tisdag 8 februari 2011

Äventyr 5: Konstant mjölksyra i Åre

Äventyrerskan är fortfarande kvar i Åre, men vill ändå ge er en liten update på vad som händer här i de nordligare delarna av Sverige. Åre visar sig mestadels från sin vanliga sida, väderrapporten säger sol och ett par minusgrader. Men i själva verket ligger ett lågt moln som ett kastrull-lock över hela berget och vindmätaren närmar sig 32 sekundmeter. Högzon kan inte öppna för att det blåser för mycket och kabinbanan måste isas av innan liftchefen ens vågar tänka tanken på att skicka upp förvirrade turister i den. Allt är precis som vanligt.


Snöstormen river och sliter i Åre kabinbana.
Foto: Gustav Holmer

Men det är så härligt att vara här. Hela Åre är för mig nostalgi. Jag gjorde två säsonger här 1998 och 1999, och det var här som min passion för skidåkning verkligen rotade sig. Och sedan dess är jag obotligt beroende av skidåkning och snö. Jag är en puder-knarkare.

Helgens äventyr innehöll faktiskt INGA felkörningar, men det kan förstås bero på att sambon styrde vårt transportmedel det mesta av färden. Väl i Åre inkvarterade vi oss hos en gammal Åre-kompis eller "Chateaux Anna" som jag tycker rättfärdigar vår vistelse hos henne mycket mer. Vi fick en superb middag och bäddade sängar och blev så väl ompysslade att jag trodde att vi hamnat på ett slott med full service! Chateaux Anna kan tillhandahålla allt, från testskidor av senaste modellen, skidskola för förtappade själar som ska lära om från början i telis-branschen till smycken för en glömsk äventyrerska som ska på bröllop i Åre senare under veckan.

Telisåkningen har gått framåt sen mitt senaste sammanbrott i Funäsfjällen. Men åker jag i pisten känner jag mig som en nybörjare eftersom jag bara kan svänga åt ena hållet och hackar mig nerför backen i en blandning mellan plogsväng och störtloppsposition. Men, och det här är intressant, kommer jag in i skogen där det är lite trångt och bökigt då känner jag igen mig själv igen, då dansar mina skidor nästan som förr. Och blir det brant, då känns allt som vanligt. Jag bara njuter av flytet. Nere i Susabäcken där det är lite buggligt och stökigt, där hittade jag skidglädjen igen! Lyckan for som en projektil genom kroppen, det är såhär det ska vara att åka skidor. Full koncentration på det jag gör just nu, men ändå fullständigt avslappnad.


Åreskutan i dimma, precis som vanligt alltså..
Foto: Gustav Holmer

Igår hände något fantastiskt. När vi kommer upp med VM8:an (gamla Olympialiften) ser vi att "ägget" till toppen på Åreskutan är öppen! Då infinner sig genast puder-hetsen! Pulsen ökar och jag vill bara hoppa av sittliften på en gång för att hinna med ägget ifall liftpatrullen får för sig att de skulle stänga liften igen. Ett fint åk ner i västra ravinen hann vi innan vädergudarna satte stopp för fler topp-expeditioner. Snön var mjuk och fin men kanske något vindpackad, men det kunde varit värre (vi är i Åre).

Måndagskvällen passade vi på att åka kvällsåkning i VM8:an, bara för gamla tiders skull. Självklart hängde vi på låset och självklart var först upp i liften och först ner för Gästrappet. Nypistad manchester är inte helt fel det heller med slalomlagg under galoscherna!

Det är så fantastisk roligt att åka skidor! Jag har saknat det så oerhört mycket under mitt rehab-år. Och med facit i hand, skulle jag ha nog rehabat kanske lite hårdare... Mjölksyran sprutar ur öronen och låren befinner sig i ett konstant smärtsamt tillstånd. Och jag konstaterar som jag gör varje ny skidsäsong att jag skulle tränat hårdare och en aningens mer benstyrka.

Nu ser jag fram emot en vecka till i Åre och mina bästa vänners bröllop på fredag i Åre kyrka!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar