Nu går jag på semester och jag tänkte vara så mycket bortkopplad från cyberrymden som möjligt, mest leva i nuet liksom.
Så det kommer bli lite bloggat nu, eller rättare sagt ingenting. Ni hittar mig på min instagram om ni är nyfikna trots allt...
Ha en skön sommar allihop!
torsdag 30 juni 2016
onsdag 29 juni 2016
lördag 25 juni 2016
Midsommaräventyr till havs! (Och en och annan geocache också)
 |
| Glad |
 |
| midsommar |
 |
| på er! |
torsdag 23 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 5
Jag har knappt somnat när det är dags att vakna. Klockan är fem och i Ålesund är det bara jag och några festprissar som inte tagit sig hem än som är vakna.
Det är så tidigt att eldarna på skären (firande av Sankt Hans) inte är tända än, det hade varit en mäktig syn att se från ovan.
Allt jag vill är att bara sova, men bredvid mig sitter en, visserligen rar, men alldeles för pratglad amerikansk dam. Hon visar bilder på sin hund som kollar på fiskar i ett akvarium och berättar om sin svärdotter som födde en bebis när hon skulle gå på toa i djungeln på Machu Picchu. Hon visste inte att hon var gravid och önskade mest att hon var 7 kilo lättare. Hon fick sin önskan uppfylld och sin man arresterad av polisen. Men allt det här vill jag inte höra, jag vill bara sova.
I Oslo är mitt flyg försenat. Så klart. När jag till slut lyfter mot Stockholm lutar jag mig mot fönstret och vill bara sova. Men inte heller den här flighten sker i John Blunds tecken. Bredvid mig sitter ett japanskt äldre par som så diskret det nu går sträcker sig över mig och fotar varenda norsk molntuss genom fönstret.
Framme på Arlanda såsar jag genom tullen och funderar allvarligt på hur jag ska klara av att köra hem, om jag nu hittar bilen på långtidsparkeringen det vill säga. (När jag kom hem från Island spenderade jag 2 timmar letandes efter min bil innan jag ringde personalen som fick hjälpa mig att hitta den.)
Jag står och fånstirrar på transportbandet tills det stannar och konstaterar trögt att min väska inte har kommit. "Last bagage on belt" står det på skylten. Och min väska är inte där. Suck, ORKAR INTE.
Kön till att anmäla försvunnet bagage är lika lång som uppförsbacken till Skåla. Jag hinner somna två gånger innan det är min tur.
Som tur är hittar jag bilen direkt på parkeringen, tur det. Annars hade jag ringt till Asgeir och skällt ut honom även fast ingen av dagens händelser var hans fel.
Jag kommer hem helskinnad och två dagar senare kommer även mitt bagage att komma hem. Lukten när jag öppnar väskan med blöta och svettiga kläder som legat där och gosat ihop sig är så långt ifrån angenäm havsdoft man kan komma.
Men är ändå en påminnelse om att Norge-äventyret har varit lyckat! Svettiga kläder brukar vara ett tecken på ett roligt äventyr!
Tack alla för att ni gjorde den här resan minnesvärd!
Norge-vi ses snart igen!
PS. Jag är övertygad om att Asgeirs otur har smittat av sig på mig. Skulle inte förvåna mig om jag nu plötsligt börjar missa färjan hem till min egen ö där jag bor stup i kvarten. Och kanske hade han ett finger med i spelet när min väska försvann....??!
 |
| Ålesund skärgård från ovan. |
Det är så tidigt att eldarna på skären (firande av Sankt Hans) inte är tända än, det hade varit en mäktig syn att se från ovan.
Allt jag vill är att bara sova, men bredvid mig sitter en, visserligen rar, men alldeles för pratglad amerikansk dam. Hon visar bilder på sin hund som kollar på fiskar i ett akvarium och berättar om sin svärdotter som födde en bebis när hon skulle gå på toa i djungeln på Machu Picchu. Hon visste inte att hon var gravid och önskade mest att hon var 7 kilo lättare. Hon fick sin önskan uppfylld och sin man arresterad av polisen. Men allt det här vill jag inte höra, jag vill bara sova.
I Oslo är mitt flyg försenat. Så klart. När jag till slut lyfter mot Stockholm lutar jag mig mot fönstret och vill bara sova. Men inte heller den här flighten sker i John Blunds tecken. Bredvid mig sitter ett japanskt äldre par som så diskret det nu går sträcker sig över mig och fotar varenda norsk molntuss genom fönstret.
Framme på Arlanda såsar jag genom tullen och funderar allvarligt på hur jag ska klara av att köra hem, om jag nu hittar bilen på långtidsparkeringen det vill säga. (När jag kom hem från Island spenderade jag 2 timmar letandes efter min bil innan jag ringde personalen som fick hjälpa mig att hitta den.)
Jag står och fånstirrar på transportbandet tills det stannar och konstaterar trögt att min väska inte har kommit. "Last bagage on belt" står det på skylten. Och min väska är inte där. Suck, ORKAR INTE.
Kön till att anmäla försvunnet bagage är lika lång som uppförsbacken till Skåla. Jag hinner somna två gånger innan det är min tur.
Som tur är hittar jag bilen direkt på parkeringen, tur det. Annars hade jag ringt till Asgeir och skällt ut honom även fast ingen av dagens händelser var hans fel.
Jag kommer hem helskinnad och två dagar senare kommer även mitt bagage att komma hem. Lukten när jag öppnar väskan med blöta och svettiga kläder som legat där och gosat ihop sig är så långt ifrån angenäm havsdoft man kan komma.
Men är ändå en påminnelse om att Norge-äventyret har varit lyckat! Svettiga kläder brukar vara ett tecken på ett roligt äventyr!
Tack alla för att ni gjorde den här resan minnesvärd!
Norge-vi ses snart igen!
 |
| Foto lånat från Asgeir. |
PS. Jag är övertygad om att Asgeirs otur har smittat av sig på mig. Skulle inte förvåna mig om jag nu plötsligt börjar missa färjan hem till min egen ö där jag bor stup i kvarten. Och kanske hade han ett finger med i spelet när min väska försvann....??!
onsdag 22 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 4
Trots den utomordentligt sköna sängen, hade jag svårt att sova. Kunde liksom inte processa alla upplevelser i huvudet så jag kunde få ro i själen. Klockan ringer alldeles för tidigt och det är med nöd och näppe jag får ihop mina grejer i tid till färjan som ska ta oss till dagens vandring.
Asgeir är däremot i god tid!
Men det är när vi ska borda färjan som debaklet börjar. Vi blir helt enkelt portade att åka med. Det visar sig att färjan inte går till Leksnes som vi ska till, utan till ett helt annat ställe. Den färja som vi ska åka med går 1,5 timme senare.... Ååååå, det hade varit 1,5 timme till i sängen som jag så hade behövt! Om Asgeir kan läsa sina tidtabeller eller inte låter jag vara osagt.....
Det blir chill på stranden och Simon tar ett morgondopp i fjorden.
Så småningom möter vi upp de andra och vi kan börja vår hike på Saksa, berget är döpt så för att det ser ut som en sax om man ser det från ett visst håll. Det är några hundra meter i en modest uppförsbacke på grusväg innan det bär av in i skogen och branten tar i på allvar. Någon vänlig själ har ändå varit vänlig och byggt stentrappor på de värsta tillfällena. Mona berättar att det kallas "duglighånd" där frivilliga ställer upp och bygger vandringsleder. Ungefär som våra städdagar i bostadsrättsföreningar. Jag skulle mycket hellre göra en duglighånd på en vandringsled än vara med på tråkiga städdagar... :)
Svetten lackar i den tropiska värmen som är i skogen. När det äntligen planar ut en stund dyker det upp en liten sjö som får fotograferna att gå bananas.
Några passar på att ta lunch medan kamerorna smattrar.
Christine, Mona och Simon den äldre som tog sig an Skåla igår, känner sig lite möra och bestämmer sig för att vända neråt igen. Vi andra fortsätter upp på den luftiga stigen som tar oss till toppen. Det är nästan lika luftigt som via ferratan igår, men utan vajern att hålla i. Tackar de norska duglighånderna som har byggt stentrappa på en del ställen som underlättar färden där en inte behöver kravla upp över lös jord och lösa stenar.
På toppen möter vi ett helt gäng norska jenter som har hurtbullat sig upp för stigen. Efter lite energipåfyllnad kan även jag njuta av utsikten och skriva i toppboken.
På vägen ner går jag och Simon den yngre och småpratar för att glömma att knäna skriker av smärta och att skavsåren gör sig påminda. Tiden rinner iväg och plötsligt är vi sist kvar på berget när de andra försvinner ner i skogen. Vi lufsar på i vår egen takt, helt lost i samtalet om Red bulls nya mediahus och de sju midsommarblomster som ska plockas och läggas under kudden för att drömma om den vi ska gifta oss med.
När vi släntrar in i den lilla byn Urke där vi tror att bilen och de andra står och väntar på oss, är det inte en kotte där. Alla är puts väck och vi har ingen aning om var vi ska. Vi vet bara att vi har en båt att passa. Jag och Simon börjar gå mot färjan, även om vi i teorin inte kommer hinna eftersom avgångstiden redan har passerat.
Vi travar på och målar upp olika scenarior i våra huvuden. Var ska vi sova i natt till exempel?
Min telefon ringer, det är Asgeir. Han frågar var vi är, varpå jag frågar var han är?
På puben i hamnen är svaret och jag säger att han får genast komma och hämta oss. Tur för Asgeir att han gör det och tur för Asgeir att han bokat en privat båt som väntar på oss.
Än en gång bordar vi en privat båt som tar oss genom en spegelblank Hjörundfjord, genom norska skärgården och in i Ålesund. Självklart sitter jag längst fram och låter fartvinden fladdra i håret. Det är så mycket lyckokänslor som rusar i 180 knyck genom kroppen. Jag kan inte fatta att jag får uppleva detta! Norsk båtluff när det är som bäst!
Inne i Ålesund åker vi förbi ett torn av lastpallar som ungdomarna i Ålesund bygger. Det ska eldas den 23 juni då Norge firar Sankt Hans. En gammal tradition då man förr brände de silltunnor som gått sönder ute på skären. Nu för tiden bränner de annat, men fortfarande tar folket sig ut till skären och öarna för att titta på vårdkasarna.
Vi blir avsläppta i hamnen där Tom Skrede möter oss och visar oss till hotellet på kajen. Duschen på hotellet sitter som en smäck innan vi alla beger oss till Zuuma, Norges bästa sushirestaurang. Och än en gång bländar Norge mig med vegetarisk mat, nu en sushivariant. Så väl avvägda smaker som bara smälter i munnen. Matnjutning på hög nivå. Och gänget är så trötta så vi bara fnissar oss genom middagen. Jag skrattar så tårarna sprutar när Andreas och Simon den äldre försöker förstå hur de ska använda pinnarna att äta med.
Det är med vemod som jag skiljs från mina nya vänner i solnedgången i Ålesunds hamn. Men något säger mig att jag kommer träffa några av dem igen snart. Imorgon måste jag flyga hem med ett alldeles för tidigt flyg när de andra får sova vidare för att senare bestiga Aksla i Ålesund, titta på utsikten och äta god lunch.
Men det är imorgon.
Fortsättning följer....
PS. Asgeir är förlåten för att ha varit försvunnen när vi kom ned för Saksa eftersom han fixat en sån underbar båttur. Han är dock inte förlåten för att jag fick sova 1,5 timme mindre i morse. Hoppas han har en väl genomtänkt plan för att gottgöra mig....:)
Asgeir är däremot i god tid!
 |
| Färja över Hjörundfjord till dagens vandring på Saksa. |
Men det är när vi ska borda färjan som debaklet börjar. Vi blir helt enkelt portade att åka med. Det visar sig att färjan inte går till Leksnes som vi ska till, utan till ett helt annat ställe. Den färja som vi ska åka med går 1,5 timme senare.... Ååååå, det hade varit 1,5 timme till i sängen som jag så hade behövt! Om Asgeir kan läsa sina tidtabeller eller inte låter jag vara osagt.....
Det blir chill på stranden och Simon tar ett morgondopp i fjorden.
 |
| Strandliv i Saebo i väntan på färjan. Foto: Asgeir Blindheim |
Så småningom möter vi upp de andra och vi kan börja vår hike på Saksa, berget är döpt så för att det ser ut som en sax om man ser det från ett visst håll. Det är några hundra meter i en modest uppförsbacke på grusväg innan det bär av in i skogen och branten tar i på allvar. Någon vänlig själ har ändå varit vänlig och byggt stentrappor på de värsta tillfällena. Mona berättar att det kallas "duglighånd" där frivilliga ställer upp och bygger vandringsleder. Ungefär som våra städdagar i bostadsrättsföreningar. Jag skulle mycket hellre göra en duglighånd på en vandringsled än vara med på tråkiga städdagar... :)
 |
| Duglig vandringsled på Saksa. |
Svetten lackar i den tropiska värmen som är i skogen. När det äntligen planar ut en stund dyker det upp en liten sjö som får fotograferna att gå bananas.
 |
| Dani får agera modell vid den pittoreska sjön. |
Några passar på att ta lunch medan kamerorna smattrar.
 |
| Lunch with a view on Saksa. |
Christine, Mona och Simon den äldre som tog sig an Skåla igår, känner sig lite möra och bestämmer sig för att vända neråt igen. Vi andra fortsätter upp på den luftiga stigen som tar oss till toppen. Det är nästan lika luftigt som via ferratan igår, men utan vajern att hålla i. Tackar de norska duglighånderna som har byggt stentrappa på en del ställen som underlättar färden där en inte behöver kravla upp över lös jord och lösa stenar.
 |
| Simon på väg upp i Saksas stentrappor. |
På toppen möter vi ett helt gäng norska jenter som har hurtbullat sig upp för stigen. Efter lite energipåfyllnad kan även jag njuta av utsikten och skriva i toppboken.
 |
| Norska hurtbullar som bara äter en kvicklunch och springer ner igen. |
På vägen ner går jag och Simon den yngre och småpratar för att glömma att knäna skriker av smärta och att skavsåren gör sig påminda. Tiden rinner iväg och plötsligt är vi sist kvar på berget när de andra försvinner ner i skogen. Vi lufsar på i vår egen takt, helt lost i samtalet om Red bulls nya mediahus och de sju midsommarblomster som ska plockas och läggas under kudden för att drömma om den vi ska gifta oss med.
När vi släntrar in i den lilla byn Urke där vi tror att bilen och de andra står och väntar på oss, är det inte en kotte där. Alla är puts väck och vi har ingen aning om var vi ska. Vi vet bara att vi har en båt att passa. Jag och Simon börjar gå mot färjan, även om vi i teorin inte kommer hinna eftersom avgångstiden redan har passerat.
Vi travar på och målar upp olika scenarior i våra huvuden. Var ska vi sova i natt till exempel?
Min telefon ringer, det är Asgeir. Han frågar var vi är, varpå jag frågar var han är?
På puben i hamnen är svaret och jag säger att han får genast komma och hämta oss. Tur för Asgeir att han gör det och tur för Asgeir att han bokat en privat båt som väntar på oss.
Än en gång bordar vi en privat båt som tar oss genom en spegelblank Hjörundfjord, genom norska skärgården och in i Ålesund. Självklart sitter jag längst fram och låter fartvinden fladdra i håret. Det är så mycket lyckokänslor som rusar i 180 knyck genom kroppen. Jag kan inte fatta att jag får uppleva detta! Norsk båtluff när det är som bäst!
 |
| M/S Genesis tar oss tryggt till Ålesund. |
Inne i Ålesund åker vi förbi ett torn av lastpallar som ungdomarna i Ålesund bygger. Det ska eldas den 23 juni då Norge firar Sankt Hans. En gammal tradition då man förr brände de silltunnor som gått sönder ute på skären. Nu för tiden bränner de annat, men fortfarande tar folket sig ut till skären och öarna för att titta på vårdkasarna.
 |
| Osäkrade klättrar kidsen upp och spikar ihop tornet. Inte helt lagligt, men staden blundar, för det är ju viktigt att världens största vårdkase finns i Ålesund. |
 |
| M/S Genesis gör en lycklig! |
Vi blir avsläppta i hamnen där Tom Skrede möter oss och visar oss till hotellet på kajen. Duschen på hotellet sitter som en smäck innan vi alla beger oss till Zuuma, Norges bästa sushirestaurang. Och än en gång bländar Norge mig med vegetarisk mat, nu en sushivariant. Så väl avvägda smaker som bara smälter i munnen. Matnjutning på hög nivå. Och gänget är så trötta så vi bara fnissar oss genom middagen. Jag skrattar så tårarna sprutar när Andreas och Simon den äldre försöker förstå hur de ska använda pinnarna att äta med.
 |
| Pinnproblematik.... |
Det är med vemod som jag skiljs från mina nya vänner i solnedgången i Ålesunds hamn. Men något säger mig att jag kommer träffa några av dem igen snart. Imorgon måste jag flyga hem med ett alldeles för tidigt flyg när de andra får sova vidare för att senare bestiga Aksla i Ålesund, titta på utsikten och äta god lunch.
Men det är imorgon.
 |
| Hurtigrutten på väg in i Ålesund. |
Fortsättning följer....
PS. Asgeir är förlåten för att ha varit försvunnen när vi kom ned för Saksa eftersom han fixat en sån underbar båttur. Han är dock inte förlåten för att jag fick sova 1,5 timme mindre i morse. Hoppas han har en väl genomtänkt plan för att gottgöra mig....:)
tisdag 21 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 3
Studsar med glädje upp ur sängen idag, för det är via ferrata på gång!
Jag älskar sporter där det inte bara är den fysiska kapaciteten som måste användas, utan även huvudet får tänka. Det är inte bara att ta i för kung och fosterland, utan hjärnan måste vara med och du måste fokusera på uppgiften för att ta smarta beslut. Klättring och via ferrata är en såna sporter.
Marita Lindvik möter gänget när vi släntrar över till Loen Active som tillhandahåller klätterutrustning och guide för dagen. Loen Active har även andra aktiviteter på sitt agenda: vandring, snöskor, cykeluthyrning och möjlighet att hyra paddelbåt på fjorden.
Marita tar med sig några av oss (Simon den äldre, Christine och Mona) som är coola nog att ta sig an Norges längsta uppförsbacke och en av Norges tuffaste vandringar upp på Skåla. 1848 meter över havet är toppen på och vandrarna börjar från nollnivå vid fjorden. På toppen finns Skåla-tornet där man kan övernatta om man inte vill gå ner samma dag i Norges längsta nedförsbacke, garanterat knäckande för knäna.
Vi andra tänker ta oss an via ferratan i Loen och vår guide presenterar sig med namn men nämner också att vi får kalla honom "guide", vilket får bli det vi kallar honom resten av dagen för ingen minns hans namn.
Turen börjar förstås med en mördarbacke utan dess like även idag. Rakt upp och in i skogen i ungefär en timme innan vi är framme vid klippan där vi kan börja klättra. Regnet strilar ikapp med svetten och under skorna gör lerkockorna det svårt att få fäste på berget. Men jag klickar in mig i vajern och fokuserar.
Jag är lite nervös för hur mitt psyke ska klara det här eftersom jag var med om en klätterolycka för många år sedan, allt sedan dess har jag en helt annan respekt för bergen. Jag har redan bestämt mig för att ta den lätta vägen upp i korsningen där man kan välja att ta en svårare.
Skorna slirar på den våta klippan men solen är på ingång och ju högre vi kommer ju torrare klippa. Jag kommer på mig själv att tycka det här är roligt. Jag försöker använda klippan så mycket det går och undvika vajern, klätterhjärnan kopplar på och jag ler inombords.
Vi når snart korsningen där man måste välja på en lätt och svår väg. Simon den yngre och Reinier behöver modeller och hävdar att den svåra vägen ger bättre bilder. Simon säger lugnt att jag kommer klara det galant och jag tror honom, så det blir jag och Dani som tar den svåra vägen medan grabbarna tar den lätta för att få bra bilder. Asgeir hänger på också, för han kan ju inte vara sämre än vad brudarna är...
Klippan går lodrätt rakt upp och det finns inget att hålla i, förutom vajern. Jag spjärnar med fötterna mot väggen och griper om vajern. Det är luftigt under mig och ett vattenfall kastar sig ut för stupet bredvid mig. Ett krux och överhäng kan inte få mig att sluta le inombords för det är så vackert med fjorden långt, långt där nere.
Jag är så fokuserad att jag först inte hör när Simon ropar på mig och ber mig att vänta. Han ska byta fotoposition och kommer som en gasell upp efter oss på den svåra leden. I hasorna på honom kommer Reinier i lika hög fart och passerar mig, Asgeir och Dani. Vi får trycka oss mot väggen när de går om oss och de stryker tätt intill för att kunna klippa sina karbiner i vajern.
Euforisk lycka sprider sig i kroppen när jag tar sista greppet och häver mig över kanten och återförenas med resten av gruppen som har valt den lättare delen. Andreas sitter och flåsar och hävdar att han ska dö när jag frågar hur han mår. Han får lite choklad och sen tar vi oss an resten tillsammans. Vi når till slut hängbron som ska ta oss över stupet till andra sidan.
Jag sätter en fot framför den andra och försöker göra så små rörelser som möjligt, jag vill inte ha bron i gungning. När Asgeir kliver ut efter mig är det oundvikligt. Simon står högre upp på en klippa och dirigerar våra rörelser för att få till den perfekta bilden. Vi går fram och tillbaka och håller tummarna för att han nailar den där bilden han vill ha.
Reiner tar det hela till en helt ny nivå och kopplar ur sig ur vajern och freestylar på klippan utan säkring för att få till sin perfekta bild på Dani. Jag kan inte titta på Reinier för jag blir så nervös att han ska tumbla nedför berget till fjorden.
Men han klarar det och när vi möts vid lunchplatsen ser han oberörd ut och menar att det var lugnt hela tiden. Gnaaah?!!
Nu är det bara resten kvar och jag har än en gång bestämt mig för att inte gå på den tunna vajer som löper över nästa stup. Det finns en lättare väg bredvid, som jag ska ta. Simon är redan framme på vajern och gör diverse konster, helt utan respekt för höjden.
När jag kommer fram säger Simon lugnt att "klart att du klarar det" och jag tror honom. Så jag balanserar ut på den slaka vajern och låtsas att jag är en ballerina. Fötterna söker vajern och jag tittar rakt fram för att fokusera på målet. Jag tänker att jag klarar det här och Simons lugnande ord från andra sidan får faktiskt paniken att hålla sig i schack. Reinier ropar från min högra sida att jag ska titta dit och le.
I helvete heller. "NOO", skriker jag tillbaka och ignorerar mästerfotografen.
Simon ger mig instruktioner på sitt lugna sätt och när jag nästan är framme ber han mig att titta ner för att registrera vad jag håller på med. Jag gör som han säger. Det är så högt och vajern är så smal och förvånande får det ett lyckorus att springa genom kroppen. När jag sätter fötterna på fast berg studsar jag av glädje!
Dani kommer efter mig och är hur cool som helst och följer alla instruktioner från Reinier med ett leende på läpparna.
Asgeir kan ju inte vara sämre än brudarna så han vinglar ut på vajern också. Trots att han tydligt sa att han inte skulle göra det för några sekunder sen. Vajern vigglar och vobblar och jag vet inte om det är för att han skakar i hela kroppen eller om han faktiskt har så taskig balans... Men han kommer över, även om det tar tid. När han slutligen når andra sidan, får han ur sig att vi har lite bråttom och vi nog bör skynda på för att inte missa dagens kommande färjor....
Sista biten upp är inga svårigheter och vi får sällskap av två norskor som smitit hit över helgen för att uppleva Loen via ferrata.
Vi börjar småjogga nedför berget när Asgeir får den briljanta idén att skaffa fram en norsk taxi för att det hela ska gå fortare.
En norsk taxi är alltså de lastbilar som åker i skytteltrafik för att bygga den nya gondolen som ska gå från Loen by till toppen av berget. Nöden har ingen lag, är det en färja (SPA) som ska passas så är det.
Tack vare den norska taxi-lösningen blir det mer tid på SPA för trötta muskler. Hotel Alexandras SPA går inte av för hackor. Med utsikt över de omgivande bergen får själen tid att landa. Varma pooler både utomhus och inomhus, jacuzzi och ångbastu.
Jag känner mig som en ny människa när vi rullar vidare med bilen till Villa Norangdal i hjärtat av Sunnmöre-alperna. Ett urmysigt boutique-hotell där varje rum är designat efter ett årtionde. Förr var hotellet välbesökt med flera hundra gäster per dag som stannade här för att vila på den 14 kilometer långa promenaden mellan färjorna i fjordarna under tidigt 1900-tal. Nu finns sex rum här och maten är himmelskt god. Jag tror aldrig jag ätit så god vegetarisk mat. WOW! Och det är glocal food dessutom. Det är två systrar som driver stället, varav den ena frilansar som ubåtskapten ibland.
