Så var jag där igen då. I Sälen för start i ett nytt Vasalopp. Den här gången på cykel istället för skidor. Men likväl 9 mil. Eller rättare sagt 9,5 mil som speakern meddelar i starten. Till och med det. Jag skulle ju inte sätta min fot här igen, men här står jag nu. Och inte har jag tränat ordentligt den här gången heller. Men några förändringar har jag gjort sen
sist.
- Jag har bytt ut snarkorkestern och hårt golv i dammigt klassrum i Mora mot mysig sportstuga i Sälen med riktig säng och fluffiga täcken där det enda som hörs är vindens svaga brus utanför fönstret.
- Uppladdningskosten har bytts från Ahlgrens bilar till pasta, om än några dagar för sent, men iallafall.
- Några timmar oroligt slumrande har bytts ut mot ostörd nattsömn i åtminstonde 8 timmar.
- Jag parallell-renoverar inte två badrum som uppladdning inför Vasan.
- Jag har låtit proffs serva cykeln innan starten istället för att dumsnåla och göra det själv. Visserligen för över en månad sen, men iallafall.
Fredag kväll anländer jag och min personliga hejarklack bestående av pojkvän och Äventyrshund till Kristins och Henkes sportstuga som är varje inredningstidnings drömreportage. Finare än såhär blir det inte. Henke har lagat pastamiddag till oss och Kristin har svängt ihop en gudagod efterrätt med nyplockade blåbär till. Fjällluften är frisk och deras avslappnade sällskap gör att förmiddagens stress-hysteriska packande och kaotiska bilfärd är ett minne blott. Men ju mer jag pratar med Henke, som också ska köra
Cykelvasan, inser jag att våra förberedelser har sett väldigt olika ut. Ska vi göra en jämförelse kanske?
 |
Två Cykelvasadeltagare med olika uppladdningar
Foto: Kristin Gulleryd |
- Henke har cyklat ca 25 mil i veckan för att bygga cykelmuskler. Gunnika har cyklat 25 mil totalt.
- Henke har testat sin maxpuls för att veta exakt hur mycket han kan trycka på i uppförsbackarna utan att krampa ihop. Gunnika har "cyklat" Upplandsleden och vet exakt efter hur många mil hennes humör tryter och cyklingen blir tråkig.
- Henke har införskaffat diverse slimmad cykelklädsel för minsta möjliga vindmotstånd. Gunnika har köpt de fladdrigaste shortsen som gick att hitta på marknaden för att hon hatar kläder som sitter för tajt.
- Henke har under en längre tid druckit olika näringsdrycker för att maximera sin prestation. Gunnika har mest svalt saltvatten under hennes paddlingsexpeditioner i Östersjön.
- Henke har införskaffat "Vasalopssdäcken" för bästa materialval för just den här tävlingen. Gunnika undrar om det finns olika sorters däck?
- Henke har laddat upp med ett helt kitt av olika syntetiska energigivare (kräver en egen bag fäst på cykelns ram) som ska intas på exakt rätt tidpunkt längs med banan för maximerat utfall. Gunnika får en överbliven powerbar från Henke som han efter noga övervägande inte kommer att behöva trots allt.
- Henke har putsat varje länk för hand på sin hojs kedja, smörjt omsorgsfullt och noga kvällen innan loppet. Gunnika tittar ner på sin väldans torra kedja på väg till start och undrar lite förstrött om hon kanske borde smörja kedjan?
 |
Är det så här man ska se ut alltså?
Foto: Kristin Gulleryd |
Låt oss se vem som det gick bäst för i loppet.
Av någon anledning blir det lite bråttom precis innan start. Startgrupp 25, som jag tillhör, står redan prydligt uppradade i sin fålla medan jag har tänkt mig att hinna blogga, få en lektion av hejarklacksansvarige i hur filmkameran fungerar som sitter på mitt styre som ska dokumentera loppet, värma upp, köpa energikickar på burk och nervöskissa någonstans på det stora gärdet i Sälen där ingen ser mig.... Jag hinner väl mest det sista, för det var liksom det mest akuta. Med två värktabletter i magen och hela kroppen insmord i Voltaren gel känner jag mig ändå redo.
 |
| I startgroparna |
När starten går bestämmer jag mig för att dagens mål får bli att hålla mina kompisar, som också cyklar loppet men startar i senare startgrupper, så länge som möjligt bakom mig. Ungefär 30 sekunder in i loppet kommer mjölksyran. Fantastiskt. Det börjar (oj så oväntat) med en uppförsbacke. Men inte vilken uppförsbacke som helst, en uppförsbacke som aldrig tar slut. Jag trampar så lugnt jag kan, men mjölksyran trycker på i låren iallafall. Jag kan ju för fan inte börja med att gå!? Jag har ju knappt börjat cykla ju. Jag biter ihop, men gråten är nära när både startgrupp 26 och 27 blåser förbi mig i ett omänskligt tempo. Jag fattar inte hur jag tar mig upp, men plötsligt planar grusvägen ut och fartvinden i håret som nu uppstår känns oväntat bra. Det känns helt makalöst bra faktiskt. Landskapet viner förbi och jag får tillbaka peppet. Vilken skillnad mot förra Vasaloppet, det fladdrar i håret och jag tar mig framåt i rasande fart. Jag kör till och med om en och annan cyklist. Vilken känsla. Jag känner mig helt plötsligt fräsch och trampar på för liv och lust. Det här var ju kul ju! Första kontrollen i Smågan svischar förbi utan att jag hinner reagera nästan. Det var här jag förra året fick släppa Paula för att jag nästan hade gått in i väggen. Det blir mer skogsterräng från och med nu, men inget som är svårt. Mest kul. Det går lekande lätt framtill Mångsbodarna och jag är nöjd med mitt tempo. Jag hinner till och med registrera det fina landskapet med glittrande insjöar som dyker upp mellan de glesa träden. Ljungen har slagit ut med sin lila karisma och breder ut sig mellan myrarna.
 |
| Pittoreskt längs banan |
I Mångsbodarna ska min hejarklack stå redo med pompom-bollar och glada hejarop. Jag ser fram emot det så mycket att jag trycker på lite till. Jag stannar i vätskekontrollen och tar blåbärsdricka, banan och bulle samtidigt som jag spanar efter hejarklacken. Jag försöker ringa hejarklackschefen, men kommer inte fram. Vill vidare, hålla mina kompisar bakom mig så länge det går. Hoppar upp på cykeln och drar iväg. Precis i det gropigaste partiet i nedförsbacken ut från kontrollen ringer det i fickan, och dum som jag är så svarar jag. Jag håller på att stå på huvudet för att jag fumlar med telefonen, räddar det i sista sekund och får samtidigt veta att hejarklacken fastnade i bilkö. Nåja, känns ju ändå bra att jag cyklade snabbare än de med biltransport!
Jag kliver in i "nöta-på-läge" och har fastnat bakom en rumpa som det står "Vi ses i Motala" på när jag hör Henkes "Heja, heja Gunnika" bakom mig. Han har blåst förbi mig innan jag ens har hunnit svara. Jaha, inte ens till Risberg höll det. Märkligt ändå, hur det faktumet påverkar mitt tempo. Alltså, jag VISSTE ju att jag skulle bli omkörd, men ändå så tappar jag lite motivationen och börjar slötrampa istället. Men jag har ju fortfarande Ray och Björne bakom mig. Vad jag vet iallafall.
I Risberg står jag halvt dold bakom en reklamskylt och försöker smörja in den ömmande vänstra skinkan med tigerbalsam så diskret som möjligt när jag hör Björnes stämma eka över stojet i vätskekontrollen:
-Smörjer du in stjärten, Mammy? (Mitt smeknamn, lång historia...)
-Eeeh jaaaa...., svarar jag dumt.
Men Björne är snart förlåten och det är trevligt att trängas tillsammans i vätskekontrollen för att roffa åt sig så mycket käk som möjligt på kortast möjligast tid. Vi följs åt en bit efter Risberg, men jag kan inte hänga med i hans tempo särskilt länge och innan han drar iväg som ett dammigt streck skriker han att Ray är före honom. Typiskt, nu har jag inget att kämpa för längre.
 |
| Och där flög Ray förbi |
 |
| Och Björne drar ifrån han med |
Efter Risberg har de alltså kört om mig allihop, de kompisar som startade efter mig. Och helt plötsligt går det tungt, förbaskat tungt. Vet inte om det beror på att banan sluttar svagt uppför hela vägen till Evertsberg som är den högsta punkten, men mer troligt är det att det är jag som är helt slut. Dessutom har nackspärren slagit till med full kraft. Och plötsligt blir kilometrarna sådär evighets-långa som de bara kan bli när man är alldeles utpumpad och man vet att man bara har gjort hälften av det man ska. Jag sporrar mig själv att jag ändå ska få (förhoppningsvis) träffa hejarklacken i Evertsberg. Sista biten in mot kontrollen går på gräs som suger fast mig som kvicksand, men jag vägrar gå, för jag har skådat hejarklacken och hejarklacken står och fotar. Jag försöker le mot kameran, men tror det blir mest ett grin. Det bästa med en hejarklack är att man bara kan slänga sig raklång på rygg i gräset och pusta ut, och ändå bli servad med mat, dryck, nackmassage och heltäckande ansiktspussar. Det går ju inte att inte bli glad av det?!
 |
| Puss på dig! |
Nackspärren släpper och jag känner mig betydligt bättre till mods. I den långa nedförsbacken som följer Riskväg 70 åker hejarklacken bredvid i bilen och hejar/piper för fulla muggar. Och det går riktigt, riktigt fort tills jag svänger in i skogen igen.
