tisdag 26 april 2011

Äventyr 16: Revansch på Helags!

Solen har gassat konstant i åtta timmar medan äventyrerskans bil har puttrat mot fjällen. Dubbarna i vinterdäcken har sakta men säkert nötts ner på de snustorra vägarna.
-Totalt onödigt att vara olaglig och behålla vintersulorna på, säger jag, men får bara snarkningar till svar från pojkvännen och hunden.
Mot alla odds börjar regnet försiktigt droppa när vi parkerar vid Torkilsstötens lift i  Ljungdalen. Med tunga ögonlock och tunga ryggsäckar tar vi sista ankaret upp innan liften stänger för dagen. Från toppen följer vi den markerade vinterleden mot Helags. Efter två minuter börjar ryggsäcken skava vid höften, efter fem minuter har vinden ökat till stormstyrka, efter sex minuter är krampen i axlarna ett faktum, efter tio minuter är vi genomblöta av det nu störtflodsliknande regnet, efter elva minuter bestämmer vi oss för att vända om.
Vi glider tillbaka ner till bilen och genom ett mirakel visar det sig att Hotell Fjällgården i Ramundberget har ett ledigt rum där man får ha hund med sig. Det blir en riktig jackpot. Bubbelpool, middag, frukost och lunchpaket ingår! Den här kvällen somnar vi gott, och fruktansvärt snabbt!


På Mor Britas restaurang i Ramundberget blir ingen besviken

På fredag morgon är vi utvilade och proppmätta. Solen skiner från en klarblå himmel. Ryggsäckarna har bantats med 15 kilo. Vi har bara med de allra nödvändigaste, resten får vi fixa på plats. Vårt andra försök att ta oss till Helags har mycket bättre förutsättningar att lyckas. Idag är det en ren fröjd att gå på fjället.
-Vilken skillnad mot gårdagens misär, konstaterar vi gemensamt vid första matpausen.


Kart-koll för att se hur långt vi har kvar till Helags

Humöret är på topp trots att mycket snö har smält och flera bäckar har gått upp vilket gör att vi får skida runt i vida cirklar för att hitta en bra väg. Skidorna åker på och av stup i kvarten för att vissa partier av leden har ingen snö alls kvar. Rakt framför oss har vi Helagsfjället som stramar upp sig. Diesel upptäcker fjäll-lämmeln. De är hur många som helst och de är överallt. De kilar in och ut i håligheter i snön och kikar fram under stenar. Diesel vet inte om han ska leka med dem eller jaga dem, så det slutar med att han skäller ut dem.

En av många, många söta lämmlar som korsar vår väg under påskhelgen

Efter drygt fyra timmars konstant svettande och kryssande på den lilla snö som finns kvar når vi till slut Helags. Vår vän Anton möter oss utanför den stuga som ska vara vårt hem under påskhelgen. Det är rena rama lyxen som möter oss här ute i vildmarken, dryga milen från närmaste bilväg. Bastu och en varm dusch gör gott för trötta muskler och personalen möter oss med äkta glädje och genuin servicekänsla. De är bara sex stycken som jobbar här, men det känns som flera hundra för de är överallt och fixar och donar med det mesta. Efter middagen kryper vi ner mellan rena lakan och fluffiga täcken. Sömnen infinner sig absolut genast.


Helags-stugorna vid Helagsfjällets fot

När jag sitter på dasset på lördagsmorgonen och filosoferar inser jag att det är exakt två år sedan som jag trillade ner från en klättervägg och bröt fotleden. Läkarna har varit pessimistiska genom hela min rehab-tid och varit tveksamma om jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. Och här är jag nu. På väg att genomföra en dröm. Bestiga Helags med Sveriges sydligaste glaciär för att sedan dansa i mjuka telemarkssvängar nerför berget. Äntligen. Jag vickar lite på högerfoten, jodå, den gör lika ont som vanligt. Men den ska inte få hindra mig, inte idag heller.

Tre krypplingar och en hund beger sig med glatt humör och svettringar under armarna uppför Helags västra sluttning. Anton med trasigt knä som hålls ihop med några skruvar, pojkvän med allmän damp och jag med sargad högerfot. Vi kämpar på och svetten rinner längs ryggen, det är 20 grader i solen och vinden är obefintlig. Centimeter för centimeter skjuter vi skidorna framåt. Stighudarna väser lite vid varje skidtag.

Det blir fanimej inte bättre än såhär!
-Det här är livet på en pinne, säger Anton nöjt när vi stannar för att dricka vatten och fylla på energi.
Låren bränner av smärta och svetten svider i ögonen, men det här är terapi för själen. Ett enda mål har vi just nu och det är att ta oss till toppen 1797 meter över havet. Kroppen protesterar vilt mot ansträngningen men det är ändå, trots allt härligt! Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara nu.
Några hundra höjdmeter innan toppen träffar Diesel en hundkompis. Plötsligt går vi tillsammans med Niklas och hans tollare Buddha. Hundarna finner varann direkt. Sista biten mot toppen får de gå kopplade för vi vill inte att de ska tumla nerför stupet på vår högra sida. Efter fyra timmars slit och själaterapi når vi vårt mål. Toppen på Helags! Utsikten är vidunderligt vacker. Vi ser till jordens ände och ett nytt lugn infinner sig. Tröttheten och smärtan i låren är som bortblåst. Toppen är nådd, drömmen har besannats! Nu återstår bara nerfärden, det bästa på hela dagen. Kroppen och hjärnan går in i ett förväntansfullt stadium. Stighudar dras av och ryggsäckar packas om. Hälhöjare sänks och pjäxor spänns åt. Vantar och skidjacka åker på och drömmen fotodokumenteras.

Det obligatoriska topp-fotot

Första biten nerför får Diesel åka i Taxi Husses famn. Stupet är fortfarande lika brant och vi vill gärna ha med oss Diesel ner. Vi har fått tips om att åka ner på de västra sluttningarna längs renstängslet istället för i själva grytan där det är väldigt snöfattigt på sina ställen, trots glaciären. Det visar sig vara ett bra tips. Det är stora öppna fält med perfekt vårslaskig snö. På sina ställen är det riktigt brant också. Skidorna skär genom snön och rytmen infinner sig i kroppen. Iallafall för Tomas och Anton. Jag har svårt att hitta rätt takt. Det är något med balansen och foten. Men jag njuter ändå. Det är en ynnest att få uppleva sådana här dagar. Gott sällskap, perfekt väder, telemarksskidor under fötterna och fjäll som breder ut sig så långt ögat når. Niklas och Buddha åker med oss ner. Diesel och Buddha springer ikapp nerför och verkar vara precis hur lyckliga som helst. Tungorna hänger i mungipan på båda hundarna och de flämtar lyckligt när vi fångar in dem för lite paus-pustande. Vi flåsar också lyckligt och ler fånigt mot varann. Det kan knappast bli bättre än såhär!

Niklas racar med Buddha och Diesel

Vi skråar tillbaka mot Helagsstugorna och det är då det händer. Diesel springer för nära mina skidor och skär sig på stålkanten. Tre kryppligar har nu blivit fyra. Blodet forsar över Diesels baktass, men som tur är har den förutseende Buddha med sig ett första-hjälpen-kit i sin klövjeväska. Vi lindar bandage på Diesel och han får återigen åka med Taxi Husse. Förmodligen är jag mer tagen av situationen än Diesel. Han verkar oberörd, men jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte var uppmärksam nog och har skadat min egen hund. Tillbaka vid Helagsstugorna träffar vi faktiskt på en hund-doktor, eller ja vi träffar Filip, som själv har jakthundar och är van att sy ihop hundar som har skadat sig ute i naturen. Han ser över Diesels skador, opererar lite och fixar finfint bandage. Efter avslutad hundoperation kan vi slappna av. Vi sitter på verandan till storstugan lapandes sol och skryter om dagens bravader. Vilken revansch för krypplingarna! Trots allas "handikapp" har vi lyckats!
En välbehövlig dusch senare njuter vi av en dignande påskbuffé som personalen har styrt upp. Fråga mig inte hur de har lyckas med detta konststycke ute i vildmarken, men det gör de!  Behöver jag säga att vi somnar ovaggade före nio på kvällen?

Söndagen är lika solig den som alla andra dagar. Vi är nyfikna på grytan där glaciären finns. Vi bestämmer oss för att knata upp där och kika. Det är väl värt mödan. Fantastisk häftigt med branta bergväggar som omger oss och turkosskimrande glaciäris som glittrar i solen. Om det fanns jättar så skulle det här vara deras största pastakastrull som vi simmar runt i.


Bergsgryta med glaciäris, eller jättarnas pastakastrull?

 Vi tar samma väg ner som igår men tar en lite brantare sluttning sista biten. Och nu infinner sig telis-rytmen även för mig. Ska det vara så att jag bara kan åka brant från och med nu? Inte mig emot isåfall... Livet är underbart även denna dag och ingen av oss vill egentligen lämna Helags.

Men vardagen pockar och på måndagen skidar vi hemåt längs vinterleden. Solen och värmen har gått hårt åt snön och vi får kryssa än värre än när vi skidade in för tre dagar sedan. I vår iver att hitta snöfält att glida över går vi nästan vilse i fjällen. Men vi reder ut situationen med kompass och lite tjäbbel. Vi hittar tillbaka till bilparkeringen i Ljungdalen och rullar hemåt mot verkligheten. Vi reser längre och längre från det enkla njutbara livet där solen och stjärnorna får styra tillvaron. Men vi har redan bestämt att nästa påsk blir det bestigning av Sylarna. Revanschen gav mersmak och jag vill aldrig sluta att drömma!

3 kommentarer:

  1. Det verkar ju som att du inte har det så dumt du heller sis:)

    SvaraRadera
  2. Gika, du är en mästare på att framkalla gåshud och något vattniga ögon för dina läsare, iallafall för mig! Fina bilder både här och på FB. kanske blir det en tur för mig och Simon på söndag vid Storulvån om vädret tillåter (vilket det verkar göra enligt löften från yr.no) Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Tack Anna! Hoppas att du och Simon får en fin tur på vid Storulvån! Kram kram

    SvaraRadera