Äventyr 17: Rekord på Roslagsleden

En mycket trött och sliten äventyrerska kastar sig iväg på en mycket oplanerad äventyrshelg i mountainbikens tecken. Förra helgens topptur har inte riktigt släppt taget om kroppen och veckans jobbstress har inte gjort återhämtandet optimalt heller. Ingen tid har funnits till att planera och läsa in sig på helgens äventyr och med omkastningarna bland äventyren i sista minuten känns allt en aning forcerat. Men cykeln är lastad på bilen och jag har till och med tagit mig tid att stanna till på en mack för att låna verktyg och fixa bromsarna. Så denna helg har jag iallafall bromsar. Alltid något. Äventyrshunden är skadad och ska vila denna helg. Jag känner mig lite ensam när jag åker mot Domarudden som är stället där jag slutade cykla sist. Ingen som lägger huvudet på sned och låtsas lyssna på mig när jag gör ett utlägg om dagens trip. Ryggsäcken är endast halvfull eftersom äventyrshundens prylar inte är med. Men kompass och cykelpump har jag lyckats få med i packningen denna gång.
-Bara för att jag har pump med mig så kommer jag väl få punka, säger jag. Men ingen hund tittar förstående på mig från passagerarsätet.

Framme i Domarudden cyklar jag först åt fel håll men inser snabbt att jag känner igen mig, även om det var en halvmeter snö sist jag var här. Vänder och försöker febrilt hitta Roslagsledens rätta sträckning. Får tunnelseende och står med ryggen mot den jättestora skylten där det står klart och tydligt åt vilket håll Roslagsleden går. Frågar en förbipasserande finnig kille vart jag ska. Han tittar förbryllat på mig och pekar. Jag tackar honom och hoppar upp på cykeln. När jag ser skylten skrattar jag högt och förstår killens förvirrade min alldeles nyss.  Etapp 5 står på schemat idag, från Domarudden till Wira Bruk. Men jag har även en hemlig plan om att ta mig ända till Norrtälje idag, vilket skulle vara över 6 mils cykling. Jag har för mig att mesta delen av sträckan idag går på grusväg och då går det fort utan hunden.

De första 150 metrarna är lättcyklade, sen börjar helvetet. Stormen för ett par veckor sedan har tydligen gått hårt åt Åkerberga kommun för träden radar upp sig liggande efter varann rakt över stigen. Det är inte tal om att cykla en millimeter. Jag leder cykeln mellan träden som fallit över stigen för att sedan fixa och trixa för att komma över. Eller under. Finns båda varianter. Redan här börjar svordomarna osa. Precis i starten av etapp 5, så sätter jag mitt första rekord i antal svordomar som lämnat en mänsklig varelses mun under en begränsad tidsperiod.

Ett herrans baxande av cykel
ger väl starka armar har jag hört...

Efter ett par kilometer verkar skogen tycka att de räcker med svärande och bjuder nu på en torr och fin stig med kanske en aningens för mycket rötter. Blir några tvärstopp då jag får styret i magen för att jag tittar på omgivningarna istället för att koncentrera mig på stigen. Men humöret är iallafall på topp. Fåglarna kvittrar i kapp och det grönskar för fullt runt mig. Det går inte att vara förbannad då. Om det var ett ler-hav sist jag cyklade har det nu bytts ut mot ett hav av vitsippor. Mycket angenämare om du frågar mig.

Vitsippor gör en äventyrerska glad!

Ett vindskydd beläget vid den fina Oppsjön dyker snart upp och jag bestämmer att det är lunchdags. Jag sitter på en sten och äter smörgåsar och dricker te. Funderar kring dagen, hur jag ska lösa logistiken. Vore ju fint om jag hade packat en sovsäck, då kunde jag ha stannat i ett vindskydd och övernattat. Men så smart var inte äventyrerskan klockan 08.00 imorse när packningen ägde rum. Det får lösa sig på något vis. Finns ett fint hotell i Norrtälje, om jag kommer dit. Det är stilla och tyst. Jag hör nästan hur vitsipporna växer. Jag väntar mig nästan att när jag vänder mig om ska vargen stå och stirra på mig och vilja ha en bit av min ostmacka. Känner mig väldigt ensam med mina funderingar. Men namnristningarna på vindskyddet vittnar om att det här är ett välbesökt utflyktsmål. Jag undersöker omgivningarna lite mer och hittar till och med ett litet dass! Det är service i vildmarken det!

Poppis ställe där många förälskade par ristat in sina namn

När jag cyklar vidare passerar jag en skylt där det står att jag endast har cyklat 5 km, vilket har tagit mig över en timme. Accepterar så smått att jag nog inte hinner till Norrtälje idag. Stigen är plan och jämn vilket gör att jag får upp rejäl fart och flyt nu! Härlig känsla att forsa fram över släta klipphällar och susa förbi små skogssjöar med skrikande måsar. Luften är torr och jag får känslan av att är det sommar.

Härlig mountainbike-stig!

Men säg den lycka som varar länge... När jag rullar på som lyckligast ser jag i ögonvrån en skylt där det står något i stil med " .... här sträckan har inte markägarna kommit överens därför ingår den inte i Roslagsledens skötsel, men det står alla att fritt ströva mellan dessa punkter och acceptera allemansrätten....."
Och strax efter det blir allt kaos. Markägarna har huggit ner halva skogen, inklusive de flesta ledmarkeringarna, och inte tagit hand om bråten efter sig. Det går knappt att gå, än mindre att cykla. Det är tungt, djävulusiskt tungt att bära cykeln över allt ris så långa sträckor. Jag hittar knappt vart jag ska. Finns inget att läsa karta efter, för allt ser likadant ut. Stigen är obefintlig, eller ja, den finns väl någonstans under allt granris. Ledmarkeringarna ståtar med sin frånvaro och dyker bara upp ibland när de känner för det. Jag kryper, släpar och trycker mig fram. Lyfter knäna högt och snavar fler gånger än jag orkar räkna. Fastnar ideligen i kvistar och blir förbannad. Så in i norden förbannad och här bräcker jag mitt egna, nyss satta, rekord i antal svordomar som kan pressas ur en och samma mun vid ett tillfälle.

Inferno på Roslagsleden

Skriker ut ett avgrundsvrål av ilska, men ingen hör mig. Tjänar ju ingenting till om ingen hör mig. Tar mig samman och sansar mig. Ilskan suger ju mer must ur mig än själva tråcklandet för att komma vidare. Min muppiga högerfot värker oroväckande efter alla snedtrampningar och höftböjarna har lagt av att fungera. De bara gör ont. Börjar gråta istället. Fan inte bättre det. Sansar mig igen. Finns ju inga alternativ, det är ju bara att gå vidare. Detta inferno måste ju ta slut någongång. Tänker att detta stärker min karaktär iallafall. Skam den som ger sig.

Efter vad som känns som flera timmar och hundrafemtiotretusen mil så öppnar sig skogen äntligen och en stig uppenbarar sig. Det är så underbart skönt att få sätta sig på sadeln och få trampa igen. Jag klarade det! Ett nytt avgrundsvrål hörs, men det här liknar mer Ronja Röverdotters vårskrik. Det här skriket är bara av stolthet över mig själv!

Det är ju sån här terräng som gör det värt att mountainbika!

Stigen mynnar ut på en asfaltsväg och jag trampar på som en idiot mellan bostadshusen. Det är så skönt att känna vinden fläkta i håret! Snart dyker leden in i skogen igen. Jag studsar längs åkrar och vitsippe-ängar. Smala björkstammar bildar en allé runt stigen. Björkens blad är små men attans så gröna, snart brakar allt ut i ett grönt sommarfyrverkeri. Passerar ett av många diken. Tvekar om bron kommer hålla för mig och min cykel, men bestämmer mig för att chansa.

Hålla eller inte hålla, det är frågan....?!

Kommer över torrskodd på andra sidan. Kollar kartan, kan inte vara långt kvar till Wira Bruk nu. Bara ett par kilometer kvar visar det sig. Äventyrerskans trötta kropp får ny energi. Det fina flytet infinner sig sista biten. Känns som om jag flyger över stockar och stenar. Wira Bruk dyker upp bakom en krök. Skylten där det står kaffestuga drar mig till sig som en magnet. Godare fika får man leta efter. Min mage suger i sig varenda uns energi som rågmackan erbjuder. Päronfestisen läskar en dammtorr strupe.

Idylliska Wira Bruk med supergott fika

Jag strövar runt i Wiras omgivningar en stund och insuper den idylliska atmosfären. Men skenet bedrar, för 300 år sen var Wira en av Sveriges viktigaste krigsindustrier. Här smiddes det svärd och värjor till Karl XII:s soldater som de svingade i Narva och Poltava. Smedjan finns kvar än idag, men idag är det konsthantverk som är till försäljning. Medan jag struttar runt på stela ben längs forsen som höll slipstenarna i rörelse förr i tiden, har mitt huvud en viljornas brottningsmatch med min kropp.  Kroppen vill absolut lägga ner cyklingen idag, den tycker att det får vara nog. Den orkar inte mer. Men huvudet har en plan och vi är inte ens halvvägs genom den planen. Kroppen vinner. Väntar in bussen som ska mig tillbaka.
-Cykeln får inte åka med, säger busschauffören bestämt, medan han släpper på en mamma med en gigantisk barnvagn. Förstår inte logiken. Beställer suckande en svindyr taxi. Alla kompisar har redan börjat fira Valborg, så det är ingen som vill skjutsa en sliten äventyrerska. Medan jag väntar känner även huvudet att det var rätt beslut. Jag vill bara hem nu. Orkar knappt stå upprätt. Ögonen klipper sömnigt.

Somnar med kläderna på så fort jag kommer innanför dörren hemma. Hör ingenting alls av Uppsalas vilda Valborgsfirande.
Morgonen därpå protesterar hela jag mot mer äventyrande. Vill inte idag. Orkar inte. Behöver vila. Ligger kvar i sängen och läser "Harry Potter och fången från Azkaban" hela förmiddagen. Resten av dagen tar jag igen det mesta som jag inte hunnit i veckan framför datorn. Framåt kvällen är jag stel i nacken av allt stillasittande. Ångrar mig bittert att jag inte tog mig iväg imorse för att cykla i skogen. Det är skönare med smärta som kommer av att röra sig än smärta av att vara stilla. Dessutom blir det svårt att hinna hela Roslagsleden som äventyrshelgerna ser ut nu. Får helt enkelt bli ett par träningspass längs leden i sommar... Det löser sig nog. Men jag konstaterar att jag kom ut en dag iallafall. Sen gjorde jag precis det som jag hade lovat mig själv inte skulle hända på helgerna i år. Jag lät vardagsmåstena ta över.

Det blev en rekordkort äventyrshelg. Men jag borde dock platsa i Guiness rekordbok ändå. För alla svordomar jag yttrat längs leden....

Äventyr 16: Revansch på Helags!

Solen har gassat konstant i åtta timmar medan äventyrerskans bil har puttrat mot fjällen. Dubbarna i vinterdäcken har sakta men säkert nötts ner på de snustorra vägarna.
-Totalt onödigt att vara olaglig och behålla vintersulorna på, säger jag, men får bara snarkningar till svar från pojkvännen och hunden.
Mot alla odds börjar regnet försiktigt droppa när vi parkerar vid Torkilsstötens lift i  Ljungdalen. Med tunga ögonlock och tunga ryggsäckar tar vi sista ankaret upp innan liften stänger för dagen. Från toppen följer vi den markerade vinterleden mot Helags. Efter två minuter börjar ryggsäcken skava vid höften, efter fem minuter har vinden ökat till stormstyrka, efter sex minuter är krampen i axlarna ett faktum, efter tio minuter är vi genomblöta av det nu störtflodsliknande regnet, efter elva minuter bestämmer vi oss för att vända om.
Vi glider tillbaka ner till bilen och genom ett mirakel visar det sig att Hotell Fjällgården i Ramundberget har ett ledigt rum där man får ha hund med sig. Det blir en riktig jackpot. Bubbelpool, middag, frukost och lunchpaket ingår! Den här kvällen somnar vi gott, och fruktansvärt snabbt!

På Mor Britas restaurang i Ramundberget blir ingen besviken

På fredag morgon är vi utvilade och proppmätta. Solen skiner från en klarblå himmel. Ryggsäckarna har bantats med 15 kilo. Vi har bara med de allra nödvändigaste, resten får vi fixa på plats. Vårt andra försök att ta oss till Helags har mycket bättre förutsättningar att lyckas. Idag är det en ren fröjd att gå på fjället.
-Vilken skillnad mot gårdagens misär, konstaterar vi gemensamt vid första matpausen.

Kart-koll för att se hur långt vi har kvar till Helags

Humöret är på topp trots att mycket snö har smält och flera bäckar har gått upp vilket gör att vi får skida runt i vida cirklar för att hitta en bra väg. Skidorna åker på och av stup i kvarten för att vissa partier av leden har ingen snö alls kvar. Rakt framför oss har vi Helagsfjället som stramar upp sig. Diesel upptäcker fjäll-lämmeln. De är hur många som helst och de är överallt. De kilar in och ut i håligheter i snön och kikar fram under stenar. Diesel vet inte om han ska leka med dem eller jaga dem, så det slutar med att han skäller ut dem.

En av många, många söta lämmlar som korsar vår väg under påskhelgen

Efter drygt fyra timmars konstant svettande och kryssande på den lilla snö som finns kvar når vi till slut Helags. Vår vän Anton möter oss utanför den stuga som ska vara vårt hem under påskhelgen. Det är rena rama lyxen som möter oss här ute i vildmarken, dryga milen från närmaste bilväg. Bastu och en varm dusch gör gott för trötta muskler och personalen möter oss med äkta glädje och genuin servicekänsla. De är bara sex stycken som jobbar här, men det känns som flera hundra för de är överallt och fixar och donar med det mesta. Efter middagen kryper vi ner mellan rena lakan och fluffiga täcken. Sömnen infinner sig absolut genast.

Helags-stugorna vid Helagsfjällets fot

När jag sitter på dasset på lördagsmorgonen och filosoferar inser jag att det är exakt två år sedan som jag trillade ner från en klättervägg och bröt fotleden. Läkarna har varit pessimistiska genom hela min rehab-tid och varit tveksamma om jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. Och här är jag nu. På väg att genomföra en dröm. Bestiga Helags med Sveriges sydligaste glaciär för att sedan dansa i mjuka telemarkssvängar nerför berget. Äntligen. Jag vickar lite på högerfoten, jodå, den gör lika ont som vanligt. Men den ska inte få hindra mig, inte idag heller.

Tre krypplingar och en hund beger sig med glatt humör och svettringar under armarna uppför Helags västra sluttning. Anton med trasigt knä som hålls ihop med några skruvar, pojkvän med allmän damp och jag med sargad högerfot. Vi kämpar på och svetten rinner längs ryggen, det är 20 grader i solen och vinden är obefintlig. Centimeter för centimeter skjuter vi skidorna framåt. Stighudarna väser lite vid varje skidtag.

Det blir fanimej inte bättre än såhär!

-Det här är livet på en pinne, säger Anton nöjt när vi stannar för att dricka vatten och fylla på energi.
Låren bränner av smärta och svetten svider i ögonen, men det här är terapi för själen. Ett enda mål har vi just nu och det är att ta oss till toppen 1797 meter över havet. Kroppen protesterar vilt mot ansträngningen men det är ändå, trots allt härligt! Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara nu.
Några hundra höjdmeter innan toppen träffar Diesel en hundkompis. Plötsligt går vi tillsammans med Niklas och hans tollare Buddha. Hundarna finner varann direkt. Sista biten mot toppen får de gå kopplade för vi vill inte att de ska tumla nerför stupet på vår högra sida. Efter fyra timmars slit och själaterapi når vi vårt mål. Toppen på Helags! Utsikten är vidunderligt vacker. Vi ser till jordens ände och ett nytt lugn infinner sig. Tröttheten och smärtan i låren är som bortblåst. Toppen är nådd, drömmen har besannats! Nu återstår bara nerfärden, det bästa på hela dagen. Kroppen och hjärnan går in i ett förväntansfullt stadium. Stighudar dras av och ryggsäckar packas om. Hälhöjare sänks och pjäxor spänns åt. Vantar och skidjacka åker på och drömmen fotodokumenteras.

Det obligatoriska topp-fotot

Första biten nerför får Diesel åka i Taxi Husses famn. Stupet är fortfarande lika brant och vi vill gärna ha med oss Diesel ner. Vi har fått tips om att åka ner på de västra sluttningarna längs renstängslet istället för i själva grytan där det är väldigt snöfattigt på sina ställen, trots glaciären. Det visar sig vara ett bra tips. Det är stora öppna fält med perfekt vårslaskig snö. På sina ställen är det riktigt brant också. Skidorna skär genom snön och rytmen infinner sig i kroppen. Iallafall för Tomas och Anton. Jag har svårt att hitta rätt takt. Det är något med balansen och foten. Men jag njuter ändå. Det är en ynnest att få uppleva sådana här dagar. Gott sällskap, perfekt väder, telemarksskidor under fötterna och fjäll som breder ut sig så långt ögat når. Niklas och Buddha åker med oss ner. Diesel och Buddha springer ikapp nerför och verkar vara precis hur lyckliga som helst. Tungorna hänger i mungipan på båda hundarna och de flämtar lyckligt när vi fångar in dem för lite paus-pustande. Vi flåsar också lyckligt och ler fånigt mot varann. Det kan knappast bli bättre än såhär!

Niklas racar med Buddha och Diesel

Vi skråar tillbaka mot Helagsstugorna och det är då det händer. Diesel springer för nära mina skidor och skär sig på stålkanten. Tre kryppligar har nu blivit fyra. Blodet forsar över Diesels baktass, men som tur är har den förutseende Buddha med sig ett första-hjälpen-kit i sin klövjeväska. Vi lindar bandage på Diesel och han får återigen åka med Taxi Husse. Förmodligen är jag mer tagen av situationen än Diesel. Han verkar oberörd, men jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte var uppmärksam nog och har skadat min egen hund. Tillbaka vid Helagsstugorna träffar vi faktiskt på en hund-doktor, eller ja vi träffar Filip, som själv har jakthundar och är van att sy ihop hundar som har skadat sig ute i naturen. Han ser över Diesels skador, opererar lite och fixar finfint bandage. Efter avslutad hundoperation kan vi slappna av. Vi sitter på verandan till storstugan lapandes sol och skryter om dagens bravader. Vilken revansch för krypplingarna! Trots allas "handikapp" har vi lyckats!
En välbehövlig dusch senare njuter vi av en dignande påskbuffé som personalen har styrt upp. Fråga mig inte hur de har lyckas med detta konststycke ute i vildmarken, men det gör de!  Behöver jag säga att vi somnar ovaggade före nio på kvällen?

Söndagen är lika solig den som alla andra dagar. Vi är nyfikna på grytan där glaciären finns. Vi bestämmer oss för att knata upp där och kika. Det är väl värt mödan. Fantastisk häftigt med branta bergväggar som omger oss och turkosskimrande glaciäris som glittrar i solen. Om det fanns jättar så skulle det här vara deras största pastakastrull som vi simmar runt i.

Bergsgryta med glaciäris, eller jättarnas pastakastrull?

 Vi tar samma väg ner som igår men tar en lite brantare sluttning sista biten. Och nu infinner sig telis-rytmen även för mig. Ska det vara så att jag bara kan åka brant från och med nu? Inte mig emot isåfall... Livet är underbart även denna dag och ingen av oss vill egentligen lämna Helags.

Men vardagen pockar och på måndagen skidar vi hemåt längs vinterleden. Solen och värmen har gått hårt åt snön och vi får kryssa än värre än när vi skidade in för tre dagar sedan. I vår iver att hitta snöfält att glida över går vi nästan vilse i fjällen. Men vi reder ut situationen med kompass och lite tjäbbel. Vi hittar tillbaka till bilparkeringen i Ljungdalen och rullar hemåt mot verkligheten. Vi reser längre och längre från det enkla njutbara livet där solen och stjärnorna får styra tillvaron. Men vi har redan bestämt att nästa påsk blir det bestigning av Sylarna. Revanschen gav mersmak och jag vill aldrig sluta att drömma!

Äventyr 15: Med tidsmaskin till medeltidens Västergötland

Hipp som happ så gick helgens äventyr från paddling i Dalslands kanal till att bli vandring i Arns fotspår på de västgötska slätterna. Oförberedd, oplanerad, dåligt påläst och en dag försenad så rullar jag längs E20 mot helgens första etappmål, Forshems kyrka. Var det här som Arn och Cecilia gifte sig i Jan Guillous roman? Har för mig det, men kommer inte ihåg så noga. När böckerna kom var jag helt frälst i riddarhistorien, men det var ett par år sedan jag läste dem och filmerna om Arn är inte heller förstaside-stoft längre. Jag sladdar in vid kyrkan och slungas genast tillbaka till medeltiden. Även om inte kyrkan är öppen så här års så kan jag nästan känna i den krispiga vårluften hur lyckliga Arn och Cecilia var när de äntligen fick varann efter 20 års längtan! Herregud, där kan man snacka om att de inte stressades fram något beslut.

Jag hoppar in i min moderna tidsmaskin tillverkad i Saabs bilfabrik i Trollhättan, som inte ligger långt härifrån. På ett ögonblink har jag förflyttat mig till Kinnekulle naturreservat och här ser det så mysigt ut att jag måste stanna till. Jag kliver ur min farkost vid Österplana kyrka kl. 12.35 lördag den 16 april 2011och sätter foten rakt i 1100-talets hårda slit. Slit för att överleva, slit och strävan för att ta sig upp i samhället. Jag vandrar längs den blåmarkerade pilgrimsleden och passerar stenbrott och beteshagar inramade av skifferstensstaket. Fallfärdiga lador och mossdraperade husgrunder kryddar min fantasi längs vägen.

Kyrkorna duggar tätt i landskapet längs pilgrimsleden

Medan jag knatar genom gles skog knatar mina tankar iväg till medeltiden. Hur var det att leva på den tiden? Förmodligen rätt hårt, de hade nog inga jämställdhetsombudsmän iallafall... Jag kisar mot solen och tycker mig se två riddare gömma sig i slänten med vapnen beredda. Diesel och jag smyger närmare och först när vi är alldeles intill ser vi att de är två fotografer som är här för blåsipporna som breder ut sig i skogsgläntan. Längre fram längs vägen möter jag ett äldre sällskap som talar om för mig hur jag ska ta mig tillbaka till Österplana kyrka. För varken karta eller kompass fick jag med mig från tidsmaskinen. Jag sneddar tillbaka över någons kohage och snubblar över en skylt som det står Stora Brattefallet. Ett vattenfall här? Där allt bara är platt? Måste undersökas! Nyfikenheten gör att jag hämtar min lilla trampdrivna tidsmaskin som hänger bakpå min stora turbodrivna tidsmaskin, byter kurs och följer en ny stig. Jag har ingen aning om hur långt det är dit, men jag har inte bråttom. Det visar sig vara värt mödan, för helt plötsligt har jag hamnat i Grand Canyon?! Hur gick det här till? Skifferstenarna har staplats på varann och ner genom en liten spricka letar sig turkost vatten som jag inte fattar var det har sin källa någonstans. Men vackert är det och blöt blir jag av vattenstänket när jag ska föreviga det svenska Grand Canyon. Bestämmer mig för att här blir en bra plats för lunch, visserligen torr ost och skink-macka hastigt inköpt på OK-macken i Laxå, men Diesel blir superförtjust när han får skinkan som vegeterianen ratar.

Grand canyon de la Suede

Klockan är 16.47 när jag är tillbaka vid turbo-tidsmaskinen. Fortfarande lördag den 16 april 2011. Helt plötsligt har jag hamnat i Skara (via ett snabbt depåstopp i Husaby), medeltidens storstad för kungamakten och kyrkan. År 1150 var Skara en livlig marknadsplats där varor bytte ägare medan gycklare underhöll folkmassan. Kl. 17.55 en lördag 2011 är det knappast livligt i Skara, det enda som rör sig är en metallicfärgad raggarbil som glider långsamt förbi domkyrkan med en råttsvans vajande i antennen. På Ica Munken köper jag min middag, tunnbrödswrap och drickyoghurt. Mumsande funderar jag på var jag ska ta vägen härnäst. Innan jag har tänkt färdigt tanken har tidsmaskinen tagit mig till Hornborgasjön och Trandansen. Jackpot! Jag har alltid velat uppleva trandansen och så hamnar jag mitt i det! Tänka sig att tranorna har lust att dansa just nu och för mig dessutom! Vilken bonus, då kan jag checka av en till sak på grejer-jag-vill-uppleva-innan-jag-dör-listan.

Så värst mycket dansande vet jag inte om det var,
mest ätande faktiskt...

Tidsmaskinen slussar mig vidare till Gudhem, klostret där Cecilia hölls fången i 20 år för att ha hånglat lite oskyldigt med Arn i ett snår. Jag och Diesel leker tafatt i klostergångarna. Tror inte att Cecilia fick fördriva tiden med att leka tafatt med hennes och Arns son som hon födde här i klostret. Cecilia fick nog mest svälta och skura stengolv för att abbedissan hade ett ont öga till henne. Solnedgången målar himlen i röda och rosa toner medan jag småpratar lite med vaktmästarna för Gudhems kyrka. Det här är en hundvänlig kyrka, så även Diesel får komma in och kika bakom predisktolen och nosa på stengravarna som täcker golvet.

Ruinerna av Gudhems kloster funkar som lekplats

Vaktmästarna erbjuder mig sovplats men jag känner att Varnhem kallar på mig innan det blir mörkt. Tidsmaskinen programmeras med vaktmästarnas tids- och platsangivelser och vips så är jag vid Varnhems kyrka och klosterruin. Kyrkan är enorm! Och ruinerna efter klostret visar att också detta var enormt. Det var här Arn fick växa upp efter att hans mamma har skänkt honom till klostret som tack till Herren. Arn lär sig av munkarna att bruka svärd och att skriva och läsa, vilket var en ovanlig kunskap på den tiden. Han skolas även i den kristna tron som han senare ska kämpa för som tempelriddare. Mörkret faller medan jag strosar i klostrets örtagård. Arns klostervistelse var nog angenämare än Cecilias, funderar jag, medan jag i månljuset läser på ett plakat att Birger Jarl ligger begravd här och att Arn även var på Visingsö och härjade. Efter en snabb rådgivning med tidsmaskinens kommandobrygga förflyttar jag mig i rask takt till andra sidan Vättern. Bonus igen! Jag har alltid velat besöka Visingsö! En sak till som jag kan pricka av på grejer-jag-vill-uppleva-innan-jag-dör-listan. Klockan 23.59, strax utanför Gränna tar äventyrskrafterna slut och jag bäddar ner mig tidsmaskinens sovrum och inväntar dagsljus för fortsatt färd.

Tidsmaskinens sovsal med tillhörande vakthund

Söndag den 17 april 2011 kl. 08.45 har äventyrerskan rastat hunden och kommit på att hon glömt tandborsten. Tidsmaskinen tar mig till Gyllene Uttern där jag äter en förstklassig hotellfrukost under medeltida valv.
Färjan Ebba Brahe tar mig över till Visingsö och Näs där Arn var med om kungamordet på Karl Sverkersson. I ett bakhåll hugger den blivande kungen Knut Eriksson huvudet av Karl. Romanen bygger här på en verklig händelse. Visingsö var 1100-talets maktcentrum när den sverkiska och erikska ätten tjafsade om vem som skulle ha kungamakten i Götaland.

Borgen vid Näs på Visingsö hade helt klart
ett strategiskt läge under medeltiden

Den lilla trampdrivna tidsmaskinen får transportera mig runt på det väldigt platta Visingsö. Färden går längs stigar som löper utmed höga strandkanter där Vätterns vatten glittrar långt under mig. Jag stannar till vid en  sandstrand och lunchar på en stor gren som flutit i land. Jag trampar vidare genom ekskogen som planterats för att tillgodose flottan med båtvirke under 1800-talet. Jag susar förbi gamla gravfält där främst ryska krigsfångar är begravda. Men också järnåldersgravhögar gör sig påminda i landskapet. Jag rullar genom mullbärsodlingen som är ett 1700-tals försök att framställa silke.

Den trampdrivna tidsmaskinen tar sig fram i alla terränger!

Jag avslutar min tidsresa vid Visingsborgs slottsruin . År 1561 fick Gustav Vasas systerson Per Brahe  Visingsborgs slott att leka greve i. Han visade sig ha näsa för affärer och var under sin tid en av Sveriges rikaste män.

Inte mycket kvar av det en gång ståtliga Visingsborgs slott

Klockan 16.45 söndag den 17 april 2011 tar färjan mig tillbaka till nutid och tidsmaskinen spottar ut mig i Uppsala klockan 20.37 samma dag. Denna tidsresa är nu slut och jag är tillbaka där jag började ett dygn tidigare. Men under detta dygnet har jag färdats många år tillbaka i tiden, genom Sveriges historia med Arns ögon.

Äventyr 14: Kvicksand och paparazzis på Roslagsleden

Klockan är strax före 7 på fredag morgon och min pojkvän har precis släppt av mig vid Danderyds kyrka och har sedan fortsatt till sitt jobb. Mitt jobb är att ta mig mountainbikandes till dagens etappmål 2,8 mil längre norrut i Örsta. Här vid kyrkan börjar Roslagsleden och här möts jag av paparazzi-fotograferna. Hur har de fått nys om att jag är här nu? Det är ett hårt liv att att vara äventyrerska, alla rycker och drar i en och vill ha sin del av kakan. Jag och Robert Pattinson från Twilight-filmerna är ungefär lika jagade av pressen. Nej rå, Topphälsas fotograf har stämt möte med mig för en artikel som ska publiceras i deras tidning under våren. Solen skiner visserligen men det är svinkallt i blåsten och fotografen har fått order om att ta "vårliga" bilder. Så min goa mössa och varma vantar åker tyvärr av. Jag försöker att inte frysa och se ut som om jag njuter av solen och inte alls är så morgontrött som jag känner mig. Han är proffsig och snabb och det dröjer inte länge förrän han släpper iväg mig på helgens äventyr.

Starten på Roslagsleden i Danderyd

När jag rullar över asfalten till själva starten av leden bannar jag mig själv att jag inte har kollat igenom hojen efter vinterförvaringen. Jag har ingen som helst bakbroms och och frambromsen är näst intill obefintlig. Och inte fick jag med mig några verktyg för att kunna justera saken. Tur att min kära pojkvän iallafall såg till att få luft i däcken igår kväll. Jag har åtminstonde varit duktig och inhandlat punka-kit ifall olyckan skulle vara framme. Men när jag trampar iväg på stigen slår det mig att jag inte har packat med mig någon pump...

Första biten går i motionsspåren i Danderyd, och det dröjer inte länge förrän jag träffar Sofia som är ute och rastar sina charmiga Kelpiesar Elsa och Reka. Diesel och hennes två tikar får leka en stund medan Sofia och jag snackar hund med varann. Hur trevligt det än är så börjar jag frysa när jag står still och jag tackar för pratstunden samtidigt som jag drar på mig regnbrallorna, för jag inser att det här kommer bli en lerig historia. Motionsspåren består av hälften lera och hälften isbana. Det kräver onekligen en helt ny nivå på koncentrationsförmågan.

Diesel funderar över varför jag just har
glidtacklat honom på isbanan i Danderyd..?!

Klockan är inte mer än 08.17 när första vurpan inträffar. Jag gör en snygg glidtackling på Diesel som hoppar undan i sista stund och tittar förvånat på mig och ser ut att undra vad han har gjort för fel för att förjäna denna behandling? Från och med nu tar jag det lite lugnare, det är trots allt nästan 10 år sedan som jag cyklade mountainbike som seriös träning. Mitt huvud tror ju att jag är lika bra som jag var då, men kroppen har fattat det där snabbare än huvudet och har insett att så inte är fallet.

Roslagsledens första del består av olika kommuners motionsspår som har bundits ihop med grusvägar och skogstigar för att bilda en sammanhängande vandringsled. Jag fortsätter in i Sollentuna kommun där jag stannar vid Rösjöns sandstrand för vila och energipåfyllnad. En klump av dagisbarn rultar förbi och skickar en skur av frågor till mig om hunden och hojen.

Mysiga grusvägar binder samman Roslagsleden

Jag skakar vidare en bit till på steniga skogsstigar som gör att jag snart är sugen på lunch. En liten sjö dyker upp och erbjuder vacker vy medan jag glupskt mumsar i mig Moster Ingers mjuk-kaka.

Diesel vill gärna smaka på mjuk-kakan...

När jag passerar Täbys kommungräns börjar det regna, ett fint vårregn. Det gör faktiskt ingenting. Det luktar gott i naturen och luften känns frisk. Men ett som är säkert är att de redan mer än överfyllda vattendragen som kantar min färd verkligen inte behöver någon påfyllnad. Jag får ibland gå långa omvägar för att spänger och broar är översvämmade.

Blöta passager är det gott om

När regnet tilltar stannar jag och Diesel till i ett vindskydd för att torka oss. Jag kramar om Diesel och han får sitta innanför min dunjacka för att hålla värmen. 
Vid två-tiden slutar det faktiskt att regna och vi fortsätter in på den sträcka som jag har cyklat miljarder gånger för ett decennium sedan. Jag och min bästa kompis Björn har kört etapp 2 både framlänges och baklänges när vi tränade som mest mountainbike. Den här sträckan är riktigt rolig med mountainbike!
Regnet har dock gjort att rötterna och stenhällarna är vrålhala. Jag fegar ur och får inte alls det där härliga flytet som brukade infinna sig här. Det kan ju förstås också bero på att jag inte är i min bästa mountainbike-form heller..

Snorhalt i regnet

Dagen och mina krafter lider mot sitt slut och jag rullar sakta över sista ängen in mot Angarn och Örsta som är dagens etappmål. Trött och sliten i kroppen men mycket nöjd i knoppen hämtas jag av min pappa som bor i närheten och blir erbjuden god middag och en skön säng i mitt gamla flickrum.

Sällskap i hästväg in mot Örsta

Lördagen börjas där fredagen avslutades. Etapp 3 från Örsta till Lövhagen står på dagens schema. Cyklingen över den blöta Angarnssjöängen utförs zick-zackandes mellan de stora antalet ornitologer med megastora kikare som är där för att spana efter sällsynta fåglar. Det blir inte lättare av att Diesel måste gå kopplad i naturreservatet och snart har vi gjort dagens första vurpa, en av många som ska komma.

Slalom mellan fågelskådare med kopplad hund
är inte den lättaste manöver man kan göra en lördagsmorgon...

Leden fortsätter via en grusväg kantad av rödflagnande ladugårdar som sedan viker av till Össeby idrottsplats och dess motionsspår, den följer sedan bilvägen en stund och fortsätter sedan in i vildmarksterrängen.

E18 gör sig högljutt påmind bredvid stigen

När jag lämnat E18 och bullret den stora vägen genererar bakom mig är det den djupa skogen som gäller. Stigen är smal och bitvis teknisk svår att cykla. Men rolig! Jag får koncentrera mig och jag känner att de gamla takterna sitter i trots allt. Jag forserar spängerna i hög fart (nåja enligt mig själv iallafall) och hoppar (ofrivilligt)över en mossbeklädd sten. Jag vurpar fler gånger än jag kan räkna och får rikta om styret och häkta på en avhoppad kedja åtminstonde tre gånger. Stigen är för det mesta ganska blöt, eller vad säger jag, väldigt blöt är närmare sanningen. När jag passerar en tunnel under E18 blir jag dyngsur över knäna. Det är oundvikligt. Jag svär högt och Diesel undrar vad jag muttrar över.

Rolig mountainbiking i skogen

Tiotusenkronorsfrågan;
hur tar man sig torrskodd genom tunneln?

En av få torra spänger

Alldeles för snart når jag Lövhagen som är målet för dagen. Jag vikar av från Roslagsleden och tar mig till mitt och lillasysters landställe som ligger några kilometer från leden. Det är värt den extra sträckan för att få grilla korv i kaminen och krypa ner i en varm säng.

Söndagens mål är Domarudden och färden dit är ganska smärtfri. Eller nja, cyklingen går över lummiga skogsbilvägar och är ganska enkel, men min rumpa är långt ifrån smärtfri. Två dagar på skumpiga färdvägar har gjort att sittknölarna kvider av smärta så fort jag placerar ändalykten på sadeln.
Den här etappen går i utkanten av reservatet för Rialavargarna. Jag gillar vargar och tycker att de ska få finnas i vårt avlånga land, men varje gång Diesel försvinnar ur min syn får jag lite lätt panik och tjoar vilt på honom. Tur för mina nerver att han kommer som ett skott varje gång.
Det som gör den här etappen lite jobbigare än vad den borde vara är de grova träd som har vikt ner sig för torsdagens storm. Det blir en anings tröttsamt när jag måste stanna och hoppa av cykeln var 20:e meter för att krångla mig över de ständiga hindrena. Dessutom har någon ovänlig själ lagt ut kvicksand (känns det som iallafall) på vissa ställen vilket gör att däcken sugs fast och jag kommer ingenstans hur mycket jag än trampar. Högst olämpligt och mycket taskigt om ni frågar mig.

Meckigt att ta sig förbi träden

Sista delen mot Domarudden går i motionsspår igen. Det här är den tyngsta biten på hela vägen. Trettio centimeter tung slasksnö gör att jag inte kan cykla utan får släpa cykeln och mig själv mot helgens slutmål.

Tungt med slasksnö

Det är ungefär samma snitthastighet per kilometer som jag hade i Vasaloppet under min värsta schaktning, men jag stretar på och kommer fram till slut! Jag når Domarudden!

Tadaa! Målet är nått!

Jag tar taxi tillbaka till Örsta där bilen står och medan jag lastar cykeln reflekterar jag över helgen.
Jag är oerhört nöjd med mig själv och trots att det har varit minst sagt varierande terräng och förutsättningar som blött, skumpigt, regnigt, svettigt, trädhindrigt, lerigt, halkigt, nervigt och dyngigt så gav jag inte upp! Ska jag vara ärlig mot mig själv så har det varit riktigt härligt att få vara ute hela helgen. Slitas och svettas och känna att man lever! Borde alla få uppleva! Prova det du också!

Äventyr 13: Mitt äventyr är någon annans vardag

Äventyrslusten är ungefär lika med noll när jag lämnar ett tråk-grått Uppsala som har paketerats in i tunga regnmoln. Men faktum är att ju närmare jag kommer Kolmården ju mer kisar jag för den annalkande solen. Mitt depp-humör börjar sakta ge med sig och min snoriga näsa slutar nästan att rinna. Bilen parkeras i Sandviken strax väster om Kolmårdens djurpark. Jag rafsar ihop mina pinaler i ryggsäcken medan jag funderar hur många "Sandviken" det egentligen finns i Sverige. Går det inte att vara lite påhittigare om det råkar finnas en sandstrand i en vik? Diesel och jag tar en svängom ner på bryggan i den sandiga viken och känner av pulsen på Kolmården. En mycket duktig fotograf som jag har fått äran att lära känna har sagt till mig att det kan vara bra om det är lite halvdåligt väder, för då blir fotona annorlunda. Idag förstår jag vad hon menar med det, för ljuset över Bråviken är magiskt. Mystiskt och vackert lyser det upp havet som ligger alldeles stilla och bidar sin tid inför vårstormarna som snart kommer att slita sönder den nu perfekta ytan. Jag drar in den salta havslukten från tången i näsborrarna och känner i hela kroppen att nu är våren här.

Jag börjar min vandring i ankeldjup geggamoja på Marmorstigen. Jag slirar runt och försöker hitta några torra löv att få fäste för fötterna. Diesels vita tassar antar snabbt en geggbrun nyans. Runt omkring mig porlar det i bäckar som inget hellre vill än att forsa ut i havet. Jag trampar på och tackar innerligt den vänliga själ som har lagt ut spänger över den värsta sörjan.

En spång, flera spångar?

Jag tassar så tyst jag kan förbi en båtuppläggningsplats för att inte störa de medelålders herrarnas koncentration när fernissan ska strykas över segelbåtarnas skrov. Jag klämmer mig igenom en färist och halkar över en isig fårhage. Jag hör röster från vattenbrynet. Två gubbar i keps står och petar på ett isflak med en lång pinne. Jag undrar om de får någon fisk.

- Nej, vi fiskar inte. Vi bara leker, säger den den ena gubben på bred östgötska.

- Det är viktigt att behålla leklusten sörru, säger den andre gubben och visar upp ett tandlöst leende.

Jag skuttar förbi dem upprymd av livslusta. Så enkelt det kan vara ibland.

Ibland är allt så enkelt

Strax har jag nått Marmorbruket som ståtar vitt och vackert vid Bråvikens lugna strandkant. Här har det brutits marmor och kalksten för fulla muggar under flera århundraden. På 1600-talet kom Sveriges konung på att det vore schysst att ha Kolmårdsmarmor i Drottningholms slott, vilket fick stället att bli en metropol. Idag finns det Kolmårdsmarmor både i Paris och New Yorks berömda byggnader.

Marmorbruket rakt nedanför kalkberget

Diesel charmar en kvinna i rullstol som vi möter invid kalkstensbrottet och får åka snålskjuts i hennes knä en bit. Hon berättar för mig att snart kommer blåsipporna att breda ut sig likt en matta här.

- Det är nog bara en tidsfråga, säger hon och nickar mot slänten.

Vårkänslor!

Jag såsar runt kröken och går nästan rakt in i ett kärleksfullt par. Jag ber om ursäkt samtidigt som deras lille son som sitter i en lila barnvagn skriker ut sin beundran för min fluffiga hund. Diesel strosar med nosen i backen hela tiden och märker varken den lille eller fiskaren som står längst ut på klippan och fridfullt tar dagen som den kommer. Jag byter några ord med hans fru som sitter på en sten vid strandkanten och njuter av våren. Hon medger skrattandes att de får nog svälta till middag idag igen för det nappar dåligt.

Dåligt napp i Bråviken

Färden fortsätter på Klosterleden och nu får jag klättra upp för den branta stigen. Jag snubblar på de stora stenarna som någon verkar ha tappat efter sig. Diesel träffar flera nya hundkompisar som är ute och vallar sina ägare. En luggsliten pensionär med käpp har bemödad sig att baxa sig ända ner för den branta avstickaren för att kunna mata sångsvanarna med brödkanter.

Svanarna verkar klara av middagsbestyren själva trots allt..

Jag bänkar mig på en höjd för fika och Moster Ingers mjuk-kaka. Ett lastfartyg strävar stånkandes mot Östersjöns öppnare vatten. En utombordare trycker sig försiktigt förbi isflaken för att lägga ut fiskenät. Men annars är det tyst omkring mig. Eller nej förresten, fåglarna kvittrar uppfodrande och vill fånga min uppmärksamhet.

Diesel suktar efter mjuk-kaka

Jag lunkar vidare genom skogen för att om en stund kliva upp på Vildmarkshotellets kommersiella hylla. När jag kikar in i entrén möts jag av en möhippa som pågår på högsta ljudvolym med rosa fjärilsvingar och glittrande tiaror. Från inomhuspoolen hörs tiger-liknande barnvrål. Jag trallar vidare mot Sörmlandsleden som visar mig genom en sagoskog i svagt nedförslut. Jag trillar ut på en kladdig grusväg som bär mig till Kvarsebo Färjeläger. Diesel känner sig kaxig och hoppar mellan isflaken invid stranden.

Living on the edge

Jag bestämmer mig för att det får räcka med äventyr för den här helgen. Jag känner mig nöjd och belåten. Tillfreds med nuet. Jag konstaterar stilla att det är lustigt ändå att mitt äventyr är någon annans vardag.

Geggigt i Kolmården

Äventyrerskan lovar dyrt och heligt att det kommer ett längre inlägg imorgon, men hon är för trött för att vara kreativ för tillfället. Hon bjuder på ett foto så länge från ett varmt men geggigt Kolmården.

Diesel är en riktig linslus och ska vara med överallt...