Äventyr 28: Maxat i Norge

Jag börjar få hybris av att leva som en äventyrerska på heltid. Eller ja, på semester-heltid iallafall. Andra veckan i Norge bjöd på så mycket roligt att jag absolut inte kunde välja EN sport att hålla mig till, så det blev lite av det mesta.

Veckan börjar med att vi hänger i Voss, där precis allt finns att göra. Tänk på något roligt och jag kan garantera att det går att göra i Voss. Strax innan vi anländer till Voss har det varit Extremvecka här, vilket betyder att det samlas en massa galningar som tycker om att göra galna saker på ett och samma ställe under en begränsad tid. Kan ju inte vara annat än kul! Synd att vi  missade den, men plus-sidan med att Voss största sommar-event redan har avverkats är att precis ALLT är på rea! Vi låter pengarna regna omkring oss i samma takt som regnet öser ner mot marken. Jag kan inte motstå den fina regnjackan som ropar på mig i skyltfönstret på Skandinavisk Hoyfjellutstyr, hoppas bara på att den är lika tät som den är fin!
Vi drar upp vår tarp invid sporthallen för skydda oss mot hällregnet när vi lagar middagsmat på vårt Tringia-kök. Planer görs upp för veckan, och vi konstaterar att vi får ignorera regnet om vi ska komma iväg på några som helst aktiviteter. Nattlägret blir alldeles intill femmans löpspår på Voss idrottsplats.

Dagen efter drar vi till Flåm för att ta Flåmsbanan från havsnivå till Myrdal som ligger 863 meter högre upp. Järnvägen är så brant att de får sanda på rälsen för att tåget ska ta sig fram när det regnar. Och regnar gör det idag. Det är väl därför det går så långsamt, det går någon stackars genomblöt norrman framför tåget och kastar ut sand. Flåmsbanan är två mil lång och går genom tjugo (!) tunnlar som har hackats ut för hand en gång i tiden. Utsikten ska tydligen vara fin, men av den ser vi ingenting. Det är kompakt regn-dimma som omsveper dalen och tåget. Mountainbike-cyklarna är med och tanken är att vi ska rulla nedför rallarvägen som löper intill rälsen.

Norrmännen vet hur man sandar en järnväg, för upp kom vi! 

På Myrdals perrong trängs japanerna med dyra kameror på magen för sitt obligatoriska fem minuters foto-stopp innan de ska åka ner igen och fortsätta på sin lyxkryssare längs fjordarna. Vi tar oss så fort vi kan bort från turisthopen och hittar snart rallarvägen. Regnet har faktiskt lättat lite men första biten är verkligen inte cykelbar, knappt gångbar. Stora stenar gör underlaget minst sagt bökigt att ta sig fram på. Det är snorbrant  och de knivskarpa hårnåls-kurvorna avlöser varann. Vattenfallet brölar högljutt vid varje högersväng. Turisterna är som bortblåsta. Vi känner oss helt ensamma i den norska vildmarken. När vi trixat oss nedför den värsta biten blir det faktiskt behaglig cykelterräng. Tillräckligt mycket nedåt för att i princip slippa trampa men ändå kunna bibehålla en hög fart. Grusvägen vi cyklar på löper intill forsen som letar sig ner i dalen. Från de branta bergen som omger oss hörs med jämna mellanrum ett avlägset tåg-tutande. Ibland ser vi tåget som ilar in och ut i tunnlarna som är sprängda genom berget.

På väg ner, dock lite långsammare än forsens vilda vatten

Plötsligt är jag tvungen att tvärnita framför en hord med getter. De vägrar flytta på sig. Alldeles intill gethorden står ett timrat hus. Jag är tvungen att blinka tre gånger för att verkligen tro på det jag ser. Det serveras våfflor här! Mitt i ingenstans kan man få våfflor med brunost. Några tjejer som pluggar jordbruksvetenskap bor i fäboden över sommaren. De mjölkar getterna och ystar egen brunost. Våfflor med brunost har jag aldrig ätit förut, så jag måste givetvis testa! Det är supergott, en norsk delikatess som jag kommer att ta med mig hem!

Våffla med brunost, en ny delikatess-upptäckt! 

Sista biten ner mot Flåm planar vägen ut och övergår till asfaltsväg, vi utnyttjar sista farten från den två mil långa nedförsbacken innan vi faktiskt måste trampa några pedalvarv. Det tog tjugo år att bygga denna järnvägssträcka men endast två timmar att rulla nedför med ett fika-stopp och ett hundratal foto-stopp.
Ett väldigt kallt dopp i Aurlandsfjorden får avsluta turen innan vi sätter oss i bilen för att åka vidare mot Kaupanger som ligger i ena hörnet av Sognefjorden. Vi hittar en kanonfin sandstrand och bestämmer oss för att fira ordentligt med grillning på stranden, öl och jordgubbar till efterrätt. Förväntningarna är skyhöga på vår lyxmiddag men den billiga engångsgrillen avger någon avskyvärd kemisk substans, så allt som läggs på grillen blir fullständigt oätbart. Ölen, som vi valde av snålskäl, smakar bara sött och går inte att dricka. Vi tar några smörgåsar för att ändå mätta våra hungriga magar, men brödet kommer snabbt upp igen när det visar sig att det är mögligt. Jordgubbarna smakar ändå okej, om än något mosigt. Vi får gå och lägga oss med hungern rivande i matsäcken.

Dagen efter vaknar vi upp till strålande sol och gårdagens fadäser är som bortblåsta. Ett morgondopp i den glittrande fjorden går inte att motstå. Vi hinner torka våra cykelgrejer sedan gårdagen innan vi tar bilfärjan till Gudvanger. Färjan tar oss genom Naeroyfjorden som är en av världens smalaste och kanske även vackraste. Vi står bara och njuter på däck hela färden. Både av vyerna men också av att vi faktiskt är torra och varma.

Norsk fjord när den är som bäst

När vi landat i Gudvangen väljer vi att åka tillbaka mot Voss för att ta tillfället i akt och utnyttja det fina vädret för några fallskärmshopp. Första intrycket av hoppklubben i Voss är att alla är spänniga och att det snackas väldigt mycket. Men efter ett tag inser jag att de inte alls skryter om sina bravader, de är bara oerhört passionerade för sin sport. De lever, andas och (eventuellt dör) fallskärm. Pojkvännen gör några hopp medan jag och hunden tar en löptur i Voss vackra skogar.

Häng på hoppklubben i Voss

Sent på kvällen kör vi vidare mot Valdres för att se om Emmas tips om Besseggen är så bra som hon säger. Vid midnatt stannar vi längs vägen för vi orkar inte köra en meter till. Vi somnar på fläcken i vår campingkombi.

Torsdagen bjuder på det bästa vädret som någonsin skådats i Norges historia. Inte ett moln, inte en vindpust och dessutom varmt! Vägen mot Besseggen är så vacker att vi måste stanna minst tusen gånger för att ta foton.

Fotopaus med lekstund längs Jotunheimenvägen

Framme vid parkeringen råder det full förvirring. Det är någon slags båt som ska åkas, men först ska det färdas med buss. Pengar för parkering ska stoppas i kuvert men först växlas med den finniga tonåringen. Väskor ska packas och turen visar sig vara längre än vad vi trott. Mat får vi knappt med oss. I förvirringen glöms även solkrämen och linnet åker på för att det är ju så varmt. (Äventyrerskan har inte haft linne på hela sommaren, vilket innebär att hennes axlar inte är redo för den stekande sol i nacken som Besseggen-vandringen innebär) Iväg kommer vi iallafall. Kösystemet till båten är inte helt kristallklart, men vi kommer med. Köper våffla med brunost (så gott!) på båten och inhandlar Norges dyraste kanelbullar. Vattnet är helt turkost av glaciärernas mineraler. Redo för turen kliver vi iland vid Memurubu Lodge och börjar genast klättringen uppåt. Efter 5 höjdmeter flåsar vi som en gravida flodhästar och suckar uppgivet att det är 995 höjdmeter kvar. Men utsikten är så vacker att vi helt glömmer vårt flås och bara förvånas av hur fin världen kan vara ibland.

Kammen till vänster är den vi ska balansera över så småningom

Vi plockar många höjdmeter i början på turen. Leden flackar snart ut och vi går längs en bred kam. Varsin sjö på vardera sida i olika färg breder ut sig inför våra ögon. Den ena azurblå och den andra turkosgrön. Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Det är så vackert. Tack Emma för tipset! Vi stannar till för en lunchpaus och blir sittande i solen ett bra tag innan vi har samlat nya krafter för att bestiga den trixiga toppen.

