Äventyr 17: Rekord på Roslagsleden

En mycket trött och sliten äventyrerska kastar sig iväg på en mycket oplanerad äventyrshelg i mountainbikens tecken. Förra helgens topptur har inte riktigt släppt taget om kroppen och veckans jobbstress har inte gjort återhämtandet optimalt heller. Ingen tid har funnits till att planera och läsa in sig på helgens äventyr och med omkastningarna bland äventyren i sista minuten känns allt en aning forcerat. Men cykeln är lastad på bilen och jag har till och med tagit mig tid att stanna till på en mack för att låna verktyg och fixa bromsarna. Så denna helg har jag iallafall bromsar. Alltid något. Äventyrshunden är skadad och ska vila denna helg. Jag känner mig lite ensam när jag åker mot Domarudden som är stället där jag slutade cykla sist. Ingen som lägger huvudet på sned och låtsas lyssna på mig när jag gör ett utlägg om dagens trip. Ryggsäcken är endast halvfull eftersom äventyrshundens prylar inte är med. Men kompass och cykelpump har jag lyckats få med i packningen denna gång.
-Bara för att jag har pump med mig så kommer jag väl få punka, säger jag. Men ingen hund tittar förstående på mig från passagerarsätet.

Framme i Domarudden cyklar jag först åt fel håll men inser snabbt att jag känner igen mig, även om det var en halvmeter snö sist jag var här. Vänder och försöker febrilt hitta Roslagsledens rätta sträckning. Får tunnelseende och står med ryggen mot den jättestora skylten där det står klart och tydligt åt vilket håll Roslagsleden går. Frågar en förbipasserande finnig kille vart jag ska. Han tittar förbryllat på mig och pekar. Jag tackar honom och hoppar upp på cykeln. När jag ser skylten skrattar jag högt och förstår killens förvirrade min alldeles nyss.  Etapp 5 står på schemat idag, från Domarudden till Wira Bruk. Men jag har även en hemlig plan om att ta mig ända till Norrtälje idag, vilket skulle vara över 6 mils cykling. Jag har för mig att mesta delen av sträckan idag går på grusväg och då går det fort utan hunden.

De första 150 metrarna är lättcyklade, sen börjar helvetet. Stormen för ett par veckor sedan har tydligen gått hårt åt Åkerberga kommun för träden radar upp sig liggande efter varann rakt över stigen. Det är inte tal om att cykla en millimeter. Jag leder cykeln mellan träden som fallit över stigen för att sedan fixa och trixa för att komma över. Eller under. Finns båda varianter. Redan här börjar svordomarna osa. Precis i starten av etapp 5, så sätter jag mitt första rekord i antal svordomar som lämnat en mänsklig varelses mun under en begränsad tidsperiod.

Ett herrans baxande av cykel
ger väl starka armar har jag hört...

Efter ett par kilometer verkar skogen tycka att de räcker med svärande och bjuder nu på en torr och fin stig med kanske en aningens för mycket rötter. Blir några tvärstopp då jag får styret i magen för att jag tittar på omgivningarna istället för att koncentrera mig på stigen. Men humöret är iallafall på topp. Fåglarna kvittrar i kapp och det grönskar för fullt runt mig. Det går inte att vara förbannad då. Om det var ett ler-hav sist jag cyklade har det nu bytts ut mot ett hav av vitsippor. Mycket angenämare om du frågar mig.

Vitsippor gör en äventyrerska glad!

Ett vindskydd beläget vid den fina Oppsjön dyker snart upp och jag bestämmer att det är lunchdags. Jag sitter på en sten och äter smörgåsar och dricker te. Funderar kring dagen, hur jag ska lösa logistiken. Vore ju fint om jag hade packat en sovsäck, då kunde jag ha stannat i ett vindskydd och övernattat. Men så smart var inte äventyrerskan klockan 08.00 imorse när packningen ägde rum. Det får lösa sig på något vis. Finns ett fint hotell i Norrtälje, om jag kommer dit. Det är stilla och tyst. Jag hör nästan hur vitsipporna växer. Jag väntar mig nästan att när jag vänder mig om ska vargen stå och stirra på mig och vilja ha en bit av min ostmacka. Känner mig väldigt ensam med mina funderingar. Men namnristningarna på vindskyddet vittnar om att det här är ett välbesökt utflyktsmål. Jag undersöker omgivningarna lite mer och hittar till och med ett litet dass! Det är service i vildmarken det!

Poppis ställe där många förälskade par ristat in sina namn

När jag cyklar vidare passerar jag en skylt där det står att jag endast har cyklat 5 km, vilket har tagit mig över en timme. Accepterar så smått att jag nog inte hinner till Norrtälje idag. Stigen är plan och jämn vilket gör att jag får upp rejäl fart och flyt nu! Härlig känsla att forsa fram över släta klipphällar och susa förbi små skogssjöar med skrikande måsar. Luften är torr och jag får känslan av att är det sommar.

Härlig mountainbike-stig!

