äventyr 24: Ett sagolikt äventyr

Pojkvännen hämtar upp en konferens-trött äventyrerska på Arlanda för att sedan gasa direkt mot Dalsland och Håverud. Här ligger Dalslands sevärdhet nummer ett, akvedukten i Dalslands kanal. Bångstyriga forsar gjorde att vanliga slussar inte gick att bygga här. Byggmästaren för kanalen,Nils Ericson, fick tänka till en gång till och 33 000 nitar och en akvedukt senare var problemet löst. På den tiden, år 1868, en saga som ingen trodde på, men som genom en envis ingenjör blev verklighet. Den djupa dalgången korsas också av en öppningsbar järnvägsbro, en gigantiskt hög landsvägsbro och så några slussar inslängda i botten trots allt. Det är en maffig syn som möter oss när vi svänger in på parkeringen vid Håveruds-akvedukten runt 22-tiden på fredagkvällen. Men trots det är det helt dött här. Inte en tomte så långt ögat når. Brasseriet är öppet, men där är det bara personalen som hänger. Vi tassar in på vandrarhemmet och hittar vårt rum som vi bokat för kvällen. Här luktar det precis som det gjorde hemma hos min farmor och farfar! Lustigt. Vet inte om samma rengöringsmedel har använts, eller om det är de likadana blommorna som farmor hade som gör det eller kanske bara det faktum att den senaste tapetseringen gjordes i samband med andra världskriget. Vad det än beror på så somnar jag iallafall på stuberten så fort jag kravlar ner i sängen.

Lördagsmorgonen bjuder på så fint väder att vi väljer att inta vår frukostmåltid invid kanalen. Medan vi mumsar i oss vår gasköks-tillredda frukost tittar vi på lyxiga motorbåtar som är på väg upp i slussen, broar som öppnas för att segelbåtarnas master ska få plats i passagen, och sommarklädda turister som helg-strövar längs kanalen. Jag passar på att diska när sluss-vattnet nästan svämmar över kanten där vi sitter. Men jag är inte snabb nog, för vattnet hinner sjunka utom räckhåll innan jag är klar.

Kanalsluss-diskning

Vi pratar med slussvakten Anna och frågar om vi får slussa med kajakerna. Det visar sig att vi måste det, för att bära bredvid kanalen är förbjudet. Jag känner mig väldigt liten i min kajak när jag paddlar in genom de enorma träportarna som snart ska innesluta mig i sluss-kuvösen. Anna kastar ner en tamp som jag ska hålla i. Plötsligt är jag väldigt glad för att jag testade fors-kajak för några helger sedan, för det här kan ju inte vara värre än det!?! Det dånar när slussvakten öppnar bottenluckorna för att släppa in vatten. Jag håller krampaktigt i repet och sväljer nervöst. Vattnet sprutar vilt mot mig, och jag tänker att nu välter jag. Jag går snabbt igenom tekniken för eskimåsväng i huvudet. Men det händer ingenting. Kajaken trycks inåt, mot de bastanta träpålarna och där blir den kvar under hela slussningen. Jag behöver knappt hålla i mig i tampen. Jag slappnar av och tittar lite förstulet mot det tyska paret på segelbåten intill mig. Det verkar inte helt överens om hur den här slussningen ska gå till att döma av det irriterade röstläget hos dem.

Kajak-slussning

Sluss-proceduren upprepar sig två gånger till innan jag äntligen får paddla över akvedukten. Det är en märklig känsla att paddla över en bro fylld med vatten. Jag är högt upp i skyn och jag svävar fram som i en saga. Kanalens vatten är stilla fast det blåser omkring mig. Det glittrar och ler mot mig och jag känner ett starkt sug att bara hoppa i. Vattenytan drar mig till sig likt ett mystiskt sagoväsen som lockar och pockar i kanalens djup.

Sagokänsla över akvedukten

Slussvaktens rop får mig att haja till. Hon ska ta vatten från den bassäng jag plaskar runt med min kajak i och vill bara att jag vara uppmärksam. Men det är helt okej att jag leker vidare en stund till i akvedukten. Jag paddlar fram och tillbaka flera gånger för att riktigt känna efter hur det är att paddla över en akvedukt, för det är inte varje dag som jag får uppleva det här! Till slut får pojkvännen nog när jag ingående studerar ett par undervattenssmultron. Det är dax att dra vidare.

Hur smakar undervattenssmultron tro?

Vi paddlar österut för att ta oss mot kanalens början (eller slut) i Vänern. När vi passerat slussarna i Upperud öppnar ett sagolandskap upp sig. Små söta öar med räfflade berghällar som är vackert dekorerade av mossa och gula blommor. Ljungen breder ut sig i lila mellan klipporna och tallarna spretar knotigt mot himlen. Hur kan vi paddla vidare när det ser så inbjudande ut här? Vi slår läger på en ö som känns som hämtad ur en av John Bauers sagor.

Är det deras ö som vi tältar på kanske?

Vi tar ett raskt kvällsdopp innan vi tänder en eld och grillar korv. Filmen om Ronja Rövardotter spelades in här i krokarna och det skulle inte förvåna mig det minsta om en rumpnisse skulle sticka upp huvudet bakom en sten och fråga "Vaffö gö ni på dätta viset?"
Regnet börjar försiktigt droppa mot tältduken när jag sluter mina ögon inför natten. Nästan genast börjar jag drömma om tomtar, troll och änglar som försöker norpa min kajak.

På söndagsmorgonen har regnet gått från försiktigt strilande till häftigt ösande. Men det gör ingenting, vi sitter under vår tarp och smaskar blåbärsbröd, smuttar på teet och berättar sagor för varann. När regnet avtar en aning packar vi ihop vårt pick och pack, säger hej då till rumpnissen, och paddlar hemåt.

Härligt paddelväder i sagonatur!

Vi slussar oss igenom Upperud igen och fortsätter tillbaka mot Håverud där vi startade. Jag paddlar så långsamt jag kan för jag vill inte att detta sagolika äventyr ska ta slut. En liten ångbåt möter oss på den stilla fjärden. En sädessärla svingar sig farligt nära vattenytan. Regnmolnen hänger tungt över oss. En fisk hoppar i vattnet alldeles framför kajaken. Och snipp, snapp, snut, så tar sagan slut.

Akvedukts-paddling

Producerat av Teknikgruppen.net

Äventyr 23: FörTjust skärgård

Ungefär i höjd med Nyköping tar toarullen slut som jag hade med mig för att snyta mig i. Men det bryr sig inte snoret om. Resten av vägen får jag nöja mig med själva toarullen i hårdpapp och post-it lappar.
I Valdemarsvik stannar jag till för att äta min matsäcks-middag och för att snyta mig ett par tusen gånger. Här är det fint. Kvällen är varm och några segelbåtar ligger i gästhamnen. Det ser harmoniskt ut att luta sig tillbaka i sittbrunnen och lösa korsord eller läsa en god bok som några gör här.

Idylliskt i Valdemarsvik

Men äventyrshunden och jag gör en kort lov genom stan för att sedan dra vidare mot andra breddgrader. I Västervik svänger vi av mot hamnen och snirklar oss vidare mot Gränsö. Turistbyrån har tipsat mig om att här får man bada med hunden. Och mycket riktigt, långt in i skogen hittar vi en kanonfin sandstrand. Jag bestämmer mig raskt för att här blir vårt nattläger. Kvällsdopp och bäddande i bilen går extremt raskt eftersom myggen vill äta upp mig. Somnar på en tusendels sekund när jag lägger huvudet på kudden.

Angenäm sovplats

Morgondoppet är betydligt trevligare utan mygg och morgonpromissen med hunden blir en ren njutning längs de släta klipporna i havsviken. Jag snyter mig en miljon gånger på den halvtimme som promenaden varar. Huvudet hamrar och ögonen snurrar av feberhetta. Men ett par alvedon senare är jag typ redo för Tjust skärgård som är dagens äventyr. I hamnen i Västervik köper vi biljett till Hasselö, där det ska vara fint enligt  damen utan framtänder i biljettluckan. Båten som tar oss ut dit heter "Freden". På en timme har jag snutit slut på den nya toarullen samtidigt som "Freden" har förflyttat oss till en annan värld. Den lugna skärgårdens värld, där tempot är ett annat än i stan. Här är det ingen stress, inte någonstans. Allt får ta sin tid.

Lugnet i skärgården

Jag köper lunch att ta med mig i det söta caféet, snyter mig och trampar iväg på min cykel med Diesel lunkandes bredvid. Vi har bäring mot Hasselö By för att kolla in de pittoreska små husen. Den smala grusvägen är kantad med högt bångstyrigt gräs och fogliga gula blommor. Ängarna breder ut sig och blandas upp med några klipphällar smekta av mossa. Här och där sticker det upp en susande björk eller en svajande tall. Lugnet infinner sig i hjärnan även om min febriga kropp flämtar högt efter andan.

