söndag 10 april 2011

Äventyr 14: Kvicksand och paparazzis på Roslagsleden

Klockan är strax före 7 på fredag morgon och min pojkvän har precis släppt av mig vid Danderyds kyrka och har sedan fortsatt till sitt jobb. Mitt jobb är att ta mig mountainbikandes till dagens etappmål 2,8 mil längre norrut i Örsta. Här vid kyrkan börjar Roslagsleden och här möts jag av paparazzi-fotograferna. Hur har de fått nys om att jag är här nu? Det är ett hårt liv att att vara äventyrerska, alla rycker och drar i en och vill ha sin del av kakan. Jag och Robert Pattinson från Twilight-filmerna är ungefär lika jagade av pressen. Nej rå, Topphälsas fotograf har stämt möte med mig för en artikel som ska publiceras i deras tidning under våren. Solen skiner visserligen men det är svinkallt i blåsten och fotografen har fått order om att ta "vårliga" bilder. Så min goa mössa och varma vantar åker tyvärr av. Jag försöker att inte frysa och se ut som om jag njuter av solen och inte alls är så morgontrött som jag känner mig. Han är proffsig och snabb och det dröjer inte länge förrän han släpper iväg mig på helgens äventyr.

Starten på Roslagsleden i Danderyd

När jag rullar över asfalten till själva starten av leden bannar jag mig själv att jag inte har kollat igenom hojen efter vinterförvaringen. Jag har ingen som helst bakbroms och och frambromsen är näst intill obefintlig. Och inte fick jag med mig några verktyg för att kunna justera saken. Tur att min kära pojkvän iallafall såg till att få luft i däcken igår kväll. Jag har åtminstonde varit duktig och inhandlat punka-kit ifall olyckan skulle vara framme. Men när jag trampar iväg på stigen slår det mig att jag inte har packat med mig någon pump...

Första biten går i motionsspåren i Danderyd, och det dröjer inte länge förrän jag träffar Sofia som är ute och rastar sina charmiga Kelpiesar Elsa och Reka. Diesel och hennes två tikar får leka en stund medan Sofia och jag snackar hund med varann. Hur trevligt det än är så börjar jag frysa när jag står still och jag tackar för pratstunden samtidigt som jag drar på mig regnbrallorna, för jag inser att det här kommer bli en lerig historia. Motionsspåren består av hälften lera och hälften isbana. Det kräver onekligen en helt ny nivå på koncentrationsförmågan.

Diesel funderar över varför jag just har
glidtacklat honom på isbanan i Danderyd..?!

Klockan är inte mer än 08.17 när första vurpan inträffar. Jag gör en snygg glidtackling på Diesel som hoppar undan i sista stund och tittar förvånat på mig och ser ut att undra vad han har gjort för fel för att förjäna denna behandling? Från och med nu tar jag det lite lugnare, det är trots allt nästan 10 år sedan som jag cyklade mountainbike som seriös träning. Mitt huvud tror ju att jag är lika bra som jag var då, men kroppen har fattat det där snabbare än huvudet och har insett att så inte är fallet.

Roslagsledens första del består av olika kommuners motionsspår som har bundits ihop med grusvägar och skogstigar för att bilda en sammanhängande vandringsled. Jag fortsätter in i Sollentuna kommun där jag stannar vid Rösjöns sandstrand för vila och energipåfyllnad. En klump av dagisbarn rultar förbi och skickar en skur av frågor till mig om hunden och hojen.

Mysiga grusvägar binder samman Roslagsleden
Jag skakar vidare en bit till på steniga skogsstigar som gör att jag snart är sugen på lunch. En liten sjö dyker upp och erbjuder vacker vy medan jag glupskt mumsar i mig Moster Ingers mjuk-kaka.

Diesel vill gärna smaka på mjuk-kakan...

När jag passerar Täbys kommungräns börjar det regna, ett fint vårregn. Det gör faktiskt ingenting. Det luktar gott i naturen och luften känns frisk. Men ett som är säkert är att de redan mer än överfyllda vattendragen som kantar min färd verkligen inte behöver någon påfyllnad. Jag får ibland gå långa omvägar för att spänger och broar är översvämmade.

Blöta passager är det gott om

När regnet tilltar stannar jag och Diesel till i ett vindskydd för att torka oss. Jag kramar om Diesel och han får sitta innanför min dunjacka för att hålla värmen. 
Vid två-tiden slutar det faktiskt att regna och vi fortsätter in på den sträcka som jag har cyklat miljarder gånger för ett decennium sedan. Jag och min bästa kompis Björn har kört etapp 2 både framlänges och baklänges när vi tränade som mest mountainbike. Den här sträckan är riktigt rolig med mountainbike!
Regnet har dock gjort att rötterna och stenhällarna är vrålhala. Jag fegar ur och får inte alls det där härliga flytet som brukade infinna sig här. Det kan ju förstås också bero på att jag inte är i min bästa mountainbike-form heller..

Snorhalt i regnet
Dagen och mina krafter lider mot sitt slut och jag rullar sakta över sista ängen in mot Angarn och Örsta som är dagens etappmål. Trött och sliten i kroppen men mycket nöjd i knoppen hämtas jag av min pappa som bor i närheten och blir erbjuden god middag och en skön säng i mitt gamla flickrum.

Sällskap i hästväg in mot Örsta

Lördagen börjas där fredagen avslutades. Etapp 3 från Örsta till Lövhagen står på dagens schema. Cyklingen över den blöta Angarnssjöängen utförs zick-zackandes mellan de stora antalet ornitologer med megastora kikare som är där för att spana efter sällsynta fåglar. Det blir inte lättare av att Diesel måste gå kopplad i naturreservatet och snart har vi gjort dagens första vurpa, en av många som ska komma.

Slalom mellan fågelskådare med kopplad hund
är inte den lättaste manöver man kan göra en lördagsmorgon...

Leden fortsätter via en grusväg kantad av rödflagnande ladugårdar som sedan viker av till Össeby idrottsplats och dess motionsspår, den följer sedan bilvägen en stund och fortsätter sedan in i vildmarksterrängen.

E18 gör sig högljutt påmind bredvid stigen

När jag lämnat E18 och bullret den stora vägen genererar bakom mig är det den djupa skogen som gäller. Stigen är smal och bitvis teknisk svår att cykla. Men rolig! Jag får koncentrera mig och jag känner att de gamla takterna sitter i trots allt. Jag forserar spängerna i hög fart (nåja enligt mig själv iallafall) och hoppar (ofrivilligt)över en mossbeklädd sten. Jag vurpar fler gånger än jag kan räkna och får rikta om styret och häkta på en avhoppad kedja åtminstonde tre gånger. Stigen är för det mesta ganska blöt, eller vad säger jag, väldigt blöt är närmare sanningen. När jag passerar en tunnel under E18 blir jag dyngsur över knäna. Det är oundvikligt. Jag svär högt och Diesel undrar vad jag muttrar över.

Rolig mountainbiking i skogen

Tiotusenkronorsfrågan;
hur tar man sig torrskodd genom tunneln?

En av få torra spänger

Alldeles för snart når jag Lövhagen som är målet för dagen. Jag vikar av från Roslagsleden och tar mig till mitt och lillasysters landställe som ligger några kilometer från leden. Det är värt den extra sträckan för att få grilla korv i kaminen och krypa ner i en varm säng.

Söndagens mål är Domarudden och färden dit är ganska smärtfri. Eller nja, cyklingen går över lummiga skogsbilvägar och är ganska enkel, men min rumpa är långt ifrån smärtfri. Två dagar på skumpiga färdvägar har gjort att sittknölarna kvider av smärta så fort jag placerar ändalykten på sadeln.
Den här etappen går i utkanten av reservatet för Rialavargarna. Jag gillar vargar och tycker att de ska få finnas i vårt avlånga land, men varje gång Diesel försvinnar ur min syn får jag lite lätt panik och tjoar vilt på honom. Tur för mina nerver att han kommer som ett skott varje gång.
Det som gör den här etappen lite jobbigare än vad den borde vara är de grova träd som har vikt ner sig för torsdagens storm. Det blir en anings tröttsamt när jag måste stanna och hoppa av cykeln var 20:e meter för att krångla mig över de ständiga hindrena. Dessutom har någon ovänlig själ lagt ut kvicksand (känns det som iallafall) på vissa ställen vilket gör att däcken sugs fast och jag kommer ingenstans hur mycket jag än trampar. Högst olämpligt och mycket taskigt om ni frågar mig.


Meckigt att ta sig förbi träden

Sista delen mot Domarudden går i motionsspår igen. Det här är den tyngsta biten på hela vägen. Trettio centimeter tung slasksnö gör att jag inte kan cykla utan får släpa cykeln och mig själv mot helgens slutmål.

Tungt med slasksnö

Det är ungefär samma snitthastighet per kilometer som jag hade i Vasaloppet under min värsta schaktning, men jag stretar på och kommer fram till slut! Jag når Domarudden!


Tadaa! Målet är nått!

Jag tar taxi tillbaka till Örsta där bilen står och medan jag lastar cykeln reflekterar jag över helgen.
Jag är oerhört nöjd med mig själv och trots att det har varit minst sagt varierande terräng och förutsättningar som blött, skumpigt, regnigt, svettigt, trädhindrigt, lerigt, halkigt, nervigt och dyngigt så gav jag inte upp! Ska jag vara ärlig mot mig själv så har det varit riktigt härligt att få vara ute hela helgen. Slitas och svettas och känna att man lever! Borde alla få uppleva! Prova det du också!

4 kommentarer:

  1. Underbart! Fick ett akut sug efter vårt landställe nu:) får nog bli ett av de första stoppen när jag kommer hem.

    SvaraRadera
  2. Själv jobbade jag inomhus i vår studio utan fönster största delen av helgen...

    SvaraRadera
  3. Kul att läsa om era strapatser! Bra jobbat! Är ännu mer sugen på att vandra Roslagsleden nu.

    SvaraRadera
  4. Veronica, landstället är ett enda stort badrumsrenoveringskaos, men man kan elda i kaminen iallafall! :)

    Katrin, du får outsorca inomhusfotograferingen och bara ta utomhusfotograferingen! :)

    Sofia, ååååååh vad kul att du hörde av dig! Det var så roligt att prata med dig i fredags! Hade jag inte frusit eller haft en Roslagsled att cykla hade jag kunnat stå där hela dagen! Jag önskar dig stort lycka till med ditt maratontränande! Och jag hoppas att våra vägar korsas snart igen! Följer din blogg tills dess! :)

    SvaraRadera