Glädje!

Jag berättade ju i mitt senaste äventyrsinlägg att jag träffade en riktigt go tjej och hennes fina voffsingar i skogen när jag cyklade Roslagsleden. Samma tjej skickade mig ett mail som jag blev så himla glad av! Hon berättade att hon hade blivit inspirerad och håller på som bäst att äventyrsplanera i sitt eget liv nu. Ett varje månad ska hon ta sig iväg på! Hon ska vandra, cykla, paddla, tälta, segla och springa! Hennes pappa hade också blivit inspirerad att börja äventyra! Jag tycker det är så fantastiskt! Och jag blir glad ända in i själen! För det var precis det här som jag ville! Att inspirera människor att komma ut! Och verkligen visa att det inte är så komplicerat!

Sofia skriver själv så fint till mig, så jag citerar henne rakt av, för hon har verkligen fattat vad mitt projekt handlar om:

Förutom att jag gillar dina tankar om att man inte alltid måste sikta på att vara mest extrem, så är ju en annan positiv sak att det inte behöver kosta något. Alla har samma möjlighet att komma ut och uppleva saker. Jag hoppas verkligen att du lyckas med ditt projekt och framför allt kanske når fram till de som inte är ute så mycket. Det finns många som skulle vinna mycket på det tror jag.

Jag=kartnörd

Från att ha varit totalt ointresserad av kartor och inte heller varit så bra på att tyda dem har jag nu gått till att bli en riktig kartnörd! Jag kan ligga på kvällarna innan jag ska sova och glo på kartor! Helt galet! Jag studerar stigar, åar, berg och annan terräng. Jag planerar mina äventyrsfärder och drömmer mig bort. Kan bli helt biten och totalt förlora mig i kartornas värld... Hur ska det här sluta? Undrar vad för slags "fascinationer" jag har utvecklat efter ett helt år med äventyr?

Äventyr 14: Kvicksand och paparazzis på Roslagsleden

Klockan är strax före 7 på fredag morgon och min pojkvän har precis släppt av mig vid Danderyds kyrka och har sedan fortsatt till sitt jobb. Mitt jobb är att ta mig mountainbikandes till dagens etappmål 2,8 mil längre norrut i Örsta. Här vid kyrkan börjar Roslagsleden och här möts jag av paparazzi-fotograferna. Hur har de fått nys om att jag är här nu? Det är ett hårt liv att att vara äventyrerska, alla rycker och drar i en och vill ha sin del av kakan. Jag och Robert Pattinson från Twilight-filmerna är ungefär lika jagade av pressen. Nej rå, Topphälsas fotograf har stämt möte med mig för en artikel som ska publiceras i deras tidning under våren. Solen skiner visserligen men det är svinkallt i blåsten och fotografen har fått order om att ta "vårliga" bilder. Så min goa mössa och varma vantar åker tyvärr av. Jag försöker att inte frysa och se ut som om jag njuter av solen och inte alls är så morgontrött som jag känner mig. Han är proffsig och snabb och det dröjer inte länge förrän han släpper iväg mig på helgens äventyr.

Starten på Roslagsleden i Danderyd

När jag rullar över asfalten till själva starten av leden bannar jag mig själv att jag inte har kollat igenom hojen efter vinterförvaringen. Jag har ingen som helst bakbroms och och frambromsen är näst intill obefintlig. Och inte fick jag med mig några verktyg för att kunna justera saken. Tur att min kära pojkvän iallafall såg till att få luft i däcken igår kväll. Jag har åtminstonde varit duktig och inhandlat punka-kit ifall olyckan skulle vara framme. Men när jag trampar iväg på stigen slår det mig att jag inte har packat med mig någon pump...

Första biten går i motionsspåren i Danderyd, och det dröjer inte länge förrän jag träffar Sofia som är ute och rastar sina charmiga Kelpiesar Elsa och Reka. Diesel och hennes två tikar får leka en stund medan Sofia och jag snackar hund med varann. Hur trevligt det än är så börjar jag frysa när jag står still och jag tackar för pratstunden samtidigt som jag drar på mig regnbrallorna, för jag inser att det här kommer bli en lerig historia. Motionsspåren består av hälften lera och hälften isbana. Det kräver onekligen en helt ny nivå på koncentrationsförmågan.

Diesel funderar över varför jag just har
glidtacklat honom på isbanan i Danderyd..?!

