Äventyr 38: Ett jäkla hundliv i fjällen

Det är beckmörkt när jag och äventyrshunden anländer till Grövelsjön. Vi har egentligen ingen aning om hur det ser ut här och vi smyger så tyst vi kan in i vandrarhemmet och packar upp våra grejer. Diesel står förväntansfullt med nosen i dörrspringan och vädrar in alla de andra hundarna som han vet finns i samma korridor. Det här är hans äventyr. Denna gång har han fått välja, och då blev det hundläger i Grövelsjön.

Första dagen öser regnet ner, både jag och hunden är tokblöta på ungefär tre och en halv sekund. Vi träffar de andra hundarna med ägare och bekantar oss med varann så gott det går i spöregnet. Vi kör ett träningspass där lydnad står på schemat. Vi försöker verkligen hålla humöret uppe, men det är svårt när regnet sipprar ner längs ryggraden innanför jackan/pälsen. På eftermiddagen får vi låna ett garage av den snälla personalen på STF Grövelsjön för att träna "specialsök". Det går ut på att hitta specifika ämnen som man ber hunden lukta på. Duktiga hundar kan nosa fram narkotika och olika sprängämnen, men vi nybörjare får lära oss att sniffa fram vanligt te. 

Hela hundgänget

Dagen efter artar det sig vädermässigt. Solen tittar fram och jag får äntligen se hur det ser ut i Grövelsjön. Det är snälla fjäll som omger mig. Bergen skiftar i grågrönt och ramas in av varma höstfärger från träden. Sjön Grövelsjön glittrar i dalgången och vinden ruskar lätt i tallarna kring fjällstationen där vi bor. Jag och Diesel tar en fjälltur upp på Jakobshöjden för att spana in utsikten. Backen upp är plätt-lätt jämfört med norska vandringsleder. Det känns knappt att jag har gått uppför och ändå får jag milsvid vy över de böljande fjällen. Solen värmer och det är ren njutning att strosa på fjället denna dag. 

Fjälltur på Jakobshöjden

Vi hinner ändå med lite hundträning senare på dagen. Jag och Diesel väljer att prova på "sök". Det innebär att äventyrshunden får nosa upp en person i skogen och sen visa mig var personen befinner sig. Diesel verkar älska den här nya sporten. Han kan knappt sitta still innan jag släpper iväg honom på uppgiften. Sen studsar han fram i skogen som en känguru innan han hittar den gömda personen.

Fjällguiden Björn vill ta med sig hela hundgänget på guidad tur till Norge nästa dag, och det får han gärna göra! Upp på Brännhammaren tar han oss. Tunga regndroppar följer oss hela vägen (någon som är förvånad över att det regnar i Norge?), men toppen bjuder ändå på en magnifik utsikt över Norge. Och lagom tills vi kommer ner för berget kommer solen. 

Hundvandring med regn i Norge

Det är roligt att vara i fjällen på hundläger. Dagarna får en behaglig lunk. Vi tränar med hundarna på förmiddagen, en lång lunchpromenad på fjället med matsäck, eftermiddagsträning och sen avslutas det hela på kvällen med teorisnack. Och däremellan snackar vi deltagare om hundar med varann. Allt som allt, väldigt mycket hund. Ett jäkla hundliv egentligen. Eller mera som ett härligt hundliv! 

Det är stressigt nu...!

Sista dagen på lägret bestämmer sig hundgänget för att ta en båttur över Grövelsjön för att sedan vandra tillbaka över fjället. Himlen är fullständigt blå och solen skapar riktig sensommarvärme. Det tar ett tag, men till slut har vi fått ombord alla rädda och orädda hundar på båten. 