Jag blir inte ens arg när Asgeir säger att vi är tre som inte får plats att sova i detta palats. Jag, Simon och Asgeir tar bilen en halvtimme till för att tajma den sista färjan över Hjörundfjorden till vårt hotell, Sagafjord.
Hjörundfjord doftar sagolikt gott (jag älskar havsdoft, det kanske ni förstått vid det här laget) och färjan puttrar sakta över fjorden för att tryggt sätta iland oss på andra sidan.
Hotell Sagafjord är inte dåligt det heller, puttinuttiga och gulliga små trästugor med grästak. Mitt rum har ett sovloft och trasmatta i glittrande guld. Sängen lockar men först måste jag ut och njuta av havsluften i fjorden. Bara insupa vyerna och försöka smälta dagens mäktiga upplevelser. Det är mitt i natten men det är inte mörkt och kommer inte bli det heller.
Jag, Simon och Asgeir sitter en stund framför brasan i baren och försöker skryta endast lagom om våra bedrifter under dagen. Asgeir berättar att Friflyt har topptursfestival här under vårvintern och jag avslöjar att få topptura i Sunnmöre-alperna vintertid står på min bucketlist. Simon och Asgeir tar in en lokal öl, och Simon förundras över att varje berg har sin egen öl här. Alden hade en och Saksa har en.... Det är Saksa vi ska vandra på imorgon, så min dröm om att tura i Sunnmöre går liksom halvvägs i uppfyllelse. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir är förlåten för att vi inte fick plats på det tänkta hotellet eftersom han dels var i tid till sista färjan och dels lovat att ordna vinterskidåkning i Sunnmöre-alperna. :)
Jag älskar sporter där det inte bara är den fysiska kapaciteten som måste användas, utan även huvudet får tänka. Det är inte bara att ta i för kung och fosterland, utan hjärnan måste vara med och du måste fokusera på uppgiften för att ta smarta beslut. Klättring och via ferrata är en såna sporter.
Marita Lindvik möter gänget när vi släntrar över till Loen Active som tillhandahåller klätterutrustning och guide för dagen. Loen Active har även andra aktiviteter på sitt agenda: vandring, snöskor, cykeluthyrning och möjlighet att hyra paddelbåt på fjorden.
Marita tar med sig några av oss (Simon den äldre, Christine och Mona) som är coola nog att ta sig an Norges längsta uppförsbacke och en av Norges tuffaste vandringar upp på Skåla. 1848 meter över havet är toppen på och vandrarna börjar från nollnivå vid fjorden. På toppen finns Skåla-tornet där man kan övernatta om man inte vill gå ner samma dag i Norges längsta nedförsbacke, garanterat knäckande för knäna.
 |
| Toppen av Skåla med utsikt över Nordfjord. Bild lånad av Nordfjord.no |
Vi andra tänker ta oss an via ferratan i Loen och vår guide presenterar sig med namn men nämner också att vi får kalla honom "guide", vilket får bli det vi kallar honom resten av dagen för ingen minns hans namn.
Turen börjar förstås med en mördarbacke utan dess like även idag. Rakt upp och in i skogen i ungefär en timme innan vi är framme vid klippan där vi kan börja klättra. Regnet strilar ikapp med svetten och under skorna gör lerkockorna det svårt att få fäste på berget. Men jag klickar in mig i vajern och fokuserar.
Jag är lite nervös för hur mitt psyke ska klara det här eftersom jag var med om en klätterolycka för många år sedan, allt sedan dess har jag en helt annan respekt för bergen. Jag har redan bestämt mig för att ta den lätta vägen upp i korsningen där man kan välja att ta en svårare.
 |
| Via ferrata i Loen. |
Skorna slirar på den våta klippan men solen är på ingång och ju högre vi kommer ju torrare klippa. Jag kommer på mig själv att tycka det här är roligt. Jag försöker använda klippan så mycket det går och undvika vajern, klätterhjärnan kopplar på och jag ler inombords.
Vi når snart korsningen där man måste välja på en lätt och svår väg. Simon den yngre och Reinier behöver modeller och hävdar att den svåra vägen ger bättre bilder. Simon säger lugnt att jag kommer klara det galant och jag tror honom, så det blir jag och Dani som tar den svåra vägen medan grabbarna tar den lätta för att få bra bilder. Asgeir hänger på också, för han kan ju inte vara sämre än vad brudarna är...
Klippan går lodrätt rakt upp och det finns inget att hålla i, förutom vajern. Jag spjärnar med fötterna mot väggen och griper om vajern. Det är luftigt under mig och ett vattenfall kastar sig ut för stupet bredvid mig. Ett krux och överhäng kan inte få mig att sluta le inombords för det är så vackert med fjorden långt, långt där nere.
Jag är så fokuserad att jag först inte hör när Simon ropar på mig och ber mig att vänta. Han ska byta fotoposition och kommer som en gasell upp efter oss på den svåra leden. I hasorna på honom kommer Reinier i lika hög fart och passerar mig, Asgeir och Dani. Vi får trycka oss mot väggen när de går om oss och de stryker tätt intill för att kunna klippa sina karbiner i vajern.
 |
| Lycka över att ha klarat den svåra delen. |
Euforisk lycka sprider sig i kroppen när jag tar sista greppet och häver mig över kanten och återförenas med resten av gruppen som har valt den lättare delen. Andreas sitter och flåsar och hävdar att han ska dö när jag frågar hur han mår. Han får lite choklad och sen tar vi oss an resten tillsammans. Vi når till slut hängbron som ska ta oss över stupet till andra sidan.
 |
| Glad Andreas som trots allt överlevde! |
Jag sätter en fot framför den andra och försöker göra så små rörelser som möjligt, jag vill inte ha bron i gungning. När Asgeir kliver ut efter mig är det oundvikligt. Simon står högre upp på en klippa och dirigerar våra rörelser för att få till den perfekta bilden. Vi går fram och tillbaka och håller tummarna för att han nailar den där bilden han vill ha.
 |
| Luftig hängbro på Via ferrata i Loen. |
Reiner tar det hela till en helt ny nivå och kopplar ur sig ur vajern och freestylar på klippan utan säkring för att få till sin perfekta bild på Dani. Jag kan inte titta på Reinier för jag blir så nervös att han ska tumbla nedför berget till fjorden.
Men han klarar det och när vi möts vid lunchplatsen ser han oberörd ut och menar att det var lugnt hela tiden. Gnaaah?!!
 |
| Helt okej lunchplats! |
När jag kommer fram säger Simon lugnt att "klart att du klarar det" och jag tror honom. Så jag balanserar ut på den slaka vajern och låtsas att jag är en ballerina. Fötterna söker vajern och jag tittar rakt fram för att fokusera på målet. Jag tänker att jag klarar det här och Simons lugnande ord från andra sidan får faktiskt paniken att hålla sig i schack. Reinier ropar från min högra sida att jag ska titta dit och le.
I helvete heller. "NOO", skriker jag tillbaka och ignorerar mästerfotografen.
Simon ger mig instruktioner på sitt lugna sätt och när jag nästan är framme ber han mig att titta ner för att registrera vad jag håller på med. Jag gör som han säger. Det är så högt och vajern är så smal och förvånande får det ett lyckorus att springa genom kroppen. När jag sätter fötterna på fast berg studsar jag av glädje!
Dani kommer efter mig och är hur cool som helst och följer alla instruktioner från Reinier med ett leende på läpparna.
 |
| Danis stabila färd över vajern. |
Asgeir kan ju inte vara sämre än brudarna så han vinglar ut på vajern också. Trots att han tydligt sa att han inte skulle göra det för några sekunder sen. Vajern vigglar och vobblar och jag vet inte om det är för att han skakar i hela kroppen eller om han faktiskt har så taskig balans... Men han kommer över, även om det tar tid. När han slutligen når andra sidan, får han ur sig att vi har lite bråttom och vi nog bör skynda på för att inte missa dagens kommande färjor....
Sista biten upp är inga svårigheter och vi får sällskap av två norskor som smitit hit över helgen för att uppleva Loen via ferrata.
 |
| Glada norskor på klättertur! |
Vi börjar småjogga nedför berget när Asgeir får den briljanta idén att skaffa fram en norsk taxi för att det hela ska gå fortare.
 |
| Norsk taxi |
En norsk taxi är alltså de lastbilar som åker i skytteltrafik för att bygga den nya gondolen som ska gå från Loen by till toppen av berget. Nöden har ingen lag, är det en färja (SPA) som ska passas så är det.
 |
| Nöjd Asgeir över lösningen med taxifärden nedför berget. |
Tack vare den norska taxi-lösningen blir det mer tid på SPA för trötta muskler. Hotel Alexandras SPA går inte av för hackor. Med utsikt över de omgivande bergen får själen tid att landa. Varma pooler både utomhus och inomhus, jacuzzi och ångbastu.
 |
| Christine njuter i SPA på Hotel Alexandra. |
Jag känner mig som en ny människa när vi rullar vidare med bilen till Villa Norangdal i hjärtat av Sunnmöre-alperna. Ett urmysigt boutique-hotell där varje rum är designat efter ett årtionde. Förr var hotellet välbesökt med flera hundra gäster per dag som stannade här för att vila på den 14 kilometer långa promenaden mellan färjorna i fjordarna under tidigt 1900-tal. Nu finns sex rum här och maten är himmelskt god. Jag tror aldrig jag ätit så god vegetarisk mat. WOW! Och det är glocal food dessutom. Det är två systrar som driver stället, varav den ena frilansar som ubåtskapten ibland.
Jag blir inte ens arg när Asgeir säger att vi är tre som inte får plats att sova i detta palats. Jag, Simon och Asgeir tar bilen en halvtimme till för att tajma den sista färjan över Hjörundfjorden till vårt hotell, Sagafjord.
 |
| Hotell Sagafjord, bild lånad från hotellet. |
Hjörundfjord doftar sagolikt gott (jag älskar havsdoft, det kanske ni förstått vid det här laget) och färjan puttrar sakta över fjorden för att tryggt sätta iland oss på andra sidan.
Hotell Sagafjord är inte dåligt det heller, puttinuttiga och gulliga små trästugor med grästak. Mitt rum har ett sovloft och trasmatta i glittrande guld. Sängen lockar men först måste jag ut och njuta av havsluften i fjorden. Bara insupa vyerna och försöka smälta dagens mäktiga upplevelser. Det är mitt i natten men det är inte mörkt och kommer inte bli det heller.
 |
| Fiska kan man göra mitt i natten också. |
Jag, Simon och Asgeir sitter en stund framför brasan i baren och försöker skryta endast lagom om våra bedrifter under dagen. Asgeir berättar att Friflyt har topptursfestival här under vårvintern och jag avslöjar att få topptura i Sunnmöre-alperna vintertid står på min bucketlist. Simon och Asgeir tar in en lokal öl, och Simon förundras över att varje berg har sin egen öl här. Alden hade en och Saksa har en.... Det är Saksa vi ska vandra på imorgon, så min dröm om att tura i Sunnmöre går liksom halvvägs i uppfyllelse. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir är förlåten för att vi inte fick plats på det tänkta hotellet eftersom han dels var i tid till sista färjan och dels lovat att ordna vinterskidåkning i Sunnmöre-alperna. :)
måndag 20 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 2
Jag vaknar till sälarnas ystra plaskande, i övrigt är allt annat tyst. Havet ligger blankt och solen värmer mina ögonlock. Jag vill inte lämna Vaerlandet Havhotell, jag vill stanna här för alltid och bara chilla. Sitta på balkongen och glo på havet. Komma i fas med livet.
Men det är inte det som står på schemat. Det är vandring på Alden, eller den norska hästen, som ska ske idag. Tydligen ser berget ut som en häst om du kommer från havet och är på väg in till Vaerlandet. Ett sätt att veta för sjömännen att de är på väg hem och det är rätt väg att ta mellan grynnorna.
Jag lommar tillbaka nedför den lilla backen och Gry möter upp med stadig frukost. Innan avfärd hinner jag ta ett varv på den interaktiva utställningen om sjöfåglar som finns i samma byggnad som Grys gästhamnskrog. En trappa upp finns också en utställning om livet på Vaerlandet då och nu.
Gry berättar att de är flest norska gäster som hittar hit för vandring och cykling på broarna som går mellan de 365 öarna i skärgården. 500 personer är bofasta så det finns flera logimöjligheter, restauranger och mataffärer.
En resa till Vaerlandet och Bulandet är en chans att upptäcka det genuina ölivet i Norge, innan alla andra gör det. En hemlig pärla som få utländska gäster vet om.
I hamnen bordar vi en av lokalbefolkningens båtar. (Asgeir får sig ett par gliringar om han har koll på båttiderna). Det känns hemtrevligt och äkta att få åka med någon som känner den här skärgården som sin egen ficka. Havet är fullständigt spegelblankt och jag kan inte motstå att sitta längst fram i fören och låta fartvinden fladdra i håret och doften av salt och tång fladdra i näsborrarna. Jag njuter i fulla drag och måste nypa mig i armen igen, jag är ju faktiskt "på jobbet". Klipporna är svarta, vassa och kala. De träd som finns är inplanterade och lokalbefolkningen gör sitt bästa för att bränna ner de få bestånd som finns kvar. Gul mossa klättrar på de svarta klipporna och ger en skarp kontrast till det turkosa havet.
Jag är lyckligt lottad som får uppleva detta.
Båten släpper av oss vid bryggan som ligger vid foten av Alden. Solen värmer och tröjor och långkalsonger åker av. Vi vandrar ungefär hundra meter på platt mark förbi den enda farmen som finns på ön innan det börjar branta på uppför. Pulsen höjs och svetten lackar i pannan. Jag får i bland hålla mig i gräs och rötter för att ta mig upp. Vår lokala guide Astri pekar ut den prickiga orkidén Flekkmarihand och gulliga små blommor i gult som kallas för Maria gullsko eller Tiriltung.
Vi tar snabbt höjd och bakom oss breder den norska arkipelagen ut sig. Utsikten är makalös och det är nästan synd att en måste vandra med ryggen mot allt det vackra för att ta sig upp.
Det branta övergår i en platå täckt med dunig myrull, och snart går vi på toppattacken. Inte lika brant men svindlade utsikt till toppen. Kamerorna går varma på toppen, toppboken skrivs i, och lunchlaxen smakar gudagott i våra lunchlådor som Gry har fixat till oss.
Regnet börjar strila och vi börjar vår färd nedåt igen. Knäna protesterar i nedförslutet men utsikten mildrar smärtan. Det är tur att vi har en egen båt denna gång, för vi blir så klart lite sena ned från Alden trots att Asgeir försöker skynda på oss denna gång. Båten väntar in alla och vi får en rundtur i skärgården. Visserligen i ösregn, men ändå vackert. Här finns fiskehamnar med fiskebåtar stora som mindre Finlandsfärjor, träkyrkor och små skär där du kan hyra stuga för dig själv. Grunda vikar med sandbotten, perfekt för små barn att plaska i. Hit kommer många svenskar och rensar fisk för att tjäna ihop pengar för vinterns skidresor. Svenska jenter är populära här då det finns ett överskott på unga herrar i kommunen. På flera klippor ser jag havsörnar trona i sina majestätiska kroppshyddor. De blickar ut över havet och ser ut att försöka spå vädret där de sitter och klurar.
Astri guidar och berättar att hennes favoritblomma Kystblåstjerne växer i stora bestånd på vissa delar av de små skär vi passerar.
Tillbaka i Vaerlandets Gästhamn möter Gry oss med sitt leende.
Hon har dukat upp en skaldjursbuffé utan dess like.
Myrorna börjar krypa i Asgeirs brallor under middagen, vi har ju en färja att passa för att ta oss härifrån och vidare till Stryn. Men vi hinner, vi har till och med två minuter till godo, trots att Asgeir nästan kör vilse på den lilla ön.
Bilfärden till Stryn tar tre timmar och jag tror vi följer Nordfjorden nästan hela tiden, det är vackert, så som det alltid är att köra bil i Norge. Gänget är trött, slitet och svettigt så det är med glädje vi hoppar ur bilen vid Visnes Hotel i Stryn. Bara för att upptäcka att det har blivit ett missförstånd och vi inte har några rum där i natt. Gänget misstänker starkt att Asgeir har något med saken att göra....
Lite synd, för hotellet är mysigt och det känns som att kliva in i någons hem. Hotellet har gamla anor och det klassiska vita tvärgående träbrädorna som är samma som faluröda stugor för oss i Sverige.
Efter lite micklande får vi plats på ett annat hotell i Loen där vi ska vara imorgon och som vi passerade för 45 minuter sedan... Så det är bara att stuva in sina stela ben i bilen igen och köra tillbaka. Väl framme är jag så trött att jag stupar i säng direkt, men så nöjd med dagen.
Vilka vyer dagen har bjudit på! Norge är verkligen vyernas land. Vandringarna går rakt upp och rakt ner, men vyerna är det inget fel på från toppen. Imorgon blir det en annan typ av vandring som gäller, nämligen via ferrata i Loen. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir lyckades passa alla färjetider idag och är även förlåten för hotellbokningstrubblet eftersom han lovat att vi får gå på SPA imorgon. :)
 |
| Utsikten från Vaerlandet Havhotell. Berget är Alden som vi ska bestiga idag. |
Men det är inte det som står på schemat. Det är vandring på Alden, eller den norska hästen, som ska ske idag. Tydligen ser berget ut som en häst om du kommer från havet och är på väg in till Vaerlandet. Ett sätt att veta för sjömännen att de är på väg hem och det är rätt väg att ta mellan grynnorna.
Jag lommar tillbaka nedför den lilla backen och Gry möter upp med stadig frukost. Innan avfärd hinner jag ta ett varv på den interaktiva utställningen om sjöfåglar som finns i samma byggnad som Grys gästhamnskrog. En trappa upp finns också en utställning om livet på Vaerlandet då och nu.
Gry berättar att de är flest norska gäster som hittar hit för vandring och cykling på broarna som går mellan de 365 öarna i skärgården. 500 personer är bofasta så det finns flera logimöjligheter, restauranger och mataffärer.
