Äventyr 36: Ingen rädd för vargen är... Eller?

Jag har kidnappat Lillasyster igen och tagit med henne till Bergslagen, närmare bestämt i krokarna av Skinnskatteberg. Vi ska under helgen försöka få se en varg i det vilda, men kanske framförallt få höra valparna yla i natten. Till vår hjälp har vi Marcus och Jan från Wild Sweden som känner de här vargmarkerna lika väl som sin egen ficka. Vi möter våra guider på Grimsö forskningsstation där vargforskaren Per först ska berätta mer om hur vargar funkar och vad Sverige pysslar med i sin varg-forskning.

Ska jag få höra detta inatt?
Foto: Marcus Eldh, Wild Sweden

Per trollbinder mig totalt och berättar bland annat att den varg som jag och Diesel delar skog med i Riala-reviret är en rysk-ättling. Marcus granne, Barbro som bor i en gammal bensinmack där man kan köpa ALLT, bjuder på nybakta bullar som smakar ljuvligt medan vi lyssnar uppmärksamt på Per. Varglektionen tar slut alldeles för snabbt och jag har tusen frågor kvar att ställa när det är dags att ge sig ut i skogen och spana efter varg.

Vi är nio stycken hoppfulla själar som inget hellre vill än att få se vargen. Eller åtminstone få höra den. Guiderna säger att på de två senaste vargturerna har de inte fått höra vargarna yla. Ingen har sett vargarna eller spår från dem på flera veckor nu. Mitt hopp sjunker direkt till botten av mossen. Det spelar ingen roll att Jan säger att de har hört dem yla på nära håll tidigare i somras. Just min otur. Jag verkar vara jinxad när det gäller att få se rovdjur i det vilda. Fast vem vet, kanske att de kommer tillbaka ikväll? De har bara varit och rekat dagisplatser till valparna i grannkommunen....

Kan det finnas varg här tro?

Vi vandrar runt med kikaren i beredskap i ett par timmar i den ljuvliga skogen. Men chansen att få se varg mitt på ljusa dagen strosa över en öppen yta är lika med noll. Det fattar till och med jag. Djurlivet stannar vid en morkulla och ett par mesar denna eftermiddag. Vi åker tillbaka till tältet och gör i ordning varsin sovplats i vår stora tältkåta. Lägerplatsen är lummigt belägen på gröna mossar med eldstad och en skogsbar! Solen strilar fortfarande genom tallarna.

Vårt hotell för natten

Vi grillar korv över elden och Marcus berättar om en amerikansk dam som var med på vargsafari för ett tag sedan. När hon fått höra dem yla i den becksvarta natten så hade hon blivit rädd och deklarerat att hon helst av allt inte ville se någon. Morgonen efter när samma dam kryper ut ur tältet på morgonkvisten för att kissa, gissa vem som hade mött henne bakom kröken när hon hade brallorna vid knäna? Herr Gråben så klart! Jag ber en bön till varg-guden, om det finns en sådan, att jag ska få råka ut för samma sak när jag ska morgonpinka.

Kommer jag få möta denna i gryningen?
Foto: Glenn Mattsing

Mörkret har fallit och vi har berättat alla varg-historier vi känner till. Marcus frågar om vi kan känna närvaron av vargarna och jag tror bestämt att jag kan det. De sitter och suktar efter vår korv alldeles bakom våra ryggar. Vi åker iväg i bilarna och ska försöka yla fram ett svar från valparna. De är så pass stora nu att föräldrarna lämnar dem ensamma på en säker plats för att ge sig ut och jaga. De har förmodligen inte gått så långt, de är för små för det. Varg-valpar svarar sina föräldrar på ren instinkt. För att tala om att de mår okej och att de är kvar på samma ställe som de lämnades.  Marcus och Jan har en plan, vi ska köra runt i en cirkel och yla på lite olika ställen i skogen och sen är det bara att hoppas på att de svarar. Jag frågar om jag får yla, men det får jag inte. Det är tydligen en svår konst och kräver träning.

Jan och Marcus gör upp planer för natten
i skogsbaren

Spänningen är elektrisk vid första stoppet. Det är stjärnklart och nästan fullmåne. Det är som taget ur en film. Svarta granar avtecknar sig mot en mörkblå himmel och månen lyser upp grus-stigen som vi försöker smyga på. Vi har fått instruktioner att vara helt knäpptysta när Marcus sätter igång och ylar. Inte det minsta prassel får förekomma, för då kan vi missa valp-svaret om det är svagt och kommer långt bortifrån. Marcus går iväg och plötsligt ekar ett långdraget ylande över nejden. Håret reser sig på armarna på mig, jag är inte helt säker att det är Marcus som ylar. Det låter väldigt äkta och väldigt nära. Han ylar två gånger och sedan blir det tyst. Jag vågar knappt andas. Än mindre röra mig. Jag lyssnar intensivt.

Är det guiden Marcus som ylar eller är det en varg? 
Vad tror du?

Det är då jag känner att en stor harkrank spatserar över min kind. Jag ignorerar den och koncentrerar mig på att vara helt stilla och lyssna. Jag uppbådar all min viljestyrka för att inte spontan-röra mig och ta bort harkranken. Då kryper den ner innanför jack-kragen på mig. Gaaah! Nu går det inte längre. Jag MÅSTE ta bort den. Jag står inte ut, det kittlar ju! Jag gör det snabbt och hoppas att mitt prasslande inte märktes. Men tio par ögon vänds genast mot mig. Jag skäms och fryser till is igen. Vi lyssnar vidare. Men ingenting. Marcus kommer tillbaka och vi åker vidare till nästa ställe. Proceduren upprepar sig ett tiotal gånger till. Den ena strategiska platsen efter den andra. Den andra mer magisk än den förra. Men inget svar får vi. Det närmsta varg-yl vi kommer är ett godståg som saktar in med gnisslande bromsar i fjärran.

Stämningsfullt

Vi stannar till vid en sjö där månen speglar sig i det stilla vattnet. Och där i månstrimman, som lyser upp det svarta vattnet, simmar en bäver! Äntligen lite djurliv! Han svarar inte på Marcus ylande utan verkar mest tycka att Marcus ska hålla käft så att han får simma i fred.
Det verkar inte bli någon varg-konversation inatt. Vargarna har tagit semester. De är väl på Ibiza just nu och korkar väl upp en bira i det här läget. Eller vad nu vargar gör på sin semester...?! Vi åker tillbaka till tältet och äter några fler kakor som grannen Barbro har bakat. Klockan är tre på natten och det enda som hindrar mig från att krypa ner i sovsäcken är att elden värmer så gott. Men till slut finns det ingen återvändo, för ögonen vägrar att vara vakna. Jag ger mig fan på att vargarna sitter och skrattar bakom buskarna åt oss, precis utom synhåll för det mänskliga ögat.

Myspys vid elden

Mitt sista hopp står till morgonkissen. Aldrig har jag väl studsat upp så smidigt (?) i den kalla gryningen som nu. Hjärtat bankar i bröstet. Jag fryser lite i den råa morgonluften. Men trots att jag kissar extra länge får jag inte syn på något som kan liknas varg. Fasen också.

Helgen avslutas med brunch på Pensionat Udden. Det är tredje gången jag är i Bergslagen för att spana efter rovdjur. Det brukar ju heta tredje gången gillt, men det gäller tydligen inte mig och mitt spanande. Jag kanske bara ska sluta att försöka så mycket. Bara låta djuren komma till mig? Inte vet jag. Men ett jag vet är att jag gillar Bergslagen, det är vackert här.