Äventyr 35: Lyxäventyr med språklektion till sjöss

Det är fredag och äventyrerskan har mönstrat på ”Ariadne”, en elva meter lång och smäcker Linjett 35. En båt alltså. Med segel. Det vill säga en segelbåt.  Gamla och kära vänner vill gärna vara med och sponsra en fattig äventyrerska (det tackar jag ödmjukast för!) och har därför lovat att ta med 52 adventures på ett seglingsäventyr i Stockholms skärgård. Om vindarna blåser rätt kommer jag att få se Nassa skärgård för första gången i mitt liv. Men vindarna blåser inte alls ikväll. Därför börjar vi med en hederlig gammal bryggsegling, vilket känns perfekt. Efter förra helgens ofrivilliga sjösjukeäventyr känns det bra att värma upp lite sakta igen. Långsamt få vänja sig vid sjölivet igen.

Ariadne, helgens äventyrsfarkost

Skutans självutnämnda kockar, Martina och Björn, styr och ställer med kvällens middag. Det är inte på varje äventyr jag får äta laxfjääääril (inte filé, utan fjäääääril) perfekt grillad till absolut rätt temperatur. Färsk sallad och vin till maten ökar på känslan av lyx och toppas med efterrätt. 

Dessa kockar vill man inte vara utan..

Kvällen avslutas magnifikt med vedeldad bastu och utsikt över hamnens spöklika segelbåtar som vilar i mörkret. Den nittongradiga havsviken inbjuder till nattliga dopp och när jag flyter på rygg i det svarta stilla vattnet ler stjärnhimlen mot mig. Tusen miljarder små ljusglimtar däruppe hälsar mig välkommen till sjöss.

Solen överträffar sig själv denna klara sensommarmorgon. Vi äter frukost i sittbrunnen och det snålas inte på något. Carin och Rays segelbåt har nämligen kylskåp, därför bjuds det på lyxvaror som ost och smör. Det enda det snålas på är vinden. Det blåser i princip ingenting. Det blir inget Nassa för Ariadne och hennes besättning, för de orkar inte kryssa i obefintlig vind. Det kommer ta evinnerlig tid och vi vill ha tid att lyxa. Fören styrs mot Hallskär istället, lika långt ut i ytterskärgården som Nassa men längre söderut. Dit är det inte lika många distans heller.

Lowe tar över rodret

Ett-åriga Lowe spänns fast i sin ”sjöstol” och vi kastar loss från den trygga bryggan. Det är Carin och Ray som kan det här med segling. Och så Lowe förstås, han har det i blodet. Vi andra drar förstrött i några av de hundratals snören som finns och låtsas veta exakt vad Ray menar när han säger att vi ska spänna flocken. Eller var det focken?  Ibland kommer vinden runt en udde och får tillfälligt lite mer sprutt, men i övrigt är det ganska stilla. Men det gör inget, det är skönt att bara sitta på däck och dingla med benen över relingen.

Dingel-dangel med benen

Jag hinner fundera över saker som varför de flesta fartygsdäck är grönmålade på vertikala plan, medan övriga ytor är vitmålade. Jag luftar frågan med besättningen, men ingen tycks veta varför det är grönt på större färjor. Har det ett syfte eller är det bara en slump? Sådant och annat viktigt diskuteras under vår seglats till ytterskärgården. Kaptenerna som styr skutan försöker lära oss landkrabbor lite sjövett och seglingens intrikata språk. För i seglingsvärlden kan man inte bara säga ”staketet som går längs kanten där man kan hänga handdukar”, det har ett eget namn så klart. Mantåg. Och att ha handdukar hängande där under segling är strängt förbjudet. Det finns regler för allt, officiella och inofficiella. Vem som ska väja för vem är beroende på från vilket håll vinden blåser och vilket läge båtarna har till varandra. Det finns många roliga ord och det är omöjligt att komma ihåg alla. Lovart, bog, halvvind, långskepp…. Eller varför inte det enormt användbara ordet som beskriver en riktning; kranbalksvis! Fullständigt klart vilket håll man syftar på eller hur? Skulle det gå att införa samma terminologi som när man spanar in en riktig snygging? ”Klockan tre, hunkvarning”?

När man seglar hinner man filosofera
på viktiga saker i livet

Martina och jag får ordern att ”bära av” när vi ska parkera båten vid Hallskär, vilket får oss båda förbryllade.

-Ska vi bära av packningen nu? undrar Martina förvånat.  Jag rycker på axlarna och tittar frågande på Ray.

-Ni ska bara se till att vi inte stöter i de andra båtarna, förklarar Ray samtidigt som han river ner seglen.

Varför han inte sa det från början är för oss väldigt förbryllande. Martina och jag klarar avbärningen galant under hysteriska skrattsalvor. Efter lite trixande förbi stenar och sjögräs har vi till slut klämt in oss mellan segelbåts-armadan på det enbeströdda skäret med havet som närmsta granne. Landstigningen är superbrant. Carin lägger en tamp (kraftigt snöre) runt ett träd för att vi ska kunna dra oss upp längs den mosshala klippan. Det är vanskligt redan utan något att bära på, men iland ska grillen. Det är ett måste. Det ska grillas. På Hallskär ryker det redan ur ett tiotal grillar och vi vill inte vara sämre. Det serveras ryggbiff ikväll, inlindad i snöre (eller tamp?) för att fästa de färska kryddorna under marineringen. Så långt ifrån torrmat man kan komma med andra ord. Inte nog med det, hela menyn under helgen har ett genomtänkt italienskt tema. Till och med vinerna är från italienska gårdar.  Kockarna har läst sin läxa väl, italienskt är äventyrerskans favoritmat. Levande ljus och mysigt sällskap gör att den här kvällen inte heller går att klaga på.

Grillen, mannens bästa vän?

Ett morgondopp och en smarrig frukost senare är vi på väg tillbaka till hamnen. Idag blåser det i alla fall. Vid ett par tillfällen är vi uppe i nästan sju knop! Då går det undan, då får man hålla i hatten. Det är en fantastisk känsla att flytta nästan sex ton tung skuta med hjälp av vinden. Jag får förtroendet att styra skeppet. Det är lite nervöst och jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. Jag försöker hålla fören i kranbalksvis-riktningen för att maxa seglen och toppa farten. Ray vevar lite här och drar lite där och så får vi plötsligt bättre skjuts genom vattnet. Jag fokuserar bara på kranbalksviset. Det går ganska hyfsat ändå, även om jag styr farligt nära skramlet som gömmer sig 1,9 meter under ytan. Men jag hävdade i efterhand att det var helt under kontroll eftersom jag visste att kölen bara sticker ner 1,77 meter. Och dessutom så lutade vi ju. Den här gången gick jag inte på grund, även om det hänt förr att jag missbedömt situationen….

Kapten Carin tar över rodret
när äventyrerskan  håller på att sänka skeppet

 Jag kan inte säga annat än att jag blivit ordentligt bortskämd under helgen. Maten har jag fått lagad intill perfekthet. En bekväm farkost har förflyttat mig från vackra punkt A till underbara punkt B utan att jag knappt behövt lyfta ett finger. Dessutom erbjöd farkosten både säng och värme så att jag slapp frysa. För att inte tala om den eminenta besättningen som har kryddat konversationerna ombord. Det är lyx på hög nivå. Äventyrslyx.