Äventyr 30: Lugnet i Åre

Det norska regnet och kylan tär på oss och vi bestämmer oss för att checka ut från det fria campinglivet och checka in hos Chateaux Anna & Simon i Åre. I samma minut som vi korsar gränsen mot Sverige blir vägen bred och extremt rak. Motorn spinner fint, uppförsbacke-morrningarna är över nu. Bromsarna har inte en chans att gnissla eftersom nerförsbackarna inte existerar i samma utsträckning som i Norge. Vädret slår om och solen tittar fram. Värmen slår emot oss när vi stannar för att rasta hunden invid vägkanten. Vi skymtar Åreskutan mellan trädtopparna och genast infinner sig lugnet. Åre har den effekten på mig. Jag blir lugn i själen här. Jag vet inte vad det är. Kanske är det bergens närvaro eller Åresjön som glittrar i dalen. Men en sak som jag vet är att Anna och Simon hjälper till att skapa det där lugnet. Jag känner mig alltid välkommen här. Gästsängen är bäddad med fluffiga täcken och handdukarna är framlagda. Det är som att bo på hotell! Maten är suverän och sällskapet kan inte bli bättre.

Vår första dag i Åre händer absolut ingenting. Det är bara så skönt att vara här. Vi kommer så långt att vi tar ett dopp i Åresjön. Vi tvättar mest våra sunkiga kläder och bara njuter av utsikten från Chateuax Anna & Simons vardagsrumsfönster.

Men andra dagen kommer vi igen. Åresjön ligger spegelblank och vi har hört rykten om en kanonfin sandstrand i Ottsjön. Ryktena är sanna. Det är kanonfint! På stranden kan man även hyra kajak hos Fjällkajak. Jag kan inte motstå frestselsen när även Ottsjön ligger helt spegelblank. Jag och hunden paddlar iväg längs en lång udde. Det är bara sandstränder var jag än tittar. Jag har svårt att fatta att jag är i fjällen. Men det mäktiga Ottfjället bevisar att så faktiskt är fallet. Häftigt att paddla kajak i fjällen! Det har jag inte gjort förut!

Äventyrshunden verkar njuta lika mycket som jag

Jag paddlar in i Vålån en bit, tills strömmen blir för stark, då vänder jag. Vid utloppet ligger fina sandstränder. Jag stannar till och tar ett dopp. Eller nej, jag tar två dopp. Jag går barfota på stranden och bara filosoferar medan Diesel intresserar sig för de döda lämlarna som har perforerat stranden. Jag paddlar lite till och njuter av fjällmiljön. Hittar en till sandstrand och tar ett till dopp. Eller nej, jag tar två dopp. Det är lugnt och stilla på vattnet, precis som i min själ.

Fina sandstränder inbjuder till många dopp

Nya vänner anländer senare på kvällen till Chateaux Anna & Simon och det är sugna på vandring inför morgondagen. Vi bestämmer oss för att Ullådalen är ett lämpligt val. Med tanke på att två personer i sällskapet har ryggont och vaggar fram som 85-åriga gubbar så blir turen ganska kort. Jag föreslår att de ska ta ett dopp i Ullån, en fjällbäck kanske gör susen för onda ryggar?

Uppfriskande i Ullån

Martina går med blicken i backen och är närmast okontaktbar. Hon har siktet inställt på hjortron. Hon hittar faktiskt några, men de hamnar direkt i hennes mage.

Norrlands guld

På kvällen är det fest på Chateaux Anna & Simon. Paula fyller år och det måste ju givetvis firas!  Team Stockholm, Team Bromma, Team Waxholm, Team Åre x 2 är på plats. Grill, vin och goda vänner, den kombinationen kan inte bli fel. Och det blir det inte den här kvällen heller.

Dagen efter möts hela gänget upp vid Åre Kabinbana. Team Dalarna har anslutit och vi är elva stycken som pigga och glada (och en del av oss en aning nervösa)  kliver in i uthyrningsshopen för att prova ut Transformers-utstyrsel för dagen. Vi får låna skydd som täcker i princip hela kroppen. Den eventuella solbrännan som kan hamna på kroppen är baksidan på vaderna, där syns lite hud. Jag känner mig otroligt vältränad när jag vaggar ut i mina breda axelskydd med en cool röd down hill-hoj bredvid mig med dämpning lika mjuk som Hästens sängar.
Första problemet är att komma upp i liften. Men liftpersonalen är supersnälla och hjälper mig och förklarar hur jag ska göra. Det går galant att komma på och jag rullar upp cykeln i det speciella cykelstället som är monterat på liftstolarna. Det känns en anings märkligt att vara i Åre på sommaren. Det är häftigt att få se hur berget ser ut under all snö. Endast en mindre fadäs vid avstigning gör att liftpersonalen behöver stoppa liften för min skull. Jag hävdar fortfarande att det var onödigt att stoppa liften, jag hade ju full kontroll! Eller?!

