söndagen den 31:e juli 2011

Äventyr 30: Lugnet i Åre

Det norska regnet och kylan tär på oss och vi bestämmer oss för att checka ut från det fria campinglivet och checka in hos Chateaux Anna & Simon i Åre. I samma minut som vi korsar gränsen mot Sverige blir vägen bred och extremt rak. Motorn spinner fint, uppförsbacke-morrningarna är över nu. Bromsarna har inte en chans att gnissla eftersom nerförsbackarna inte existerar i samma utsträckning som i Norge. Vädret slår om och solen tittar fram. Värmen slår emot oss när vi stannar för att rasta hunden invid vägkanten. Vi skymtar Åreskutan mellan trädtopparna och genast infinner sig lugnet. Åre har den effekten på mig. Jag blir lugn i själen här. Jag vet inte vad det är. Kanske är det bergens närvaro eller Åresjön som glittrar i dalen. Men en sak som jag vet är att Anna och Simon hjälper till att skapa det där lugnet. Jag känner mig alltid välkommen här. Gästsängen är bäddad med fluffiga täcken och handdukarna är framlagda. Det är som att bo på hotell! Maten är suverän och sällskapet kan inte bli bättre.

Vår första dag i Åre händer absolut ingenting. Det är bara så skönt att vara här. Vi kommer så långt att vi tar ett dopp i Åresjön. Vi tvättar mest våra sunkiga kläder och bara njuter av utsikten från Chateuax Anna & Simons vardagsrumsfönster.

Men andra dagen kommer vi igen. Åresjön ligger spegelblank och vi har hört rykten om en kanonfin sandstrand i Ottsjön. Ryktena är sanna. Det är kanonfint! På stranden kan man även hyra kajak hos Fjällkajak. Jag kan inte motstå frestselsen när även Ottsjön ligger helt spegelblank. Jag och hunden paddlar iväg längs en lång udde. Det är bara sandstränder var jag än tittar. Jag har svårt att fatta att jag är i fjällen. Men det mäktiga Ottfjället bevisar att så faktiskt är fallet. Häftigt att paddla kajak i fjällen! Det har jag inte gjort förut!

Äventyrshunden verkar njuta lika mycket som jag

Jag paddlar in i Vålån en bit, tills strömmen blir för stark, då vänder jag. Vid utloppet ligger fina sandstränder. Jag stannar till och tar ett dopp. Eller nej, jag tar två dopp. Jag går barfota på stranden och bara filosoferar medan Diesel intresserar sig för de döda lämlarna som har perforerat stranden. Jag paddlar lite till och njuter av fjällmiljön. Hittar en till sandstrand och tar ett till dopp. Eller nej, jag tar två dopp. Det är lugnt och stilla på vattnet, precis som i min själ.

Fina sandstränder inbjuder till många dopp

Nya vänner anländer senare på kvällen till Chateaux Anna & Simon och det är sugna på vandring inför morgondagen. Vi bestämmer oss för att Ullådalen är ett lämpligt val. Med tanke på att två personer i sällskapet har ryggont och vaggar fram som 85-åriga gubbar så blir turen ganska kort. Jag föreslår att de ska ta ett dopp i Ullån, en fjällbäck kanske gör susen för onda ryggar?

Uppfriskande i Ullån

Martina går med blicken i backen och är närmast okontaktbar. Hon har siktet inställt på hjortron. Hon hittar faktiskt några, men de hamnar direkt i hennes mage.

Norrlands guld

På kvällen är det fest på Chateaux Anna & Simon. Paula fyller år och det måste ju givetvis firas!  Team Stockholm, Team Bromma, Team Waxholm, Team Åre x 2 är på plats. Grill, vin och goda vänner, den kombinationen kan inte bli fel. Och det blir det inte den här kvällen heller.

Dagen efter möts hela gänget upp vid Åre Kabinbana. Team Dalarna har anslutit och vi är elva stycken som pigga och glada (och en del av oss en aning nervösa)  kliver in i uthyrningsshopen för att prova ut Transformers-utstyrsel för dagen. Vi får låna skydd som täcker i princip hela kroppen. Den eventuella solbrännan som kan hamna på kroppen är baksidan på vaderna, där syns lite hud. Jag känner mig otroligt vältränad när jag vaggar ut i mina breda axelskydd med en cool röd down hill-hoj bredvid mig med dämpning lika mjuk som Hästens sängar.
Första problemet är att komma upp i liften. Men liftpersonalen är supersnälla och hjälper mig och förklarar hur jag ska göra. Det går galant att komma på och jag rullar upp cykeln i det speciella cykelstället som är monterat på liftstolarna. Det känns en anings märkligt att vara i Åre på sommaren. Det är häftigt att få se hur berget ser ut under all snö. Endast en mindre fadäs vid avstigning gör att liftpersonalen behöver stoppa liften för min skull. Jag hävdar fortfarande att det var onödigt att stoppa liften, jag hade ju full kontroll! Eller?!


En liten del av Team Slow Riders, sponsrade av Norröna
(eller iallafall önskar jag att det var så..)

Första vändan ner blir i "Lilla Blå". Ett sånt fint namn på en led ner kan inte vara läskig. Gänget glider iväg och efter tre sekunder har ena halvan försvunnit. Den halvan som inte var så nervösa i morse. Vi andra håller i bromsarna för allt vad vi är värda och det dröjer inte länge förrän krampen infinner sig i fingrarna. Jag stannar och skakar loss händerna. Någon säger att jag ska pump-bromsa, så jag börjar med det. Det får resultatet att jag nästan står på huvudet eftersom bromsarna tar DIREKT, vilket jag inte var beredd på. Nya tag i styret. Efter att ha tråcklat sig ner för "Lilla Blå" ett par gånger börjar jag fatta hur hojen fungerar. Det går lite fortare i kurvorna för varje gång. Detta var ju roligt ju, speciellt att åka bakom Martina som kör med TV-spelsljudeffekter. När vi stannar till för att vila ler Martina med hela ansiktet och ställer sig själv frågan; Hur hamnade jag här? Hur blev det såhär? Hon susar vidare nedför backen nynnandes på en "En liten elefant balanserade på en liten, liten spindeltrååååOOOJåååd..."

Hela gänget samlas på Hyddan för ett välbehövligt lunch-break och vattenintag. Det bestäms att vi ska åka upp på toppen. Varför inte? Åre bjuder på sitt bästa väder och utsikten är ju fenomenal från toppen iallafall, även om jag bara tittar ungefär 5 meter framför hjulet när jag kör... Vi tar "Easy rider" ner. Och nu lossnar det! Jag tycker att det är riktigt, riktigt kul nu! Jag kan inte säga att jag kör som fartdårarna som klämmer sig förbi i innerkurvorna, men jag gillar det här! Jag trixar mig över stenar och berghällar, gör några ofrivilliga hopp lite här och där, drullar över broarna som är uppbyggda. Jag hinner faktiskt spana lite på utsikten och det känns helt surrealistiskt att vara här just nu. Jag är tvungen att stanna till och insupa stunden. När jag stannat och inte längre här ljudet av mina gnisslande bromsar, hör jag bara tystnaden. Det är helt knäpptyst, mycket tystare än på vintern. Känns så lugnt.


Åreskutan by bike


När jag trampar vidare funderar jag över cykelfenomenet i Åre. Det känns folkligt. I backen cyklar det småungar som knappt har kommit ur blöjåldern med sina småfeta föräldrar, blandat med trettioårskrisande par som provar för första gången. Ett tjejgäng skrattar förbi med de svettiga flätorna fladdrande ut ur hjälmarna. Alla ser ut som proffs, tack vare utrustningen. Men det känns mysigt, som en enda stor familj som cyklar tillsammans. Det finns självklart de riktigt duktiga också som man ibland ser susa förbi i 280 blås. Men de har egna leder som jag inte ens kan drömma om att rikta ett framhjul nedför. Det finns något för alla.
Framåt eftermiddagen börjar jag komma igång ordentligt. Vi testar "Shimano". Och nu blir de riktigt roligt! Fint doserade kurvor och jämnt underlag. Jag börjar till och med våga luta i kurvorna! Jag tycker att det går jättefort, men det gör nog inte de stackare som börjar cykelköa efter mig... Dagen tar slut alldeles för snabbt, men kanske lika bra det, för jag känner en rejäl träningsvärk komma krypande i underarmarna och skinkorna. Gänget stannar till på Åre torg för att släcka törsten. Jag säger bara det, om ni ska prova Down hill, ta med rejält med vatten. Dammet och svetten gör en rejält törstig...

Vår sista dag i Åre tar vi kabinbanan upp på toppen och tar en vandringtur i Tväråvalvet. Berget ser inbjudande grönt ut och små bäckar porlar poetiskt ner i blanka fjällsjöar. Skidhjärnan letar offpist-linjer inför vinterns snöklädda åkturer nedför. Solen skiner och hela Åredalen breder ut sig inför våra ögon. Vi lunchar i lä bakom en stor sten som även lockar till en liten tupplur. Lugnet fyller själen. Det är så det är här i Åre, det finns miljoner saker att göra, men ändå finner jag lugnet här. Nästa gång jag kommer tillbaka ska jag nog testa på skärmflygning och zipline. Hoppas att det blir snart.

fredagen den 29:e juli 2011

Äventyr 29: Kära bloggen, I've been to Hell and back

Måndag 18 juli 2011. Käraste bloggen,
Planerna för den tredje veckan i Norge var surfing. Och du ska veta att vi gjorde verkligen vårt yttersta för att hitta vågor. I Hoddevika var vågorna obefintliga, men vi promenixade iallafall hela stranden för att verkligen inspektera om det inte fanns några vågor någonstans. Men det fanns det inte. Vi brummade vidare till "det närliggande" surf-spotet vid Ervika (2,5 mil vilket bara tog dryga timmen)  och spanade och spanade. Men inte hittade vi något där heller.

Span i Ervika

The big search gick vidare mot Ålesund  där vi utförde den snabbaste sightseeingen som någonsin presterats av en svensk turist. 55 minuter och då var det inklusive matpaus.


Ålesund från ovan

Vi färdades 230 m.u.h  (meter under havet)  för att ta oss ut till ett nytt surfspot Godoy. Inte heller här scorade vi något storslam. Jag måste erkänna, kära bloggen, att jag börjar känna en smygande känsla av surf-helvete. Det eviga sökandet bara fortsätter.
Stranden var fin i Godoy så vi slog läger där. Brassestolarna åkte fram i ett huj och strandhänget infann sig snabbare än du hinner vända blad. Paula och Matias underhöll högljutt hela kvällen och natten. Jag undrar fortfarande om de slutade prata när de gick och la sig eller om det även i sömnen snicksnackade om ditten och datten?!

Brasse - ett måste på roadtripen

Tisdag 19 juli 2011. Älskade bloggen,
Godoy bjussade inte på några vågor idag heller heller, trots att Matias gick runt hela ön med surf-radarblicken påkopplad. Det verkar vara helsikes svårt att hitta surf i Norge. Jag och Paula tog en morgonjogg i den charmiga lilla fiskebyn innan vi packade in våra rastlösa kroppar i bilen och körde Trollstigen till Oppdal för att åtminstone hitta schysst klättring.

Inga troll i sikte på Trollstigen...

Vi slog tidigt nattläger i Ekkerenget, en av Oppdals röda pister. Under kvällen kläcktes flera briljanta idéer, så håll utkik på Designtorget snart om du är nyfiken. Iallafall verkade idéerna väldigt smarta under inflytande av rödtjutet....

Camp Oppdal

Onsdag 20 juli 2011. Finaste bloggen,
Vi hittade till slut till Helvetet och även Övre Helvetet. Klättringen där var superfin med mjuk klippa som var snäll mot fingrarna. Trots det lyckades Paula skära sig under foten, fast det inträffade när hon säkrade Tomas nere på platta marken. Jag opererade på Paula medan hon säkrade vidare. Blodet skvätte och rann och det såg säkert jättedramatiskt ut, men jag försäkrar dig att det inte var någon fara med henne.
Min klättring kändes spänd, jag kunde inte riktigt slappna av och koncentrera mig på tekniken, blev mest en kamp att komma upp. Men det var otroligt vackra omgivningar och efter lite tragglande kändes det bättre. Det var infernaliskt kul iallafall!


Split på väggen i Helvetet

På kvällen bestämde vi oss för att äta lyxmiddag. Vi var alla rätt trötta på pasta och pastasås som i princip är den enda föda som intagits de senaste dagarna. Tacomiddag brassades på stormkök och hade det inte varit så helskottas kallt (nio grader) så hade det varit riktigt trevligt i Oppdals skidbackar.

Koncentrerat hackande av tacogrönsaker


Torsdag 21 juli 2011. Raraste bloggen, 
Vi gilllade Helvetet så pass mycket att vi återvände till Mygghelvetet idag. En galen Kiruna-bo, som bodde i Oppdal, råkade vara där samtidigt som oss och han guidade villigt till några schyssta leder över älven.

Paula visar Matias hur en klättersten ska tas 

Samtidigt som vi klättrade skickade vi två surfsugna löpare till Hoddevika för att se om helgens lovande vågrapport verkligen stämde. Jerry och Anna rapporterade senare på kvällen att den inte stämde. Inte ens deras hund, Susa, lyckades nosa fram några vågor. Det helvetiska letandet efter surf fortsätter alltså.

Fredag 22 juli 2011. Gulligaste bloggen,
Dagen började med en mountainbiketur längs Pilgrimsleden. Det var en aning svårcyklat eftersom det var mest fårhagar och efter den tjugosjätte grinden man måste stanna och kliva av cykeln för att tråckla sig igenom så lessnar man lite. Iallafall jag gör det. Men det var ju söta får.

Se upp för får på Pilgrimleden


Men surfet riste fortfarande i kroppen. Vi ville ut mot kusten igen.Vårt sista hopp stod till Hustadvika utanför Molde. Vi sket fullständigt i den internationella jazzfestivalen som pågick där runt hörnet, vi var fullt fokuserade på att hitta surf.  Vi slöt upp med Jerry, Anna och Susa på resans kanske finaste campingplats. Och kära bloggen, nu ska jag berätta en hemlis. Jag tror att Diesel är kär. Riktigt ordentligt kär i Susa.


Hundpuss, kan Diesels känslor vara besvarade tro?

