måndag 4 april 2011

Äventyr 13: Mitt äventyr är någon annans vardag

Äventyrslusten är ungefär lika med noll när jag lämnar ett tråk-grått Uppsala som har paketerats in i tunga regnmoln. Men faktum är att ju närmare jag kommer Kolmården ju mer kisar jag för den annalkande solen. Mitt depp-humör börjar sakta ge med sig och min snoriga näsa slutar nästan att rinna. Bilen parkeras i Sandviken strax väster om Kolmårdens djurpark. Jag rafsar ihop mina pinaler i ryggsäcken medan jag funderar hur många "Sandviken" det egentligen finns i Sverige. Går det inte att vara lite påhittigare om det råkar finnas en sandstrand i en vik? Diesel och jag tar en svängom ner på bryggan i den sandiga viken och känner av pulsen på Kolmården. En mycket duktig fotograf som jag har fått äran att lära känna har sagt till mig att det kan vara bra om det är lite halvdåligt väder, för då blir fotona annorlunda. Idag förstår jag vad hon menar med det, för ljuset över Bråviken är magiskt. Mystiskt och vackert lyser det upp havet som ligger alldeles stilla och bidar sin tid inför vårstormarna som snart kommer att slita sönder den nu perfekta ytan. Jag drar in den salta havslukten från tången i näsborrarna och känner i hela kroppen att nu är våren här.

Jag börjar min vandring i ankeldjup geggamoja på Marmorstigen. Jag slirar runt och försöker hitta några torra löv att få fäste för fötterna. Diesels vita tassar antar snabbt en geggbrun nyans. Runt omkring mig porlar det i bäckar som inget hellre vill än att forsa ut i havet. Jag trampar på och tackar innerligt den vänliga själ som har lagt ut spänger över den värsta sörjan.

En spång, flera spångar?

Jag tassar så tyst jag kan förbi en båtuppläggningsplats för att inte störa de medelålders herrarnas koncentration när fernissan ska strykas över segelbåtarnas skrov. Jag klämmer mig igenom en färist och halkar över en isig fårhage. Jag hör röster från vattenbrynet. Två gubbar i keps står och petar på ett isflak med en lång pinne. Jag undrar om de får någon fisk.

- Nej, vi fiskar inte. Vi bara leker, säger den den ena gubben på bred östgötska.

- Det är viktigt att behålla leklusten sörru, säger den andre gubben och visar upp ett tandlöst leende.

Jag skuttar förbi dem upprymd av livslusta. Så enkelt det kan vara ibland.

Ibland är allt så enkelt

Strax har jag nått Marmorbruket som ståtar vitt och vackert vid Bråvikens lugna strandkant. Här har det brutits marmor och kalksten för fulla muggar under flera århundraden. På 1600-talet kom Sveriges konung på att det vore schysst att ha Kolmårdsmarmor i Drottningholms slott, vilket fick stället att bli en metropol. Idag finns det Kolmårdsmarmor både i Paris och New Yorks berömda byggnader.


Marmorbruket rakt nedanför kalkberget

Diesel charmar en kvinna i rullstol som vi möter invid kalkstensbrottet och får åka snålskjuts i hennes knä en bit. Hon berättar för mig att snart kommer blåsipporna att breda ut sig likt en matta här.

- Det är nog bara en tidsfråga, säger hon och nickar mot slänten.

Vårkänslor!
Jag såsar runt kröken och går nästan rakt in i ett kärleksfullt par. Jag ber om ursäkt samtidigt som deras lille son som sitter i en lila barnvagn skriker ut sin beundran för min fluffiga hund. Diesel strosar med nosen i backen hela tiden och märker varken den lille eller fiskaren som står längst ut på klippan och fridfullt tar dagen som den kommer. Jag byter några ord med hans fru som sitter på en sten vid strandkanten och njuter av våren. Hon medger skrattandes att de får nog svälta till middag idag igen för det nappar dåligt.

Dåligt napp i Bråviken
Färden fortsätter på Klosterleden och nu får jag klättra upp för den branta stigen. Jag snubblar på de stora stenarna som någon verkar ha tappat efter sig. Diesel träffar flera nya hundkompisar som är ute och vallar sina ägare. En luggsliten pensionär med käpp har bemödad sig att baxa sig ända ner för den branta avstickaren för att kunna mata sångsvanarna med brödkanter.


Svanarna verkar klara av middagsbestyren själva trots allt..

Jag bänkar mig på en höjd för fika och Moster Ingers mjuk-kaka. Ett lastfartyg strävar stånkandes mot Östersjöns öppnare vatten. En utombordare trycker sig försiktigt förbi isflaken för att lägga ut fiskenät. Men annars är det tyst omkring mig. Eller nej förresten, fåglarna kvittrar uppfodrande och vill fånga min uppmärksamhet.

Diesel suktar efter mjuk-kaka

Jag lunkar vidare genom skogen för att om en stund kliva upp på Vildmarkshotellets kommersiella hylla. När jag kikar in i entrén möts jag av en möhippa som pågår på högsta ljudvolym med rosa fjärilsvingar och glittrande tiaror. Från inomhuspoolen hörs tiger-liknande barnvrål. Jag trallar vidare mot Sörmlandsleden som visar mig genom en sagoskog i svagt nedförslut. Jag trillar ut på en kladdig grusväg som bär mig till Kvarsebo Färjeläger. Diesel känner sig kaxig och hoppar mellan isflaken invid stranden.


Living on the edge

Jag bestämmer mig för att det får räcka med äventyr för den här helgen. Jag känner mig nöjd och belåten. Tillfreds med nuet. Jag konstaterar stilla att det är lustigt ändå att mitt äventyr är någon annans vardag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar