Det är tunt med isar..

Det verkar som om det är rätt dåligt med is i kanalen, iallafall åkbar is. Har kollat på Isplanket och det ser mörkt ut. Så det verkar som om att långfärdsskridskor på Göta Kanal får skjutas på framtiden.. Hoppas att vädret blir milt ett tag och sen fryser till och blir blixtkallt så kanske vi kan få fina isar... Men jag tror att det blir en liten rokad i äventyrsplaneringen, så i helgen blir det turskidor och snöskovandring i Fulufjället och spaning på Sveriges högsta vattenfall. Inte helt fel det heller!

Äventyr 3: Förvirrat i 4H-gården

Äventyr nummer tre rivstartar med ett skutt ur sängen då äventyrerskan inser att hon försovit sig. Med grötskeden i munnen packas matsäcken samtidigt som skidorna vallas på köksbordet med ett irriterat muttrande eftersom underställströjan inte vill bli instoppad i långkalsongerna. Halvvägs nerför trappan klickar det till i den sömnluddiga äventyrs-hjärnan och kartan till Tyresta Nationalpark gör sig påmind. Upp för trappan igen, krånglar med nyckeln i låset, in i lägenheten, och där tittar två frågande isblå ögon på mig inifrån den mörka hallen. Just det ja, hunden! Kopplar upp Diesel och flåsar mig nerför trapporna igen. Stuvar in alla pryttlar i bilen och gasar iväg. Ungefär vid Arlanda inser jag att jag inte fick med mig kartan. Skit också, och min personliga GPS (läs pojkvän) roar sig kungligt i Alperna och har förmodligen ingen större lust att ta emot ett dyrt utlandssamtal från en förvirrad flickvän som undrar var hon ska. Kugghjulen inne i mitt huvud jobbar för högtryck och jag tror mig komma ihåg vad avfarten hette som jag skulle svänga av vid från Nynäsvägen. Jag får chansa på att det är skyltat resten av vägen. Endast två stopp vid godtyckliga bensinmackar resulterar i att jag når mitt mål, Tyresta By! Seger!

Ivrig att komma iväg!

Diesel tycker att det tar en evighet innan jag får på mig pjäxor och skidor, men till slut har jag fått med mig nästan allt och vi är på väg. Håvar in en äldre herre i Stenmarks-mössa och Karhu-skidor från andra sidan 80-talet som ser ut att vara en rutinerad Tyresta-åkare för att fråga åt vilket håll jag ska ta vägen och hur det ser ut i spåren. Det visar sig att det finns endast en slinga som är spårad och den är på cirka 3 km. Det blir många varv, tänker jag, som hade planerat att åka långt idag. Och utanför spåren är heller ingen idé att åka eftersom snön är stenhård och fladdriga längdskidor utan stålkant är inte kontrollerbart där.
Tyresta By är packat av mammor med barnvagnar, pappor med pulkor, barn med snoriga näsor och hästar med lurviga svansar samt diverse andra djur i hagarna intill. Det känns som om jag har hamnat mitt i en 4H-gård! Det var inte såhär jag tänkte mig dagen i nationalparken.

Men nu är jag ändå här så jag stakar iväg i det sliriga spåret, och sakta börjar morgonstressen att lägga sig till ro i magen. Det är ändå skönt att vara ute. Vänster bindning gnisslar lite medan jag glider ut över ängen. Jag skidar förbi en liten sjö med kaveldun som sticker upp ur den snötäckta isen för att sedan gnola vidare in i skogen. Om solen hade varit framme så hade jag nog tyckt att det var ganska fint här, funderar jag medan Diesel inspekterar gärdsgården vi passerar. Den pratglade gubben med Karhu-skidorna hinner ifatt mig, vi stannar till och han berättar om Den Stora Branden som nationalparken råkade ut för 1999.

Näe, inte en fyra i betyg för det här va..?

Efter fjärde varvet på den korta slingan tycker både jag och Diesel att det är dags för fika. Vi hittar en lämplig sten med utsikt över den lilla sjön. Varm choklad och  moster Ingers mjuk-kaka känns som högsta vinsten just nu! Vi tittar på människorna som skidar förbi, den ena vingligare än den andra.

Varm choklad gör susen för både två-och fyrbenta...

Plötsligt händer det ingenting, det blir alldeles tyst och solen bryter igenom och färgar molnen i en vacker rosa nyans. Det känns som om vi precis just nu blev helt ensamma i skogen. Och det är nu äventyrskänslan infinner sig. Diesel och jag njuter av ensamheten och med förnyad energi skidar vi två varv till utan att träffa en endaste människa på hela vägen.

  

Solnedgång i nationalparken.


Nöjd med dagens äventyr letar jag mig vidare med bilen mot Tyresö Slott  och vandrarhemmet där jag tänkt övernatta. Men det visar sig att där är jag inte välkommen med hund, eller jo, om jag hade varit blind så hade hunden fått sova där. Men nu är jag inte blind, bara lite halvdöv, så min tanke att vara lite sådär härligt spontan och bara checka in går om intet. Men det gör inget, vi åker hemåt och passar på att köpa ett nytt kylskåp på rea på vägen hem.

Tjoho, imorgon Tyresta!

Har precis kollat skidspårens status i Tyresta Nationalpark, och det verkar kunna bli ganska bra! En fyra i betyg i onsdags, och så vidare värst mycket har inte hänt rent vädermässigt sen i onsdags, så det känns definitivt åkbart! Mosters mjuk-kaka är framtagen ur frysen och varm choklad är inhandlad för morgondagens picknick-lunch i skidspåren! Så nu hoppas jag bara på sol!

Moster Ingers mjuk-kaka på mormors recept är oslagbar!

En äventyrerskas hårda vardag

Alldeles för fint vårvinterväder idag för att undertecknad skulle ha ro att sitta inne på kontoret heeeela dagen, så det blev en lång lunch och två mils längdåkning på de uppsalianska vidderna. Kändes som om det var en dag i mars sådär när solen börjar värma fram fräknar i nyllet och vintern är på väg att koppla loss greppet. Underbart! Synd att jag glömde att ta med mig varm choklad i termos, då hade dagen varit perfekt! Spåren var glashala och stenhårda men toksnabba! Inget fäste över huvudtaget men otroligt fint glid framåt. I nerförslöporna var det bara att hålla tummarna för att backen inte avslutades med en kurva, för då var man rökt. Fanns inte en chans att kunna göra något slags plogsväng för att stanna upp sig själv för all snö var stenhård utanför spåren! Det var bara att försöka hålla laggen i spåren, koppla loss hunden, blunda och hoppas på det bästa.

Nu har jag ont precis överallt, men allra mest i axlarna, då det blev mest stakning idag. Det här var bara 2 mil, inte för att jag förstår hur jag ska orka 7 mil till... Jaja, det löser sig, det är ju nästan en månad kvar till start. Jag tänker att jag får jobba på det mentala och göra som en god vän till mig sa; "Vasaloppet är bara en mil i taget".  Genast måste jag medge att det känns mycket kortare!

De uppsalianska vidderna är inte så olika fjällen trots allt.

Tyckte att det gick lite trögt...
Gick bättre när jag pillat loss tandpetaren.



Hack i planeringen

Försöker luska om det finns någon is att åka skridskor på inför näst-nästa äventyr som går av stapeln på Göta kanal. Det verkar dåligt med is överallt faktiskt... Någon som har en back-up plan?

Allvarlig snö-depression

Vad hände? Var tog snön vägen? En dags regn (i januari?) och allt bara försvann... Jag är djupt deprimerad. På vintern ska det ju vara snö och det verkade ju bli en kanonvinter! Nej, bättring kung Bore! Bättre än såhär kan du!

Om det fortsätter att töa så kan mitt äventyr i helgen vara i riskzonen... Hmmm, får bli barmarksåkning då...

Äventyr 2: Svart snor

Årets andra äventyr genererade träningsvärk i underarmarna, några smideskrokar, svart snor och en felkörning. Lillasyster och jag hade det så trevligt i bilen på vägen till Långsand att vi, trots karta och kompass i näven, ändå svängde åt fel håll och höll på att hamna någon helt annanstans.
En u-sväng och och två distinkta högersvängar rättade till misstaget och vi kom fram dit vi skulle vara denna dag.

I ett slumrande litet sommarstugesamhälle längs med Gävles fina sandstrandskust stegar vi in i Lars-Erik Sundins dalablå kök. Invid den sprakande öppna spisen bjuds vi på ostmacka och den största kopp te vi någonsin druckit. Medan vi sakta sörplar i oss teet berättar Lars-Erik om Rustik Smide som han driver i sitt garage. 2006 tröttnade han på att springa i ekorrhjulet och avslutade sitt chefsjobb och började, så att säga, smida andra planer. Idag försörjer han sig på att hålla kurser i smide och sälja sina alster på konsthantverks-mässor runt om i landet.
     -Till sommaren kommer mina gäster även kunna sova över i den nybyggda gäststugan och ta sig ett dopp i den vedeldade badtunnan, säger den något skäggige smeden och kliar sig lite i det rufsiga håret.

När vi kliver in i garaget, eller nej jag menar smedjan, känns det som om någon drar ner en grå rullgardin framför ögonen. Nej, det är inte vi som helt plötsligt ser dåligt, det är damm och sot som virvlar i luften. Smeden förklarar att vi kommer snyta svart snor på grund av det i några dagar, men det är inget farligt. Av det spräckliga golvet syns bara ett par kvadratcentimeter, resten är täckt av verktyg, mer verktyg eller järn i alla dess former. Några gamla ekstubbar bär upp bastanta städ och det är dessa som ska vara våra lekplatser i fyra timmar framöver.  Ässjan är redan igång och efter några snabba instruktioner från smeden är det dags att skapa smideskonst.

Rätt värmning av materialet är halva jobbet i smide,
vilket undertecknad surt fick erfara.

Lillasyster slår skiten ur sin krok.

Det visar sig att lillasyster har talang för det här med smide och på nolltid har hon svängt ihop en tjusig krok. På samma tid har jag misslyckats med värmningen av mitt material två gånger och därmed sabbat atomernas inbördes hackordning. Ingen ordning mellan atomerna, inget smide. Men i andra andningen kommer jag igen och lyckas knacka till en första knagglig krok.



Min buggel-krok till vänster och
lillasysters mer stilfulla krok till höger.

 Med mer ostmacka i magen och taktiksnack i hjärnan återvänder vi till garagesmedjan efter lunch. Nu känns det som om jag börjar fatta grejen. Värm tills järnet är vitt, banka med tung hammare från spetsen och in, vänd 90 grader var tredje slag ungefär, värm igen, upprepa till önskad form. Underarmarna värker och svetten droppar under skyddsglasögonen, men det är roligt. Perfekt sysselsättning om man har aggresioner som behöver ventileras ut.

Smeden kikar över axeln och kommer med tips.

Eftermiddagens examensprov är att göra en ampel att hänga blommor på. När smeden visar vad vi ska åstadkomma tänker jag i mitt stilla sinne att han blivit galen. Jag förstår inte alls hur det där ska gå till. Men efter lagom med eldande, en hel del bankande, lite vridande, och en stor dos koncentration så lägger jag till sista knorren.

Mäktig känsla att kunna vrida järn!

Lillasyster gör sista knorren
med verktyget som kallas just "Knorren".

Och tamejtusan om det inte blev en en riktigt snygg ampel till slut. Jag känner faktiskt att jag inte alls behöver skämmas över min skapelse, tvärtom är jag ganska stolt! Glad i sinnet och uppfylld av hantverkslusta stuvar jag in mig själv och lillasyster i bilen och rullar hemåt. Det gör faktiskt ingenting alls att jag kommer snyta svart snor tre dagar framåt.

Resultatet av fyra timmars slit i smedjan.