Lördag 23 juli 2011. Sötaste bloggen,
Detta smått idiotiska letande efter surf i Norge börjar tära på mig. Full orkan och Antarktis-liknande temperaturer gjorde det alldeles för bökigt och stökigt för surf. Suck. Inget idag heller. Istället blev det en brant hike till Trollkirka. Avgrunds-tungt var det att knata uppför, men värt det när vi kröp in i grottan. Vit marmor, eller var det kalksten (?), hade urholkats av de 14 meter höga vattenfallet som föll rakt ner i håligheterna, eller ska jag säga härligheterna? Eller var det porten till helvetet?

Äventyrerska på väg till helvetet?

Söndag 24 juli 2011. Bästaste bloggen,
Idag flippade vi ur helt. Vi tröttnade på allt surf-sökande och bara la ner allt vad surf heter för den här Norgeturen. Vi kände att om vi ska fortsätta såhär kommer vi att hamna i helvetet. Så vi drog till Hell istället för mera klättring.

To Hell!

Hell var, trots sitt namn, inte så hemskt som det låter. Men jag har alltid trott att helvetet ska vara varmt som satan, men Hell var iskallt. Mestadels runt tio grader och regn....

onsdagen den 27:e juli 2011

Äventyr 28: Maxat i Norge

Jag börjar få hybris av att leva som en äventyrerska på heltid. Eller ja, på semester-heltid iallafall. Andra veckan i Norge bjöd på så mycket roligt att jag absolut inte kunde välja EN sport att hålla mig till, så det blev lite av det mesta.

Veckan börjar med att vi hänger i Voss, där precis allt finns att göra. Tänk på något roligt och jag kan garantera att det går att göra i Voss. Strax innan vi anländer till Voss har det varit Extremvecka här, vilket betyder att det samlas en massa galningar som tycker om att göra galna saker på ett och samma ställe under en begränsad tid. Kan ju inte vara annat än kul! Synd att vi  missade den, men plus-sidan med att Voss största sommar-event redan har avverkats är att precis ALLT är på rea! Vi låter pengarna regna omkring oss i samma takt som regnet öser ner mot marken. Jag kan inte motstå den fina regnjackan som ropar på mig i skyltfönstret på Skandinavisk Hoyfjellutstyr, hoppas bara på att den är lika tät som den är fin!
Vi drar upp vår tarp invid sporthallen för skydda oss mot hällregnet när vi lagar middagsmat på vårt Tringia-kök. Planer görs upp för veckan, och vi konstaterar att vi får ignorera regnet om vi ska komma iväg på några som helst aktiviteter. Nattlägret blir alldeles intill femmans löpspår på Voss idrottsplats.

Dagen efter drar vi till Flåm för att ta Flåmsbanan från havsnivå till Myrdal som ligger 863 meter högre upp. Järnvägen är så brant att de får sanda på rälsen för att tåget ska ta sig fram när det regnar. Och regnar gör det idag. Det är väl därför det går så långsamt, det går någon stackars genomblöt norrman framför tåget och kastar ut sand. Flåmsbanan är två mil lång och går genom tjugo (!) tunnlar som har hackats ut för hand en gång i tiden. Utsikten ska tydligen vara fin, men av den ser vi ingenting. Det är kompakt regn-dimma som omsveper dalen och tåget. Mountainbike-cyklarna är med och tanken är att vi ska rulla nedför rallarvägen som löper intill rälsen.

Norrmännen vet hur man sandar en järnväg, för upp kom vi! 

På Myrdals perrong trängs japanerna med dyra kameror på magen för sitt obligatoriska fem minuters foto-stopp innan de ska åka ner igen och fortsätta på sin lyxkryssare längs fjordarna. Vi tar oss så fort vi kan bort från turisthopen och hittar snart rallarvägen. Regnet har faktiskt lättat lite men första biten är verkligen inte cykelbar, knappt gångbar. Stora stenar gör underlaget minst sagt bökigt att ta sig fram på. Det är snorbrant  och de knivskarpa hårnåls-kurvorna avlöser varann. Vattenfallet brölar högljutt vid varje högersväng. Turisterna är som bortblåsta. Vi känner oss helt ensamma i den norska vildmarken. När vi trixat oss nedför den värsta biten blir det faktiskt behaglig cykelterräng. Tillräckligt mycket nedåt för att i princip slippa trampa men ändå kunna bibehålla en hög fart. Grusvägen vi cyklar på löper intill forsen som letar sig ner i dalen. Från de branta bergen som omger oss hörs med jämna mellanrum ett avlägset tåg-tutande. Ibland ser vi tåget som ilar in och ut i tunnlarna som är sprängda genom berget.

