tisdag 20 september 2011

Äventyr 37: Adrenalin, skratt och en spya

Ja, det ska erkännas med en gång. Nej, jag hoppade inte fallskärm i helgen. Det kan tyckas fegt, oansvarigt,  korkat eller ja vad fan som helst. Men jag skiter faktiskt i vad ni tycker, för den här helgen handlar inte om mig. Den handlar om mina vänner. Och om hur roligt det är att glädja dem man bryr sig om. Om att få skapa äventyr åt andra.

Fyra spända själar och en avslappnad kamerakille

Ullis ser ut som en ostbåge där hon ligger på marken och tränar på positionen som ska intas i luften. Matias struttar mest runt och smilar upp sig i sin röda fallskärmshopparoverall (senaste skriket 1987) med tillhörande läderhjälm (som om den skulle hålla honom vid liv ifall han dimper i backen utan fallskärm!) och de obligatoriska skyddsglasögonen (liknande de man hade på fysik-lektionen i nian). Paula verkar inte vara speciellt nervös för hon pratar högljutt på precis som vanligt. Det är om hon är tyst som man ska vara orolig för hennes del. Bengt däremot, det är en helt annan historia. Han är nervös. Rejält nervös. Han har säkert pussat sin tre veckor gamla bebis trehundra gånger och det blir inte bättre av att modern till hans barn ropar "Jag älskar dig" efter honom när han lommar iväg med de andra hopparna mot planet som ska ta dem upp på 4000 meters höjd.

Ostbågeträning på Stockholms Fallskärmsklubb

Vi andra, som står kvar på marken, kisar mot solen för att få en skymt av planet eller någon som hoppar ut ur det. Plötsligt hörs det ett dån från skyn, men det är inte åska konstaterar vi snabbt. Det är hopparna som har kastat sig ut som skapar luftvibrationer som hörs ända ner till oss.
-Borde de inte fälla ut skärmarna snart? undrar Tessan som oroligt har stått och betraktat de små prickarna vi ser falla mot marken med lille Ture på ena armen. Men hon behöver inte oroa sig särskilt länge. Snart har orange, gröna och lila skärmar vecklat ut sig mot den klarblå himlen. Det vimlar av skärmar och färger ovanför oss.

Säker färd mot jorden

En efter en dimper mina vänner ner från skyn. Först kommer min käraste, dagens kamerakille, med mer teknikprylar än han egentligen orkar bära på hjälmen. Han gör en snygg glidning och vänder sig snabbt om för att filma Bengt som skrattskrikande kommer in för en landning. Matias kommer studsande på baken och ger ifrån sig några ljudliga "aj aj aj aj aj". Paula är knäpptyst (!) när hon landar medan Ullis snyggt sladdar in under vilt tjoande. Det är märkligt. Det har bara gått tio minuter sedan fyra spända själar lämnade oss på marken, och nu är de tillbaka. Adrenalin-pumpade till max. De kramar om varann, skrattar och kramar om varann igen. Förenade i sin glädje. De kan inte sluta le. De kan inte sluta skratta. De bara bubblar om dem. Det smittar av sig på oss.
-Mäktigt, säger Bengt, mäktigt.

Går det att vara gladare än såhär?

Paulas glädjeyra förbyts snart i illamående. Hon försvinner in mot skogen medan de andra får sina diplom och går igenom den händelse de just varit med om tusen gånger till. De stöts och blöts vem som sa vad och vem som kände hur och vems pilot som gjorde si och vems kamerakille som gjorde så. Vi stoppar in våra bubblande fallskärmshoppare (varav en med spybubblor sipprande ur mungipan) i bilen och kör vidare mot helgens nästa äventyr.

För egentligen handlar den här helgen om Pokalen. Den alla vill vinna. Under den årliga Sommarträffen träffas gamla och nya kompisar för att göra upp om vem som ska spatsera hemåt med vandringspokalen. Stenhårda tävlingar äger rum där kunskaper som bland annat abstrakt tänkande, finkänslighet och pricksäkerhet sätts på hårda prov. Sommarträffen har blivit ett måste. Den har skapat ett beroende som är svårt att ta sig ur.

Den alla vill ha.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Innan tävlingarna drar igång kolhydrat-laddas det med grillade hamburgare och kanske en och annan öl. Stämningen är på topp när det är dags att sparka igång första grenen. Allt börjar med lagtävling där det vinnande laget sedan får göra upp individuellt om vem som ska vinna Pokalen.

Diesel ser till att hamburgarna inte rymmer..

Första grenen är kast med liten hästsko och till allas förvåning är det Gurra som kammar hem flest poäng i den här grenen. Så är det i de här tävlingarna, oanade talanger plockas fram för att få ha Pokalen i bokhyllan under det kommande året. Tävlingarna fortsätter med att lösa korsord på tid, pussla ihop en kub från en platta, komma ihåg en helskottas massa nummer, lista ut vilka påståenden som är sanna och vilka som är ren bullshit. Är verkligen Lady Gaga gift med en prins från Brunei? Det sjungs refränger hej vilt utifrån den låttext som jag läser upp med så monoton röst jag kan. Tessan klämmer i så det ekar mellan uthusen i Lasse Berghagens "En kväll i juni". Ingen fattar vad Bengt menar när han ritar en kub i luften och ska försöka få sitt lag att förstå att det är volyyyymen han är ute efter i sin charader. Matias har inte riktigt fattat det här att man inte får prata när man gör charader. Men trots hans synnerligen fantasifulla ljudeffekter (hur låter egentligen ett trosskydd?) tar hans lag inte hem vinsten i den avgörande grenen. Lag "Dumkossorna" får göra upp om den åtråvärda titeln, medan lag "Fårskallarna" får se på.


Kasta prick med hästsko är inte så lätt som man kan tro..
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Att lösa korsord var lag Dumkossorna riktigt bra på.
Lille Ture hejar på från kanten.

Lag Fårskallarnas bästa gren var att bygga kuber. 

Hur var det nu? Hur många nummer var skulle varje lagmedlem  memorera?

Bengt försöker illustrera volymen utan att yttra ett ord.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net 

Sista tävlingen går ut på att lyckas plocka ett kilo smågrus i en plasthink utan tillgång till våg. Full koncentration råder. Det finns fem stycken som vet att de har en chans att få putsa på Pokalen i ett helt år. De fokuserar på smågruset och plockar i och plockar ur, väger hinken i handen och stoppar i en sten till. Ingen säger ett ord under invägningen. Det blir till slut Linda som kan dricka champagne ur Pokalen ikväll! Det är nu hennes tur att få rista in sitt namn bredvid de andras. Det skålas friskt och kvällen fortsätter med god mat, vin och diskussioner kring varför det egentligen kallas oväder. Ett snö-oväder är ju inget oväder. Det är ju precis det man vill ha så att man kan telis-knixa i meterdjup snö dagen efter. Däremot anser Gurra att det ska heta sol-oväder. För sol är tydligen aldrig bra. Vi försöker också definiera plättar och pannkakor, eller om mäklare verkligen är existensberättigade. Med andra ord, en helt vanlig Sommarträff i festens tecken. Eller vänta förresten, kom Bajsmannen på tal eller inte?

Nytillskott i Sommarträffs-familjen.
Foto: Gustav Holmer
www.teknikgruppen.net

Och ja, för er som undrar, jag har hoppat fallskärm förut. Och ja, det är precis så bubblande och adrenalinframkallande som det verkar...!

2 kommentarer: