söndag 31 mars 2013

Äventyr 2013:1 Med skidor över havsisen


Redan på kajen i Vaxholm förstår vi att vi är de enda som hoppas på skidföre i skärgården. Det är många undrande blickar som följer oss och vårt skidfodral där vi försöker zickzacka oss mellan alla de påskfirare som ska ut i Stockholms skärgård denna långfredag. Kajen är proppfull med ölbackar, resväskor, trunkar och människor i alla storlekar. En och annan skridskoskena sticker upp ur en ryggsäck här och där.

Det är inte jätteofta
man står med ett skidfodral på axeln
och ska gå ombord på en skärgårdsbåt....
Foto: Tomas Almbo
Men vi har andra planer, rykten går om stora snömängder i skärgården och vi hoppas på att vi kan ta oss runt öarna på skidor. Om vi har valt rätt utrustning eller inte kommer snart visa sig.
Turen ut till Grinda, som är vårt stopp, tar en timme längre än vad det brukar på grund av det svåra isläget. Trots att solen har skinit konstant i snart en månad har inte isen gett med sig. Nätterna är fortfarande för kalla. Båten stånkar och knuffar sig fram genom den tjocka isen och utnyttjar rännor där det finns.

När vi kliver i land på Grinda möter en fyrhjuling oss och tar vårt bagage till hotellet på ön där vi ska bo. Han som kör fyrhjulingen är lika nyfiken på oss som vi är på att få veta om det går att åka här någonstans. Medan han lassar upp de övriga gästernas packning förhör vi oss om snöläget. Han tror nog att det ska gå att åka på ängarna på ön, men han föreslår istället isen. Och det är klart. Det har vi inte ens tänkt på. Isen ligger fortfarande tjock så långt ögat når och den är täckt med snö. Så varför inte?

Upprymda småspringer vi på den leriga grusvägen upp till hotellet för att checka in. Vi får nyckeln till rum 28, även kallat Strömmingen, kastar på oss pjäxorna och laddar ryggsäckarna med matsäck och beger oss ut i den strålande solen.

Strömmingen blir vår bas
för årets första äventyr
Foto: Tomas Almbo

Första skären är lite trevande, det är ändå havsis vi rör oss på. Den ser stabil ut, men isar är lömska. Längre ut ser vi en öppen ränna där vattnet glittrar i solen. Men dit behöver vi ju inte åka. Ett tunt lager skare på isen gör att skidorna glider lätt. Och snart vågar vi ta ut skären. Vi flyger fram över isen. Det är sånt före som man inte behöver någon valla överhuvudtaget. Det bara glider så lätt, så lätt. Vi blir snabbt andfådda, men det märker vi knappt i vårt glädjerus.

Glada skäjtskär på isen

Vi svänger in mot en brygga för en paus och en försenad lunch. En yrvaken fluga spatserar vingligt på bryggräcket och fåglarna har stämt upp i vårserenad bara för oss. Det är vindstilla och livet kan inte bli bättre.

Att dingla med benen från en brygga
är lika härligt oavsett årstid.
Foto: Tomas Almbo

Eftermiddagen spenderar vi i den lilla viken. Antingen vilandes på rygg på liggunderlaget eller lekandes med Äventyrshunden som är alldeles prillig av att äntligen vara på äventyr. Vi leker med bojarna som har frusit fast i isen. Att det kan vara så kul att lattja med en boj hade jag ingen aning om. Plötsligt har eftermiddagen övergått i kväll och det är dags att ta sig tillbaka och svida om inför middagen.

Grindas värdshus är känt för sin goda mat
Foto: Tomas Almbo

Vi har bokat påskpaketet, det vill säga förutom det mysiga rummet vi bor på med klassiska fönsterluckor och havsutsikt, så ingår frukost och middag. Och Grindas värdshus har flera gånger blivit omnämnt i White guide så det känns som om vi är i trygga händer vad gäller proteinpåfyllnaden inför morgondagens strapatser. Ingen av oss blir inte heller besviken, Tomas tar lammracks och jag äter rökt lax som är så mör att den smälter i munnen. Med mätta magar såsar vi oss tillbaka till hotellrummet och alla tre har nog somnat innan klockan har slagit nio.

Påskafton och ägg ska intas. 

Påskafton väcker oss med trevande solstrålar som letar sig in mellan fönsterluckorna och kittlar oss på ögonlocken. Äventyrshunden är snabbt med på noterna och skuttar upp ur sängen med ett vigt språng. Två sekunder senare är han redo för äventyr och sitter förväntansfullt vid ytterdörren.
Frukosten på hotellet intas ganska snabbt för nu vill vi ut i det fina vädret. Men några ägg hinner vi trycka i oss innan vi återigen kliver nedför hotelltrappan med skidorna på axeln.

Föret är lika bra som igår. Den klassiska åkstilen byts snart mot svepande skäjtskär. Morgonens blåsiga väder har fått isrännan att komma närmare, men vi rundar av åt andra hållet, in mellan öarna på norra sidan av Grinda. Snötäckt is överallt där vi ser. Det är en märklig känsla att ta sig fram på det frusna vattnet, det känns nästan lite onaturligt. Men oj, vilken frihetskänsla det ger!

På isen finns inga dragna spår som styr var du ska åka.
Foto: Tomas Almbo

När vi passerar huset som tillhör familjen som driver Grinda, får vi syn på en manick på isen som vi inte riktigt vet vad det är. Men ägaren med son kommer ner och förklarar att det är en hydrokopter, som lätt tar sig fram på isen och över råkar. Vi tackar för informationen och skidar norrut. Vi kikar in under Grindas norra brygga, bara för att vi kan, innan vi fortsätter vår färd.
Vi försöker hålla oss nära land, men ibland tar äventyrslusten över och vi bara måste treva oss ut till en liten holme för att se efter vad det var för knotigt träd som stack upp där borta. En räv har raskat över isen och vi följer spåret en stund innan vi tycker att vi kommer för långt bort från land. Undrar var hen var på väg? Mot nya harmarker kanske? Äventyrshunden är fullständigt tossig och rusar som en galning över isen, upp och ner på holmarna, in under granar och ut under stenar. Han sticker ner huvudet i snön bara för att titta upp och se alldeles tokig ut. Han rullar runt och knorrar lyckligt över att få vara ute en hel dag på äventyr.
Vi hittar en rastplats med bänkar och det får bli vårt lunchställe. Solen gassar och mössan åker upp i pannan för att åstadkomma en sån jämn solbränna som möjligt.

Lunch i det fria smakar alltid bäst!
Foto: Tomas Almbo

Jag riktigt känner hur fräknarna trycker sig fram ur skinnet och det är långt fram på eftermiddagen innan vi skidar sista biten runt Grinda. Vi möter någon enstaka som har vågat sig runt Grinda till fots. Men annars är vi ensamma på isen. Vid södra bryggan är det öppet vatten, för det är här som Vaxholmsbåten lägger till. Så därifrån blir det till att gå tillbaka till hotellet.
Med skidorna på axeln och solbrända, med betoning på brända, näsor ser vi fram emot ännu en gourmetmiddag på värdshuset.

Inte heller den här kvällen blir vi besvikna. Köket har gjort sig till och bjuder på trerätters med italiensk touch om man som jag är vegeterian.
Efter middagen tar vi med oss Äventyrshunden på en stjärnklar promenad. Inga pannlampor behövs, stjärnorna lyser upp så det räcker. Vi går sakta genom skärgårdsnatten och slår oss ner på bryggan i gästhamnen och böjer nackarna bakåt. Det är lustigt det där med stjärnhimlar, ju mer man tittar ju fler stjärnor framträder. Vi sitter en lång stund och till slut ser även jag Orions bälte.

Inte heller påskdagen bjuder på något annat än sol. Efter frukost bestämmer vi oss för att utforska själva ön vi är på. Hittills har vi bara varit på isen runt om. Vi följer Grindastigen som ska ta oss runt nästan hela ön. Snön ligger djup i skogen och Äventyrshunden kör agility över de fallna träden. Skogen öppnar upp sig i en glänta och vi lirkar oss ut till utsiktsplatsen på östra sidan. Högt över havet står vi och spanar. Det känns som om vi ser till världens ände. Längst bort i horisonten glimrar det öppna havet.

Förstklassig utsikt
Foto: Tomas Almbo

Stigen vindlar vidare genom skogen och vi följer en hage tills vi når Grinda gård och fåren som har nyfödda lamm vid sin sida. Lammen ser ut som pandor med vita huvuden och inramade svarta ögon. Aldrig förr har jag sett pandafår! Men på Grinda finns de!

Pandafår à la Grinda!
Foto: Tomas Almbo

Vi slår oss ner på en bar klippa och breder ut liggunderlaget. Lunchvilan är skön och det är nästan så att klippan blivit varm under dagen. Vi slumrar i solen en stund, innan Äventyrshunden försiktigt buffar med nosen på min arm och talar om att han är sugen på mer äventyr nu. Vi bestämmer oss för att se efter om det finns en geocach gömd här. Och det finns det. Så vi går på jakt. Det är spännande att följa gps:en och samtidigt upptäcka naturen man färdas i. Vi hittar till stället den ska vara gömd på. Ledtråden säger att skatten är gömd under en sten där massor av små granar växer. Problemet är att snön ligger minst en meter djup i skogen så de små granarna syns liksom inte. Och inte heller vill vi gräva genom den hårda skaren med bara händerna. Så vi ger upp, vi får komma tillbaka en annan gång och hitta skatten på Grinda.
Fast egentligen har vi ju redan hittat skatten. I form av perfekt skidbar havsis, mysiga tallskogar, välsmakande middagar och den nya arten pandafår!

2 kommentarer: