tisdag 13 mars 2012

Stackars fingrar...

Båda mina klätterdejter ställde in i sista sekunden, så helt plötsligt var jag själv på klätterträningen. Svårt att köra rep då.. Och bästa Paula skulle inte dyka upp förrän 2 timmar senare. Nu är klättring en så finurlig sport att man är liksom inte ensam på riktigt, speciellt om man hänger i en klätterhall. Så efter endast 10 minuter av förvirrat trevande på väggen hade jag hittat två nya vänner som var riktigt trevliga. Ingen aning om vad de hette men vi pratade om allt från hur egyptierna egentligen gjorde för att bygga pyramiderna (mental kraft?) till huruvida Bruce Lee blev förgiftad eller inte....
Men trots peppande sällskap så var min första bouldring sedan fallet och benbrottet för snart 3 år sedan en smula skakigt.... Gissa om det var nervöst för psyket? Det enda som rörde sig i mitt huvud var att jag absolut inte får trilla ner. Och då är det svårt att ta sig upp liksom...
Efter endast 1 timme på väggen var mina fingrar så ömma att de inte ville nudda vattenflaskan ens och armarna och skuldrorna värkte. Lägg därtill ett antal skärsår från ett evigt papperförflyttande idag på jobbet så var jag redo för hemfärd innan jag knappt hade börjat.

2 kommentarer:

  1. Nooo! Dåligt samvete!! Trots trötta ben hade jag ju kunnat säkra dig. Fast jag hade iofs behövt komma lite senare också... Nåja det blir fler gånger! Bra träning att bouldra också! Mentalt och fysiskt. Heja dig!

    SvaraRadera
  2. Äsch, inte ska du ha dåligt samvete. Det var bara nyttigt för mig att hänga på boulderväggen igen efter fallet.

    SvaraRadera