torsdag 26 april 2012

Äventyr 2012:8 Fest i fjällen

Det är en fröjd att föreläsa på en Fjällfest! Och det av flera anledningar, men två av dem är att man får föreläsa i en kåta plus att ingen tycker att man är konstig för att man har pannband på sig när man står på scenen. Men innan vi kommer till själva föredraget så fick jag nöjet att leka i snön på fjällen kring Storulvån.

Föreläsningssalen på Fjällfesten

Jag och Äventyrshunden mår gott av gårdagens (som alltid) hjärtliga mottagande på Chateaux Anna & Simon i Åre. Sängen var bäddad med fluffiga täcken och rena handdukar var framlagda. Teet serverades lika rykande hett som Annas leende när jag klev innanför dörren. Här finns inget påklistrat, här är allt äkta gästvänlighet. Något som däremot är påklistrat är mina stighudar under telisarna. Jag står tillsammans med några andra glada fjällfarare vid foten på Getryggen, Storulvåns hemmaberg. Vi väntar alla ivrigt på att guiden Simon ska ge klartecken så att vi kan börja vår hasande färd uppför berget. Det är första dagen på Fjällfesten och det är fortfarande lite trevande mellan folket på plats. Alla är här av samma anledning, för att de älskar fjäll och vill fira det med en fest. Men än så länge har inte gemenskapen kopplat ett fullt och fast grepp om besökarna.
Christopher, Helena och Lars är här för att få reda på telis-knixarnas hemliga knep; Hur gör man för att få det att kännas så härligt som det ser ut? Vår lilla grupp börjar sakta streta uppför berget. Äventyrshunden har haft en släng av magsjuka och jag vet inte hur hans form är, så jag tar det väldigt lugnt. Och i ärlighetens namn så ska jag väl tillägga att jag hade nog inte orkat något vidare högre tempo ändå. Lungorna känns som om de ska hoppa ut ur kroppen på mig när som helst. Vem har snott min kondition? Jag tackar  Äventyrshunden, lite tyst för mig själv, varje gång han stannar och rullar sig i snön för att det är så härligt med vinter. Då får jag nämligen en legitim ursäkt att hämta andan som jag tappade lite längre ner på fjällsidan.
Högre upp på fjället blåser det så mycket att jag inte hör vad jag tänker.

Det är härligt på fjället, fast det blåser! 

När vi når Personaltoppen håller jag nästan på att förlora mina stighudar i orkanen när jag river av dem från skidorna. Allas skidspetsar vänds neråt och vi är peppade av Simons smarta instruktioner. Men färden ner är.... inget vidare. Jag skulle vilja skriva fantastisk, men nej det är inte ens i närheten. Bristande skare varvat med kartongsnö är inget underlag som jag någonsin har uppskattat i min telis-karriär. Speciellt inte om jag dessutom medbringar en extremt yster Äventyrshund med något oregelbunden löpradie. Att han varit magsjuk och borde vara lite matt glömmer han bort fortare än han hinner skälla "Vaff" första gången nerför sluttningen. Han springer okontrollerat lite överallt och är bara så otroligt jävla glad! Men det är mycket folk, hundar och renar på berget och han kan inte valla in alla, även om han tror att det är möjligt. Toppturen vid Helags förra året slutade med uppskuren hund på vass stålkant och det vill jag inte göra om, så därför får han åka i min famn ner stundtals. Han tycker det är superhärligt att krama sig nerför berget, jag kan väl hålla med, om det inte var för att mina lårmuskler har gömt sig på samma ställe som kondisen. Men solen skiner och jag får vara i fjällen, alltså inte läge att klaga. Längre ner, där solen har mjukat upp snön och vinden inte kommit åt på samma sätt, går det ändå att göra några sköna telissvängar och det är faktiskt riktigt härligt! Diesel får sträcka ut sina håriga ben och springer med hjärtats lust nedför sluttningen lite bakom mig. Det är ändå två nöjda äventyrare som knäpper av sig utrustningen vid bergets fot.

Skidkramning nedför berget

Halvvägs genom kvällens föreläsning, när jag berättar om mitt Vasaloppsäventyr och publiken vrider sig av skratt, kommer jag på mig själv att tänka att det är så lustigt att det äventyr som orsakade mig mest smärta förra året är det som garanterat framkallar mest glädje hos åhörarna. Men det bjuder jag på och berättar vidare om mina hallucinationer om Pringles-rör hängande i träden längs Vasalopssbanan och hur Coca-cola i platsmugg kanske kan vara det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Efter föreläsningen kommer det fram många människor som tackar för en inspirerade föreläsning och där blir vi kvar en timme efter att jag föreläst klart och bara diskuterar livsfilosofi. Det är så härligt att få inspiration tillbaka av sina åhörare!

Det är vackert väder på Fjällfestens andra dag också, till en början. Blåsten har avtagit något och jag känner innerligt efter att få fika i en snögrop på fjället. Så med längdskidor på fötterna skidar jag och Äventyrshunden längs leden som går mot Sylarna. En vessla åkte upp igår så det går utmärkt att skejta i spåret. Solen gassar i ansiktet och jag kan riktigt känna hur fräknarna pressas fram ur den solsvedda huden. Diesel travar på och strax har han hittat den perfekta solgropen, grävd och klar, med skydd från vinden av en stor vinddriva. Lagom tills att jag parkerat rumpan på liggunderlaget går solen i moln. Men det gör inte så mycket, för kite-åkarna Jimmy, Erik och Maria delar min solgrop och sprider sol genom sin muntra inställning till draken, vinden och livet.

Sol (?) grops-fika

När fikan är uppäten har jag plötsligt lovat att prova på kite! Hur gick det till? Jag får låna Jimmys "blöja", alltså selen som sitter fast i kiten så att man kan åka med vindens hastighet längs fjällsidorna. Jimmy ger några snabba instruktioner som jag knappt kan lyssna på för att jag är så nervös. Jag hinner uppfatta att bromspinnen ska dras framåt om jag råkar flyga med vinden upp i luften (!).

Blöja på, redo för  kite-start?! 

Ologiskt hinner jag också tänka, innan jag dras upp i luften av draken med ett litet skutt och sen släpas med okontrollerat längs den snötäckta marken. Instinktivt drar jag bromspinnen mot mig varpå draken får mer fart och drar mig än mer vårdslöst efter sig. Jag hör att Diesel är mig hack i häl, desperat skällandes. När jag passerar Erik i ett huj gör han ett Ravelli-kast och får tag i selen för att bromsa mig. Men nu är vi istället två som släpas i den snöiga rännstenen. Fan. Genom mina adrenalinstinna hörselgångar hör jag Erik väsa "bommen framåt".. Ja visst ja. Det var så det var. Och vips så lägger sig draken snällt ner på backen som inget har hänt.

När adrenalinet släpper kommer gapskrattet istället!

Jag får börja om med att balansera draken ovanför huvudet. Jimmy står bakom mig och ger instruktioner och nu går det bättre. Jag fattar inte alls vad jag håller på med, men jag lyder Jimmys order och då funkar det.

Rätt kul ändå...!

Det går rätt bra ända tills en kastvind fräser till. Jag är inte beredd och drämmer Erik i huvudet med hans egen drake.
-Ooops, säger jag och ursäktar mig för att sedan klämma ur mig ett lamt "fore" i efterhand. Vinden ökar och för en nybörjare som jag är det läge att checka ut nu. Jag tackar för lånet och sätter mig en stund i solgropen och tittar på när proffsen leker tafatt med vinden på fjällsidan. Jag inser att det här med kite har en bra potential att förkorta stighudstiden uppför på toppturer. Som en portabel lift typ...

Tack Jimmy, Erik och Maria
för att ni introducerade mig i drak-världen! 

Kvällens föreläsning är packad med åhörare och på första parkett sitter (Chateaux) Anna & Simon, vilket gör mig så nervös att jag inte ens vågar titta dem i ögonen. Men det går bra och när jag väl börjat prata så tycker jag att det är lika kul som igår. Efter föreläsningen kommer två gamla skolkompisar fram och den ena tipsar om Japans förlovade offpiståkning i meterdjup snö och den andra frågar om jag kan föreläsa för hennes gymnasieelever imorgon i Åre. Afterskin krämar på för fullt när jag kommer ner från föreläsningssalen. Folk har lärt känna varann bättre och har sovit tillsammans en natt i tältlägret och har hunnit med en afterski tillsammans under gårdagen. Nu är det annat ljud i koskällorna. Gemenskapen har krupit in under skinnet och vi alla är som en enda stor familj med samma passion i livet. Härlig känsla.

Lördagen kan inte klämma ur sig något annat än pissväder så jag rastar hög-gravid Anna och magsjuk Äventyrshund längs Åres gator och torg innan jag föreläser för gymnasiekidsen, som faktiskt lyssnar intensivt på vad jag har att säga och kommer med klyftiga frågor under tiden jag berättar om mitt år. En hel del fika hinns med under dagen och Äventyrshunden får även träffa sin absoluta favoritkompis Susa som bor i Åre, och jag får förmånen att träffa Susas husse och matte!

Sååå sjuk var Äventyrshunden inte
att han inte kunde hänga efter Susa på Åresjön....

Sist jag var i Åre regnade det konstant tills jag skulle åka hem på söndagen, den här söndagen känns som en repris. Solen skiner så in i Norden och med bara några få molnpauser! Så istället för tidig hemkörning blir det några åk i Åre. Anna och Äventyrshunden parkerar på solterassen medan jag får njuta av Åreskutans topp när den är som bäst!

Det är inte ofta man får kisa för solen i Åre
och dessutom i Tusenmetar'n!


4 kommentarer:

  1. vill bara testa

    SvaraRadera
  2. Testa kite eller testa om det funkar att kommentera?

    SvaraRadera
  3. Vad bra du skriver. Kul å se att Äventyrshunden är på benen. Har varit lite orolig :)

    SvaraRadera
  4. Tack snälla du! Äventyrshunden var på benen så länge han fick vara i fjällen, men när vi kom hem så bestämde han sig för mer kräkis toppat med lite diarré också.. En ny tur till veterinären och nu hoppas jag på att alla mediciner han fått gör att han håller sig bra nu!

    SvaraRadera