Klockan är inte mer än 08.17 när första vurpan inträffar. Jag gör en snygg glidtackling på Diesel som hoppar undan i sista stund och tittar förvånat på mig och ser ut att undra vad han har gjort för fel för att förjäna denna behandling? Från och med nu tar jag det lite lugnare, det är trots allt nästan 10 år sedan som jag cyklade mountainbike som seriös träning. Mitt huvud tror ju att jag är lika bra som jag var då, men kroppen har fattat det där snabbare än huvudet och har insett att så inte är fallet.

Roslagsledens första del består av olika kommuners motionsspår som har bundits ihop med grusvägar och skogstigar för att bilda en sammanhängande vandringsled. Jag fortsätter in i Sollentuna kommun där jag stannar vid Rösjöns sandstrand för vila och energipåfyllnad. En klump av dagisbarn rultar förbi och skickar en skur av frågor till mig om hunden och hojen.

Mysiga grusvägar binder samman Roslagsleden

Jag skakar vidare en bit till på steniga skogsstigar som gör att jag snart är sugen på lunch. En liten sjö dyker upp och erbjuder vacker vy medan jag glupskt mumsar i mig Moster Ingers mjuk-kaka.

Diesel vill gärna smaka på mjuk-kakan...

När jag passerar Täbys kommungräns börjar det regna, ett fint vårregn. Det gör faktiskt ingenting. Det luktar gott i naturen och luften känns frisk. Men ett som är säkert är att de redan mer än överfyllda vattendragen som kantar min färd verkligen inte behöver någon påfyllnad. Jag får ibland gå långa omvägar för att spänger och broar är översvämmade.

Blöta passager är det gott om

När regnet tilltar stannar jag och Diesel till i ett vindskydd för att torka oss. Jag kramar om Diesel och han får sitta innanför min dunjacka för att hålla värmen. 
Vid två-tiden slutar det faktiskt att regna och vi fortsätter in på den sträcka som jag har cyklat miljarder gånger för ett decennium sedan. Jag och min bästa kompis Björn har kört etapp 2 både framlänges och baklänges när vi tränade som mest mountainbike. Den här sträckan är riktigt rolig med mountainbike!
Regnet har dock gjort att rötterna och stenhällarna är vrålhala. Jag fegar ur och får inte alls det där härliga flytet som brukade infinna sig här. Det kan ju förstås också bero på att jag inte är i min bästa mountainbike-form heller..

Snorhalt i regnet

Dagen och mina krafter lider mot sitt slut och jag rullar sakta över sista ängen in mot Angarn och Örsta som är dagens etappmål. Trött och sliten i kroppen men mycket nöjd i knoppen hämtas jag av min pappa som bor i närheten och blir erbjuden god middag och en skön säng i mitt gamla flickrum.

Sällskap i hästväg in mot Örsta

Lördagen börjas där fredagen avslutades. Etapp 3 från Örsta till Lövhagen står på dagens schema. Cyklingen över den blöta Angarnssjöängen utförs zick-zackandes mellan de stora antalet ornitologer med megastora kikare som är där för att spana efter sällsynta fåglar. Det blir inte lättare av att Diesel måste gå kopplad i naturreservatet och snart har vi gjort dagens första vurpa, en av många som ska komma.

Slalom mellan fågelskådare med kopplad hund
är inte den lättaste manöver man kan göra en lördagsmorgon...

Leden fortsätter via en grusväg kantad av rödflagnande ladugårdar som sedan viker av till Össeby idrottsplats och dess motionsspår, den följer sedan bilvägen en stund och fortsätter sedan in i vildmarksterrängen.

E18 gör sig högljutt påmind bredvid stigen

När jag lämnat E18 och bullret den stora vägen genererar bakom mig är det den djupa skogen som gäller. Stigen är smal och bitvis teknisk svår att cykla. Men rolig! Jag får koncentrera mig och jag känner att de gamla takterna sitter i trots allt. Jag forserar spängerna i hög fart (nåja enligt mig själv iallafall) och hoppar (ofrivilligt)över en mossbeklädd sten. Jag vurpar fler gånger än jag kan räkna och får rikta om styret och häkta på en avhoppad kedja åtminstonde tre gånger. Stigen är för det mesta ganska blöt, eller vad säger jag, väldigt blöt är närmare sanningen. När jag passerar en tunnel under E18 blir jag dyngsur över knäna. Det är oundvikligt. Jag svär högt och Diesel undrar vad jag muttrar över.

Rolig mountainbiking i skogen

Tiotusenkronorsfrågan;
hur tar man sig torrskodd genom tunneln?

En av få torra spänger

Alldeles för snart når jag Lövhagen som är målet för dagen. Jag vikar av från Roslagsleden och tar mig till mitt och lillasysters landställe som ligger några kilometer från leden. Det är värt den extra sträckan för att få grilla korv i kaminen och krypa ner i en varm säng.

Söndagens mål är Domarudden och färden dit är ganska smärtfri. Eller nja, cyklingen går över lummiga skogsbilvägar och är ganska enkel, men min rumpa är långt ifrån smärtfri. Två dagar på skumpiga färdvägar har gjort att sittknölarna kvider av smärta så fort jag placerar ändalykten på sadeln.
Den här etappen går i utkanten av reservatet för Rialavargarna. Jag gillar vargar och tycker att de ska få finnas i vårt avlånga land, men varje gång Diesel försvinnar ur min syn får jag lite lätt panik och tjoar vilt på honom. Tur för mina nerver att han kommer som ett skott varje gång.
Det som gör den här etappen lite jobbigare än vad den borde vara är de grova träd som har vikt ner sig för torsdagens storm. Det blir en anings tröttsamt när jag måste stanna och hoppa av cykeln var 20:e meter för att krångla mig över de ständiga hindrena. Dessutom har någon ovänlig själ lagt ut kvicksand (känns det som iallafall) på vissa ställen vilket gör att däcken sugs fast och jag kommer ingenstans hur mycket jag än trampar. Högst olämpligt och mycket taskigt om ni frågar mig.

Meckigt att ta sig förbi träden

Sista delen mot Domarudden går i motionsspår igen. Det här är den tyngsta biten på hela vägen. Trettio centimeter tung slasksnö gör att jag inte kan cykla utan får släpa cykeln och mig själv mot helgens slutmål.

Tungt med slasksnö

Det är ungefär samma snitthastighet per kilometer som jag hade i Vasaloppet under min värsta schaktning, men jag stretar på och kommer fram till slut! Jag når Domarudden!

Tadaa! Målet är nått!

Jag tar taxi tillbaka till Örsta där bilen står och medan jag lastar cykeln reflekterar jag över helgen.
Jag är oerhört nöjd med mig själv och trots att det har varit minst sagt varierande terräng och förutsättningar som blött, skumpigt, regnigt, svettigt, trädhindrigt, lerigt, halkigt, nervigt och dyngigt så gav jag inte upp! Ska jag vara ärlig mot mig själv så har det varit riktigt härligt att få vara ute hela helgen. Slitas och svettas och känna att man lever! Borde alla få uppleva! Prova det du också!

Om man vill ha längre äventyr...

...så fick jag ett tips från en av mina blogg-läsare. De är ett gäng som gillar att kombinera långa träningspass med äventyr runt i deras vackra landskap Gästrikland. Gärna med historisk eller kulturell anknytning. De fokuserar också på individens utgångspunkt och strävar efter att skapa en härlig gemenskap i gruppen! Jag tycker det här är en superbra idé! Kolla in Gävles långdistansare!
Hade jag inte redan planerat mitt äventyrsår så hade jag mer än gärna hängt på dem! Men det känns skönt att veta att äventyren finns kvar även till nästa år!
Det finns även flera äventyr hos Vildmark nära dig. Det är bara att inse att mitt 52 adventures kommer att fortsätta i all evighet med allt roligt som finns att hitta på!

Äventyr 13: Mitt äventyr är någon annans vardag

Äventyrslusten är ungefär lika med noll när jag lämnar ett tråk-grått Uppsala som har paketerats in i tunga regnmoln. Men faktum är att ju närmare jag kommer Kolmården ju mer kisar jag för den annalkande solen. Mitt depp-humör börjar sakta ge med sig och min snoriga näsa slutar nästan att rinna. Bilen parkeras i Sandviken strax väster om Kolmårdens djurpark. Jag rafsar ihop mina pinaler i ryggsäcken medan jag funderar hur många "Sandviken" det egentligen finns i Sverige. Går det inte att vara lite påhittigare om det råkar finnas en sandstrand i en vik? Diesel och jag tar en svängom ner på bryggan i den sandiga viken och känner av pulsen på Kolmården. En mycket duktig fotograf som jag har fått äran att lära känna har sagt till mig att det kan vara bra om det är lite halvdåligt väder, för då blir fotona annorlunda. Idag förstår jag vad hon menar med det, för ljuset över Bråviken är magiskt. Mystiskt och vackert lyser det upp havet som ligger alldeles stilla och bidar sin tid inför vårstormarna som snart kommer att slita sönder den nu perfekta ytan. Jag drar in den salta havslukten från tången i näsborrarna och känner i hela kroppen att nu är våren här.

Jag börjar min vandring i ankeldjup geggamoja på Marmorstigen. Jag slirar runt och försöker hitta några torra löv att få fäste för fötterna. Diesels vita tassar antar snabbt en geggbrun nyans. Runt omkring mig porlar det i bäckar som inget hellre vill än att forsa ut i havet. Jag trampar på och tackar innerligt den vänliga själ som har lagt ut spänger över den värsta sörjan.

En spång, flera spångar?

Jag tassar så tyst jag kan förbi en båtuppläggningsplats för att inte störa de medelålders herrarnas koncentration när fernissan ska strykas över segelbåtarnas skrov. Jag klämmer mig igenom en färist och halkar över en isig fårhage. Jag hör röster från vattenbrynet. Två gubbar i keps står och petar på ett isflak med en lång pinne. Jag undrar om de får någon fisk.

- Nej, vi fiskar inte. Vi bara leker, säger den den ena gubben på bred östgötska.

- Det är viktigt att behålla leklusten sörru, säger den andre gubben och visar upp ett tandlöst leende.

Jag skuttar förbi dem upprymd av livslusta. Så enkelt det kan vara ibland.

Ibland är allt så enkelt

Strax har jag nått Marmorbruket som ståtar vitt och vackert vid Bråvikens lugna strandkant. Här har det brutits marmor och kalksten för fulla muggar under flera århundraden. På 1600-talet kom Sveriges konung på att det vore schysst att ha Kolmårdsmarmor i Drottningholms slott, vilket fick stället att bli en metropol. Idag finns det Kolmårdsmarmor både i Paris och New Yorks berömda byggnader.

Marmorbruket rakt nedanför kalkberget

Diesel charmar en kvinna i rullstol som vi möter invid kalkstensbrottet och får åka snålskjuts i hennes knä en bit. Hon berättar för mig att snart kommer blåsipporna att breda ut sig likt en matta här.

- Det är nog bara en tidsfråga, säger hon och nickar mot slänten.

Vårkänslor!

Jag såsar runt kröken och går nästan rakt in i ett kärleksfullt par. Jag ber om ursäkt samtidigt som deras lille son som sitter i en lila barnvagn skriker ut sin beundran för min fluffiga hund. Diesel strosar med nosen i backen hela tiden och märker varken den lille eller fiskaren som står längst ut på klippan och fridfullt tar dagen som den kommer. Jag byter några ord med hans fru som sitter på en sten vid strandkanten och njuter av våren. Hon medger skrattandes att de får nog svälta till middag idag igen för det nappar dåligt.

Dåligt napp i Bråviken

Färden fortsätter på Klosterleden och nu får jag klättra upp för den branta stigen. Jag snubblar på de stora stenarna som någon verkar ha tappat efter sig. Diesel träffar flera nya hundkompisar som är ute och vallar sina ägare. En luggsliten pensionär med käpp har bemödad sig att baxa sig ända ner för den branta avstickaren för att kunna mata sångsvanarna med brödkanter.

Svanarna verkar klara av middagsbestyren själva trots allt..

Jag bänkar mig på en höjd för fika och Moster Ingers mjuk-kaka. Ett lastfartyg strävar stånkandes mot Östersjöns öppnare vatten. En utombordare trycker sig försiktigt förbi isflaken för att lägga ut fiskenät. Men annars är det tyst omkring mig. Eller nej förresten, fåglarna kvittrar uppfodrande och vill fånga min uppmärksamhet.

Diesel suktar efter mjuk-kaka

Jag lunkar vidare genom skogen för att om en stund kliva upp på Vildmarkshotellets kommersiella hylla. När jag kikar in i entrén möts jag av en möhippa som pågår på högsta ljudvolym med rosa fjärilsvingar och glittrande tiaror. Från inomhuspoolen hörs tiger-liknande barnvrål. Jag trallar vidare mot Sörmlandsleden som visar mig genom en sagoskog i svagt nedförslut. Jag trillar ut på en kladdig grusväg som bär mig till Kvarsebo Färjeläger. Diesel känner sig kaxig och hoppar mellan isflaken invid stranden.

Living on the edge

Jag bestämmer mig för att det får räcka med äventyr för den här helgen. Jag känner mig nöjd och belåten. Tillfreds med nuet. Jag konstaterar stilla att det är lustigt ändå att mitt äventyr är någon annans vardag.

