En vet att en har paddlat mycket i sommar....

..... om en har blivit så stark i armarna att en så slår sönder stenen som används som huggkubbe!

Men nu är iallafall vedförrådet välfyllt och det räcker nog för att myselda hela vintern. Kanske.

Ps. Jag kommer ha träningsvärk imorgon. Big time!

Det här med rehab...

...är ju aldrig roligt egentligen. Men det är något som måste göras.

Det är 6 år sedan mitt fotledsbrott. (Att ramla ner för en klättervägg är inte smart någonstans.)
Jag rehabar fortfarande foten, och kommer förmodligen göra det resten av livet.
Ofta tycker jag det är skittråkigt, men jag biter ihop och tänker på att om jag gör det här idag så kanske jag kan vara ute i naturen även när jag är 50, 60, 70 år....

Det hjälper förstås om jag har vacker utsikt när jag gör mina rehabövningar....

Försök själv att balansera på ett ben på tå i fem minuter
utan att sätta ner den andra foten.
Just det, det är inte så lätt!
Speciellt inte om man har förlorat alla balans iom ett benbrott. 

Det hjälper också så klart att jag har sällskap av världens bästa hund som peppar på sitt eget sätt! 

Äventyrshunden, min källa till glädje! 

Träning inför kommande äventyr?!

Ikväll träning med Vaxholms Konståkningsklubb inför kommande äventyr! 

På SPA!?!

Tyckte det var dags att ta hand om mig själv litegrann, så jag drog på SPA!
Helkroppslerinpackning stod först på schemat.... Najs!

Lerig, svettig och skitig från topp till tå,
det är då jag trivs som bäst! 

Att jag aldrig lär mig....

....att det allt som oftast INTE går att mountainbika på stigen om stigen råkar ringla sig längs strandkanten på en insjö.... Har jag inte gjort det här misstaget hundra gånger förut? Ändå tänker min reptilhjärna att; jaaaa men det är säkert fint längs med sjön..! Suck.. Fast utsikten VAR fin, men inte stigen. Iallafall inte med hoj som transportmedel.

Fin utsikt! 

Mindre fin stig....
Knappt att Äventyrshunden syns bland spenaten.

Sirap i hjärnan

Ikväll var det verkligen sirap i hjärnan när jag var i klätterhallen... Jag fastnade liksom på greppen och kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle komma vidare, hjärnan bara slutade att fungera.. Det kändes som om jag stod still i en halvtimme och sen vaknade hjärnan till och talade om för kroppen hur jag skulle ta resten av greppen och då var det lätt som en plätt! Mystiskt, måste bero på sirapen i hjärnan...

Efter utbrott kommer lugn

Efter mitt utbrott tidigare idag när jag skulle hitta träningstoppen så gick kvällens klätterträning förvånansvärt bra! För första gången sedan jag ramlade ner från klätterväggen i april 2009 och gjorde illa mig kände jag att jag hade ett lugn på klätterväggen. Jag kunde koncentrera mig på själva klättringen istället för att tänka på att jag kan ramla ner och om jag gör det så kommer det göra ont igen... Jag kände mig smidig och stark och framför allt lugn och fokuserad. Det var speciellt en led som kändes kanonbra. Fick en skön start där jag energisparade ordentligt på klättringen. Jag bara smög fram över väggen och var inte ens trött för en bra bit upp på väggen. Skön känsla! Sofia gjorde stora framsteg idag också, hon var så pass lugn på väggen att hon kunde fokusera på tekniken istället för sin höjdrädsla! Grymt kul att det går framåt för oss båda!

Klätterträning

Och ungefär såhär ser det ut när vi kör vår "monkeybusiness" på väggen...! Eller?!

Klätter-uppvärmning

Ungefär såhär ser det ut när jag och Sofia värmer upp inför klättringen... Eller?! 

Jag är stolt...

... över Sofia! Ikväll klättrade vi tills svetten lackade på Klättercentret i Solna och Sofia gjorde en enorm prestation. Jag är så stolt över henne! På högsta väggen hade hon ett "projekt", sist vi var där kom hon kanske en tredjedel innan höjdskräcken satte in. Ikväll var temat "modig" så hon satte fart upp på väggen som en spindel. Hon susade förbi kruxet, studsade över de svåra partierna och var nästan uppe när hon gjorde misstaget att titta ner. Varpå höjdskräcken paralyserade henne totalt. Hon bad om att bli nerfirad men vi andra där nere skrek att hon skulle fortsätta och helt enkelt vägrade att fira ner henne. Hon var ju nästan uppe ju! Skiförbannad slängde hon oss onda ögat och FORTSATTE! Och hon kom upp!!! TADAA!!! Seger över höjdskräcken! Sååå stolt är jag! Och jag tror att Sofia är rätt stolt över sig själv med, det borde hon vara!

Det är det som är så kul med klättring, man känner hela tiden hur man utvecklas och blir bättre! Me like! :)

En äventyrerskas hårda vardag

Alldeles för fint vårvinterväder idag för att undertecknad skulle ha ro att sitta inne på kontoret heeeela dagen, så det blev en lång lunch och två mils längdåkning på de uppsalianska vidderna. Kändes som om det var en dag i mars sådär när solen börjar värma fram fräknar i nyllet och vintern är på väg att koppla loss greppet. Underbart! Synd att jag glömde att ta med mig varm choklad i termos, då hade dagen varit perfekt! Spåren var glashala och stenhårda men toksnabba! Inget fäste över huvudtaget men otroligt fint glid framåt. I nerförslöporna var det bara att hålla tummarna för att backen inte avslutades med en kurva, för då var man rökt. Fanns inte en chans att kunna göra något slags plogsväng för att stanna upp sig själv för all snö var stenhård utanför spåren! Det var bara att försöka hålla laggen i spåren, koppla loss hunden, blunda och hoppas på det bästa.

Nu har jag ont precis överallt, men allra mest i axlarna, då det blev mest stakning idag. Det här var bara 2 mil, inte för att jag förstår hur jag ska orka 7 mil till... Jaja, det löser sig, det är ju nästan en månad kvar till start. Jag tänker att jag får jobba på det mentala och göra som en god vän till mig sa; "Vasaloppet är bara en mil i taget".  Genast måste jag medge att det känns mycket kortare!

De uppsalianska vidderna är inte så olika fjällen trots allt.

Tyckte att det gick lite trögt...
Gick bättre när jag pillat loss tandpetaren.



Tillbaka i vardagen

Smack, pang, bom så var jag tillbaka i vardagen. Här hemma har det regnat (i januari?!) så all den fina fluffiga snön har smällt ihop till ett kompakt smutsigt lager och sedan har allt frusit igen. Det är med andra ord svinhalt! Försökte mig på att åka längdskidor, men spåren var glashala och buggliga och jag kände mig som en smörklick i het stekpanna så som jag for runt åt alla håll och kanter, för framåt var då inte lätt att skida.... Hmm, hur ska det nu gå med uppladdningen för Vasaloppet? Tydligen ska man åka minst 40 mil totalt innan man ställer sig på startlinjen.... Idag åkte jag 4 km innan jag gav upp, inget att skryta med direkt. Tar tag i det där  imorgon igen...