Äventyr 2014:1 Från fjäll till hav

Efter att helt ha tröttnat på den Stockholmska vintern tyckte jag och Äventyrshunden att det var dags för en spontanresa till snön. Norrut måste den ju finnas, eller?

Sent på söndagen bestämde vi oss att nu får det vara nog, vi drog till Sundsvall utan några som helst större planer. Äventyrshunden var eld och lågor när jag nämnde ordet "äventyr" och svassade runt mig som en orolig hönsmamma ända tills han såg att jag packade ner expeditionsräven.

Regn, nollgradigt och utan vindrutetorkare tog vi oss till Sundsvall där vi övernattade. När morgonen grydde såg vi att det var lika dåligt ställt med snön i det här regionerna. Längre norrut måste vi alltså. Äventyrsbilen fick tuffa vidare mot Örnsköldsvik.

Hängde på låset till Höga Kustens turistbyrå där jag fick tips om uteaktiviteter i området. Dock grusades mina förhoppningar när turistbyråtanten säger att det är den dåligaste vintern i mannaminne även här...

Men utan att börja deppa ihop i förskott så beger jag mig till Nätra fjällskog för en skidtur. Det där med fjällskog lockar mig, och jag vill ta reda på om den känns äkta.
Efter lite sedvanligt irrande hittar vi så entrén till skidparadiset. Knäpper på mig skidorna samtidigt som en skoter svänger in framför värmestugan. Får veta att det faktiskt kommit ett par decimeter snö i natt men att den varma temperaturen och den fuktiga dimman har gjort att det är blytung blötsnö numera.

Blötsnö och dimma är inget
som stoppar en Äventyrshund...

Det är måndag och vi är helt ensamma i skogen, jag och Äventyrshunden. Precis som vi vill ha det.Träden omkring mig har fått tunga rockar av snö och böjer sig in mot mig där jag sakta glider fram på snön. Nästan lite julkänsla parkerar i maggropen. Diesel skuttar ystert omkring mig, men efter ett första försök att gå utanför spåret, ger han upp. Snön är för tung även för en stark liten aussie.
Vi passerar fler fäbodar utefter vår färd och en får bli lunchrastplats.

Trots att det är otroligt välordnat i fäbodarna
är tändstickorna för blöta för att tända en eld med. 

Ute är dimman kompakt och jag ser knappt skidspetsarna framför mig. Den tunga snön och den tilltagande vinden gör vackra snöskulpturer på träd och buskar.
Vi skidar upp till högsta punkten vid Västanå fäbod där du vid klart väder kan skymta Höga kusten-bron. Men idag ser vi knappt att det är två fäbodar intill varann.

Lägg till skymning på dimman
så blir sikten ännu mer begränsad...

Planen att göra en rundtur grusas när spåret slutar vid Västanå. Trettio centimeter blötsnö känns inte aktuellt att spåra i. Mörkret kommer krypande och dimman smyger innanför kläderna på mig. Jag kopplar på Diesels dragsele och vänder skidspetsarna åt samma håll som vi kom ifrån. Det går ruggigt fort tillbaka. Min äventyrshund älskar att dra i full kareta i nedförsbackar (dock mindre förtjust att dra i uppförsbackar). Mörkret är ett faktum och jag ser ingenting. Jag litar på Diesels ögon och gör mitt bästa att balansera på vingliga längdskidor utan stålkant i bäckmörkret. Grenar svischar förbi en hårsmån från mitt ansikte och plötsligt är vi tillbaka vid bilen. Diesel glatt flämtande och jag masserandes mina krampande vader. Men ändå med ett leende på läpparna.

Efter lite stretch från min sida och pinnjakt från Diesels sida, checkar vi in på hotellet i Örnsköldsvik. OS på tv, mat i magen och en mjuk säng gör att jag snart somnat med fjärrkontrollen i handen och Diesel famnen.

Inte alltid lätt att skida längs havsstranden... 

Följande morgon längtar vi båda till havet och jag längtar efter att få se hur Skule nationalpark ser ut på vintern. Vi äntrar den norra entrén och målet för dagen blir Tärnättholmarna.
Någon har skidat före oss en bit på skogsstigen, men snart försvinner spåren och jag bestämmer mig för att följa havslinjen. Snön är dyblöt och snart har jag 4 centimeter vatten i båda pjäxorna. Dimman är kompakt, men känslan är häftig ändå. Vi är ensamma i vildmarken med havet som granne.
Lagom till vi kommer ut på Tärnättholmarna lättar dimman något och jag får utsikt över det vida havet som är fruset i stora issjok. Den häftiga känslan förstärks och vi skidar på isformationerna som havet skapat i strandlinjen. Vi tar lunchpaus på en av holmarna för att njuta av de solstrålar som pressar sig genom dimman.

Det är speciellt med ljuset på havet ändå... 

Lunchmacka och varm choklad värmer själen och jag byter till torra strumpor medan Diesel gräver en grop i sanden som har tinat fram under en tall.

