Äventyr 2014:3 Total lycka i fjällen

När jag kliver ur bilen är natthimlen stjärnklar. Minusgraderna biter mig direkt i nästippen och nostalgin omfamnar mig med öppna armar. Äventyrshunden svassar iväg bland fjällbjörkarna medan jag insuper åsynen av Storhogna högfjällshotell.

Bild lånad från Storhogna.se

Fattar egentligen inte varför det här stället lockar mig så innerligt fortfarande. Skidåkningen är inget att skryta med här. I varje fall inte utförslöporna.
Men det var här min passion för fjällen föddes som liten människovalp. Kanske är det därför, minnena av lyckliga barnastunder finns här. De kryper längs berget och rycker mig i jackärmen. Pockar på min uppmärksamhet och bäddar in min själ i ett lugn som bara går att finna i Storhogna.

Inne på hotellet luktar det precis som jag kommer ihåg det. Heltäckningsmatta, klor från bubbelpoolen längre bort i korridoren, furu och solbrända tegelväggar. Jag stryker med handen längs sifferskivan på dörren. Nummer 12. Det rummet som vi brukade bo i när jag var liten. Alltid. Varje sportlov.
Av en slump har jag fått det idag. Jag har inte bett om det, det bara blev så. Harmonin vibrerar under huden.
Jag vet att rummet är renoverat på insidan, men det spelar ingen roll för lukten och utsikten är densamma. Ljudet när jag öppnar dörren är detsamma som förr. Fantastiskt vad hjärnan kommer ihåg lustiga saker, tänker jag och kliver innanför dörren och ser att samma tavlor hänger kvar ovan för sängen.

Något angenämare väder idag
än vad Karls soldater hade över fjället...

Morgonen välkomnar mig med strålande sol och av receptionisten får jag veta att det är bästa vädret på hela säsongen idag. Bra tajmat av mig, tänker jag och minns min dimmiga resa till Norrlandskusten tidigare i vinter.
Frukosten på Storhogna högfjällshotell är inget som man någonsin har varit besviken på, inte denna dag heller. Däremot blir jag lite besviken av att de har tagit bort de hjärtformade trästolarna i matsalen. Men med våffla i magen (våffeldagen till ära) så känns det bättre.

Diesel är ett yrväder och har inte alls tålamod att vänta tills jag har vallat skidorna klart. Han har redan sprungit upp och ner för personalbacken tre gånger innan jag ens har bestämt vilken valla jag ska köra med idag.
När jag äntligen har fått på mig skidorna och är på väg upp för Karl XI:s väg har han rullat sig lyckligt i varje snödriva han hittat på vägen.

Lycka är enkelt. 

Det är en sån där dag som man bara får ett par gånger i livet. Sol, blå himmel, vindstilla, några minusgrader och oändliga vidder av mjuka fjäll framför ögonen. Leendet sprider sig över mina läppar, lyckoruset bubblar inom mig. Diesels glada sällskap får mig att bubbla inombords. Snart skrattar jag högt och plötsligt skriker jag rakt ut av lycka. Som Ronja och hennes vårskrik. Diesel tittar förvånat på mig, skuttar sen fram och slickar mig på kinden och vill komma upp i min famn. Han vill bara kolla att allt är okej med mig. Det är mer än okej, det är helt jävla fantastiskt!

Det blir fanimej inte bättre än såhär! 

Vi skidar ensamma på kalfjället, tankarna vandrar överallt i periferin. Diesel pratar lite då och då med mig och jag snackar lite då och då med honom. Jag har rekat turkartan, men har inga bestämda planer för dagen, utan följer Diesel åt det håll han vill gå åt i ledkorsningarna. I Röjdalen följer vi en bred snötäckt å, men här och var har vårsolen smält fram det porlande vattnet.
Vid Jo-Ers-Karivallen hittar vi en väderbiten grånad stuga som ropar till oss att mot dess solvarma vägg går det utmärkt att vila ryggen en stund. Vi parkerar våra ändalykter i solgropen och där blir vi parkerade ett bra tag.

Aaah, jag riktigt känner hur fräknarna tränger fram ur huden. 

Några förbipasserande hälsar att högfjällsspåren upp mot Oxsjövallen är kalasfina. Jag trycker ner sista lunchägget och ger halva till Diesel innan vi fortsätter vår obestämda färd. Skidorna glider lätt, lätt. Ett mulligt fjäll kantar min vänstra flank, medan en högfjällsplatå vräker ut sig i mitt högra synfält. På Oxsjön sitter några pimpelfiskare och njuter. Vi skidar in björkskogen, hittar Gammalvallens raststuga men väljer att kliva vidare i granskogen upp mot Oxsjövallen. Här är spåren tyvärr sönderkörda av skotrar, men det är inget som spolierar mitt goda humör.
Lagom till att skogen glesar ut sig och det börjar branta på ordentligt är mitt fäste är ett minne blott. Dalen nedanför tröstar dock med makalös utsikt. Det krävs en näve russin för att orka till röset där allt vänder. Härifrån bär det äntligen nedför. Jag kopplar på Diesel dragselen och nu går det undan. Fartvinden och Äventyrshundens spänstiga steg får mina ögon att tåras av lycka.