 |
| Och här går det tokfort! |
Det är stenigt och i nedförsbackarna har det bildats vallar som är lite svårmanövrerade. Jag har svårt att koncentrera mig och bestämmer mig för att sänka tempot innan jag gör illa mig. Mina reflexer känns kola-sega och huvudet blytungt. Det är två led av cyklister i skogen, ett långsammare till höger och ett omkörningsfält till vänster. Jag håller mig för det mesta i snigelfältet till höger. Henkes bortskänkta powerbar slinker ner under den skakiga färden, och det klarnar något på hjärnkontoret. Men jag känner mig mer "shaken, not stirred" när jag når Oxberg för vätskeintag. Något har jag dock lärt mig sen mitt förra Vasalopp, och det är att min mage inte pallar sportdryck. Så jag har snällt hållit mig till vatten eller blåbärssoppa och magen funkar finfint fortfarande. Lustigt nog har jag inte heller så ont i rumpan som jag trodde att jag skulle ha vid det här laget...
 |
| In med mer bränsle |
Men jag har ingen kräm i benen, orkar inte trycka på överhuvudtaget. Får gå i uppförsbackarna. Så har det varit ganska många mil nu. Känslan av deja-vù infinner sig när jag någonstans innan Hökberg plötsligt inser att det är helt tomt på cyklister runt mig. De långa leden som förr ringlade sig genom skogen är nu mer enstaka cyklister som tappert sliter på mot målet. Flaggvakterna som ska visa vägen har lämnat sina poster, står gäspande och blippar på sina mobiler en bit bort. Ingen publik orkar längre stå längs spåret och heja. Vätskekontrollen i Hökberg håller på att packa ihop. Jag känner mig som en tragisk figur i cykelhjälm som borde veta bättre än att tro att hon kan cykla. Det är åtminstone inte mörkt än, tröstar jag mig med.
Efter Hökberg blir jag omkörd av Morgan Alling, och inte förrän efter Eldris tar jag min första kisspaus bland smågranarna i elljusspåret. Med 5 kilometer kvar till Mora, passerar jag en stor skylt med en tänkvärd text.
 |
| Det undrar jag med... |
Istället för att få den euforiska känslan av att närma mig målet när jag skådar klocktornet i Mora, känner jag mig lite dum. Med 3 kilometer kvar kommer nästa skylt:
"Och här sitter du och latar dig in i mål, åk skidor istället" Jaha.
Cykelspåret går över en camping där grillarna redan är tända och köttet redan marinerat. Ingen bryr sig om mig. Det är som om en vanlig kväll i stan. Moras invånare flanerar i kvällsssolen, några tillsammans med sina hundar. När jag svänger in på upploppsrakan har festen börjat för länge sedan, den är nästan över. Jag hör speakern uttråkad säga:
- Vi tackar de få som orkat stanna kvar här i målet och heja, vi har ett hundratal cyklister kvar ute på banan.
Jag skakar på huvudet och skrattar uppgivet åt mig själv. Jag är nästan sist igen. Fast det inte alls var min ambition. Av 9000 cyklister är jag på plats 8900 någonting. Hrmmphh. Jag har inget att skylla på. Vädret har varit soligt. Temperaturen lagom. Underlaget hårt och torrt. Utrustningen har hållit sig hel. Inga vurpor. Bara överkomliga smärtor, inga nära-döden-upplevelser. Det är bara mina lårmuskler som har saknats i ekvationen. Det kanske är bättre att faktiskt satsa på att vara sist? För då kanske jag kan få fira för en gångs skull när jag går i mål?
 |
| Halvtam målgest, men kanske ändå bättre än sist? |
Nu har jag ingen lust att fira, jag gör inte ens min tilltänkta målgest som jag funderat ut under hela loppet när jag korsar mållinjen under det klassiska baneret i Mora. Ingen märker att jag går i mål, förutom min egen hejarklack. Men de är å andra sidan väldigt glada att se mig! Och tur är väl det, för jag tjurar mest över min egen prestation och känner mig allmänt dålig. Jag har liksom inte så speciellt ont heller att jag kan skylla på det. Lite stel i benen och nacken, och något öm i baken. Men annars hyfsat fräsch.
Det är dags att sluta med de här dumheterna nu. Det här med långlopp är nog inte min grej helt enkelt. Japp, så får det bli. Nu är det nog.
Så min sista tid i mitt sista långlopp då, vill ni veta det? Okej, okej. 6 timmar och 23 minuter. Där har ni det. Inget att skryta med, men ändå nästan en halvering i tid vad gäller Vasaloppssammanhang för min del. Målsättningen var ju att allt under 9 timmar skulle jag vara nöjd med. Så jag nådde ju mitt mål. Får nog vara nöjd ändå.
 |
| Henke in action |
Men Henke då? Vad körde han på? Vems uppladdning var den bästa? Jag tror att hans 3 timmar och 27 minuter talar för sig självt....
