Det är en märklig känsla att vara i det land där den största tragedin sen andra världskriget ganska precis har inträffat. Norge är i lands-sorg och mitt i allt elände försöker jag själv ha semester. Det känns som om jag inte riktigt får ha kul. Jag känner med norrmännen och vågar knappt tänka på hur de anhöriga har det som försöker bearbeta det ofattbara som har hänt. Jag har själv knappt fattat vad som har hänt. Allt känns som en film, som ett dåligt skrivet Hollywood-manus.
Händelserna i Oslo och på Utöya är hemska. Men om jag ska se något positivt i det hela så är det att dessa händelser enar Norges folk. Det till och med enar världens folk. Medmänskligheten kommer fram. Världens ekorrhjul stannar av för en stund och vi alla tar oss tid att tänka efter vad som egentligen är viktigast här i livet. Kärlek och respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.