Vacker cykelväg

Hasselö By är jättemysig tills jag nästan cyklar över en svartpolerad huggorm och vänder väldigt raskt på hela vårt ekipage. Fräser ut lite snor och styr kosan söderut och Sladö istället. Naturens karaktären ändras och nu blir det mer tallar som kantar vår väg.

Vacker cykelväg på Sladö

Plötsligt öppnar terrängen upp sig och solen gassar på det heta gruset. Diesel vägrar att gå en meter till utanför skuggan. Han tittar bedjande på mig och tungan hänger nere vid framklorna ungefär. Jag förstår honom, jag skulle inte heller vilja springa i trettio-gradig värme med den pälsen på kroppen. Lösningen blir att han får åka i cykelkorgen! Han finner sig snabbt i situationen och inser fördelarna med att åka med mig, det fläktar i pälsen och han kommer ändå framåt! Han får inte riktigt plats, men han verkar nöjd ändå. Vi stannar till (och jag snyter mig) när vi möter en ensam vandrare och frågar om han inte kan föreviga oss.

Diesel i cykelkorg förevigat av fotograf Leif Sylvan
med äventyrerskans kamera.

Det visar sig att han är fotograf och driver en websida som jobbar med bildspel. Just nu jobbar han med ett projekt som ska beskriva Västerviks kommun i bilder. Så det är inte omöjligt att äventyrerskan alltså kommer att göra reklam för Västervik! (Måste börja ta betalt för mina gig snart...)

Vi lunchar tillsammans vid sjöbodarna och Diesel får en ny bästa kompis i Leif eftersom han bjuder på leverpastej. Havet utanför ligger nästan oroväckande stilla. Han tar flera bilder på oss och vi pratar om ditten och datten och inser snart att vi har många gemensamma nämnare.

Leif; en trevlig prick

Vi skiljs åt när jag och äventyrshunden tar en "strövstig" som det står på skylten runt Sladös sydligaste udde. I hagen som först passeras går några kor och betar med havet som stängsel. Stigen är mysig och går upp och ner över stock och sten. När vi kommer fram till de alldeles släta klipporna på östra sidan så kan varken jag eller Diesel motstå ett bad. Diesel letar snabbt fram sin badboll ur ryggsäcken medan jag klibbar av mig kläderna. Vi plaskar runt länge och busar i vattnet för att kyla ner oss så gott det går.

Skönt med svalka

Stigen fortsätter en bit längs klipporna. Havet och himlen är kusligt stilla. Nästan som att det är lugnet före stormen.  Men det är vackert. Färgerna blir klarare när solen inte gassar så hårt. Stigen leder oss sedan tillbaka till cykeln genom mustig tallskog och dunbollsförsedda ängar. Och nu vill Diesel åka cykelkorg med detsamma! Han har fattat galoppen.

Vi rullar sakta tillbaka mot båtbryggan medan jag snyter mig var femtiofjärde meter. Sandstranden som ligger bredvid bryggan kan vi inte heller motstå så vi tar ett bad till medan vi väntar på båten som ska ta oss tillbaka. "Freden" puttrar sakta genom Tjust skärgård. Vi tar en liten annan väg nu för att plocka upp fler passagerare från andra öar. Det är så in i bängen vackert med de spegelblanka havet. Jäklars, vilket paddelvatten! Hit måste jag ta med mig Papaya (min kajak) och glida runt bland de många små söta öarna med de lena klipporna.

Tillbaka i Västervik letar jag upp en mysig restaurang som ligger på det kullerstensbeklädda torget med utsikt över gästhamnen. Folk skrattar förbi på höga klackar på väg till en fest eller strövar sakta genom stan med barnvagnen i jakt på något gott att äta. Tyvärr är min mat inte lika god som utsikten, men den mättar iallafall. Diesel och jag strövar genom stan när det ringar på min mobil. Det är skepparen som ska ta mig ut till Blå jungfrun som ringer för att meddela att turen är inställd. Det är för många som har hoppat av. Tydligen så KANSKE det ska regna imorgon och det har fått många av mina medpassagerare att dra öronen åt sig. Men va fan! Här har jag trotsat feberdimma och hostattacker à la Djingis Khan och så hoppar de andra av för att det MÖJLIGTVIS, EVENTUELLT, men inte särskilt troligt, ska regna imorgon. Va fasen är alla andra gjorda av socker eller? Skepparen hör min besvikelse och erbjuder sig att bjuda mig på resan nästa gång jag har vägarna förbi. Jag tackar och rådbråkar min hjärna vad jag ska hitta på nu. En känsla av antiklimax infinner sig. Jag åker tillbaka till min strand på Gränsö och inser att det är ju ett naturreservat! Bestämmer mig för att inspireras av  Eva-Marie och jaga NR istället. Hunden och jag undersöker området lite närmare under vår kvällspromenad.