Men säg den lycka som varar länge... När jag rullar på som lyckligast ser jag i ögonvrån en skylt där det står något i stil med " .... här sträckan har inte markägarna kommit överens därför ingår den inte i Roslagsledens skötsel, men det står alla att fritt ströva mellan dessa punkter och acceptera allemansrätten....."
Och strax efter det blir allt kaos. Markägarna har huggit ner halva skogen, inklusive de flesta ledmarkeringarna, och inte tagit hand om bråten efter sig. Det går knappt att gå, än mindre att cykla. Det är tungt, djävulusiskt tungt att bära cykeln över allt ris så långa sträckor. Jag hittar knappt vart jag ska. Finns inget att läsa karta efter, för allt ser likadant ut. Stigen är obefintlig, eller ja, den finns väl någonstans under allt granris. Ledmarkeringarna ståtar med sin frånvaro och dyker bara upp ibland när de känner för det. Jag kryper, släpar och trycker mig fram. Lyfter knäna högt och snavar fler gånger än jag orkar räkna. Fastnar ideligen i kvistar och blir förbannad. Så in i norden förbannad och här bräcker jag mitt egna, nyss satta, rekord i antal svordomar som kan pressas ur en och samma mun vid ett tillfälle.

Inferno på Roslagsleden

Skriker ut ett avgrundsvrål av ilska, men ingen hör mig. Tjänar ju ingenting till om ingen hör mig. Tar mig samman och sansar mig. Ilskan suger ju mer must ur mig än själva tråcklandet för att komma vidare. Min muppiga högerfot värker oroväckande efter alla snedtrampningar och höftböjarna har lagt av att fungera. De bara gör ont. Börjar gråta istället. Fan inte bättre det. Sansar mig igen. Finns ju inga alternativ, det är ju bara att gå vidare. Detta inferno måste ju ta slut någongång. Tänker att detta stärker min karaktär iallafall. Skam den som ger sig.

Efter vad som känns som flera timmar och hundrafemtiotretusen mil så öppnar sig skogen äntligen och en stig uppenbarar sig. Det är så underbart skönt att få sätta sig på sadeln och få trampa igen. Jag klarade det! Ett nytt avgrundsvrål hörs, men det här liknar mer Ronja Röverdotters vårskrik. Det här skriket är bara av stolthet över mig själv!

Det är ju sån här terräng som gör det värt att mountainbika!

Stigen mynnar ut på en asfaltsväg och jag trampar på som en idiot mellan bostadshusen. Det är så skönt att känna vinden fläkta i håret! Snart dyker leden in i skogen igen. Jag studsar längs åkrar och vitsippe-ängar. Smala björkstammar bildar en allé runt stigen. Björkens blad är små men attans så gröna, snart brakar allt ut i ett grönt sommarfyrverkeri. Passerar ett av många diken. Tvekar om bron kommer hålla för mig och min cykel, men bestämmer mig för att chansa.

Hålla eller inte hålla, det är frågan....?!

Kommer över torrskodd på andra sidan. Kollar kartan, kan inte vara långt kvar till Wira Bruk nu. Bara ett par kilometer kvar visar det sig. Äventyrerskans trötta kropp får ny energi. Det fina flytet infinner sig sista biten. Känns som om jag flyger över stockar och stenar. Wira Bruk dyker upp bakom en krök. Skylten där det står kaffestuga drar mig till sig som en magnet. Godare fika får man leta efter. Min mage suger i sig varenda uns energi som rågmackan erbjuder. Päronfestisen läskar en dammtorr strupe.

Idylliska Wira Bruk med supergott fika

Jag strövar runt i Wiras omgivningar en stund och insuper den idylliska atmosfären. Men skenet bedrar, för 300 år sen var Wira en av Sveriges viktigaste krigsindustrier. Här smiddes det svärd och värjor till Karl XII:s soldater som de svingade i Narva och Poltava. Smedjan finns kvar än idag, men idag är det konsthantverk som är till försäljning. Medan jag struttar runt på stela ben längs forsen som höll slipstenarna i rörelse förr i tiden, har mitt huvud en viljornas brottningsmatch med min kropp.  Kroppen vill absolut lägga ner cyklingen idag, den tycker att det får vara nog. Den orkar inte mer. Men huvudet har en plan och vi är inte ens halvvägs genom den planen. Kroppen vinner. Väntar in bussen som ska mig tillbaka.
-Cykeln får inte åka med, säger busschauffören bestämt, medan han släpper på en mamma med en gigantisk barnvagn. Förstår inte logiken. Beställer suckande en svindyr taxi. Alla kompisar har redan börjat fira Valborg, så det är ingen som vill skjutsa en sliten äventyrerska. Medan jag väntar känner även huvudet att det var rätt beslut. Jag vill bara hem nu. Orkar knappt stå upprätt. Ögonen klipper sömnigt.

Somnar med kläderna på så fort jag kommer innanför dörren hemma. Hör ingenting alls av Uppsalas vilda Valborgsfirande.
Morgonen därpå protesterar hela jag mot mer äventyrande. Vill inte idag. Orkar inte. Behöver vila. Ligger kvar i sängen och läser "Harry Potter och fången från Azkaban" hela förmiddagen. Resten av dagen tar jag igen det mesta som jag inte hunnit i veckan framför datorn. Framåt kvällen är jag stel i nacken av allt stillasittande. Ångrar mig bittert att jag inte tog mig iväg imorse för att cykla i skogen. Det är skönare med smärta som kommer av att röra sig än smärta av att vara stilla. Dessutom blir det svårt att hinna hela Roslagsleden som äventyrshelgerna ser ut nu. Får helt enkelt bli ett par träningspass längs leden i sommar... Det löser sig nog. Men jag konstaterar att jag kom ut en dag iallafall. Sen gjorde jag precis det som jag hade lovat mig själv inte skulle hända på helgerna i år. Jag lät vardagsmåstena ta över.

Det blev en rekordkort äventyrshelg. Men jag borde dock platsa i Guiness rekordbok ändå. För alla svordomar jag yttrat längs leden....