Kraftsamling inför toppbestigningen

Kammen smalnar av och det börjar bli brant uppför. Vi klättrar över stora stenar och återigen får vi fira äventyrshunden i kopplet för att komma förbi vissa stenbumlingar. Det är inget som fångar upp en om man tar ett felsteg, trots det är det massor av folk som går denna tur. I alla åldrar. Vi bli omkörda av en norsk familj med en hiskeligt stor skara av barn. Jag börjar bli rejält trött nu men barnfamiljen har ett ruggigt högt tempo och jag bara står och gapar när de rusar förbi oss. Vi kommer upp till toppen till slut, men vi är så trötta att vi glömmer att ta det obligatoriska topp-fotot. Jag registrerar att någon har byggt en stenrös-pyramid på toppen, men egentligen det enda jag kan tänka på att det är lika långt ner som det var upp. Lika många timmar.

Toppklättring

Samma känsla infinner sig som på Vasaloppet vid 4,5 mil-passeringen, kroppen gör ont och jag har bara kommit halvvägs. Hopp eller förtvivlan, jag vet inte hur jag ska känna. Jäkla tur att vi har Norges vackraste väder idag för annars hade jag ringt fjällräddningen direkt. På något mirakulöst sätt så tar jag mig ner, fast jag inte trodde att det var möjligt. Precis som i Vasaloppet då jag tog mig runt, men inte har en aning om hur egentligen. Vi räknar ut att vi har haft en snitthastighet av 1, 7 km i timmen. Det är inte på något vis någon hastighet att skryta med, men vi skyller på att det var alldeles för fin utsikt för att göra den här turen fortare!

Vi bestämmer att nästa dag ska bli en vilodag, bara ta det lugnt och chilla. Vila kroppen. Badda de brända axlarna. Det håller till efter frukost ungefär. Ett morgondopp i iskall fjällsjö gör att vi får nya krafter och bestämmer oss för lite glaciärvandring. Brikdalsbreen lockar med blå is mitt i sommaren. Vi kör mot Jostedalsbreen Nationalpark och väljer iallafall den mest lätttilgängliga av alla glaciärer man kan knata till. Vägen upp är den mest lätta vi vandrat på i Norge hittills. Bred grusväg och ganska platt faktiskt. Men självklart går vi lite vilse så att vi iallafall får en knixigare väg uppåt. Vi följer den vilda forsen uppför. En turkos sjö möter oss vid glaciärens nedersta tunga. Synen är mäktig, trots att glaciären har dragit sig tillbaka flera hundratals meter de senaste åren.

Mäktig glaciär med väldigt kall sjö

Dagen efter får vi resans första riktiga antiklimax när vi inser att Stryn är stängt. Vi hade sett fram emot några dagars härlig sommarskidåkning, men så blir inte fallet. Vi tänker snabbt om och drar till Hoddevika för att surfa istället. Vi tittar på kartan och tycker att det ser ganska nära ut. Men vi har tydligen inte lärt oss någonting av vår tid i Norge. Ingenting är näst-gårds i Norge. Vägen är slingrig och ett par mil tar flera timmar att köra. Konstigt, men sant. Vägen slingrar sig längs kusten, klättrar upp för bergen, löper ner från bergen och kastar sig till höger och vänster. Men det är värt det när vi kommer fram. En kritvit strand breder ut sig mellan höga fjäll. Det känns som om taget från en saga. Några bondgårdar är utkluttade i dalen tillsammans med ett och annat surf-pensionat. Vågorna är inte vidare värst stora, men surfa ska vi. Det är ändå härligt att känna saltet mot läpparna, kallvattnet som sipprar in i våtdräkten och solen som bränner i ansiktet. Det är skönt att bara sitta på brädan och spana mot horisonten. Leta efter den perfekta vågen. Vi tar några vågor och lyckas väl åka lite vitvatten i några mikrosekunder, men det är ändå så härligt!

Surf-time! 

Dagen efter regnar det, men det gör ingenting. Vi får eminent förstärkning i vårt reseteam som förgyller tillvaron. Paula och Matias ansluter från Sverige. Från och med nu är det slut på tystnaden. Våra kära vänner håller låda i princip konstant. Men det är roligt! Vi försöker surfa trots minimala vågor och spöregn. Det går inget vidare men vi har grymt kul! Skrattsalvorna ekar mellan bergväggarna.

Det tjugoåttonde äventyret är till ända och veckan har varit minst sagt maxad. Maxat med roligheter!