Diesel slappnar av under båtturen med M/S Sylöra över Grövelsjön
Foto: Niclas Öyen

Turen är vacker och lättvandrad. Jag får inte, hör och häpna, ont någonstans av att vandra i Grövelsjöfjällen. Röda, oranga och gula färger är utklickade längs sjösluttningarna och smeker ögat. Vinden för med sig frihetskänsla.  Hundarna jagar lämlar eller varandra och vi ägare pratar hund och hundträning. Det blir många pauser med fika längs vägen. En av deltagarna, Solveig, bjuder på pepparkakor som är formade som, så klart, hundar! Det smakar ljuvligt och hon berättar om sitt spännande liv som tagit henne till avlägsna delar i världen som Nepal och Afrika.

Tur med utsikt över Grövelsjön

Det är ändå rätt härligt det här jäkla hundlivet! 

Hundhelg

Hundvandring

Äventyr 37: Adrenalin, skratt och en spya

Ja, det ska erkännas med en gång. Nej, jag hoppade inte fallskärm i helgen. Det kan tyckas fegt, oansvarigt,  korkat eller ja vad fan som helst. Men jag skiter faktiskt i vad ni tycker, för den här helgen handlar inte om mig. Den handlar om mina vänner. Och om hur roligt det är att glädja dem man bryr sig om. Om att få skapa äventyr åt andra.

Fyra spända själar och en avslappnad kamerakille

Ullis ser ut som en ostbåge där hon ligger på marken och tränar på positionen som ska intas i luften. Matias struttar mest runt och smilar upp sig i sin röda fallskärmshopparoverall (senaste skriket 1987) med tillhörande läderhjälm (som om den skulle hålla honom vid liv ifall han dimper i backen utan fallskärm!) och de obligatoriska skyddsglasögonen (liknande de man hade på fysik-lektionen i nian). Paula verkar inte vara speciellt nervös för hon pratar högljutt på precis som vanligt. Det är om hon är tyst som man ska vara orolig för hennes del. Bengt däremot, det är en helt annan historia. Han är nervös. Rejält nervös. Han har säkert pussat sin tre veckor gamla bebis trehundra gånger och det blir inte bättre av att modern till hans barn ropar "Jag älskar dig" efter honom när han lommar iväg med de andra hopparna mot planet som ska ta dem upp på 4000 meters höjd.

Ostbågeträning på Stockholms Fallskärmsklubb

Vi andra, som står kvar på marken, kisar mot solen för att få en skymt av planet eller någon som hoppar ut ur det. Plötsligt hörs det ett dån från skyn, men det är inte åska konstaterar vi snabbt. Det är hopparna som har kastat sig ut som skapar luftvibrationer som hörs ända ner till oss.
-Borde de inte fälla ut skärmarna snart? undrar Tessan som oroligt har stått och betraktat de små prickarna vi ser falla mot marken med lille Ture på ena armen. Men hon behöver inte oroa sig särskilt länge. Snart har orange, gröna och lila skärmar vecklat ut sig mot den klarblå himlen. Det vimlar av skärmar och färger ovanför oss.

Säker färd mot jorden

En efter en dimper mina vänner ner från skyn. Först kommer min käraste, dagens kamerakille, med mer teknikprylar än han egentligen orkar bära på hjälmen. Han gör en snygg glidning och vänder sig snabbt om för att filma Bengt som skrattskrikande kommer in för en landning. Matias kommer studsande på baken och ger ifrån sig några ljudliga "aj aj aj aj aj". Paula är knäpptyst (!) när hon landar medan Ullis snyggt sladdar in under vilt tjoande. Det är märkligt. Det har bara gått tio minuter sedan fyra spända själar lämnade oss på marken, och nu är de tillbaka. Adrenalin-pumpade till max. De kramar om varann, skrattar och kramar om varann igen. Förenade i sin glädje. De kan inte sluta le. De kan inte sluta skratta. De bara bubblar om dem. Det smittar av sig på oss.
-Mäktigt, säger Bengt, mäktigt.

Går det att vara gladare än såhär?