På väg ner, dock lite långsammare än forsens vilda vatten

Plötsligt är jag tvungen att tvärnita framför en hord med getter. De vägrar flytta på sig. Alldeles intill gethorden står ett timrat hus. Jag är tvungen att blinka tre gånger för att verkligen tro på det jag ser. Det serveras våfflor här! Mitt i ingenstans kan man få våfflor med brunost. Några tjejer som pluggar jordbruksvetenskap bor i fäboden över sommaren. De mjölkar getterna och ystar egen brunost. Våfflor med brunost har jag aldrig ätit förut, så jag måste givetvis testa! Det är supergott, en norsk delikatess som jag kommer att ta med mig hem!

Våffla med brunost, en ny delikatess-upptäckt! 

Sista biten ner mot Flåm planar vägen ut och övergår till asfaltsväg, vi utnyttjar sista farten från den två mil långa nedförsbacken innan vi faktiskt måste trampa några pedalvarv. Det tog tjugo år att bygga denna järnvägssträcka men endast två timmar att rulla nedför med ett fika-stopp och ett hundratal foto-stopp.
Ett väldigt kallt dopp i Aurlandsfjorden får avsluta turen innan vi sätter oss i bilen för att åka vidare mot Kaupanger som ligger i ena hörnet av Sognefjorden. Vi hittar en kanonfin sandstrand och bestämmer oss för att fira ordentligt med grillning på stranden, öl och jordgubbar till efterrätt. Förväntningarna är skyhöga på vår lyxmiddag men den billiga engångsgrillen avger någon avskyvärd kemisk substans, så allt som läggs på grillen blir fullständigt oätbart. Ölen, som vi valde av snålskäl, smakar bara sött och går inte att dricka. Vi tar några smörgåsar för att ändå mätta våra hungriga magar, men brödet kommer snabbt upp igen när det visar sig att det är mögligt. Jordgubbarna smakar ändå okej, om än något mosigt. Vi får gå och lägga oss med hungern rivande i matsäcken.

Dagen efter vaknar vi upp till strålande sol och gårdagens fadäser är som bortblåsta. Ett morgondopp i den glittrande fjorden går inte att motstå. Vi hinner torka våra cykelgrejer sedan gårdagen innan vi tar bilfärjan till Gudvanger. Färjan tar oss genom Naeroyfjorden som är en av världens smalaste och kanske även vackraste. Vi står bara och njuter på däck hela färden. Både av vyerna men också av att vi faktiskt är torra och varma.

Norsk fjord när den är som bäst

När vi landat i Gudvangen väljer vi att åka tillbaka mot Voss för att ta tillfället i akt och utnyttja det fina vädret för några fallskärmshopp. Första intrycket av hoppklubben i Voss är att alla är spänniga och att det snackas väldigt mycket. Men efter ett tag inser jag att de inte alls skryter om sina bravader, de är bara oerhört passionerade för sin sport. De lever, andas och (eventuellt dör) fallskärm. Pojkvännen gör några hopp medan jag och hunden tar en löptur i Voss vackra skogar.

Häng på hoppklubben i Voss

Sent på kvällen kör vi vidare mot Valdres för att se om Emmas tips om Besseggen är så bra som hon säger. Vid midnatt stannar vi längs vägen för vi orkar inte köra en meter till. Vi somnar på fläcken i vår campingkombi.

Torsdagen bjuder på det bästa vädret som någonsin skådats i Norges historia. Inte ett moln, inte en vindpust och dessutom varmt! Vägen mot Besseggen är så vacker att vi måste stanna minst tusen gånger för att ta foton.

Fotopaus med lekstund längs Jotunheimenvägen


Framme vid parkeringen råder det full förvirring. Det är någon slags båt som ska åkas, men först ska det färdas med buss. Pengar för parkering ska stoppas i kuvert men först växlas med den finniga tonåringen. Väskor ska packas och turen visar sig vara längre än vad vi trott. Mat får vi knappt med oss. I förvirringen glöms även solkrämen och linnet åker på för att det är ju så varmt. (Äventyrerskan har inte haft linne på hela sommaren, vilket innebär att hennes axlar inte är redo för den stekande sol i nacken som Besseggen-vandringen innebär) Iväg kommer vi iallafall. Kösystemet till båten är inte helt kristallklart, men vi kommer med. Köper våffla med brunost (så gott!) på båten och inhandlar Norges dyraste kanelbullar. Vattnet är helt turkost av glaciärernas mineraler. Redo för turen kliver vi iland vid Memurubu Lodge och börjar genast klättringen uppåt. Efter 5 höjdmeter flåsar vi som en gravida flodhästar och suckar uppgivet att det är 995 höjdmeter kvar. Men utsikten är så vacker att vi helt glömmer vårt flås och bara förvånas av hur fin världen kan vara ibland.

Kammen till vänster är den vi ska balansera över så småningom

Vi plockar många höjdmeter i början på turen. Leden flackar snart ut och vi går längs en bred kam. Varsin sjö på vardera sida i olika färg breder ut sig inför våra ögon. Den ena azurblå och den andra turkosgrön. Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Det är så vackert. Tack Emma för tipset! Vi stannar till för en lunchpaus och blir sittande i solen ett bra tag innan vi har samlat nya krafter för att bestiga den trixiga toppen.

Kraftsamling inför toppbestigningen

Kammen smalnar av och det börjar bli brant uppför. Vi klättrar över stora stenar och återigen får vi fira äventyrshunden i kopplet för att komma förbi vissa stenbumlingar. Det är inget som fångar upp en om man tar ett felsteg, trots det är det massor av folk som går denna tur. I alla åldrar. Vi bli omkörda av en norsk familj med en hiskeligt stor skara av barn. Jag börjar bli rejält trött nu men barnfamiljen har ett ruggigt högt tempo och jag bara står och gapar när de rusar förbi oss. Vi kommer upp till toppen till slut, men vi är så trötta att vi glömmer att ta det obligatoriska topp-fotot. Jag registrerar att någon har byggt en stenrös-pyramid på toppen, men egentligen det enda jag kan tänka på att det är lika långt ner som det var upp. Lika många timmar.

Toppklättring

Samma känsla infinner sig som på Vasaloppet vid 4,5 mil-passeringen, kroppen gör ont och jag har bara kommit halvvägs. Hopp eller förtvivlan, jag vet inte hur jag ska känna. Jäkla tur att vi har Norges vackraste väder idag för annars hade jag ringt fjällräddningen direkt. På något mirakulöst sätt så tar jag mig ner, fast jag inte trodde att det var möjligt. Precis som i Vasaloppet då jag tog mig runt, men inte har en aning om hur egentligen. Vi räknar ut att vi har haft en snitthastighet av 1, 7 km i timmen. Det är inte på något vis någon hastighet att skryta med, men vi skyller på att det var alldeles för fin utsikt för att göra den här turen fortare!

Vi bestämmer att nästa dag ska bli en vilodag, bara ta det lugnt och chilla. Vila kroppen. Badda de brända axlarna. Det håller till efter frukost ungefär. Ett morgondopp i iskall fjällsjö gör att vi får nya krafter och bestämmer oss för lite glaciärvandring. Brikdalsbreen lockar med blå is mitt i sommaren. Vi kör mot Jostedalsbreen Nationalpark och väljer iallafall den mest lätttilgängliga av alla glaciärer man kan knata till. Vägen upp är den mest lätta vi vandrat på i Norge hittills. Bred grusväg och ganska platt faktiskt. Men självklart går vi lite vilse så att vi iallafall får en knixigare väg uppåt. Vi följer den vilda forsen uppför. En turkos sjö möter oss vid glaciärens nedersta tunga. Synen är mäktig, trots att glaciären har dragit sig tillbaka flera hundratals meter de senaste åren.

Mäktig glaciär med väldigt kall sjö

Dagen efter får vi resans första riktiga antiklimax när vi inser att Stryn är stängt. Vi hade sett fram emot några dagars härlig sommarskidåkning, men så blir inte fallet. Vi tänker snabbt om och drar till Hoddevika för att surfa istället. Vi tittar på kartan och tycker att det ser ganska nära ut. Men vi har tydligen inte lärt oss någonting av vår tid i Norge. Ingenting är näst-gårds i Norge. Vägen är slingrig och ett par mil tar flera timmar att köra. Konstigt, men sant. Vägen slingrar sig längs kusten, klättrar upp för bergen, löper ner från bergen och kastar sig till höger och vänster. Men det är värt det när vi kommer fram. En kritvit strand breder ut sig mellan höga fjäll. Det känns som om taget från en saga. Några bondgårdar är utkluttade i dalen tillsammans med ett och annat surf-pensionat. Vågorna är inte vidare värst stora, men surfa ska vi. Det är ändå härligt att känna saltet mot läpparna, kallvattnet som sipprar in i våtdräkten och solen som bränner i ansiktet. Det är skönt att bara sitta på brädan och spana mot horisonten. Leta efter den perfekta vågen. Vi tar några vågor och lyckas väl åka lite vitvatten i några mikrosekunder, men det är ändå så härligt!

Surf-time! 

Dagen efter regnar det, men det gör ingenting. Vi får eminent förstärkning i vårt reseteam som förgyller tillvaron. Paula och Matias ansluter från Sverige. Från och med nu är det slut på tystnaden. Våra kära vänner håller låda i princip konstant. Men det är roligt! Vi försöker surfa trots minimala vågor och spöregn. Det går inget vidare men vi har grymt kul! Skrattsalvorna ekar mellan bergväggarna.

Det tjugoåttonde äventyret är till ända och veckan har varit minst sagt maxad. Maxat med roligheter!

Norges tragedi

Det är en märklig känsla att vara i det land där den största tragedin sen andra världskriget ganska precis har inträffat. Norge är i lands-sorg och mitt i allt elände försöker jag själv ha semester. Det känns som om jag inte riktigt får ha kul. Jag känner med norrmännen och vågar knappt tänka på hur de anhöriga har det som försöker bearbeta det ofattbara som har hänt. Jag har själv knappt fattat vad som har hänt. Allt känns som en film, som ett dåligt skrivet Hollywood-manus.