-Det här är livet, ropar jag till Diesel som vänder sig om och med tungan virvlande i ena mungipan ser det ut som han håller med.

Fint som snus!

En sista uppförsbacke från Bräckvallen bjuder motstånd innan vi defilerar in i hotellets entré med fånigt glada miner på både hunden och dess ägare.

Diesel rullar ihop sig nästan direkt på min huvudkudde när vi når vårt rum, jag passar på att vårda mina ömma muskler i bubbelpoolen och bastun. Kvällen toppas med den godaste röding jag någonsin ätit.
Diesels och min kvällspromenad blir inte lång för vi står mest och stirrar på stjärnorna på natthimlen.
Jag funderar över om vi just fått uppleva en perfekt dag i våra liv....

Foto: Henrik Kettunen

En morgontrött Äventyrshund får vila på förmiddagen då jag åker slalom i Klövsjös hyfsat branta backar. Manchestern är näst intill perfekt och carvingskidorna skär som en het kniv genom smör. Rytmen leker i kroppen och jag påminns om hur kul det faktiskt är att åka pist ibland.

Manchester och utsikt över Klövsjö
 kan göra vem som helst glad!

På eftermiddagen får Äventyrshunden bestämma aktivitet och då blir det tur till Samevistet och reträtt längs med bäckfåran i dalen på baksidan av Storhognafjället. Alla ingredienser för en lyckad dag finns där idag med. Solen, den obefintliga vinden, den gnistrande snön, långlunch vid Fallmoran och lyckoruset.

Vädret håller i sig! 

Vi viker av från bäckfåran när vi korsar transitspåret till Vemdalen och vänder tillbaka mot Storhogna. Fästet försvinner helt och jag får slita ordentligt i backarna. Jag skådar så småningom Fjälliften mellan träden och bestämmer raskt att den får ta oss upp på fjället så vi kan glida ner i backen sista biten mot hotellet.
Diesel sköter sig exemplariskt i liften och sitter lugnt på mina stavar som jag lagt över ankaret som sits till honom. Det känns som han inte gjort annat i hela sitt liv. Paret som åker framför oss i liften berömmer oss när vi elegant glider av liften på toppen. Om de följt efter oss ner i backen hade de nog tagit tillbaka sitt beröm....
Backen är bara blå, men med längdskidor känns den trippelsvart.
Att koppla på Diesel dragselen är inget alternativ för då kommer han dra av bara sjutton eftersom han gillar när det går fort. Det kommer alltså gå för fort för mig. Jag vill inte ha honom lös med tanke på de andra slalomåkarna i backen med vassa stålkanter. Han har redan skadat sig en gång på det sättet... Lösningen får bli att jag har honom i famnen medan jag sakta zickzackar mig ner för backen. Men fladdriga längdskidor och en otymplig ryggsäck gör att jag tappar kontrollen halvvägs nedför backen. Ett felskär ökar hastigheten markant, en snökocka får mig att vingla till och BANG, så ligger jag raklång i backen på sidan. Jag har fortfarande hunden i famnen och försöker skydda honom från stavar och skidor som yr omkring oss. Han glider på rygg, omsluten i min famn. Måtte han inte skada ryggen hinner jag tänka tusen gånger innan jag får kontroll över farten och mig själv igen. Han hoppar ur min famn, tittar på mig och springer uppåt i backen som inget hänt för att hämta min ena stav som har fastnat längre upp.
Puh, tänker jag, han verkar oskadd. Min vänstra arm kommer säkerligen bli dekorerad med diverse blåmärken inser jag när jag tar emot staven från Diesel.
Vi har glidit in i barnbacken under vår vurpa och härifrån får det bära eller brista, vi står på rakt ner och Diesel skäller rakt ut där han springer bredvid mig. Vartannat steg naggar han tag i min högra vad med huggtänderna så jag också skäller rakt ut.

Tillbaka på hotellet intar Diesel kuddläge och jag får massage. Skön avslutning på en lika skön dag.

På torsdagen checkar vi ut från hotellet och beger oss mot Sånfjällets nationalpark. Här ska finnas björn och en vacker turled upp på fjället. Vi hittar bara turleden idag. Men det räcker åt oss. Svetten sipprar längs huden när jag skråar upp på fjället.

Utsikten får en genast att glömma skråandets vedermödor. 

Väl på toppen slås jag av hur tyst det är. Den här sortens tystnad kan bara upplevas i fjällen. Snön sväljer alla ljud när vinden är obefintlig. Vi slår oss ner på liggunderlaget i mossan som tinat fram. Vi käkar lunchmatsäcken långsamt och lutar oss sedan tillbaka för att slumra en stund i solen. Diesel lägger huvudet i mitt knä och smackar nöjt. Det är så tyst och stilla. Snart hörs Diesels lätta snarkningar eka i dalen.

Kommentarer överflödiga.

Någon eller några (?) timmar senare ruskar vi motvilligt på oss, vi måste börja bege oss tillbaka för vi ska möta Sofia och Jonas i Funäsfjällen om en stund för nästa äventyr. Vägen nedför går löjligt fort.

Återigen tänker jag att jag precis har upplevt en perfekt dag tillsammans med min trognaste och lojalaste äventyrskompis. Livet blir inte bättre än såhär.