Paulas glädjeyra förbyts snart i illamående. Hon försvinner in mot skogen medan de andra får sina diplom och går igenom den händelse de just varit med om tusen gånger till. De stöts och blöts vem som sa vad och vem som kände hur och vems pilot som gjorde si och vems kamerakille som gjorde så. Vi stoppar in våra bubblande fallskärmshoppare (varav en med spybubblor sipprande ur mungipan) i bilen och kör vidare mot helgens nästa äventyr.

För egentligen handlar den här helgen om Pokalen. Den alla vill vinna. Under den årliga Sommarträffen träffas gamla och nya kompisar för att göra upp om vem som ska spatsera hemåt med vandringspokalen. Stenhårda tävlingar äger rum där kunskaper som bland annat abstrakt tänkande, finkänslighet och pricksäkerhet sätts på hårda prov. Sommarträffen har blivit ett måste. Den har skapat ett beroende som är svårt att ta sig ur.

Den alla vill ha.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Innan tävlingarna drar igång kolhydrat-laddas det med grillade hamburgare och kanske en och annan öl. Stämningen är på topp när det är dags att sparka igång första grenen. Allt börjar med lagtävling där det vinnande laget sedan får göra upp individuellt om vem som ska vinna Pokalen.

Diesel ser till att hamburgarna inte rymmer..

Första grenen är kast med liten hästsko och till allas förvåning är det Gurra som kammar hem flest poäng i den här grenen. Så är det i de här tävlingarna, oanade talanger plockas fram för att få ha Pokalen i bokhyllan under det kommande året. Tävlingarna fortsätter med att lösa korsord på tid, pussla ihop en kub från en platta, komma ihåg en helskottas massa nummer, lista ut vilka påståenden som är sanna och vilka som är ren bullshit. Är verkligen Lady Gaga gift med en prins från Brunei? Det sjungs refränger hej vilt utifrån den låttext som jag läser upp med så monoton röst jag kan. Tessan klämmer i så det ekar mellan uthusen i Lasse Berghagens "En kväll i juni". Ingen fattar vad Bengt menar när han ritar en kub i luften och ska försöka få sitt lag att förstå att det är volyyyymen han är ute efter i sin charader. Matias har inte riktigt fattat det här att man inte får prata när man gör charader. Men trots hans synnerligen fantasifulla ljudeffekter (hur låter egentligen ett trosskydd?) tar hans lag inte hem vinsten i den avgörande grenen. Lag "Dumkossorna" får göra upp om den åtråvärda titeln, medan lag "Fårskallarna" får se på.

Kasta prick med hästsko är inte så lätt som man kan tro..
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Att lösa korsord var lag Dumkossorna riktigt bra på.
Lille Ture hejar på från kanten.

Lag Fårskallarnas bästa gren var att bygga kuber. 

Hur var det nu? Hur många nummer var skulle varje lagmedlem  memorera?

Bengt försöker illustrera volymen utan att yttra ett ord.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net 

Sista tävlingen går ut på att lyckas plocka ett kilo smågrus i en plasthink utan tillgång till våg. Full koncentration råder. Det finns fem stycken som vet att de har en chans att få putsa på Pokalen i ett helt år. De fokuserar på smågruset och plockar i och plockar ur, väger hinken i handen och stoppar i en sten till. Ingen säger ett ord under invägningen. Det blir till slut Linda som kan dricka champagne ur Pokalen ikväll! Det är nu hennes tur att få rista in sitt namn bredvid de andras. Det skålas friskt och kvällen fortsätter med god mat, vin och diskussioner kring varför det egentligen kallas oväder. Ett snö-oväder är ju inget oväder. Det är ju precis det man vill ha så att man kan telis-knixa i meterdjup snö dagen efter. Däremot anser Gurra att det ska heta sol-oväder. För sol är tydligen aldrig bra. Vi försöker också definiera plättar och pannkakor, eller om mäklare verkligen är existensberättigade. Med andra ord, en helt vanlig Sommarträff i festens tecken. Eller vänta förresten, kom Bajsmannen på tal eller inte?

Nytillskott i Sommarträffs-familjen.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Och ja, för er som undrar, jag har hoppat fallskärm förut. Och ja, det är precis så bubblande och adrenalinframkallande som det verkar...!

Äventyr 36: Ingen rädd för vargen är... Eller?

Jag har kidnappat Lillasyster igen och tagit med henne till Bergslagen, närmare bestämt i krokarna av Skinnskatteberg. Vi ska under helgen försöka få se en varg i det vilda, men kanske framförallt få höra valparna yla i natten. Till vår hjälp har vi Marcus och Jan från Wild Sweden som känner de här vargmarkerna lika väl som sin egen ficka. Vi möter våra guider på Grimsö forskningsstation där vargforskaren Per först ska berätta mer om hur vargar funkar och vad Sverige pysslar med i sin varg-forskning.

Ska jag få höra detta inatt?
Foto: Marcus Eldh, Wild Sweden

Per trollbinder mig totalt och berättar bland annat att den varg som jag och Diesel delar skog med i Riala-reviret är en rysk-ättling. Marcus granne, Barbro som bor i en gammal bensinmack där man kan köpa ALLT, bjuder på nybakta bullar som smakar ljuvligt medan vi lyssnar uppmärksamt på Per. Varglektionen tar slut alldeles för snabbt och jag har tusen frågor kvar att ställa när det är dags att ge sig ut i skogen och spana efter varg.

Vi är nio stycken hoppfulla själar som inget hellre vill än att få se vargen. Eller åtminstone få höra den. Guiderna säger att på de två senaste vargturerna har de inte fått höra vargarna yla. Ingen har sett vargarna eller spår från dem på flera veckor nu. Mitt hopp sjunker direkt till botten av mossen. Det spelar ingen roll att Jan säger att de har hört dem yla på nära håll tidigare i somras. Just min otur. Jag verkar vara jinxad när det gäller att få se rovdjur i det vilda. Fast vem vet, kanske att de kommer tillbaka ikväll? De har bara varit och rekat dagisplatser till valparna i grannkommunen....

Kan det finnas varg här tro?

Vi vandrar runt med kikaren i beredskap i ett par timmar i den ljuvliga skogen. Men chansen att få se varg mitt på ljusa dagen strosa över en öppen yta är lika med noll. Det fattar till och med jag. Djurlivet stannar vid en morkulla och ett par mesar denna eftermiddag. Vi åker tillbaka till tältet och gör i ordning varsin sovplats i vår stora tältkåta. Lägerplatsen är lummigt belägen på gröna mossar med eldstad och en skogsbar! Solen strilar fortfarande genom tallarna.

Vårt hotell för natten

Vi grillar korv över elden och Marcus berättar om en amerikansk dam som var med på vargsafari för ett tag sedan. När hon fått höra dem yla i den becksvarta natten så hade hon blivit rädd och deklarerat att hon helst av allt inte ville se någon. Morgonen efter när samma dam kryper ut ur tältet på morgonkvisten för att kissa, gissa vem som hade mött henne bakom kröken när hon hade brallorna vid knäna? Herr Gråben så klart! Jag ber en bön till varg-guden, om det finns en sådan, att jag ska få råka ut för samma sak när jag ska morgonpinka.

Kommer jag få möta denna i gryningen?
Foto: Glenn Mattsing

Mörkret har fallit och vi har berättat alla varg-historier vi känner till. Marcus frågar om vi kan känna närvaron av vargarna och jag tror bestämt att jag kan det. De sitter och suktar efter vår korv alldeles bakom våra ryggar. Vi åker iväg i bilarna och ska försöka yla fram ett svar från valparna. De är så pass stora nu att föräldrarna lämnar dem ensamma på en säker plats för att ge sig ut och jaga. De har förmodligen inte gått så långt, de är för små för det. Varg-valpar svarar sina föräldrar på ren instinkt. För att tala om att de mår okej och att de är kvar på samma ställe som de lämnades.  Marcus och Jan har en plan, vi ska köra runt i en cirkel och yla på lite olika ställen i skogen och sen är det bara att hoppas på att de svarar. Jag frågar om jag får yla, men det får jag inte. Det är tydligen en svår konst och kräver träning.

Jan och Marcus gör upp planer för natten
i skogsbaren

Spänningen är elektrisk vid första stoppet. Det är stjärnklart och nästan fullmåne. Det är som taget ur en film. Svarta granar avtecknar sig mot en mörkblå himmel och månen lyser upp grus-stigen som vi försöker smyga på. Vi har fått instruktioner att vara helt knäpptysta när Marcus sätter igång och ylar. Inte det minsta prassel får förekomma, för då kan vi missa valp-svaret om det är svagt och kommer långt bortifrån. Marcus går iväg och plötsligt ekar ett långdraget ylande över nejden. Håret reser sig på armarna på mig, jag är inte helt säker att det är Marcus som ylar. Det låter väldigt äkta och väldigt nära. Han ylar två gånger och sedan blir det tyst. Jag vågar knappt andas. Än mindre röra mig. Jag lyssnar intensivt.

Är det guiden Marcus som ylar eller är det en varg? 
Vad tror du?

Det är då jag känner att en stor harkrank spatserar över min kind. Jag ignorerar den och koncentrerar mig på att vara helt stilla och lyssna. Jag uppbådar all min viljestyrka för att inte spontan-röra mig och ta bort harkranken. Då kryper den ner innanför jack-kragen på mig. Gaaah! Nu går det inte längre. Jag MÅSTE ta bort den. Jag står inte ut, det kittlar ju! Jag gör det snabbt och hoppas att mitt prasslande inte märktes. Men tio par ögon vänds genast mot mig. Jag skäms och fryser till is igen. Vi lyssnar vidare. Men ingenting. Marcus kommer tillbaka och vi åker vidare till nästa ställe. Proceduren upprepar sig ett tiotal gånger till. Den ena strategiska platsen efter den andra. Den andra mer magisk än den förra. Men inget svar får vi. Det närmsta varg-yl vi kommer är ett godståg som saktar in med gnisslande bromsar i fjärran.

Stämningsfullt

Vi stannar till vid en sjö där månen speglar sig i det stilla vattnet. Och där i månstrimman, som lyser upp det svarta vattnet, simmar en bäver! Äntligen lite djurliv! Han svarar inte på Marcus ylande utan verkar mest tycka att Marcus ska hålla käft så att han får simma i fred.
Det verkar inte bli någon varg-konversation inatt. Vargarna har tagit semester. De är väl på Ibiza just nu och korkar väl upp en bira i det här läget. Eller vad nu vargar gör på sin semester...?! Vi åker tillbaka till tältet och äter några fler kakor som grannen Barbro har bakat. Klockan är tre på natten och det enda som hindrar mig från att krypa ner i sovsäcken är att elden värmer så gott. Men till slut finns det ingen återvändo, för ögonen vägrar att vara vakna. Jag ger mig fan på att vargarna sitter och skrattar bakom buskarna åt oss, precis utom synhåll för det mänskliga ögat.

Myspys vid elden

Mitt sista hopp står till morgonkissen. Aldrig har jag väl studsat upp så smidigt (?) i den kalla gryningen som nu. Hjärtat bankar i bröstet. Jag fryser lite i den råa morgonluften. Men trots att jag kissar extra länge får jag inte syn på något som kan liknas varg. Fasen också.

Helgen avslutas med brunch på Pensionat Udden. Det är tredje gången jag är i Bergslagen för att spana efter rovdjur. Det brukar ju heta tredje gången gillt, men det gäller tydligen inte mig och mitt spanande. Jag kanske bara ska sluta att försöka så mycket. Bara låta djuren komma till mig? Inte vet jag. Men ett jag vet är att jag gillar Bergslagen, det är vackert här.

Äventyr 35: Lyxäventyr med språklektion till sjöss

Det är fredag och äventyrerskan har mönstrat på ”Ariadne”, en elva meter lång och smäcker Linjett 35. En båt alltså. Med segel. Det vill säga en segelbåt.  Gamla och kära vänner vill gärna vara med och sponsra en fattig äventyrerska (det tackar jag ödmjukast för!) och har därför lovat att ta med 52 adventures på ett seglingsäventyr i Stockholms skärgård. Om vindarna blåser rätt kommer jag att få se Nassa skärgård för första gången i mitt liv. Men vindarna blåser inte alls ikväll. Därför börjar vi med en hederlig gammal bryggsegling, vilket känns perfekt. Efter förra helgens ofrivilliga sjösjukeäventyr känns det bra att värma upp lite sakta igen. Långsamt få vänja sig vid sjölivet igen.

Ariadne, helgens äventyrsfarkost

Skutans självutnämnda kockar, Martina och Björn, styr och ställer med kvällens middag. Det är inte på varje äventyr jag får äta laxfjääääril (inte filé, utan fjäääääril) perfekt grillad till absolut rätt temperatur. Färsk sallad och vin till maten ökar på känslan av lyx och toppas med efterrätt. 

Dessa kockar vill man inte vara utan..

Kvällen avslutas magnifikt med vedeldad bastu och utsikt över hamnens spöklika segelbåtar som vilar i mörkret. Den nittongradiga havsviken inbjuder till nattliga dopp och när jag flyter på rygg i det svarta stilla vattnet ler stjärnhimlen mot mig. Tusen miljarder små ljusglimtar däruppe hälsar mig välkommen till sjöss.

Solen överträffar sig själv denna klara sensommarmorgon. Vi äter frukost i sittbrunnen och det snålas inte på något. Carin och Rays segelbåt har nämligen kylskåp, därför bjuds det på lyxvaror som ost och smör. Det enda det snålas på är vinden. Det blåser i princip ingenting. Det blir inget Nassa för Ariadne och hennes besättning, för de orkar inte kryssa i obefintlig vind. Det kommer ta evinnerlig tid och vi vill ha tid att lyxa. Fören styrs mot Hallskär istället, lika långt ut i ytterskärgården som Nassa men längre söderut. Dit är det inte lika många distans heller.

Lowe tar över rodret

Ett-åriga Lowe spänns fast i sin ”sjöstol” och vi kastar loss från den trygga bryggan. Det är Carin och Ray som kan det här med segling. Och så Lowe förstås, han har det i blodet. Vi andra drar förstrött i några av de hundratals snören som finns och låtsas veta exakt vad Ray menar när han säger att vi ska spänna flocken. Eller var det focken?  Ibland kommer vinden runt en udde och får tillfälligt lite mer sprutt, men i övrigt är det ganska stilla. Men det gör inget, det är skönt att bara sitta på däck och dingla med benen över relingen.

Dingel-dangel med benen

Jag hinner fundera över saker som varför de flesta fartygsdäck är grönmålade på vertikala plan, medan övriga ytor är vitmålade. Jag luftar frågan med besättningen, men ingen tycks veta varför det är grönt på större färjor. Har det ett syfte eller är det bara en slump? Sådant och annat viktigt diskuteras under vår seglats till ytterskärgården. Kaptenerna som styr skutan försöker lära oss landkrabbor lite sjövett och seglingens intrikata språk. För i seglingsvärlden kan man inte bara säga ”staketet som går längs kanten där man kan hänga handdukar”, det har ett eget namn så klart. Mantåg. Och att ha handdukar hängande där under segling är strängt förbjudet. Det finns regler för allt, officiella och inofficiella. Vem som ska väja för vem är beroende på från vilket håll vinden blåser och vilket läge båtarna har till varandra. Det finns många roliga ord och det är omöjligt att komma ihåg alla. Lovart, bog, halvvind, långskepp…. Eller varför inte det enormt användbara ordet som beskriver en riktning; kranbalksvis! Fullständigt klart vilket håll man syftar på eller hur? Skulle det gå att införa samma terminologi som när man spanar in en riktig snygging? ”Klockan tre, hunkvarning”?

När man seglar hinner man filosofera
på viktiga saker i livet

Martina och jag får ordern att ”bära av” när vi ska parkera båten vid Hallskär, vilket får oss båda förbryllade.

-Ska vi bära av packningen nu? undrar Martina förvånat.  Jag rycker på axlarna och tittar frågande på Ray.

-Ni ska bara se till att vi inte stöter i de andra båtarna, förklarar Ray samtidigt som han river ner seglen.

Varför han inte sa det från början är för oss väldigt förbryllande. Martina och jag klarar avbärningen galant under hysteriska skrattsalvor. Efter lite trixande förbi stenar och sjögräs har vi till slut klämt in oss mellan segelbåts-armadan på det enbeströdda skäret med havet som närmsta granne. Landstigningen är superbrant. Carin lägger en tamp (kraftigt snöre) runt ett träd för att vi ska kunna dra oss upp längs den mosshala klippan. Det är vanskligt redan utan något att bära på, men iland ska grillen. Det är ett måste. Det ska grillas. På Hallskär ryker det redan ur ett tiotal grillar och vi vill inte vara sämre. Det serveras ryggbiff ikväll, inlindad i snöre (eller tamp?) för att fästa de färska kryddorna under marineringen. Så långt ifrån torrmat man kan komma med andra ord. Inte nog med det, hela menyn under helgen har ett genomtänkt italienskt tema. Till och med vinerna är från italienska gårdar.  Kockarna har läst sin läxa väl, italienskt är äventyrerskans favoritmat. Levande ljus och mysigt sällskap gör att den här kvällen inte heller går att klaga på.

Grillen, mannens bästa vän?

Ett morgondopp och en smarrig frukost senare är vi på väg tillbaka till hamnen. Idag blåser det i alla fall. Vid ett par tillfällen är vi uppe i nästan sju knop! Då går det undan, då får man hålla i hatten. Det är en fantastisk känsla att flytta nästan sex ton tung skuta med hjälp av vinden. Jag får förtroendet att styra skeppet. Det är lite nervöst och jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. Jag försöker hålla fören i kranbalksvis-riktningen för att maxa seglen och toppa farten. Ray vevar lite här och drar lite där och så får vi plötsligt bättre skjuts genom vattnet. Jag fokuserar bara på kranbalksviset. Det går ganska hyfsat ändå, även om jag styr farligt nära skramlet som gömmer sig 1,9 meter under ytan. Men jag hävdade i efterhand att det var helt under kontroll eftersom jag visste att kölen bara sticker ner 1,77 meter. Och dessutom så lutade vi ju. Den här gången gick jag inte på grund, även om det hänt förr att jag missbedömt situationen….

Kapten Carin tar över rodret
när äventyrerskan  håller på att sänka skeppet

 Jag kan inte säga annat än att jag blivit ordentligt bortskämd under helgen. Maten har jag fått lagad intill perfekthet. En bekväm farkost har förflyttat mig från vackra punkt A till underbara punkt B utan att jag knappt behövt lyfta ett finger. Dessutom erbjöd farkosten både säng och värme så att jag slapp frysa. För att inte tala om den eminenta besättningen som har kryddat konversationerna ombord. Det är lyx på hög nivå. Äventyrslyx. 

En fantastisk seglarhelg

Ville bara säga att helgen har varit helt magisk med allt som en segling i Stockholms skärgård bör innehålla. Bad, stjärnskådning, vedeldad bastu, solnedgång, god mat, fantastiskt trevligt sällskap, sol, brända näsor och lagom med vind.