Trappor verkar vara vanligt förekommande i detta naturreservat...

Ringer min personliga Iphone (pojkvän) som får googla fram några naturreservat för imorgon. Han hittar Vindåsen vid havet, det låter bra, det blir morgondagens projekt. Jag somnar till smattret av regnet på biltaket med liten Diesel snarkandes på min arm.

På morgonen strålar solen från en klarblå himmel, värmen är redan kompakt. Men inget Blått fruntimmer kommer att skådas idag för det. Jädra sockerknarkare som skyr det eventuella regnet. Vi såsar oss igenom  morgonen och tar oss tid att leka ordentligt med Diesels nya tyska labradorkompis som har sovit i sin husbil på samma strand som oss.

Det tar ett tag att hitta Vindåsen, men det är värt det när vi väl är där. Det är lika kvävande hett som igår så efter den branta stigningen upp mot utsikten högt över havet och Tjust skärgård, så tar vi oss ett härligt dopp bredvid de till formen klassiska sjöbodarna med långa utskjutande tak.

Diesel badar gärna med sin badboll

Jag snyter mig och konstaterar att det inte blidde något Blå jungfrun den här gången, men att jag ändå fick uppleva Tjust skärgård och där var det riktigt snor-fint!

Terräng-kajak

Med en kajak tar man sig fram nästan överallt....

Äventyr 22: Lycklig på Åland

Lycka är att från kajaken få upptäcka hur fantastiskt vacker Ålands skärgård är. Så långt bort men ändå så nära. Så lite folk och så många inbjudande öar att stanna till vid. Röda granithällar. Knotiga tallar. Spegelblankt hav. Stormvridna enar. "Himlen runt hörnet" som Lisa Nilsson skulle ha uttryckt det 1992.

Lycka är att ljudlöst få glida fram med kajaken utan ansträngning på turkost glittrande vatten. Lycka är att få paddla dit näsan pekar och låta känslorna styra istället för sjökortet. Lycka är att få ströva omkring utan egentligt mål på solvarma klippor med barfota fötter. Lycka är att få sitta omslingrad med den jag älskar mest på hela jorden och bara glo ut över havet. Lycka är att få grilla korv över öppen eld och låta middagen ta tid. Lycka är att få upptäcka en havsörn segla högt ovanför i den molnbefriade himlen.

Lycka är att få hitta en vik där den starka nordanvinden inte når mig. Lycka är att få vakna till sprakande fågelkvitter. Lycka är att få ta ett uppfriskande morgondopp för att sedan soltorka i den lätta brisen. Lycka är att få paddla i medvind. Lycka är att få sticka ner handen i vattnet från kajaken och låta den släpa där ett tag. Lycka är att få skratta med den jag älskar.  Lycka är att få se tärnornas kamikaze-luftfärd i kamp om en silvrig liten fisk. Lycka är att höra myggen irriterat surra utanför tältet och veta att de inte kan komma åt mig. Lycka är att få ta en simtur i nästan stilla hav.

Lycka är att var sak får ta sin tid. Lycka är att få ligga och dra sig i tältet på morgonen och småfisa lite i sovsäcken. Lycka är att få somna om. Lycka är att få se en svan rivstarta från vattnet under högljutt kluckande. Lycka är att i lugn och ro få äta nygräddat glödbröd till frukost med blåbär och kardemumma i.

Lycka är att inte ha bråttom någonstans. Lycka är att hinna fundera över saker som varför fartygsdäck alltid är gröna och hur klipporna fick den just den form de har idag. Lycka är att bara hålla om den jag håller kär och sitta tyst. Lycka är att bada naken där ingen ser. Lycka är att hitta ett hundhår i tekoppen fast Diesel inte är med på turen. Lycka är att saker och ting får ta tid. Lycka är att slumra i solen. Lycka är att hitta en perfekt boulderklippa som inbjuder till salta dopp i havet.

Lycka är att fascineras av hur tyst det kan vara. Lycka är att få njuta av solens sista värmande strålar. Lycka är att trolla fram en flaska vin och överraska min älskling. Lycka är att känna att solen har svett mina kinder. Lycka är att ha tid för varann. Lycka är att borsta tänderna i saltvatten. Lycka är att långsamt, och med många pauser, gå hand i hand runt ön på en kvällspromenad. Lycka är att hitta ett träd att klättra upp i.

Lycka är att bara få vara. Den jag är.