Diesels hundbajspåsar
visar nya användningsområden.
Håller även fötter torra i blötsnö...

Dimman drar in igen och blåsten tilltar, det blir samma väg tillbaka. Det går något lättare nu när jag själv spårat färden hit. Sista biten mot parkeringen är det nedförsbacke och det fladdrar skönt i håret som sticker ut under mössan. Jag är blöt överallt. Svettig inifrån och fuktig av dimman utifrån. Men lycklig. Naturen gör det med mig.

Jag packar in allt i bilen och drar vidare mot Hudiksvall. Jag ska möta Lillasyster som de senaste månaderna har jobbat med att sy scenkläderna åt Glada Hudik-teatern. Imorgon är det premiär på Trollkarlen från OZ, och vi ska gå så klart. Men först kärt återseende av kär syster på hotellet i Hudik och OS på tv! Vi två sportnördar snackar sport långt in på natten.

Trots den sena timmen stiger Lillasyster upp tidigt för att fixa det sista med kostymerna och jag kliver upp för jag vill upptäcka Hudiksvalls natur. Jag har nosat reda på Hornslandet, där gömmer sig ett flertal naturreservat och de ligger vid havet, de kan inte bli en tråkig dag.

Vi börjar i Hölicks naturreservat och ett besök i Hölicksgrottorna får starta min och Äventyrshundens dag.

Ingång till underjorden

Nere i grottan är det svinhalt och Äventyrshunden tvekar länge innan han väljer att lita på mig och låter sig bäras ner. Vi vågar inte krypa så långt, jag hittar inte i mörkret och jag har glömt snöret som sagan lärde mig att man ska binda fast i ingången så att man kan följa det tillbaka ut i ljuset. Vi är snart ute i ljuset igen och följer stigen som leder mot havet.

Ute på tur i Hudiksvall. 

Vi har valt att lämna skidorna, för det verkar var vältrampade stigar. Ett smart drag då det inte är så mycket snö. Havet är öppet här och dimman är lika tät som den varit hela veckan. Men jag får vara ute så jag bryr mig inte. Tallar, sandstränder och klipphällar låter mig ana att jag vintervandrar i ett sommarparadis. Luften är frisk och hela min kropp andas in det som inget lyckopiller i världen kan ersätta.

Vintervandring är inte helt fel faktiskt! 

Lunch intas med utsikt över havet, och innan dagen är slut har vi besökt några fler naturreservat på Hornslandet.

Lunchpaus i det fria

Jag möter Lillasyster för middag och kvällens premiär. Glada Hudik-teatern gör verkligen själ för sitt namn, det är ren glädje på scen. Jag blir varm i själen av skådespelarnas ärliga innerlighet.
Efter föreställningen rullar Lillasyster och jag vidare på premiärfesten och ramlar in sent på hotellet till en sovande Äventyrshund.

Så vackra kostymer som syrran sytt!

Dagen efter åker Lillasyster till Stockholm men jag passar på att undersöka Bodagrottorna när jag ändå är i Iggesund. Halt och jävligt i grottan, men ner ska vi. Äventyrshunden tvekar och väljer till en början att stanna ovan jord medan jag utforskar en liten, liten del av de jättelika underjordiska systemet. Åla, klättra, hasa är melodin i grottkrypningens värld.

Äventyrshunden väljer till slut att följa med
istället för att bli lämnad ensam ovanför. 

När vi kommer ut i ljuset igen är planerna lika vidöppna som mitt sinne. Äventyrsbilen får sakta rulla söderut och i Söderhamn bestämmer jag att det blir ett stopp i Skärså fiskeläger. En sommaridyll som bjuder på vintrig charm och avskildhet just idag.

Skärgårdsmys i Skärså

Äventyrsbilen viker av mot Bollnäs som blir nattens sovdepå. Som brukligt, den här veckan, somnar jag med OS på högsta volym och nöjd Äventyrshund hoprullad i famnen.

När jag vaknar följande morgon för att kolla kartan och dagens möjligheter inser jag att jag inte är långt från Järvsö. Efter några dagar med platt skidåkning längtar jag efter brantare varianter.

Solen skiner i Järvsö och fast jag anländer rätt sent är det folktomt i backen och jag carvar manchester ända till stängningsdags. Det känns lyxigt och vill man kan man ta den lätt rundan och spana på vilda djur på Järvsö Zoo.
Innan jag åker hemåt tar jag och Diesel en tur i längdspåren som den milda vintern har gått hårt åt. Men det räcker åt oss just nu som är svältfödda på snö rent allmänt.
Lill-babs caffär blir sista stoppet innan färden bär hemåt. Och den här gången är det öppet! Äntligen!

Kaffe, affär och museum i ett. 

Den spontana roadtripen lider mot sitt slut. Jag har fått uppleva fjäll, hav och underjorden. Jag har hittat snön, även om den varit blöt så har den iallafall täckt marken. Den har täckt längtan efter snö i mitt hjärta. Dimman har omslutit mig, men själen har bara känt sig tryggt inbäddad i äventyrskänslan.