Äventyr 27: Till topps!

Jag har precis insett att jag redan har roat mig halvvägs genom det här äventyrsåret! Det måste ju givetvis firas med just flera äventyr! Det tjugosjunde äventyret spenderades på hög höjd mest hela tiden.

Ni kommer inte att tro mig när jag säger att Norge visade sin soliga sida på torsdagen. Jo, det är sant! Just den här dagen hade vi bestämt oss för att bestiga Kjerag och vingla oss ut på Kjeragbolten. Vägen upp var som norska vägar är i allmänhet; upp och ner, och slingriga till höger och vänster. Vi lyckades hitta basejump-hopparnas genväg så att vi iallafall slapp den första hårda stigningen uppför berget. När vi rundar den första bergsåsen öppnar en vacker dal upp sig där en sprittlande fjällsjö har bäddat ner sig med en guldbrun sandstrand. Den inbjuder verkligen till ett dopp eftersom vi redan är svettiga av den stekande solen som bränner i nacken.

Lite "Sagan om ringen"-känsla

Det blir snabbt brant men rep och kedjor är fastspända i berget som gör det lite lättare att häva sig upp. Strax planar det ut och vi följer släta stenhällar långt ovanför Lysefjorden. Vi tar en lång paus i solskenet med ryggarna mot en stor sten. Det är skönt att bara sitta och titta på den vidunderliga utsikten och alla människor som flyter förbi vår vilosten. Det är en skön blandning av folk på väg upp till toppen idag. En hel skolklass flamsar förbi oss. En farmor och farfar har tagit med sig sitt femåriga barnbarn på topp-utflykt. Några svenskar i fotriktiga skor blir omkörda av två tonåringar som springer barfota. Sista russinen lämnar kartongen och Diesel tycker att det är dags att gå vidare. Det är inte långt kvar till toppen nu, men vi viker av för att se om vi vågar balansera ut på Kjeragbolten, en liten sten som är inklämd mellan två berg tusen höjdmeter över den grönglittrande fjorden långt nedanför.
Det är fullt med folk på den lilla hyllan som precis som jag vill gå ut på bolten. Jag ställer mig i kö. Det känns helt absurt att stå i kö för att klättra ut på en vinglig sten, men jag faller in i turistfällan. När det är min tur suger det till i magen. Det är väääääldigt högt och det är väääääääldigt smalt ut till stenen. Det svindlar för ögonen, men jag tänker att om alla andra som har stått i kö innan mig kan göra det här utan att blinka så kan jag med! Jag tar ett djupt andetag och ålar mig ut på stenen. Jag reser mig sakta upp och sträcker armarna i luften. Pojkvännen tar ett foto samtidigt som en kastvind får tag i mig och tvingar mig att ta ett steg tillbaka. Jag inser snabbt att det inte finns något mer att stå på bakom mig.  Minsta felsteg och jag är rökt. Intar snabbt låg tyngdpunkt och kryper tillbaka. Kommer på mig själv att jag andas igen när jag står med båda fötterna på Kjerags fasta klippkant.

Allt för fotokonsten!

Vi tar oss upp till toppen och väntar på att basejump-hopparna ska börja sina snabba färder nedför berget. Solen värmer skönt medan vi mumsar i oss vår sista matsäck. Utsikten går inte att tröttna på. Plötsligt kastar sig den först basejump-hopparen ut. Han eller hon är klädd i rött och far som en projektil längs bergväggen. Långt ut över fjorden löses äntligen fallskärmen ut. Nästa hoppare gör en bakåtvolt ut från klippan och susar förbi oss i hög fart. Två hoppare flyger längs ett vattenfall innan deras fallskärmar löses ut med ett högljutt prassel. Hopparna avlöser varann och och det dånar som av åska när det trackar ut från väggen.

Galningar eller livsbejakare?

När de sista hopparna har landat säkert så rultar vi ner från Kjerag-berget. Och jag säger rultar, för det är inte lätt att gå nedför ett brant berg! Knäna skriker och höftlederna stönar av smärta. Men man glömmer sådant lätt när utsikten är så vacker. Topp ett är avklarad.

På fredagen är det lika härligt väder och vi tar en båttur i Lysefjorden med ett fikastopp på basejump-hopparnas landningsplats. Det är typ det enda någorlunda platta stället i hela fjorden. Mest så kastar sig bergen rakt ner i fjorden utan att mjukna det minsta innan de träffar vattenytan. När vi sitter där börjar det droppa ner basejump-hoppare. Alla som dimper ner blir lika glada och överraskade över att en hund välkomnar dem vid landningen. De börjar alla busa med Diesel och snart är det ett tiotal vuxna män från lika många länder som lattjar för fullt med en uppspelt äventyrshund.

It's raining men!?!! 

Knäna har fått vila sig en dag och vi bestämmer oss för att bestiga Preikestolen. På morgonen ÖSER regnet ner, precis som vanligt här i Norge. Vi tappar humöret och har ingen som helst lust att dra fram Triangiaköket för att göra frukost. Vi köper in oss på vandrarhemmets frukost istället och det smakar ljuvligt med hårdost och färsk mjölk! Filen är den godaste vi har ätit i hela våra liv. Vi dricker varm choklad och känner att värmen återvänder till kroppen. När vi ätit färdigt så skiner solen.
Med raska steg tågar vi mot toppen genom den regnskogsliknande vegetationen. Vi är absolut inte ensamma på vår färd. Det är trångt på leden, nästan så att det bildas köer när det blir brant. Vi har bara gått i en halvtimme när regnet återigen börjar ÖSA ner. På med regnkläderna igen, borra in huvudet och streta på. Det är halt och brant. Leden går uppåt i någon slags bäck. Det blir till att klättra uppför stora stenar, lyfta knäna högt och haka tag i trädgrenar som sticker ut för att hala sig upp. Inför sista delen av turen står ett gäng ungdomar och kränger våfflor! Jag undrar i mitt stilla sinne om de går uppför här varje dag med syltburkar och mjölpåsar eller har det ett hemligt lager som flugits upp med helikopter? I vilket fall som helst så måste de ha en grymt bra kondition efter den här sommaren...

Sista biten är luftigt om jag säger så. Leden balanserar längst ut på kanten av klippan. Hundratals höjdmeter över Lysefjorden. Inga räcken, inga rep som hindrar mig om jag trampar fel. Så typiskt norskt. Ta ditt eget ansvar, menar norskarna! Jag gillar det. Inte som i Sverige där allt ska vadderas in i bomull så att ingen gör illa sig. Jag fokuserar på att sätta fötterna rätt och hålla hårt i Diesels koppel. Jag märker knappt att vi har nått fram till platån som är Preikestolen. När jag tittar upp har det slutat regna och det är fullt med folk och hälften av dem sitter och dinglar med benen över kanten. Den andra hälften tar kort på sina dinglande kompisar. Riktigt så nära vågar jag inte gå. Jag och äventyrshunden nöjer oss med att bara närma oss kanten.

Offrar inte allt för fotokonsten idag...

Lunchen intas på rekordtid för vi ser nästa regnfront närma sig inifrån Lysebotn. Vi tar en annan väg tillbaka. Över berget. Vi skippar den luftiga vägen men istället blir det osäkrad klättring på hal klippa. Känns inte helt okej på den här höjden. Men vi klarar det och firar upp hunden i kopplet och snubblar vidare i regnet. Inte många ord yttras på vägen ner. Men ner kommer vi och det enda jag tänker på vägen är att jag MÅSTE köpa en ny regnjacka. För det här håller inte. Topp två är besegrad.

Vi kör hela lördagskvällen och halva söndagsmorgon för att komma till Folgefonna-glaciären. En till topp måste vi upp på den här veckan. Vägen dit är låååång och slingrig och vi undrar verkligen om det ligger ett skidområde i alla den här grönskan? Men det gör det. Till slut kommer vi fram. Och det finns snö. Märklig känsla att dra på sig skidstassen mitt i sommaren. Diesel blir som galen när han upptäcker att det är snö mitt i juli! Han får tokfnatt och gör kullerbyttor i snövallarna. Snön är sådär härligt sorbet-aktig och glider fint under skidorna. Blå glaciär-is tittar fram under snön. Solen skiner tveksamt, men mörklila moln tornar upp sig i horisonten. Telemarks-rytmen infinner sig snabbt och det är så härligt att bara glida fram för en gångs skull. Slippa gå. Få ta liften upp till toppen och åka ner. Check, sista toppen är nådd. Nu får det vara nog med bergsbestigningar på ett tag. Måste vila höftkulorna...

Sommarskidåkning när den är som bäst! 

När det börjar regna lägger vi ner skidåkningen och åker ner till Voss för att köpa en ny regnjacka istället.
Det är bara att konstatera att veckans äventyr har varit toppen med spektakulära vyer, vindlande toppbestigningar men kanske inte alltid toppen-väder. Men va fasen, man kan inte få allt.