Händelserna i Oslo och på Utöya är hemska. Men om jag ska se något positivt i det hela så är det att dessa händelser enar Norges folk. Det till och med enar världens folk. Medmänskligheten kommer fram. Världens ekorrhjul stannar av för en stund och vi alla tar oss tid att tänka efter vad som egentligen är viktigast här i livet. Kärlek och respekt.

måndagen den 25:e juli 2011

Äventyr 27: Till topps!

Jag har precis insett att jag redan har roat mig halvvägs genom det här äventyrsåret! Det måste ju givetvis firas med just flera äventyr! Det tjugosjunde äventyret spenderades på hög höjd mest hela tiden.

Ni kommer inte att tro mig när jag säger att Norge visade sin soliga sida på torsdagen. Jo, det är sant! Just den här dagen hade vi bestämt oss för att bestiga Kjerag och vingla oss ut på Kjeragbolten. Vägen upp var som norska vägar är i allmänhet; upp och ner, och slingriga till höger och vänster. Vi lyckades hitta basejump-hopparnas genväg så att vi iallafall slapp den första hårda stigningen uppför berget. När vi rundar den första bergsåsen öppnar en vacker dal upp sig där en sprittlande fjällsjö har bäddat ner sig med en guldbrun sandstrand. Den inbjuder verkligen till ett dopp eftersom vi redan är svettiga av den stekande solen som bränner i nacken.

Lite "Sagan om ringen"-känsla

Det blir snabbt brant men rep och kedjor är fastspända i berget som gör det lite lättare att häva sig upp. Strax planar det ut och vi följer släta stenhällar långt ovanför Lysefjorden. Vi tar en lång paus i solskenet med ryggarna mot en stor sten. Det är skönt att bara sitta och titta på den vidunderliga utsikten och alla människor som flyter förbi vår vilosten. Det är en skön blandning av folk på väg upp till toppen idag. En hel skolklass flamsar förbi oss. En farmor och farfar har tagit med sig sitt femåriga barnbarn på topp-utflykt. Några svenskar i fotriktiga skor blir omkörda av två tonåringar som springer barfota. Sista russinen lämnar kartongen och Diesel tycker att det är dags att gå vidare. Det är inte långt kvar till toppen nu, men vi viker av för att se om vi vågar balansera ut på Kjeragbolten, en liten sten som är inklämd mellan två berg tusen höjdmeter över den grönglittrande fjorden långt nedanför.
Det är fullt med folk på den lilla hyllan som precis som jag vill gå ut på bolten. Jag ställer mig i kö. Det känns helt absurt att stå i kö för att klättra ut på en vinglig sten, men jag faller in i turistfällan. När det är min tur suger det till i magen. Det är väääääldigt högt och det är väääääääldigt smalt ut till stenen. Det svindlar för ögonen, men jag tänker att om alla andra som har stått i kö innan mig kan göra det här utan att blinka så kan jag med! Jag tar ett djupt andetag och ålar mig ut på stenen. Jag reser mig sakta upp och sträcker armarna i luften. Pojkvännen tar ett foto samtidigt som en kastvind får tag i mig och tvingar mig att ta ett steg tillbaka. Jag inser snabbt att det inte finns något mer att stå på bakom mig.  Minsta felsteg och jag är rökt. Intar snabbt låg tyngdpunkt och kryper tillbaka. Kommer på mig själv att jag andas igen när jag står med båda fötterna på Kjerags fasta klippkant.

Allt för fotokonsten!


Vi tar oss upp till toppen och väntar på att basejump-hopparna ska börja sina snabba färder nedför berget. Solen värmer skönt medan vi mumsar i oss vår sista matsäck. Utsikten går inte att tröttna på. Plötsligt kastar sig den först basejump-hopparen ut. Han eller hon är klädd i rött och far som en projektil längs bergväggen. Långt ut över fjorden löses äntligen fallskärmen ut. Nästa hoppare gör en bakåtvolt ut från klippan och susar förbi oss i hög fart. Två hoppare flyger längs ett vattenfall innan deras fallskärmar löses ut med ett högljutt prassel. Hopparna avlöser varann och och det dånar som av åska när det trackar ut från väggen.

Galningar eller livsbejakare?

När de sista hopparna har landat säkert så rultar vi ner från Kjerag-berget. Och jag säger rultar, för det är inte lätt att gå nedför ett brant berg! Knäna skriker och höftlederna stönar av smärta. Men man glömmer sådant lätt när utsikten är så vacker. Topp ett är avklarad.