Geggigt i Kolmården

Äventyrerskan lovar dyrt och heligt att det kommer ett längre inlägg imorgon, men hon är för trött för att vara kreativ för tillfället. Hon bjuder på ett foto så länge från ett varmt men geggigt Kolmården.

Diesel är en riktig linslus och ska vara med överallt...

Tävlingen är avgjord!

Tack alla som har röstat! Nu är det avgjort vem som ska få de fina priserna! Alltså vinnaren var ju redan klar, där jag använde min vetorätt som anstiftare av denna tävling. Men andra och tredje pris behövde jag ju hjälp med och nu har ni röstats fram pristagarna! Det roliga var att alla bidrag har fått röster, vilket betyder att friluftsliv ser olika ut för olika människor. Härligt att vi alla tycker olika, för hur skulle det annars gå om alla tyckte om samma saker?

Så håll i er nu, här presenteras vinnaren:

1:a pris Enmanstält från Mountain Hardwear 
Välj ett besöksmål, vilket som helst. Men gå inte den vanliga stigen dit utan navigera utan stigar med karta och kompass. Passar överallt!
Motivering från 52 adventurs: Hur enkelt som helst, men man vet inte riktigt vilket äventyr som väntar på den nya vägen. Kan bli hur spännande som helst! Äventyret kan dessutom göras långt eller kort, enkelt eller svårt. Äventyret passar bra att utföra på sin egen hemmplan eller på andra sidan jordklotet. Det går att anpassa till sin egen nivå och för alla åldrar och därmed skapa ett äventyr som dessutom är billigt! Alla har lika stor möjlighet att äventyra på detta sätt!
Stort grattis till Lars!

2:a pris Liggunderlag från Thermarest
Ta pendeltåget med cykeln och tältet till ändstationen. Cykla hem med paus för övernattning, bad och reflektion.
Motivering från 52 adventures: Enkelt och billigt, men ändå ett stort äventyr! Och man vet aldrig vad man hittar på vägen hem...!
Stort grattis till Anneli!

3:e pris Pannlampa från Petzl
Grottletarhelg med barnen (och vuxna) i Kärkevagge, Abisko. Kärkevagge betyder Stendalen på samiska och är en av Sveriges vackraste fjälldalar. I dalens bortre ända ligger Rissajaure=Trollsjön, en av världens klaraste sjöar, känt för sitt djupt blåa vatten. I dalen ligger 100.000-tals stenblock huller om buller. Under och emellan dessa finns små och stora grottor, håligheter och kryp-in. Perfekt för barn att utforska under en tälthelg i dalen.
Motivering från 52 adventures: Det här äventyret visar på hur man kan utnyttja terrängen till att göra en "vanlig" vandring spännande för alla deltagare!
Stort grattis till Ludmilla!

Jag vill tacka Addnature för att de har skänkt de fina priserna till den här tävlingen.

Är ni nyfikna hur det gick för resten av bidragen? Okej, här kommer resten av resultaten:

4:e plats
Ta tåget till en ort du inte varit i, övernatta där och ta långa promenader i staden för att upptäcka nya miljöer. Motivering från 52 adventures: Ett äventyr behöver inte vara i skogen eller vildmarken, i städerna finns det också oaser att upptäcka!

Delad 5:e plats med lika många röster var
Ta fredagsmiddagen med ut i skogen.
Motivering från 52 adventures: Ja, svårare än såhär behöver det inte vara att uppleva ett äventyr!

Följa med farföräldrarna ut i skogen och plocka bär och svamp och sedan göra sylt och torka efter deras recept.
Motivering från 52 adventures: Gemenskap och kunskapsutbyte över åldersgränserna är definitivt ett äventyr som oftast glöms bort idag. Att bara lyssna på någon som har levt längre än du själv kan ge dig nya insikter och har du tur kan du få höra det berättas om en ovanlig äventyrsupplevelse!

Smyga in efter de stängt grindarna till Botaniska trädgården i Uppsala och "smygcampa" i dungen bredvid Orangeriet. Gratis, spännande, lite förbjudet och rätt bra skogskänsla faktiskt. Vatten medtages, ingen bäck finns.
Motivering från 52 adventures: Jag vill inte på något vis uppmuntra folk att göra olagliga saker. Men det här äventyret visar på påhittighet och kreativitet, och visst är det så att det som är lite förbjudet blir lite mer spännande?!