En resa till Vaerlandet och Bulandet är en chans att upptäcka det genuina ölivet i Norge, innan alla andra gör det. En hemlig pärla som få utländska gäster vet om.
 |
| Där jag trivs bäst, längst fram där jag får uppleva saker först! |
I hamnen bordar vi en av lokalbefolkningens båtar. (Asgeir får sig ett par gliringar om han har koll på båttiderna). Det känns hemtrevligt och äkta att få åka med någon som känner den här skärgården som sin egen ficka. Havet är fullständigt spegelblankt och jag kan inte motstå att sitta längst fram i fören och låta fartvinden fladdra i håret och doften av salt och tång fladdra i näsborrarna. Jag njuter i fulla drag och måste nypa mig i armen igen, jag är ju faktiskt "på jobbet". Klipporna är svarta, vassa och kala. De träd som finns är inplanterade och lokalbefolkningen gör sitt bästa för att bränna ner de få bestånd som finns kvar. Gul mossa klättrar på de svarta klipporna och ger en skarp kontrast till det turkosa havet.
Jag är lyckligt lottad som får uppleva detta.
Båten släpper av oss vid bryggan som ligger vid foten av Alden. Solen värmer och tröjor och långkalsonger åker av. Vi vandrar ungefär hundra meter på platt mark förbi den enda farmen som finns på ön innan det börjar branta på uppför. Pulsen höjs och svetten lackar i pannan. Jag får i bland hålla mig i gräs och rötter för att ta mig upp. Vår lokala guide Astri pekar ut den prickiga orkidén Flekkmarihand och gulliga små blommor i gult som kallas för Maria gullsko eller Tiriltung.
Vi tar snabbt höjd och bakom oss breder den norska arkipelagen ut sig. Utsikten är makalös och det är nästan synd att en måste vandra med ryggen mot allt det vackra för att ta sig upp.
 |
| Vandring med utsikt på Alden. |
Det branta övergår i en platå täckt med dunig myrull, och snart går vi på toppattacken. Inte lika brant men svindlade utsikt till toppen. Kamerorna går varma på toppen, toppboken skrivs i, och lunchlaxen smakar gudagott i våra lunchlådor som Gry har fixat till oss.
 |
| Alden är en förhållandevis lätt topp att bestiga med norska mått mätt. Rekordet är 19 minuter och sattes under tävlingen Alden Opp. |
Regnet börjar strila och vi börjar vår färd nedåt igen. Knäna protesterar i nedförslutet men utsikten mildrar smärtan. Det är tur att vi har en egen båt denna gång, för vi blir så klart lite sena ned från Alden trots att Asgeir försöker skynda på oss denna gång. Båten väntar in alla och vi får en rundtur i skärgården. Visserligen i ösregn, men ändå vackert. Här finns fiskehamnar med fiskebåtar stora som mindre Finlandsfärjor, träkyrkor och små skär där du kan hyra stuga för dig själv. Grunda vikar med sandbotten, perfekt för små barn att plaska i. Hit kommer många svenskar och rensar fisk för att tjäna ihop pengar för vinterns skidresor. Svenska jenter är populära här då det finns ett överskott på unga herrar i kommunen. På flera klippor ser jag havsörnar trona i sina majestätiska kroppshyddor. De blickar ut över havet och ser ut att försöka spå vädret där de sitter och klurar.
Astri guidar och berättar att hennes favoritblomma Kystblåstjerne växer i stora bestånd på vissa delar av de små skär vi passerar.
 |
| Pittoresk båttur kring Vaerlandet och Bulandet. |
Tillbaka i Vaerlandets Gästhamn möter Gry oss med sitt leende.
 |
| Gry, så som jag tänker mig att en typisk öbo är. |
Hon har dukat upp en skaldjursbuffé utan dess like.
 |
| Överdådigt! |
Myrorna börjar krypa i Asgeirs brallor under middagen, vi har ju en färja att passa för att ta oss härifrån och vidare till Stryn. Men vi hinner, vi har till och med två minuter till godo, trots att Asgeir nästan kör vilse på den lilla ön.
Bilfärden till Stryn tar tre timmar och jag tror vi följer Nordfjorden nästan hela tiden, det är vackert, så som det alltid är att köra bil i Norge. Gänget är trött, slitet och svettigt så det är med glädje vi hoppar ur bilen vid Visnes Hotel i Stryn. Bara för att upptäcka att det har blivit ett missförstånd och vi inte har några rum där i natt. Gänget misstänker starkt att Asgeir har något med saken att göra....
Lite synd, för hotellet är mysigt och det känns som att kliva in i någons hem. Hotellet har gamla anor och det klassiska vita tvärgående träbrädorna som är samma som faluröda stugor för oss i Sverige.
Efter lite micklande får vi plats på ett annat hotell i Loen där vi ska vara imorgon och som vi passerade för 45 minuter sedan... Så det är bara att stuva in sina stela ben i bilen igen och köra tillbaka. Väl framme är jag så trött att jag stupar i säng direkt, men så nöjd med dagen.
Vilka vyer dagen har bjudit på! Norge är verkligen vyernas land. Vandringarna går rakt upp och rakt ner, men vyerna är det inget fel på från toppen. Imorgon blir det en annan typ av vandring som gäller, nämligen via ferrata i Loen. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir lyckades passa alla färjetider idag och är även förlåten för hotellbokningstrubblet eftersom han lovat att vi får gå på SPA imorgon. :)
söndag 19 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1
Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.
Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Ibland hänger sig vägen fast på bergsväggen som stupar ner i fjorden, och det är så smalt att vi får backa till ett bredare ställe om vi råkar få möte. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela bilresan, tröstar jag mig med när nu fjordkryssningen inte blev som det var tänkt.
I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
 |
| Floibanen till toppen av Flöyen. |
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
 |
| Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me, holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine, engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. |
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
 |
| Bryggen i glödande solsken. |
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Ibland hänger sig vägen fast på bergsväggen som stupar ner i fjorden, och det är så smalt att vi får backa till ett bredare ställe om vi råkar få möte. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela bilresan, tröstar jag mig med när nu fjordkryssningen inte blev som det var tänkt.
I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
 |
| Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten för fotografernas skull. Eller är det äkta kärlek på gång??! |
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
 |
| Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. |
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
 |
| Andlöst vackert på Vaerlandet. |
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1
Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.
Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela resan. I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
|
| Floibanen till toppen av Flöyen. |
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
|
| Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me, holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine, engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. |
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
|
| Bryggen i glödande solsken. |
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela resan. I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
|
| Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten för fotografernas skull. Eller är det äkta kärlek på gång??! |
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
|
| Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. |
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
|
| Andlöst vackert på Vaerlandet. |
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)