Äventyr 25: Ett äkta äventyr

Midsommarafton spenderades i ingenting-landet. Äventyrerskan gjorde absolut ingenting. Eller jo, hon åt en hel del. Men annars latades det på hög nivå. Riktigt skönt att göra ingenting. Hade glömt bort hur det var att inte ha något inbokat, ingen tid att passa, inget att stressa vidare till. Flaggan hissades och jordgubbar rensades. Men annars inga märkvärdiga aktiviteter. Gött!

På midsommardagen var det dags för äventyr igen! På morgonkvisten checkar pojkvännen ut från äventyret och bestämmer sig för att byta kajak mot båt istället, och axla rollen som servicekille. Jag och äventyrshunden tar tant-cykeln till "Mördarviken" eller Insjön som det heter på kartan. Sist jag och pojkvännen hojade hit på de skumpiga grusvägarna så var platsen synnerligen mystisk. Vi spekulerade hej vilt om att just här måste det ha begåtts en hel del mord, ungefär i samma takt som i Midsomer. Idag är det mest myggen som får sätta livet till när jag mosar dem en efter en när de försöker stjäla mitt blod. I Mördarviken möter pojkvännen upp med kajaken som transporterats dit med bil. Det är verkligen skönt med lite service på det här äventyret!

Så vidare värst mystiskt
ser det inte ut att vara i Mördarviken denna dag...

En minut och 33 sekunder är exakt vad det tar att packa kajaken, tråckla flytväst på hunden och mig själv för att sedan skjuta ut från stranden. Jag skulle vilja påstå att det är nytt officiellt rekord på iläggning av kajak, enbart beroende av myggens envisa framfart.
Insjön bjuder på motvind, men inget som inte äventyrshunden och jag klarar av. Regnmolnen tornar hotfullt upp sig i väster, men de verkar ändå hålla sig på behörigt avstånd. Sjön kantas av stenbumlingar eller vass, vilket gör det svårt att lägga till för att pausa. Så det blir mest att vi paddlar på, jag och hunden. I norra delen av sjön ska det ringla en å som sedan mynnar ut i Dalälven, säger ryktena iallafall. Men det är ingen som riktigt vet. Jag har fått olika bud om den saken. Svärfar har sagt att jag kommer få staka mig fram i en meterbred fåra, någon annan menar att jag förmodligen kommer att få vada genom vassen medan pojkvännen har dragit sitt ständiga mantra om att det nog är lugnt och att det kommer fixa sig. Men i vilket fall som helst så är det spännande! Jag har ingen aning vad som väntar mig och om jag kommer att kunna ta mig fram. Det känns som om jag är ute på ett äkta äventyr! Jag ska upptäcka Dalälvens gömda och glömda biflöden, som ingen någonsin har paddlat förr!??! Jag är spänd och förväntansfull när jag trycker ifrån med paddeln. Jag har myror i brallorna och kan inte riktigt sitta still i sittbrunnen. Min entusiasm smittar av sig på Diesel som också sprattlar fram och tillbaka på kajaken.

Diesel ska prompt se allting först...

Vi balanserar tillsammans över sjön och snart har vi nått den norra delen. Här är vattnet inbäddat med lummiga näckrosblad. Här och där sticker gula knoppar upp ur vattnet. Det är rofyllt, men svårpaddlat. Stjälkarna från botten suger tag i "Papaya" och jag får ta i ordentligt för att komma framåt överhuvudtaget. Allt jag ser framför mig är en vägg av vass. Min tidigare sprudlande energi sjunker snabbt och övergår till en uppgiven bestämdhet (?). Jag förberer mig på värsta tänkbara, hur jag måste släpa kajaken i knädjup dynga omgiven av ilskna myggor som inte vill annat än att ta en tugga av mig. Vass som skaver och gnider mot blodiga armbågar.

Vackert näckroshav, men var är ån?

Jag spanar på trädtopparna och ser att den massiva björkskogen har en mycket liten, men ändå distinkt, dipp i sin kompakthet. Jag siktar mot det lilla gapet och hoppas att det betyder att det kanske är en å som gör att just där kan inte träden växa. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt när jag glider runt kröken och världens bredaste å (tycker jag just då alltså) välkomnar mig! Fantastiskt! Kajaken glider lätt förbi enstaka näckrosor och de gräsbevuxna strandkanterna. Det luktar fuktigt jordbruk och jag är oerhört nöjd med livet. Undrar om någon vet om att det är superfint att paddla här? Jag har inte mött en levande själ hittills. Därför hoppar både jag och Diesel till så att vi nästan ramlar ur kajaken när vi skrämmer en and som flaxande flyr från oss så fort vingarna bär den lilla fågeln.

Bredaste ån någonsin eller?!

Nu är nästa spänningsmoment ett faktum; hur långt kommer ån att bära mig? Kommer den att krympa till ingenting eller kommer den guida mig såhär fridfullt hela vägen till Dalälven? Återigen infinner sig äventyrskänslan och jag tycker mig vara på en äkta expedition! Jag tar in allt jag ser längs åkanten med stor nyfikenhet. Björkarna växer nära vattnet i täta rader. Ån blir smalare och smalare. Flera träd har fallit över ån och jag får ducka för att komma under. Jag får göra snäva svängar runt träd och grenar som sticker upp ur vattnet. Vassen äter sig närmare och närmare min kajak. Det är precis hur spännande som helst.
Till slut tar det stopp. Jag har nått åns slut.

Stopp!

Jag når dammluckorna nästan samtidigt som pojkvännen kommer med båten från andra sidan. Det prasslar i buskarna och Diesel får syn på husse först och påbörjar genast operation "väldigt glad och energisk svansviftning".  Kajaken lyfts över till Dalälven och jag paddlar en bit till så att pojkvännen kan ta några fina foton. Diesel tycker inte att det är okej att jag försvinner och jag har inte tagit många paddeltag innan han hoppar i och simmar efter mig så fort han kan. Jag fiskar upp en plaskblöt hund och kravlar i båten istället. Pojkvännen bjuder på fika innan vi lastar "Papaya" (min kajak) i båten.

Lyxigt äventyr med hembakta fika-bullar

Vi åker längs Dalälven i full fräs. Det är härligt att åka båt! Fartvinden tar tag om mitt hår och ruskar om mig ordentligt. Landskapet sveper förbi i rasande tempo. Söta röda stugor på små holmar. Stora stenbumlingar utkastade mitt i vattnet. Vi kryssar runt kvarlämnat flyt-timmer och navigerar genom smala passager. Diesel vill trots allt färdas i kajaken så han kurar ihop sig där han brukar vara när kajaken är med i bilden.

Knight in shiny armour?

Det är skönt att slippa paddla den här sträckan, för Dalälven är inte på sitt gladaste humör nu. Den hårda vinden piskar upp vattenytan så att det skummar. Skönt att ha en riddare som kommer till undsättning då...

Vi lägger till vid en fin sandstrand och nu är det dags för äventyrerskan och äventyrshunden att ta sig an löpsträckan i detta äventyrs-triathlon. Kajakutrustningen skickar jag med riddaren. Jag joggar på i lugnt tempo och när jag svettig och trött möts av jordgubbstårta och hemkokad rabarbersaft vid svärföräldrarnas landställe känner jag mig mycket nöjd med dagens äventyrs-triathlon. Det känns som om jag varit med om ett riktigt äventyr, ett sådant då man inte riktigt vet hur det ska bli. När man känner sig som den första som har satt sin fot där. Upptäckt nya vidder, nya färdvägar. En spännande expedition, ett äkta äventyr!