måndag 20 juni 2011

Äventyr 24: Ett sagolikt äventyr

Pojkvännen hämtar upp en konferens-trött äventyrerska på Arlanda för att sedan gasa direkt mot Dalsland och Håverud. Här ligger Dalslands sevärdhet nummer ett, akvedukten i Dalslands kanal. Bångstyriga forsar gjorde att vanliga slussar inte gick att bygga här. Byggmästaren för kanalen,Nils Ericson, fick tänka till en gång till och 33 000 nitar och en akvedukt senare var problemet löst. På den tiden, år 1868, en saga som ingen trodde på, men som genom en envis ingenjör blev verklighet. Den djupa dalgången korsas också av en öppningsbar järnvägsbro, en gigantiskt hög landsvägsbro och så några slussar inslängda i botten trots allt. Det är en maffig syn som möter oss när vi svänger in på parkeringen vid Håveruds-akvedukten runt 22-tiden på fredagkvällen. Men trots det är det helt dött här. Inte en tomte så långt ögat når. Brasseriet är öppet, men där är det bara personalen som hänger. Vi tassar in på vandrarhemmet och hittar vårt rum som vi bokat för kvällen. Här luktar det precis som det gjorde hemma hos min farmor och farfar! Lustigt. Vet inte om samma rengöringsmedel har använts, eller om det är de likadana blommorna som farmor hade som gör det eller kanske bara det faktum att den senaste tapetseringen gjordes i samband med andra världskriget. Vad det än beror på så somnar jag iallafall på stuberten så fort jag kravlar ner i sängen.

Lördagsmorgonen bjuder på så fint väder att vi väljer att inta vår frukostmåltid invid kanalen. Medan vi mumsar i oss vår gasköks-tillredda frukost tittar vi på lyxiga motorbåtar som är på väg upp i slussen, broar som öppnas för att segelbåtarnas master ska få plats i passagen, och sommarklädda turister som helg-strövar längs kanalen. Jag passar på att diska när sluss-vattnet nästan svämmar över kanten där vi sitter. Men jag är inte snabb nog, för vattnet hinner sjunka utom räckhåll innan jag är klar.


Kanalsluss-diskning

Vi pratar med slussvakten Anna och frågar om vi får slussa med kajakerna. Det visar sig att vi måste det, för att bära bredvid kanalen är förbjudet. Jag känner mig väldigt liten i min kajak när jag paddlar in genom de enorma träportarna som snart ska innesluta mig i sluss-kuvösen. Anna kastar ner en tamp som jag ska hålla i. Plötsligt är jag väldigt glad för att jag testade fors-kajak för några helger sedan, för det här kan ju inte vara värre än det!?! Det dånar när slussvakten öppnar bottenluckorna för att släppa in vatten. Jag håller krampaktigt i repet och sväljer nervöst. Vattnet sprutar vilt mot mig, och jag tänker att nu välter jag. Jag går snabbt igenom tekniken för eskimåsväng i huvudet. Men det händer ingenting. Kajaken trycks inåt, mot de bastanta träpålarna och där blir den kvar under hela slussningen. Jag behöver knappt hålla i mig i tampen. Jag slappnar av och tittar lite förstulet mot det tyska paret på segelbåten intill mig. Det verkar inte helt överens om hur den här slussningen ska gå till att döma av det irriterade röstläget hos dem.

Kajak-slussning

Sluss-proceduren upprepar sig två gånger till innan jag äntligen får paddla över akvedukten. Det är en märklig känsla att paddla över en bro fylld med vatten. Jag är högt upp i skyn och jag svävar fram som i en saga. Kanalens vatten är stilla fast det blåser omkring mig. Det glittrar och ler mot mig och jag känner ett starkt sug att bara hoppa i. Vattenytan drar mig till sig likt ett mystiskt sagoväsen som lockar och pockar i kanalens djup.


Sagokänsla över akvedukten

Slussvaktens rop får mig att haja till. Hon ska ta vatten från den bassäng jag plaskar runt med min kajak i och vill bara att jag vara uppmärksam. Men det är helt okej att jag leker vidare en stund till i akvedukten. Jag paddlar fram och tillbaka flera gånger för att riktigt känna efter hur det är att paddla över en akvedukt, för det är inte varje dag som jag får uppleva det här! Till slut får pojkvännen nog när jag ingående studerar ett par undervattenssmultron. Det är dax att dra vidare.

Hur smakar undervattenssmultron tro?

Vi paddlar österut för att ta oss mot kanalens början (eller slut) i Vänern. När vi passerat slussarna i Upperud öppnar ett sagolandskap upp sig. Små söta öar med räfflade berghällar som är vackert dekorerade av mossa och gula blommor. Ljungen breder ut sig i lila mellan klipporna och tallarna spretar knotigt mot himlen. Hur kan vi paddla vidare när det ser så inbjudande ut här? Vi slår läger på en ö som känns som hämtad ur en av John Bauers sagor.


Är det deras ö som vi tältar på kanske?

Vi tar ett raskt kvällsdopp innan vi tänder en eld och grillar korv. Filmen om Ronja Rövardotter spelades in här i krokarna och det skulle inte förvåna mig det minsta om en rumpnisse skulle sticka upp huvudet bakom en sten och fråga "Vaffö gö ni på dätta viset?"
Regnet börjar försiktigt droppa mot tältduken när jag sluter mina ögon inför natten. Nästan genast börjar jag drömma om tomtar, troll och änglar som försöker norpa min kajak.

På söndagsmorgonen har regnet gått från försiktigt strilande till häftigt ösande. Men det gör ingenting, vi sitter under vår tarp och smaskar blåbärsbröd, smuttar på teet och berättar sagor för varann. När regnet avtar en aning packar vi ihop vårt pick och pack, säger hej då till rumpnissen, och paddlar hemåt.


Härligt paddelväder i sagonatur!

Vi slussar oss igenom Upperud igen och fortsätter tillbaka mot Håverud där vi startade. Jag paddlar så långsamt jag kan för jag vill inte att detta sagolika äventyr ska ta slut. En liten ångbåt möter oss på den stilla fjärden. En sädessärla svingar sig farligt nära vattenytan. Regnmolnen hänger tungt över oss. En fisk hoppar i vattnet alldeles framför kajaken. Och snipp, snapp, snut, så tar sagan slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar