Äventyr 38: Ett jäkla hundliv i fjällen

Det är beckmörkt när jag och äventyrshunden anländer till Grövelsjön. Vi har egentligen ingen aning om hur det ser ut här och vi smyger så tyst vi kan in i vandrarhemmet och packar upp våra grejer. Diesel står förväntansfullt med nosen i dörrspringan och vädrar in alla de andra hundarna som han vet finns i samma korridor. Det här är hans äventyr. Denna gång har han fått välja, och då blev det hundläger i Grövelsjön.

Första dagen öser regnet ner, både jag och hunden är tokblöta på ungefär tre och en halv sekund. Vi träffar de andra hundarna med ägare och bekantar oss med varann så gott det går i spöregnet. Vi kör ett träningspass där lydnad står på schemat. Vi försöker verkligen hålla humöret uppe, men det är svårt när regnet sipprar ner längs ryggraden innanför jackan/pälsen. På eftermiddagen får vi låna ett garage av den snälla personalen på STF Grövelsjön för att träna "specialsök". Det går ut på att hitta specifika ämnen som man ber hunden lukta på. Duktiga hundar kan nosa fram narkotika och olika sprängämnen, men vi nybörjare får lära oss att sniffa fram vanligt te. 

Hela hundgänget

Dagen efter artar det sig vädermässigt. Solen tittar fram och jag får äntligen se hur det ser ut i Grövelsjön. Det är snälla fjäll som omger mig. Bergen skiftar i grågrönt och ramas in av varma höstfärger från träden. Sjön Grövelsjön glittrar i dalgången och vinden ruskar lätt i tallarna kring fjällstationen där vi bor. Jag och Diesel tar en fjälltur upp på Jakobshöjden för att spana in utsikten. Backen upp är plätt-lätt jämfört med norska vandringsleder. Det känns knappt att jag har gått uppför och ändå får jag milsvid vy över de böljande fjällen. Solen värmer och det är ren njutning att strosa på fjället denna dag. 

Fjälltur på Jakobshöjden

Vi hinner ändå med lite hundträning senare på dagen. Jag och Diesel väljer att prova på "sök". Det innebär att äventyrshunden får nosa upp en person i skogen och sen visa mig var personen befinner sig. Diesel verkar älska den här nya sporten. Han kan knappt sitta still innan jag släpper iväg honom på uppgiften. Sen studsar han fram i skogen som en känguru innan han hittar den gömda personen.

Fjällguiden Björn vill ta med sig hela hundgänget på guidad tur till Norge nästa dag, och det får han gärna göra! Upp på Brännhammaren tar han oss. Tunga regndroppar följer oss hela vägen (någon som är förvånad över att det regnar i Norge?), men toppen bjuder ändå på en magnifik utsikt över Norge. Och lagom tills vi kommer ner för berget kommer solen. 

Hundvandring med regn i Norge

Det är roligt att vara i fjällen på hundläger. Dagarna får en behaglig lunk. Vi tränar med hundarna på förmiddagen, en lång lunchpromenad på fjället med matsäck, eftermiddagsträning och sen avslutas det hela på kvällen med teorisnack. Och däremellan snackar vi deltagare om hundar med varann. Allt som allt, väldigt mycket hund. Ett jäkla hundliv egentligen. Eller mera som ett härligt hundliv! 

Det är stressigt nu...!

Sista dagen på lägret bestämmer sig hundgänget för att ta en båttur över Grövelsjön för att sedan vandra tillbaka över fjället. Himlen är fullständigt blå och solen skapar riktig sensommarvärme. Det tar ett tag, men till slut har vi fått ombord alla rädda och orädda hundar på båten. 

Diesel slappnar av under båtturen med M/S Sylöra över Grövelsjön
Foto: Niclas Öyen

Turen är vacker och lättvandrad. Jag får inte, hör och häpna, ont någonstans av att vandra i Grövelsjöfjällen. Röda, oranga och gula färger är utklickade längs sjösluttningarna och smeker ögat. Vinden för med sig frihetskänsla.  Hundarna jagar lämlar eller varandra och vi ägare pratar hund och hundträning. Det blir många pauser med fika längs vägen. En av deltagarna, Solveig, bjuder på pepparkakor som är formade som, så klart, hundar! Det smakar ljuvligt och hon berättar om sitt spännande liv som tagit henne till avlägsna delar i världen som Nepal och Afrika.

Tur med utsikt över Grövelsjön

Det är ändå rätt härligt det här jäkla hundlivet! 

Äventyr 36: Ingen rädd för vargen är... Eller?

Jag har kidnappat Lillasyster igen och tagit med henne till Bergslagen, närmare bestämt i krokarna av Skinnskatteberg. Vi ska under helgen försöka få se en varg i det vilda, men kanske framförallt få höra valparna yla i natten. Till vår hjälp har vi Marcus och Jan från Wild Sweden som känner de här vargmarkerna lika väl som sin egen ficka. Vi möter våra guider på Grimsö forskningsstation där vargforskaren Per först ska berätta mer om hur vargar funkar och vad Sverige pysslar med i sin varg-forskning.

Ska jag få höra detta inatt?
Foto: Marcus Eldh, Wild Sweden

Per trollbinder mig totalt och berättar bland annat att den varg som jag och Diesel delar skog med i Riala-reviret är en rysk-ättling. Marcus granne, Barbro som bor i en gammal bensinmack där man kan köpa ALLT, bjuder på nybakta bullar som smakar ljuvligt medan vi lyssnar uppmärksamt på Per. Varglektionen tar slut alldeles för snabbt och jag har tusen frågor kvar att ställa när det är dags att ge sig ut i skogen och spana efter varg.

Vi är nio stycken hoppfulla själar som inget hellre vill än att få se vargen. Eller åtminstone få höra den. Guiderna säger att på de två senaste vargturerna har de inte fått höra vargarna yla. Ingen har sett vargarna eller spår från dem på flera veckor nu. Mitt hopp sjunker direkt till botten av mossen. Det spelar ingen roll att Jan säger att de har hört dem yla på nära håll tidigare i somras. Just min otur. Jag verkar vara jinxad när det gäller att få se rovdjur i det vilda. Fast vem vet, kanske att de kommer tillbaka ikväll? De har bara varit och rekat dagisplatser till valparna i grannkommunen....

Kan det finnas varg här tro?

Vi vandrar runt med kikaren i beredskap i ett par timmar i den ljuvliga skogen. Men chansen att få se varg mitt på ljusa dagen strosa över en öppen yta är lika med noll. Det fattar till och med jag. Djurlivet stannar vid en morkulla och ett par mesar denna eftermiddag. Vi åker tillbaka till tältet och gör i ordning varsin sovplats i vår stora tältkåta. Lägerplatsen är lummigt belägen på gröna mossar med eldstad och en skogsbar! Solen strilar fortfarande genom tallarna.

Vårt hotell för natten

Vi grillar korv över elden och Marcus berättar om en amerikansk dam som var med på vargsafari för ett tag sedan. När hon fått höra dem yla i den becksvarta natten så hade hon blivit rädd och deklarerat att hon helst av allt inte ville se någon. Morgonen efter när samma dam kryper ut ur tältet på morgonkvisten för att kissa, gissa vem som hade mött henne bakom kröken när hon hade brallorna vid knäna? Herr Gråben så klart! Jag ber en bön till varg-guden, om det finns en sådan, att jag ska få råka ut för samma sak när jag ska morgonpinka.

Kommer jag få möta denna i gryningen?
Foto: Glenn Mattsing

Mörkret har fallit och vi har berättat alla varg-historier vi känner till. Marcus frågar om vi kan känna närvaron av vargarna och jag tror bestämt att jag kan det. De sitter och suktar efter vår korv alldeles bakom våra ryggar. Vi åker iväg i bilarna och ska försöka yla fram ett svar från valparna. De är så pass stora nu att föräldrarna lämnar dem ensamma på en säker plats för att ge sig ut och jaga. De har förmodligen inte gått så långt, de är för små för det. Varg-valpar svarar sina föräldrar på ren instinkt. För att tala om att de mår okej och att de är kvar på samma ställe som de lämnades.  Marcus och Jan har en plan, vi ska köra runt i en cirkel och yla på lite olika ställen i skogen och sen är det bara att hoppas på att de svarar. Jag frågar om jag får yla, men det får jag inte. Det är tydligen en svår konst och kräver träning.

Jan och Marcus gör upp planer för natten
i skogsbaren

Spänningen är elektrisk vid första stoppet. Det är stjärnklart och nästan fullmåne. Det är som taget ur en film. Svarta granar avtecknar sig mot en mörkblå himmel och månen lyser upp grus-stigen som vi försöker smyga på. Vi har fått instruktioner att vara helt knäpptysta när Marcus sätter igång och ylar. Inte det minsta prassel får förekomma, för då kan vi missa valp-svaret om det är svagt och kommer långt bortifrån. Marcus går iväg och plötsligt ekar ett långdraget ylande över nejden. Håret reser sig på armarna på mig, jag är inte helt säker att det är Marcus som ylar. Det låter väldigt äkta och väldigt nära. Han ylar två gånger och sedan blir det tyst. Jag vågar knappt andas. Än mindre röra mig. Jag lyssnar intensivt.

Är det guiden Marcus som ylar eller är det en varg? 
Vad tror du?

Det är då jag känner att en stor harkrank spatserar över min kind. Jag ignorerar den och koncentrerar mig på att vara helt stilla och lyssna. Jag uppbådar all min viljestyrka för att inte spontan-röra mig och ta bort harkranken. Då kryper den ner innanför jack-kragen på mig. Gaaah! Nu går det inte längre. Jag MÅSTE ta bort den. Jag står inte ut, det kittlar ju! Jag gör det snabbt och hoppas att mitt prasslande inte märktes. Men tio par ögon vänds genast mot mig. Jag skäms och fryser till is igen. Vi lyssnar vidare. Men ingenting. Marcus kommer tillbaka och vi åker vidare till nästa ställe. Proceduren upprepar sig ett tiotal gånger till. Den ena strategiska platsen efter den andra. Den andra mer magisk än den förra. Men inget svar får vi. Det närmsta varg-yl vi kommer är ett godståg som saktar in med gnisslande bromsar i fjärran.

Stämningsfullt

Vi stannar till vid en sjö där månen speglar sig i det stilla vattnet. Och där i månstrimman, som lyser upp det svarta vattnet, simmar en bäver! Äntligen lite djurliv! Han svarar inte på Marcus ylande utan verkar mest tycka att Marcus ska hålla käft så att han får simma i fred.
Det verkar inte bli någon varg-konversation inatt. Vargarna har tagit semester. De är väl på Ibiza just nu och korkar väl upp en bira i det här läget. Eller vad nu vargar gör på sin semester...?! Vi åker tillbaka till tältet och äter några fler kakor som grannen Barbro har bakat. Klockan är tre på natten och det enda som hindrar mig från att krypa ner i sovsäcken är att elden värmer så gott. Men till slut finns det ingen återvändo, för ögonen vägrar att vara vakna. Jag ger mig fan på att vargarna sitter och skrattar bakom buskarna åt oss, precis utom synhåll för det mänskliga ögat.

Myspys vid elden

Mitt sista hopp står till morgonkissen. Aldrig har jag väl studsat upp så smidigt (?) i den kalla gryningen som nu. Hjärtat bankar i bröstet. Jag fryser lite i den råa morgonluften. Men trots att jag kissar extra länge får jag inte syn på något som kan liknas varg. Fasen också.

Helgen avslutas med brunch på Pensionat Udden. Det är tredje gången jag är i Bergslagen för att spana efter rovdjur. Det brukar ju heta tredje gången gillt, men det gäller tydligen inte mig och mitt spanande. Jag kanske bara ska sluta att försöka så mycket. Bara låta djuren komma till mig? Inte vet jag. Men ett jag vet är att jag gillar Bergslagen, det är vackert här.

Äventyr 35: Lyxäventyr med språklektion till sjöss

Det är fredag och äventyrerskan har mönstrat på ”Ariadne”, en elva meter lång och smäcker Linjett 35. En båt alltså. Med segel. Det vill säga en segelbåt.  Gamla och kära vänner vill gärna vara med och sponsra en fattig äventyrerska (det tackar jag ödmjukast för!) och har därför lovat att ta med 52 adventures på ett seglingsäventyr i Stockholms skärgård. Om vindarna blåser rätt kommer jag att få se Nassa skärgård för första gången i mitt liv. Men vindarna blåser inte alls ikväll. Därför börjar vi med en hederlig gammal bryggsegling, vilket känns perfekt. Efter förra helgens ofrivilliga sjösjukeäventyr känns det bra att värma upp lite sakta igen. Långsamt få vänja sig vid sjölivet igen.

Ariadne, helgens äventyrsfarkost

Skutans självutnämnda kockar, Martina och Björn, styr och ställer med kvällens middag. Det är inte på varje äventyr jag får äta laxfjääääril (inte filé, utan fjäääääril) perfekt grillad till absolut rätt temperatur. Färsk sallad och vin till maten ökar på känslan av lyx och toppas med efterrätt. 

Dessa kockar vill man inte vara utan..

Kvällen avslutas magnifikt med vedeldad bastu och utsikt över hamnens spöklika segelbåtar som vilar i mörkret. Den nittongradiga havsviken inbjuder till nattliga dopp och när jag flyter på rygg i det svarta stilla vattnet ler stjärnhimlen mot mig. Tusen miljarder små ljusglimtar däruppe hälsar mig välkommen till sjöss.

Solen överträffar sig själv denna klara sensommarmorgon. Vi äter frukost i sittbrunnen och det snålas inte på något. Carin och Rays segelbåt har nämligen kylskåp, därför bjuds det på lyxvaror som ost och smör. Det enda det snålas på är vinden. Det blåser i princip ingenting. Det blir inget Nassa för Ariadne och hennes besättning, för de orkar inte kryssa i obefintlig vind. Det kommer ta evinnerlig tid och vi vill ha tid att lyxa. Fören styrs mot Hallskär istället, lika långt ut i ytterskärgården som Nassa men längre söderut. Dit är det inte lika många distans heller.

Lowe tar över rodret

Ett-åriga Lowe spänns fast i sin ”sjöstol” och vi kastar loss från den trygga bryggan. Det är Carin och Ray som kan det här med segling. Och så Lowe förstås, han har det i blodet. Vi andra drar förstrött i några av de hundratals snören som finns och låtsas veta exakt vad Ray menar när han säger att vi ska spänna flocken. Eller var det focken?  Ibland kommer vinden runt en udde och får tillfälligt lite mer sprutt, men i övrigt är det ganska stilla. Men det gör inget, det är skönt att bara sitta på däck och dingla med benen över relingen.

Dingel-dangel med benen

Jag hinner fundera över saker som varför de flesta fartygsdäck är grönmålade på vertikala plan, medan övriga ytor är vitmålade. Jag luftar frågan med besättningen, men ingen tycks veta varför det är grönt på större färjor. Har det ett syfte eller är det bara en slump? Sådant och annat viktigt diskuteras under vår seglats till ytterskärgården. Kaptenerna som styr skutan försöker lära oss landkrabbor lite sjövett och seglingens intrikata språk. För i seglingsvärlden kan man inte bara säga ”staketet som går längs kanten där man kan hänga handdukar”, det har ett eget namn så klart. Mantåg. Och att ha handdukar hängande där under segling är strängt förbjudet. Det finns regler för allt, officiella och inofficiella. Vem som ska väja för vem är beroende på från vilket håll vinden blåser och vilket läge båtarna har till varandra. Det finns många roliga ord och det är omöjligt att komma ihåg alla. Lovart, bog, halvvind, långskepp…. Eller varför inte det enormt användbara ordet som beskriver en riktning; kranbalksvis! Fullständigt klart vilket håll man syftar på eller hur? Skulle det gå att införa samma terminologi som när man spanar in en riktig snygging? ”Klockan tre, hunkvarning”?

När man seglar hinner man filosofera
på viktiga saker i livet

Martina och jag får ordern att ”bära av” när vi ska parkera båten vid Hallskär, vilket får oss båda förbryllade.

-Ska vi bära av packningen nu? undrar Martina förvånat.  Jag rycker på axlarna och tittar frågande på Ray.

-Ni ska bara se till att vi inte stöter i de andra båtarna, förklarar Ray samtidigt som han river ner seglen.

Varför han inte sa det från början är för oss väldigt förbryllande. Martina och jag klarar avbärningen galant under hysteriska skrattsalvor. Efter lite trixande förbi stenar och sjögräs har vi till slut klämt in oss mellan segelbåts-armadan på det enbeströdda skäret med havet som närmsta granne. Landstigningen är superbrant. Carin lägger en tamp (kraftigt snöre) runt ett träd för att vi ska kunna dra oss upp längs den mosshala klippan. Det är vanskligt redan utan något att bära på, men iland ska grillen. Det är ett måste. Det ska grillas. På Hallskär ryker det redan ur ett tiotal grillar och vi vill inte vara sämre. Det serveras ryggbiff ikväll, inlindad i snöre (eller tamp?) för att fästa de färska kryddorna under marineringen. Så långt ifrån torrmat man kan komma med andra ord. Inte nog med det, hela menyn under helgen har ett genomtänkt italienskt tema. Till och med vinerna är från italienska gårdar.  Kockarna har läst sin läxa väl, italienskt är äventyrerskans favoritmat. Levande ljus och mysigt sällskap gör att den här kvällen inte heller går att klaga på.

Grillen, mannens bästa vän?

Ett morgondopp och en smarrig frukost senare är vi på väg tillbaka till hamnen. Idag blåser det i alla fall. Vid ett par tillfällen är vi uppe i nästan sju knop! Då går det undan, då får man hålla i hatten. Det är en fantastisk känsla att flytta nästan sex ton tung skuta med hjälp av vinden. Jag får förtroendet att styra skeppet. Det är lite nervöst och jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. Jag försöker hålla fören i kranbalksvis-riktningen för att maxa seglen och toppa farten. Ray vevar lite här och drar lite där och så får vi plötsligt bättre skjuts genom vattnet. Jag fokuserar bara på kranbalksviset. Det går ganska hyfsat ändå, även om jag styr farligt nära skramlet som gömmer sig 1,9 meter under ytan. Men jag hävdade i efterhand att det var helt under kontroll eftersom jag visste att kölen bara sticker ner 1,77 meter. Och dessutom så lutade vi ju. Den här gången gick jag inte på grund, även om det hänt förr att jag missbedömt situationen….

Kapten Carin tar över rodret
när äventyrerskan  håller på att sänka skeppet

 Jag kan inte säga annat än att jag blivit ordentligt bortskämd under helgen. Maten har jag fått lagad intill perfekthet. En bekväm farkost har förflyttat mig från vackra punkt A till underbara punkt B utan att jag knappt behövt lyfta ett finger. Dessutom erbjöd farkosten både säng och värme så att jag slapp frysa. För att inte tala om den eminenta besättningen som har kryddat konversationerna ombord. Det är lyx på hög nivå. Äventyrslyx. 

Äventyr 34: Semester efter semestern

Jag lyckades äntligen göra det som jag alltid säger att jag ska göra varje år. Att efter original-semestern, ta en extra liten semester för att liksom vila upp mig efter semestern. Låter det helknasigt? Inte alls. Det är det bästa jag gjort!

Jag har lurat med mig Lillasyster till Gotska Sandön. Det är tredje gången vi försöker att ta oss ut nu. Första gången bröt jag fotleden och hade mindre lust att strutta runt ön på kryckor i meterdjup sand. Andra gången var det sju meter höga vågor på Östersjön så båten vägrade att frakta ut oss. Men nu är vi på väg med M/S Gotska Sandön.

Vi reser till en ensam ö mitt i Östersjön som mest består av sand och det lilla liv som lyckas växa i sandbankarna som hela tiden flyttar sig. Det är fyra mil till Fårö och åtta mil till Nynäshamn. Inte en tillstymmelse till skärgård runt omkring. Bara en 43 meter hög trekantig ö av sand som reser sig ur havet med tre fyrar, en i varje hörn.

Foto: Birger Svantesson
Gotska Sandöns Hembygdsförening

På båtresan dit har vi hamnat bredvid ett par som för tredje gången i år åker till Sandön. Förra gången blev de kvar tre extra dagar på ön för att stormen vägrade släppa greppet om havet. Personalen på ön var tvungna att ta fram nödproviant för att föda utsvulna semesterfirare. För till Sandön måste man ta med sig allt som man behöver. Här finns inget snabbköp, ingen McDonalds, inte ens den minsta kiosk eller pizzeria har hittat hit. Inte en endaste chokladbit går att få tag på om du inte har med den själv eller kan muta högljudda sjätteklassare som huserar i vandrarhemmet att dela med sig.

På Gotska Sandön finns ingen brygga eller pir, det är ingen idé. De har försökt att byggas saker i havet, men vattnet och sanden tar bara tillbaka det rått och brutalt. 1983 tippade fyren på öns östra udde ner i havet. Det är inte bara på kusten som sanden ställer till besvär. Runt hela ön finns ett sandrev som ändrar karaktär beroende på hur vinden blåser. Revets föränderliga utseende gör att båtkaptenen aldrig vet på vilken sida av ön som går att lägga till vid. Därför åker öns tillsynsmän ut i sin gummibåt varje dag och kontrollerar var det är djupt nog för M/S Gotska Sandön att lägga till. Det kan bli allt mellan en till nio kilometer att gå till fyrbyn där tältplatsen och vandrarhemmet finns. Just idag blir det bara en sträcka på fyra kilometer.
När båten kört upp fören i den mjuka sanden startar en välorganiserad langarkedja av oss passagerare styrda som Pinocchio-dockor av den luttrade besättningen. Det går fort att få allt pick och pack i land. En traktor fraktar allas bagage till lägerplatsen, men vi får alla gå för egen maskin dit.

Gotsk langarkedja

Jag och Lillasyster väljer barfota-vandring längs stranden. Det är slående vackert här. Långsträckta stränder som ögat inte kan se slutet på. Havet som brusar i öronen. Den salta havslukten som kittlar näsborrarna. De mjuka sandkornen smeker fotsulorna och jag kan nästan känna smaken av stillsamhet på tungan.

Känslosamt på stranden

På Sandön får man bara tälta på den mysiga lägerplatsen. Knotiga tallar omger den och gör marken åtminstone lite mindre sandig så att tältpinnarna fäster någorlunda. Den tjocka ljungbädden har lämnat små hål lagom stora för ett tält eller två. Här på ön tar allt tid. Det tar tid att laga mat i det gemensamma köket. Det tar tid att ta sig till dasset för lite filosoferande. Det tar tid att gå till stranden för ett kvällsdopp. Men tid är allt man har här. Så det gör ingenting.

Tidlöst 

Dagarna på Gotska Sandön passerar. Inte snabbt, men inte heller långsamt. Jag och Lillasyster vandrar till olika delar på ön. Ena dagen hänger vi med på den guidade turen vid Gamla Gården och får höra om Madame Söderlund som svassade runt på stranden i krinolinklänningar fast hon var fattig som en kyrkråtta. En annan dag promenerar vi genom tallskogen till Säludden och lyssnar på sälarnas sång när de kivas om vem som ska ligga på den bästa solklippan. Endera dagen strosar vi bara i vattenbrynet längs de vita stränderna. Kanske tar ett dopp. Överraskar en Sandö-hare. Får middagssällskap av nyfikna småfåglar. Dividerar med en förbipasserande om vilka skor som lämpar sig bäst för sandvandring. Spanar ut över havet. Smyger på en lärkfalk som letar efter mat på ängen invid vårt tält. Klättrar upp i norra fyren och tar del av utsikten. Gräver ner fötterna i sanden. Snackar framtidsdrömmar med Lillasyster. Plåstrar om de sandiga skavsåren. Ligger på rygg i sanden och funderar över molnens formationer eller stjärnornas oändlighet. Diskuterar psykologi med en 73-årig pigg herre som är lika nyfiken på livet som ett bubblande barn. Blir sandblästrad i huden av sandstormarna som sveper över ön. Egentligen finns det ingenting att göra här, men ändå håller vi oss sysselsatta. På Gotska Sandön händer ingenting eller är det här allt händer?

Lämpliga strandskor eller inte?

Sandstrand och hav är en oslagbar kombination

Vandring när den är som bäst

Strövtåg genom tallskogen

Det är söndag och vi ska åka hem. Om båten går. I gryningen dundrade åskan in över ön. Det bastanta mullrandet kretsade utan uppehåll runt oss i över en timme. Dånet eskalerade för att kulminera i en smäll som fick marken att vibrera och skicka röda blixtar genom tältet. Åskskuren har fått Lillasysters sandaler att rinna iväg ut ur förtältet och parkera ett tiotal meter längre bort. Nu blåser en argsint storm. Under mitt morgondopp kunde jag knappt stå upprätt med vatten till knäna på grund av de starka undervattensströmmar som den ilskna vinden har piskat upp under natten. Men vi får reda på att båten ska gå idag! Ingen nödproviant för oss och inget jobbigt samtal till chefen där jag försöker förklara varför jag inte kan närvara på måndagens möte.

Vi står på stranden ”Las Palmas” och ser båten tuffa in mot land. Min Lillasyster råder mig att ta en sjösjuketablett. Trots att jag aldrig blir sjösjuk, så tar jag motvilligt en. Det ska snart visa sig att min kära Lillasyster räddade skinnet på sin Storasyster den här dagen.

Las Palmas i Sverige

Vi bordar båten med glatt humör och tänker att vi ska stå ute på däck och se Gotska Sandön försvinna vid horisonten. Kapten hälsar oss välkomna och meddelar att resan hem kommer att bli tuff och att de som står på däck kommer att bli garanterat blöta eftersom vågorna kommer skölja över båten. Vi har bara åkt några minuter och rundat Sandöns norra udde där havet får fritt spelrum när båten börjar kränga ordentligt. Jag och Lillasyster bestämmer oss snabbt för att ta oss inomhus. Åttondeklassen som varit på klassresa är fortfarande kaxiga nog att vara kvar på däck. På väg ner blir Lillasyster skallad av en kräksjuk stackars tjej som bara vill komma bort så fort som möjligt men inte var beredd på båtens extra dansnummer. Matordrar dras snabbt tillbaka och spypåsar är det enda som beställs av besättningen. Jag och Lillayster stirrar ut genom fönstret för att fästa blicken vid någon slags horisont för att häva illamåendet som kommer krypande. Men det är svårt att se horisonten för vågdalarna är djupa. Fyra meters vågor slår in från babords sida och får båten att kränga okontrollerat. På vågtopparna skenar motorn eftersom propellern hamnar ovanför vattnet. Båten stampar och stånkar. Kämpar sig igenom kaoset som råder. Kaptenen gör sitt bästa att sicksacka mellan de värsta vågorna som vill sätta klorna i den lilla båten. Åttondeklassen har blivit tyst. Bleka och vita ansikten möter mig var jag än tittar. En klibbig lukt sprider sig snart genom kabyssen. Besättningen springer på sjövana ben och torkar spyor till höger och vänster. Lillasysters bula växer. Jag fokuserar på horisonten som ibland försvinner när hela fönstret lutas under havet. Alla vill vara någon annanstans. För första gången är jag rädd när jag är på sjön. Jag ber en bön att jag vill överleva det här. Det här är för mycket äventyr för mig.
Plötsligt planar båten ut, vi kränger inte lika mycket längre. Det är mörkt ute. Jag ser ljus. Nynäshamn! Vi klarade det! Genomblöta och nerkylda åttondeklassare vinglar ner i kabyssen för att ansluta till sina klasskamrater. På femton sekunder byts den tryckta stämningen till att explodera i en kakofoni av spy-historier och vem som hade det värst. Åttondeklassen återhämtar sig förvånansvärt snabbt och vi andra kan bara skratta åt händelseutvecklingen. Vem sa att på Gotska Sandön händer ingenting?

Äventyr 33: Svart eller vitt i Saltoloukta

Båten tar oss över sjön Langas för att släppa av oss på andra stranden där Saltoloukta vandrarhem ligger. Färden tar bara tio minuter, men uteknarkare som vi är, Diesel och jag, står vi spanandes på däck och blir blöta av det strilande regnet. Den korta promenaden upp till vandrarhemmet gör oss fullständigt genomblöta. Därför spelar det ingen roll att vi tar en längre promenad för att se oss omkring i omgivningarna. Landskapet skiftar i gråa toner. Stigen är lerig och vi halkar på rötterna, men vi klättrar ändå upp på en liten höjd för att få lite utsikt. Men regnmolnen har parkerat lågt idag och jag ser inte så mycket mer än gråvita horisonter. Naturen här är säkert magnifik, men jag ser inget av den. Jag kan bara ana och föreställa mig hur det ser ut en dag i solsken på denna plats.

Sjön Langas ligger stilla som ett oskrivet vitt blad så jag bestämmer mig för att hyra kajak och utforska stranden. Till en början är det ovant att paddla en kajak som inte är min egen, men efter lite roder-justeringar så funkar det bättre. Det är fridfullt att glida omkring i denna gråzon. Stranden är stenig och färgnyansen är grå eller möjligtvis svart. Fjällsidorna försvinner uppåt i de suddiga molnen.

Jag får snabbt erfara vad fjällväder innebär, för bara på några sekunder börjar det blåsa storm. Stora vågor sköljer snart över fören på kajaken och plötsligt är det inte lika rofullt att paddla. Det blir en snabb reträtt in till land. Lika snabbt kryper jag ner mellan vita lakan i fjällstugan för att läsa min svartlistade bok. Diesel torkar sin gråfläckiga päls i min säng och rullar sedan in sig i påslakanet för att strax börja snarka högt.

Nästa dag regnar det lika mycket som under gårdagen, om inte mer. Efter en lyxfrukost på vandrarhemmet i lugn och ro bestämmer jag mig för att ta med mig Diesel på en längre tur i alla fall.

Vi går längs Kungsleden en bit in i ravinen och försöker hitta den förfallna kåtan men vi hittar den aldrig. Allt är bara grått och himlen har öppnat sin största vattenreservoar som den tömmer över oss. Vi vänder tidigare än vad jag tänkt. Det känns som om jag trevar genom en tjock vägg av gråhet. Tack och lov att de gröna buskarna ger ett litet avbräck i allt det gråa.  

Min sista dag i Saltoloukta strövar jag med min gråpälsade hund längs stranden för att försöka hitta lite färg i tillvaron. Saltoloukta är en plats för reflektion och en resa inåt där tankarna får ro att tänkas klart. Min blick söker genom det grå regndiset. Båten ska snart ta oss tillbaka. Då sätter Diesel tassen på några stenar som faktiskt lyser i lila. Det skimrar om dem och de kråmar sig mot mig och ber om att få bli upplockade och medtagna från denna gråaktighet i fjällen. Jag stoppar de blöta stenarna i fickan och tänker att det finns ändå färg där man minst anar det.  Det finns hopp även fast det ser svart ut.

Jag sitter i bilen på väg från de lappländska fjällen. I backspegeln är det grått. Jag sticker ner handen i fickan och känner de lila stenarna. De har torkat nu. Jag plockar upp dem och beskådar dem. De är inte alls lila. De är lika gråa som allt annat i Saltoloukta. Ingenting är som det verkar. Inget är svart eller vitt. Ingenting är enkelt. Livet är komplicerat och fyllt av gråa zoner som ska navigeras genom för att hitta färgen i livet.

Äventyr 32: Nakenchock i fjällen

52 adventures har som enda blogg fått en exklusiv intervju med äventyrerskan Gunnika Isaksson-Lutteman efter hennes målgång i vandringstävlingen Fjällräven Classic. En sträcka på elva mil genom de lappländska fjällen, från Nikkaloukta till Abisko, trampades av över 2000 deltagare i valfritt tempo. Under tävlingen ska nio checkpoints passeras där deltagarna stämplar sina vandringspass.

Hur kom det sig att du ställde upp i Fjällräven Classic? Du har ju trots allt en fotskada som kanske inte är så lämplig att bära tung packning med i oländig och brant terräng?

Jag har länge haft en dröm om att vandra i fjällen, långt före jag bröt foten, och tänkte att det vore skojigt att göra det under festligare former när det är mycket folk att snacka skit med efter leden. Kan jag gå och småsnacka med någon så glömmer jag bort att jag har ont. Och vid varje checkpoint blev det lite som en folkfest. Och ska jag hålla på och tänka vad som är lämpligt eller inte för foten så kan jag förmodligen inte göra någonting av det som jag tycker är roligt. Så jag väljer att inte låta det begränsa mig.

Hur förberedde du dig inför tävlingen?

Som vanligt hade jag inte förberett mig så mycket som jag borde. Visserligen hade jag vandrat en del dagsturer i Norge månaden innan tävlingen. Och jag tänkte väl att värre terräng än så kan det knappast bli. Så min tanke var väl att fixar jag att snubbla runt i Norge så klarar jag av Kungselden också. Men jag var väldigt viktfixerad innan på så sätt att jag köpte massor av extremt lätt utrustning, så att jag i alla fall slapp bära tungt i onödan. Till och med äventyrshunden fick en egen ryggsäck så att han kunde bära sina prylar.

Äventyrshunden får prova sin ryggsäck för första gången vid starten

Vad för prylar var ni tvungna att ha med er?

Vi var ju tvungna att bära med oss tält, sovsäck och liggunderlag. Samt vår egen mat och så våra egna kläder. Vatten fanns i fjällbäckarna som dök upp med jämna mellanrum. Diesel bar sin mat och hundgodis, samt sitt regntäcke. Min väska vägde uppskattningsvis 15 kg när jag började och 12 kg när jag kom i mål. Exakt vikt väskan hade i starten ville jag inte veta, för då hade det varit psykiskt jobbigt att veta hur många kilo jag släpade runt på. Diesels packning vägde 2 kg när vi startade och gav inte ens utslag på vågen i målgången.

Hur går en start till i en sådan här vandringstävling?

Starten var rätt rolig, alla stod samlade och var taggade till tusen och kanske lite nervösa . Men när speakern skulle släppa iväg oss sa han : ”Klara, färdiga”, och sen viskade han ett utdraget ”Gååååååå”, vilket får oss alla att nästan smyga iväg istället för att störta iväg, som man brukar när man startar i sådana här lopp.  Men det var starter under tre dagar och flera olika grupper varje dag, allt för att undvika för mycket folk på leden på samma ställe.

Fjällräven startar och alla deltagare med oranga skynken smyger iväg

Vad hade du för tankar inför starten?

Jag var väldigt nära att kasta in handduken redan innan jag ens startat faktiskt. Jag sov endast några få timmar natten innan, eftersom jag mest kravlade ut och in ur tältet för att spy.  Hade nog fått i mig något som inte ville följa med på vandringen tror jag. Jag var rejält matt första dagen och tänkte att om jag bara tog mig till Kebnekaise skulle jag vara jättenöjd.

Och det gjorde du?

Ja, det gjorde jag! Solen sken och jag hade gått sträckan från Nikkaloukta till Kebnekaise förut så jag hade ganska högt tempo till en början. Jag var lite svag men hade egentligen inte ont någonstans, så jag travade på. Jag stämplade mitt vandringspass i den första checkpointen, köpte choklad, och gick en bit till för att hitta en bra tältplats. Precis innan regnet kom slog jag läger ett par kilometer efter Kebnekaise. Jag hann precis ta ett naken-dopp i den fyragradiga  fjällbäcken innan jag blev invaderad av ett gäng tyskar som absolut skulle tälta alldeles nära mig. Första dagen gick jag över två mil, vilket är den längsta sträcka jag gått sedan jag bröt foten.  

Kebnekaise Fjällstation i strålande sol

Hade du någon taktik under tävlingen?

Nej, egentligen inte. Jag visste inte hur foten och jag skulle reagera på den här typen av aktivitet. Så mitt första mål var bara att ta det lugnt och gå i mål innan de stängde tävlingen på fredagen. Men allteftersom vandringen pågick så ändrade jag mina milstolpar. Jag hade ett etappmål varje dag, hur långt jag ville gå innan jag slog läger. Men det kunde också ändras under dagen, beroende på hur jag kände mig och vilket väder det var.

När var din värsta stund?

Det var nog under tävlingens andra dag, jag stod i hällande regn som letade sig in precis överallt med hjälp av stormvindarna som drog fram över bergspasset någonstans mellan Singi och Sälka. Foten gjorde förbannat ont, men jag ville inte sätta mig ner och vila för jag frös redan som det var, men jag kunde inte heller gå vidare för jag kunde knappt stödja på foten. Inga bra tältplatser fanns det i närheten heller. Jag stod bara stilla, helt villrådig och undrade vad fan jag höll på med egentligen. Armarna bara hängde utmed sidorna och  stirrade rakt fram. Då kom Calle och Kim förbi, några av de guider som också vandrade längs leden för att hjälpa till där det behövdes. De bjöd på géléhallon och peppade upp mitt humör. De berättade att det fanns en bastu vid nästa checkpoint. Tanken om att få bli varm och deras underhållande sällskap drev mig att pina mig ända till Sälka. Bastubadet var helt klart värt all smärta! Men jag måste säga att jag först blev förvånad, för alla sprang nakna mellan bäcken och bastun.  Vi människor är lustiga, hemma är vi hämmade och tillknäppta och håller hårt på alla sociala regler. Men så fort vi har svettats lite i fjällen då är det tydligen helt okej att visa sig naken för folk vi inte känner!

På väg till Sälka

Hur gick det egentligen med foten?

Såhär i efterhand kanske detta inte var den bästa idén jag haft. Eller som Kim uttryckte det när en deltagare som hade passerat mig under dagen hade bett guiderna att titta till tjejen som haltade så fruktansvärt; "hon är för envis för sitt eget bästa". Jag hade infernaliskt ont på kvällarna när jag slutat vandra. Men smärtan var överkomlig under dagarna när jag höll mig i rörelse och hade folk omkring mig som höll mig på bra humör. Det kändes också bra att veta att Calle och Kim hade mig under uppsikt och höll mig sällskap under flera sträckor. Värre var det nog med skavsåren i så fall. Den tredje dagen var det nog bara en tå på vänster fot som inte var täckt av en skavsårsblåsa. Höger lilltå, hade till och med tredubbla blåsor på varann. Stortånaglarna var blåa vid det här laget. Vid checkpointen i Tjäktja var jag tvungen att be en läkare se över mina fötter och proffs-plåstra om dem. Surrealistisk känsla att sitta på backen med en sovande Diesel i knät och spana ut över en vidunderligt vacker fjälldal och någon står dubbelvikt och pillar med mina fötter. Och även om jag hade ont i fötterna av både benbrott och skavsår så vete fan om inte resten av kroppen tog mer stryk. Jag försökte ju avlasta min dumma fot och gick väl därför lite konstigt. Det i sin tur gjorde att jag fick grymt ont, och ibland kramp, i vänster höftböjare och knä, ryggen, rumpan och baksidan av låren. Jag gjorde mitt bästa att döva det med värktabletter och tigerbalsam. Till slut luktade till och med mitt tält tigerbalsam! I Alesjaure insåg jag till min förvåning att jag även hade fått skavsår mellan skinkorna! Absolut inget jag kan rekommendera.

Tjäktja-passet, tävlingens högsta punkt.
Tack vare mina vandringsstrapatser i Norge
tyckte jag att den branta backen var lätt som en plätt.

Vad var din bästa stund under tävlingen?

Ååh, jag hade många bra stunder. Varje morgon var guld värda, då kröp Diesel ner hos mig i sovsäcken. Det var riktigt mysigt. Det var väldigt kallt under nätterna så i gryningen var vi båda rejält frusna. Men efter några timmars dåsande i sovsäcken tillsammans var vi varma igen och redo att möta nya utmaningar. Oftast var det den bästa stunden på dagen. Men jag kommer också ihåg när vi gick den längsta dagsetappen mellan Sälka och Alesjaure via det branta Tjäkjta-passet, nästan tre mil.  Jag var rejält trött och sliten, ville egentligen bara komma fram.  Men Diesel hittade en perfekt rygglutar-sten som ingen av oss kunde motstå. Vi satt en bra stund i solen och bara njöt av att sitta stilla och vila fötter och tassar. Diesel slumrade med sitt huvud i mitt knä och på varje förbipasserande person spred sig ett leende på deras läppar. En annan härlig stund var vid sista checkpointen, Keron. Där hade funktionärerna gjort upp eld och bjöd på himlagod pannkaka med grädde. Och efter att ha ätit torrmat tills jag fick kväljningar av att bara tänka på påsmaten, så var det här det godaste jag ätit någonsin. Senare på kvällen hamnade Diesel och jag i total eldkoma, satt bara och mös och lyssnade på galna historier vid lägerelden.

Guiden Calle ser till elden brinner hela kvällen

Hur gick det för Diesel under vandringen?

Jag tror att han stormtrivdes! Att få vara ute i fjällen hela dagarna är ju hans drömscenario. Han var lite tjurig första dagen när han insåg att han skulle bära sina egna saker. Men efter några timmar hade han vant sig och fastnade bara i några enstaka buskar efter det. Han klarade sig utan skavsår och verkade må hur bra som helst hela tiden. Han gillade väl inte att behöva gå i koppel dock eller när det regnade som värst. Men annars tror jag att han gärna hade fortsatt lite till.

Du måste ju ha träffat en del folk under vandringen, är det några speciella möten du kommer ihåg?

Calle och Kim förstås, guiderna som peppade mig att fortsätta när allt kändes som värst. Utan dem hade jag nog checkat ut från tävlingen och bara tagit helikoptern hem, kosta vad det kosta ville. I Alesjaure tältade jag bredvid Daniel och John som visade sig vara två roliga snubbar. Vi höll ihop till den sista checkpointen vid Keron där de trollade fram marshmallows som vi grillade över öppen eld. Det var även en amerikansk kvinna, Becky,  som vandrade med sin svenske make som blev förälskad i Diesel. Varje gång vi träffades ropade hon på bred sydstatsdialekt så att det ekade över dalgångarna; ”SOOOO ADOOORABLE!!!” Och så självklart Ana och Johan! De var mina lunch-spotters. De gick till så att när jag började känna mig trött och hungrig och hade börjat spana efter ett bra ställe att rasta på, då står Johan där och vinkar och säger att jag kan ta deras lunchställe för de skulle precis gå vidare. Men innan de gick satt vi alltid och snackade en stund. Väldigt trevligt. Sista dagen vaknade jag av att någon prasslade utanför mitt tält. När jag prånglat mig ur tältet ligger en påse med världens godaste jägarsnus; cashewnötter, russin, papaya och mjölkchoklad. På påsen sitter ett skavsårsplåster där det står: ”Vi ses i mål! /Ana och Johan”. Jag blev så otroligt glad och häpnade över hur omtänksamma de varit mot mig. De var det som höll mitt humör uppe på sista sträckan från Alesjaure till Abisko, att det var någon som väntade på mig i målet.

Johan och Ana bjuder frikostigt på sina bästa lunchställen
och muntert sällskap.

Hur kändes det att gå i mål?

Jag hade så ont då och hade väl mest att slags tunnelseende. Musklerna krampade och jag ville bara att allt skulle vara över. Jag kunde knappt njuta av sista sträckan längs Abiskojaure, fast jag anade att det var fint. Men det var otroligt skönt att se målgången, även om det inte syntes på mig så log jag inombords. Jag var hungrig som en varg och ville bara få i mig mat så snabbt som möjligt. Men jag fick ett varmt mottagande av funktionärerna som gav både mig och Diesel bronsmedaljer för vår prestation att ha klarat Fjällräven Classic på fem dagar. Det var väl då ungefär det gick upp för mig att jag faktiskt klarat det! En smygande känsla av stolthet kom sakta krypande och ökade bara i styrka när alla dessa fantastiska personer som jag berättade om tidigare kom och välkomnade mig och Diesel när vi gått i mål!



Lycklig målgång i Abisko
Foto: Johan Lundh



Kommer du att gå nästa år också?

Jag sa till mig själv när jag gick i mål att nu får det vara slut på långlopp för min del. Allt jag ville då var bara att ta en varm dusch och bara krypa ner under täcket och aldrig mer plåga mig igenom någonting. Bara njutbara äventyr utan smärta hädanefter lovade jag mig själv. En mycket kall dusch senare, eftersom deltagarna före mig hade duschat upp allt varmvatten, så vann jag en startbiljett för nästa år i Fjällrävens utlottning! Inte precis det man vill ha när man är kall, ledbruten och knappt kan gå. En kvart senare ringde en kompis och frågade om jag skulle med på Cykelvasan nästa år. När jag hörde mig själv säga; ”Självklart!” så undrade jag i mitt stilla sinne hur fan jag är funtad egentligen…

Men du stannade kvar i Abisko ytterligare en vecka efter tävlingen?

Jag hade fler drömmar som jag ville förverkliga. Jag har länge velat cykla Rallarvägen från Abisko till Rombaksbotn i Norge och vandra till Trollsjön som är Sveriges klaraste sjö. Men först vilade jag i två dagar då jag koncentrerade mig på att göra ingenting, plåstra om skavsåren och äta riktig mat. Diesel åkte på min magsjuka som jag hade i starten. Jag blev jätteorolig då han verkade riktigt dålig, så vi åkte till närmsta veterinär som var 22 mil bort i Gällivare för att få hjälp med medicin och röntgen. Vet inte vad det var för mirakelmedicin han fick där, för dagen efter var han pigg som en mört igen.

Så han hängde med när du cyklade då?

Japp, han sprang bredvid och var hur lycklig som helst av att äntligen få springa lös och sträcka ut benen ordentligt. Vi tog inte hela sträckan på en gång, vi delade upp det på tre dagar och tog tåget tillbaka till basecamp i Abisko efter varje dagsetapp. Fast vi började med den sista etappen, finalsträckan och den finaste, mellan Riksgränsen och Rombaksbotn. Båten som skulle ta oss tillbaka till Narvik går bara vissa dagar, så vi var tvungna att ta den först. Det var lättcyklat och storslaget. Ibland klättrade vägen som en smal stig längs klippväggen och ibland var det stora stenhällar att rulla över, men hela tiden gick det nedför förbi vattenfall och mer eller mindre längs rälsen. Jag hade smygpunka på hojen så jag fick ta det extra lugnt eftersom jag glömt pumpen i bilen, men annars hade man nog kunnat bränna på rätt bra här. Båtfärden från Rombaksbotn till Narvik var helt magisk. Fjorden låg helt spegelblank.

Rallarvägen på väg in i Norge

Hur var de andra sträckorna då på Rallarvägen?

Mellan Abisko och Tornehamn var det jättefint, breda stigar som gick nerför nästan hela tiden. Men från Tornehamn så får man cykla på E10:an till Kopparåsen och därifrån är det ganska snårigt. Jag fastnade hela tiden med styret i dvärgbjörkar och buskar. Det långa gräset som nästan täckte stigen kittlade en på smalbenen hela tiden. Ibland var det svårt att hitta stigen till och med. Men från Låktatjåkka var det fint igen. Smal stig i blåbärsris som slingrade sig längs fjällsidan. Men jag hade så bråttom för jag skulle hinna med tåget från Riksgränsen så jag hann knappt njuta av den biten. Jag och Diesel hade riktigt bra tempo då, det var kul cykling! Vi hade två minuter till godo när vi rullade in på stationen i Riksgränsen! Bra tajmat va!

Snårigt på Rallarvägen i Sverige

Var det då du gjorde illa dig? När du stressade mot tåget?

Jo, det var ju det. Dum grej. Jag försökte cykla på det stora rullgruset alldeles intill stationen i Vassijaure för att spara lite tid, men det var ingen bra idé. Så jag ramlade, eller ja nästan tippade för det gick så långsamt, och rev upp djupa sår på smalbenet. Det blödde en hel del, men jag hade ingen tid att plåstra om. För då hade vi missat tåget. Så jag körde vidare och hoppades att fartvinden skulle torka upp det där. Det löste sig någorlunda bra i alla fall.

Du vandrade ju till Trollsjön som avslutning på veckan, hur var det?

Helt fantastiskt! Jag har haft flera kompisar som har försökt, men inte kommit fram av olika anledningar. Så vi tvivlade verkligen på att den fanns. Men det gör den! Vägen dit var lika häftig som själva sjön. Det ser ut som ett landskap perfekt att föda upp drakar i. En grön matta av gräs och mossa breder ut sig under stora stenblock som är utkastade i dalen mellan två magnifika fjäll. Jag hade inte varit förvånad om den kuperade terrängen hade visat sig vara en drake som bara låg och slumrade. Sjön var inbäddad som i en krater där de två fjällen möttes. Vattnet var nästan turkost och piskades upp av vinden som trycktes ner i dalen över bergskammarna.  Jag och Diesel hittade en liten strand i lä, där vi tog ett dopp. Det sägs att om man badar i Trollsjön så är man garanterad evig ungdom! Vi får se om det blir så…!

Diesel spanar ut över Trollsjön

Det verkar som om du har haft det ganska bra med andra ord?

Min vistelse i de lappländska fjällen har varit helt fantastisk, om än något smärtsam mellan varven. De är så maffigt här, kargt men ändå mjukt och välkomnande. Jag känner mig hemma här uppe. Alla borde få en dos av Lappland!

Och med de orden lämnar vi äventyrerskan som redan planerar för nya äventyr.

Äventyr 31: Taking the high road on High Coast

Veckans äventyr började hårt på hög höjd och sen ökade vi bara. 

Med mig till Höga Kusten har jag, förutom äventyrshunden, även Martina och Björn. Vi börjar vår äventyrshelg med ett uppfriskande morgondopp i den glittrande sjön som ligger alldeles utanför köksfönstret på den lilla stuga som vi hyrt i Rövarbyn. Inga rövare syns till nu, men ett dussinet rövarvilda barn rusar ohämmat, och inte alldeles tyst, genom den stora labyrinten som finns på campingen lite längre upp i backen. Vi har bestämt träff med Örnsköldsviks-bon Lars, som äventyrerskan träffade på Vildmarksmässan i våras, som har lovat att vara vår ciceron under äventyren på Höga Kusten. Lars berättar att en landhöjning på 800 meter sedan den senaste istiden har gett landskapet ett alldeles säreget utseende.

Idag står Via Ferrata på äventyrschemat. Via ferrata är italienska och betyder ungefär "via järnväg" och har funnits i Alperna sedan mitten av 1800-talet. Det betyder att man klättrar med hjälp av en fast vajer, och är någon slags hybridsport mellan vandring och klättring. Det går även en linbana upp på Skuleberget, men varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?

Personalen som jobbar med Ferratan förser oss med lämplig klätter-utrustning och goda säkerhetsråd om hur man beter sig på berget. Det diskuteras vilken led och om äventyrshunden ska med eller inte. Beslut tas om att Vita leden, som är den lättaste, ska klättras. Vetskapen om att en fyraåring har tagit sig upp här gör att även äventyrshunden får följa med. Klarar han det blir han den första hund att klättra på Skulebergets Via Ferrata. En sådan utmaning kan inte äventyrerskan motstå…

Klättringen börjar i skogen med en brant stig där hunden får skutta fritt och Martina fortfarande har nerverna under kontroll. Tempot sjunker i hastighet med att de omgivande träden försvinner och berget blir mer exponerat. Äventyrshundens- och äventyrerskans klätterselar kopplas ihop med några slingor och skruvkarbiner.  Jag föser mina egna slingor sakta upp längs vajern som löper längs med leden och flyttar en karbinhake i taget för att komma förbi de fastborrade öglorna som vajern är fäst i. Ibland är det naturliga fotsteg i berget som händer och fötter passar perfekt i. Men ibland finns det inget alls att stå på. Där har några finurliga personer borrat in järnpinnar i berget så att det blir som en väldigt luftig trappa där vajern blir räcket. Solen steker på berget och bränner i våra nackar. Utsikten över Höga Kustens märkliga havslandskap breder ut sig mer och mer ju längre upp vi kommer. Men av den märker Martina förmodligen ingenting.

Fokus och koncentration på väg uppför Skulebergets Via Ferrata.

Att Martina har en släng av höjdrädsla hade jag ingen aning om. Mina lugnande och berömmande ord till hunden kanske är mer passande till Martina. Hunden är lika avslappnad som en urvriden disktrasa och hänger lojt i selen när jag lyfter honom. Men Martina har ett stelt leende på läpparna och nynnar lågt och något orytmiskt på en odefinierbar barnlåt om och om igen. När en metallring singlar ner längs vajern blir faktiskt Björn, som sällan visar minsta tecken på nervositet, orolig och ber mig kontrollera hans frus säkerhetssele. Vi tar en paus på en avsats som helt plötsligt, men ytterst lämpligt, dyker upp. Säkerhetsgrejerna ser okej ut och vi fyller även på energidepåerna med bullar från Björns ryggsäck. Familjen som klättrat bakom oss hela vägen tar även de tacksamt emot depå-bullarna och smiter även förbi vårt långsamma gäng. Diesel passar på att vila en stund i den lilla skugga som vi ger.

Diesel tar en tupplur med vajern som huvudkudde.

Sista sträckan upp mot toppen levererar makalös utsikt över havet.  Men Martina har bara ett mål, hon vill bara upp till toppen. Och upp kommer vi. Martina kan äntligen le sitt vanliga strålande leende! Hon är, och borde vara med all rätt, stolt över sig själv. Vi andra är lika stolta över hennes prestation. Det är just detta som äventyr handlar om, att utmana sig själv.

Martina firar sin seger över Skuleberget.

Martinas prestation och Diesels första-hunds-bestigning firas på Skulebergs-toppens servering med våfflor till oss och leverpastej till äventyrshunden. Vi tar sedan vandringsleden ner för berget som liknar sommarens norska vandringsleder där brant terräng med svårpasserade stenar och rötter huller om buller utgör standardutförandet.  Vi kikar in i Rövargrottan på vägen ner men inte heller där syns några rövare till.

Jag och Lars har fått upp ångan nu och är sugna på att testa den Röda leden.  Martina och Björn är nöjda med dagens insats och tar med sig äventyrshunden på ett svalkande dopp i sjön.

Den Röda leden visar sig vara i en helt annan dimension än den vita. Det är luftigt och jag önskar ibland att jag hade haft mina klätterskor på fötterna istället för vandrarkängorna. Det är fler än en gång som jag tänker att nu vill jag bara komma upp på toppen, och jag förstår lite bättre hur Martina kände sig i förmiddags. Men det är kul att utmana sig själv, intalar jag mig när jag hänger i armarna och försöker få fäste med fötterna på den vertikala och hala klippan. Ibland finns det fotpinnar men det hade gärna fått vara några till, tänker jag medan jag metodiskt kämpar mig uppför berget. Lars babblar obehindrat bakom mig medan jag fokuserar på att hitta grepp för händer och fötter.

Ciceron Lars och äventyrerskan på Röda leden.

Men med eller utan fotpinnar så kommer vi faktiskt upp, hela och rena. Nej, nu ljög jag.  Stora skavsårsblåsor efter vajern har infunnit sig på äventyrerskans händer samt att en svag doft av ångestdrypande svett utsöndras från äventyrerskans kropp.  Men, svettig eller inte, nu är det min tur att vara stolt över mig själv! Vi hinner dock inte med något firande denna gång utan tar linbanan ner med vidunderlig utsikt över den höga kusten.

Vi skyndar vidare mot den pittoreska fiskebyn Bönhamn där båten snabbt tar oss ut till Högbondens Fyr. Här ska vi övernatta i vandrarhemmet och bara njuta av lugnet och vågornas skvalpande. Ön sticker upp som en överjäst bulle ur havet och på toppen står fyren som ett ensamt tårtljus. Den korta promenaden uppför backen gör oss rejält hungriga men Björns utsökta pastamiddag råder bot på den saken. På kvällen tar vi en promenad för att utforska öns enda någorlunda platta udde. Martina går med bärblicken påkopplad och hittar givetvis vildhallon. Diesel jagar fiskmåsar medan Björn inspekterar öns gamla linbana. Jag bara njuter av att vara i mina bästa vänners sällskap medan solen sakta sänker sig i havet under ett rosaskimrande skådespel.

Högbondens fyr i solnedgång.

Kajsa, som driver Högbonden, hälsar oss hjärtligt god morgon nästa dag och berättar att det finns en skreva här som delar ön nästan mitt itu. Den känner vi genast att vi måste undersöka innan vi åker tillbaka till fastlandet för att utforska den stora Slåttdalsskrevan, Ronja Röverdotters Helvetesgap som är dagens punkt på äventyrsschemat. Högbondens skreva är som en mindre version av Slåttdalsskrevan, och passar bra som uppvärmning inför dagens äventyr. Högbondens skreva är ändå tillräckligt stor för att vi inte ska våga hoppa över den.

- Tänk om den skulle spricka upp precis just nu när vi står mitt i den och dela hela ön i två halvor, säger Björn medan han krånglar sig ner i skrevan.

-Jobbigt om ens packning blev kvar på den andra sidan då, svarar jag medan vi fortsätter vår utforskning.

Högbondens mindre version av skreva.

Innan vi lämnar Högbonden bjuder Kajsa på en ljuvlig fiskgryta som till och med en äventyrerskas fisk-kräsna mage inte kan få nog av. Båten tar oss tillbaka till fastlandet på ett kick och ett lunchdopp senare är vi på väg till Skuleskogens nationalpark för att kolla in Helvetesgapet. Återigen möter vi upp Lars för lite personlig guidning i skogen. Vandringen börjar vid den Norra Entrén och snart inser vi att tiden blir knapp att hinna med att gå dit vi tänkt. Vi lägger i racerväxeln och rationaliserar bort badet i tjärnen.  Jag nästan snubblar fram över rötterna och stenarna som envisas att ligga i vägen för just mina fötter. Lars guidar oss i skogens mysterier och vi lyssnar så gott vi kan medan vi fokuserar på att ta oss fram så fort som möjligt över stigen.  Men vi hinner ändå kolla in Långskäggen och leka Dirty Dancing över stocken som har fallit över ån.

Kanske inte lika graciöst som Patrick Swayze och Jennifer Grey..

Slåttdalsskrevan reser sig högt över våra huvuden och vi blir mäkta imponerande över att Ronja och Birk hoppade över detta väldiga gap. (Lite senare visar det sig att de hoppade inte alls över här utan det filmades i en park i Stockholm) Men iallafall, Lars drar en story om möss som hade ett gängkrig à la West Side Story och som tragiskt slutade med det ena musgängets död när de blev lurade att kasta sig ut för stupet i Slåttdalsskrevan. Vi tror inte på hans berättelse det minsta förrän Diesel faktiskt nosar upp ett gäng döda möss som ligger längs den södra sidan på botten av skrevan.

Björn gör ”hands up” för Slåttdalsskrevan.

Vi nästan springer tillbaka till Norra Entrén, för nu är goda råd dyra om vi ska hinna med båten till Ulvön. Björn tar sig i alla fall tid att rädda Diesel ur en tjärn som var djupare än vad äventyrshunden hade tänkt sig. Lars panikguidar oss till Köpmanholmen och vi hinner precis få ombord alla våra tentakler innan båten kastar loss.

Ulvön är mest känt för sin surströmming. Men vi nöjer oss denna kväll med att strosa omkring i hamnen där mysiga sjöbodar och skärgårdshus med en patina som Ernst Kirschsteiger hade gått igång på alla cylindrar och mer än gärna hade velat inreda med sin barfota-teknik.  

Romantik på Ulvön.

Vi vaknar till solstrålarnas försiktiga krypande mellan gardinerna och fiskmåsarnas skrik. Vi äter lyxfrukost på hotellet med utsikt över havet.  På proppmätta magar hyr vi cyklar för att ta oss till badstranden på andra sidan ön. För som Martina brukar säga, det är slöseri med sol om man inte kan vara ute och njuta av den. Sandstranden vi finner är helt sagolik och det är svårt att tro att vi är i Sverige.

Den sagolika stranden på Ulvön.

Martina finner snabbt ro på stranden medan jag tar en simtur. Björn och Diesel blir rastlösa ungefär samtidigt och börjar tillsammans gräva en grop på stranden. En väldigt djup grop hinner det bli innan vi måste cykla tillbaka till hamnen för att ta båten till Örnsköldsvik. Det är också här och nu som våra vägar skiljs åt. Martina och Björn åker söderut medan äventyrerskan med tillhörande hund åker norrut för att delta i vandringstävlingen Fjällräven Classic.  

Höga Kusten- äventyret har varit helt fantastiskt, vi valde att ta den höga och svåra vägen och utmana oss själva. Men vi klarade av det, hade förbannat kul under tiden och har gått stärkta ur våra utmaningar.