En liten del av Team Slow Riders, sponsrade av Norröna
(eller iallafall önskar jag att det var så..)

Första vändan ner blir i "Lilla Blå". Ett sånt fint namn på en led ner kan inte vara läskig. Gänget glider iväg och efter tre sekunder har ena halvan försvunnit. Den halvan som inte var så nervösa i morse. Vi andra håller i bromsarna för allt vad vi är värda och det dröjer inte länge förrän krampen infinner sig i fingrarna. Jag stannar och skakar loss händerna. Någon säger att jag ska pump-bromsa, så jag börjar med det. Det får resultatet att jag nästan står på huvudet eftersom bromsarna tar DIREKT, vilket jag inte var beredd på. Nya tag i styret. Efter att ha tråcklat sig ner för "Lilla Blå" ett par gånger börjar jag fatta hur hojen fungerar. Det går lite fortare i kurvorna för varje gång. Detta var ju roligt ju, speciellt att åka bakom Martina som kör med TV-spelsljudeffekter. När vi stannar till för att vila ler Martina med hela ansiktet och ställer sig själv frågan; Hur hamnade jag här? Hur blev det såhär? Hon susar vidare nedför backen nynnandes på en "En liten elefant balanserade på en liten, liten spindeltrååååOOOJåååd..."

Hela gänget samlas på Hyddan för ett välbehövligt lunch-break och vattenintag. Det bestäms att vi ska åka upp på toppen. Varför inte? Åre bjuder på sitt bästa väder och utsikten är ju fenomenal från toppen iallafall, även om jag bara tittar ungefär 5 meter framför hjulet när jag kör... Vi tar "Easy rider" ner. Och nu lossnar det! Jag tycker att det är riktigt, riktigt kul nu! Jag kan inte säga att jag kör som fartdårarna som klämmer sig förbi i innerkurvorna, men jag gillar det här! Jag trixar mig över stenar och berghällar, gör några ofrivilliga hopp lite här och där, drullar över broarna som är uppbyggda. Jag hinner faktiskt spana lite på utsikten och det känns helt surrealistiskt att vara här just nu. Jag är tvungen att stanna till och insupa stunden. När jag stannat och inte längre här ljudet av mina gnisslande bromsar, hör jag bara tystnaden. Det är helt knäpptyst, mycket tystare än på vintern. Känns så lugnt.

Åreskutan by bike

När jag trampar vidare funderar jag över cykelfenomenet i Åre. Det känns folkligt. I backen cyklar det småungar som knappt har kommit ur blöjåldern med sina småfeta föräldrar, blandat med trettioårskrisande par som provar för första gången. Ett tjejgäng skrattar förbi med de svettiga flätorna fladdrande ut ur hjälmarna. Alla ser ut som proffs, tack vare utrustningen. Men det känns mysigt, som en enda stor familj som cyklar tillsammans. Det finns självklart de riktigt duktiga också som man ibland ser susa förbi i 280 blås. Men de har egna leder som jag inte ens kan drömma om att rikta ett framhjul nedför. Det finns något för alla.
Framåt eftermiddagen börjar jag komma igång ordentligt. Vi testar "Shimano". Och nu blir de riktigt roligt! Fint doserade kurvor och jämnt underlag. Jag börjar till och med våga luta i kurvorna! Jag tycker att det går jättefort, men det gör nog inte de stackare som börjar cykelköa efter mig... Dagen tar slut alldeles för snabbt, men kanske lika bra det, för jag känner en rejäl träningsvärk komma krypande i underarmarna och skinkorna. Gänget stannar till på Åre torg för att släcka törsten. Jag säger bara det, om ni ska prova Down hill, ta med rejält med vatten. Dammet och svetten gör en rejält törstig...

Vår sista dag i Åre tar vi kabinbanan upp på toppen och tar en vandringtur i Tväråvalvet. Berget ser inbjudande grönt ut och små bäckar porlar poetiskt ner i blanka fjällsjöar. Skidhjärnan letar offpist-linjer inför vinterns snöklädda åkturer nedför. Solen skiner och hela Åredalen breder ut sig inför våra ögon. Vi lunchar i lä bakom en stor sten som även lockar till en liten tupplur. Lugnet fyller själen. Det är så det är här i Åre, det finns miljoner saker att göra, men ändå finner jag lugnet här. Nästa gång jag kommer tillbaka ska jag nog testa på skärmflygning och zipline. Hoppas att det blir snart.