Äventyr 26: Fullt ös (regn) på Hardangervidda

Vi snirklar oss in i Norge på smala och kurviga vägar. Vi inser kjemperaskt att det inte är någon idé att stressa i Norge, för det är OMÖJLIGT att köra för fort här. Rätt vad det är så är vägen knappt två meter bred och våran bil får klämma sig förbi kurvan. Dessutom så står det garanterat några nyfikna får bakom nästa krök. Branta bergväggar à la Mordor tornar upp sig bredvid vägen. Helt plötsligt är det en glittrande fjord som breder ut sig långt nedanför hjulen.Vattenfallen som kastar sig ut för branterna avlöser varannn. Det går upp och ner och är det inte bromsarna som osar bränt så är det motorn som håller på att koka över. Det är vackert här. Vi sitter mest och gapar i bilen och häpnas över att allt det här vackra finns så nära hemifrån. De mest yttrade orden i bilen är utan tvekan: Very pittoresque!

Nyfikna ulliga rackare...

Vi anländer sent på kvällen till dalstationen vid Gausta i vad vi anar kan vara ett vackert landskap, men allt vi ser är smäcker dimma som smeker våra sinnen. Optimistiska som vi är så tänker vi att det har säkert klarnat tills morgondagen. Kvällen spenderas med att skicka hunden på ett uppletande över de disiga vidderna efter en borttappad vante för att sedan bre philadelphia-ost på mariekex (ny delikatess-upptäckt) med pekfingret och insupa semester-lunken som sakta har tagit över. Det är så skönt när man bara har några få saker att tänka på under dagen. Vad ska vi äta? Var ska vi sova? Var ska vi morgonbada? Vad ska vi hitta på för skoj idag? Livet från den enkla sidan.

Bättre vy utan dimma

Vi vaknar till morgonsol och fantastiska vidder. Granitgrå berg strimmade av frodig grön mossa speglar och kråmar sig i den blanka fjällsjön. Upp mot Gausta-toppen som finns 1883 meter över våra huvuden hänger det fortfarande moln kvar. Men vi traskar hurtigt iväg iallafall. Vägen upp är stenig och brant. Vi stretar oss upp längs den vältrampade stigen och följs åt av några få vandrare.

Än så länge skiner solen

Halvvägs upp börjar regnet ÖSA ner. Jag hade ingen aning om att de hade monsunregn i Norge, men man lär sig alltid något nytt. Och den här gången får jag lära mig det den hårda vägen. Jag har världens sämsta regnjacka och är genomblöt på två sekunder. Jag borrar in huvudet och gnetar på till toppen. Vid toppstugan är enda gången jag vrider huvudet för att titta på vad det är för betongbyggnad som tornar upp sig till vänster om mig. Och tamejfan om det inte står en skylt om att man kan åka lift hit!  Men va fan! En tunnel i berget från dalstationen kan ta en nästan hela vägen till toppen. Och vi som har gnetat på i 800 höjdmeter. Jaja, lite svett har ingen hittills dött av. Fiffiga norrmän som bygger tunnlar i berget. Tänk, vilket off-pist paradis på vintern! En tunnel rakt upp till härligheten! Inte en pistmaskin så långt ögat kan nå. Inte ett träd, bare å åke! Som Stenmark skulle ha sagt. (Det här med tunnel kanske kan var något för Åre istället för deras kabinbana som aldrig går..?)  Måste åka tillbaka hit till Gausta på vintern! Men nu är det sommar. Eller? Vi äter en toppvåffla och går de sista hundratals metrarna till toppen. Tur som fanken att det är dimma nu skulle jag vilja säga. För det är stora stenar som balanserar dels på varann och dels på en smal kam som leder till toppen. Det är minst sagt luftigt på båda sidor. Äventyrshunden är med och vi lyfter, trixar och fixar för att få med honom över alla hinder. Vi till och med firar honom några gånger i kopplet! Regnet öser ner och dimman är kompakt. Stenarna är såphala och det liknar mer klättring än vandring just nu.

Bumling på hög nivå

Vi tror att vi når toppen, men vi vet inte riktigt. För vi ser ingenting. Den här sjundedels-utsikten av Norge som var utlovad från toppen ser vi inget av. Det är någon slags mast där vi står så vi antar att det är toppen. Med dimman känns det som om vi kunde ha varit precis var som helst, på någons bakgård eller djupt inne i skogen. Men jag vet att jag varit där på Gausta-toppen. Min smärtande fot vet att den har varit där. Högst upp.

Jaha, det var det. Då var det bara att gå ner igen. Samma långa väg tillbaka. Det gör ont i knäna, höfterna känns som om det behöver bytas ut och foten protesterar.  När vi är nästan nere får  Diesel vittring på fåren som går med fjällbjällra längs sluttningarna. Diesel tycker det är hur kul som helst. Helt plötsligt har han blivit en vallande fårhund! Han har aldrig ens tittat åt fåren hemma på landet, men norska får är tydligen roligare. Vi skäms och snubblar efter vår fårhund och fångar till slut in en otroligt glad och nöjd hund.

Slitna efter turen och väldigt svettiga tar vi en "dusch" på den parkering som vi hittat att sova på för natten. Vi häller vatten på varann och gnuggar lite med tvålen. Vi luktar iallafall lite godare.

Tunga droppar som knackar uppfodrande på bilens fönster väcker oss dagen efter. Men vi bestämmer oss iallafall för att ta Krossobanen upp till Hardangervidda-platån för en tur med mountainbike. Regnkläderna är på från början, men vad gör det när jackan SUGER åt sig vatten. Kabinbanan tar oss upp i dimman. VI kliver ut i regnet och försöker tappert cykla den sista kilometern till "världens ände" där Hardangervidda börjar. Men vi ger upp och leder cyklarna. Efter den branta backen lättar regnet lite och vi får faktiskt se lite av Hardangerviddas vidder!

Röda små stugor är utklickade över fjället som för en gångs skull är ganska platt för att vara Norge. Det här är en högplatå så vi trampar på längs stigar och grusvägar. Men regnet möter upp oss runt nästa krök och vi tapppar sugen. Framförallt fryser vi trots allt uppförstrampande. Vi vänder och rullar nedåt. Vi tar Ryekes-veien ner istället för kabinbanan. Det är en brant hårnålskurvig väg. Mesta av tiden cyklar vi i en mindre floder vilket inte gör det lättare att forcera över de stora stenarna som nu är snorhala. Pojkvännen gör en snygg flygning över styret och Diesel skäller mest hela tiden för att vi inte cyklar bredvid varann, och då är det jobbigt att hålla reda på sin flock om man är vallhund. Det hade ju inte gjort något om de slängt ut lite smågrus på vägen, tänker jag där jag skumpar vidare medan broms-skriken studsar mellan bergväggarna. Men va fan, det här är väl norsk downhill från sin bästa sida!

Tillbaka på dalbotten slickar vi lera från tänderna och konstaterar att vi inte har några bromsar kvar på cyklarna. Men vad gör det när man ler med hela hjärtat!

Vi slänger in alla blöta och skitiga pinaler i bilen och drar vidare mot nya norska äventyr.
I bilen kommer vi fram till att vi förmodligen har packat helt fel. De hundra olika shortsten och linnen i olika färger som ligger i resväskan skulle nog ha bytts mot flera underställ, supervarma vantar, mössa och ett tjog med superfunktionella regnställ.