På fredagen är det lika härligt väder och vi tar en båttur i Lysefjorden med ett fikastopp på basejump-hopparnas landningsplats. Det är typ det enda någorlunda platta stället i hela fjorden. Mest så kastar sig bergen rakt ner i fjorden utan att mjukna det minsta innan de träffar vattenytan. När vi sitter där börjar det droppa ner basejump-hoppare. Alla som dimper ner blir lika glada och överraskade över att en hund välkomnar dem vid landningen. De börjar alla busa med Diesel och snart är det ett tiotal vuxna män från lika många länder som lattjar för fullt med en uppspelt äventyrshund.

It's raining men!?!! 

Knäna har fått vila sig en dag och vi bestämmer oss för att bestiga Preikestolen. På morgonen ÖSER regnet ner, precis som vanligt här i Norge. Vi tappar humöret och har ingen som helst lust att dra fram Triangiaköket för att göra frukost. Vi köper in oss på vandrarhemmets frukost istället och det smakar ljuvligt med hårdost och färsk mjölk! Filen är den godaste vi har ätit i hela våra liv. Vi dricker varm choklad och känner att värmen återvänder till kroppen. När vi ätit färdigt så skiner solen.
Med raska steg tågar vi mot toppen genom den regnskogsliknande vegetationen. Vi är absolut inte ensamma på vår färd. Det är trångt på leden, nästan så att det bildas köer när det blir brant. Vi har bara gått i en halvtimme när regnet återigen börjar ÖSA ner. På med regnkläderna igen, borra in huvudet och streta på. Det är halt och brant. Leden går uppåt i någon slags bäck. Det blir till att klättra uppför stora stenar, lyfta knäna högt och haka tag i trädgrenar som sticker ut för att hala sig upp. Inför sista delen av turen står ett gäng ungdomar och kränger våfflor! Jag undrar i mitt stilla sinne om de går uppför här varje dag med syltburkar och mjölpåsar eller har det ett hemligt lager som flugits upp med helikopter? I vilket fall som helst så måste de ha en grymt bra kondition efter den här sommaren...

Sista biten är luftigt om jag säger så. Leden balanserar längst ut på kanten av klippan. Hundratals höjdmeter över Lysefjorden. Inga räcken, inga rep som hindrar mig om jag trampar fel. Så typiskt norskt. Ta ditt eget ansvar, menar norskarna! Jag gillar det. Inte som i Sverige där allt ska vadderas in i bomull så att ingen gör illa sig. Jag fokuserar på att sätta fötterna rätt och hålla hårt i Diesels koppel. Jag märker knappt att vi har nått fram till platån som är Preikestolen. När jag tittar upp har det slutat regna och det är fullt med folk och hälften av dem sitter och dinglar med benen över kanten. Den andra hälften tar kort på sina dinglande kompisar. Riktigt så nära vågar jag inte gå. Jag och äventyrshunden nöjer oss med att bara närma oss kanten.

Offrar inte allt för fotokonsten idag...

Lunchen intas på rekordtid för vi ser nästa regnfront närma sig inifrån Lysebotn. Vi tar en annan väg tillbaka. Över berget. Vi skippar den luftiga vägen men istället blir det osäkrad klättring på hal klippa. Känns inte helt okej på den här höjden. Men vi klarar det och firar upp hunden i kopplet och snubblar vidare i regnet. Inte många ord yttras på vägen ner. Men ner kommer vi och det enda jag tänker på vägen är att jag MÅSTE köpa en ny regnjacka. För det här håller inte. Topp två är besegrad.

Vi kör hela lördagskvällen och halva söndagsmorgon för att komma till Folgefonna-glaciären. En till topp måste vi upp på den här veckan. Vägen dit är låååång och slingrig och vi undrar verkligen om det ligger ett skidområde i alla den här grönskan? Men det gör det. Till slut kommer vi fram. Och det finns snö. Märklig känsla att dra på sig skidstassen mitt i sommaren. Diesel blir som galen när han upptäcker att det är snö mitt i juli! Han får tokfnatt och gör kullerbyttor i snövallarna. Snön är sådär härligt sorbet-aktig och glider fint under skidorna. Blå glaciär-is tittar fram under snön. Solen skiner tveksamt, men mörklila moln tornar upp sig i horisonten. Telemarks-rytmen infinner sig snabbt och det är så härligt att bara glida fram för en gångs skull. Slippa gå. Få ta liften upp till toppen och åka ner. Check, sista toppen är nådd. Nu får det vara nog med bergsbestigningar på ett tag. Måste vila höftkulorna...

Sommarskidåkning när den är som bäst! 
När det börjar regna lägger vi ner skidåkningen och åker ner till Voss för att köpa en ny regnjacka istället.
Det är bara att konstatera att veckans äventyr har varit toppen med spektakulära vyer, vindlande toppbestigningar men kanske inte alltid toppen-väder. Men va fasen, man kan inte få allt.




lördagen den 23:e juli 2011

Norskt strandhäng


Sitter på stranden med goda vänner och snackar skit. Ibland är allt så enkelt. Notera att vi sitter i full vintermundering. Det är så strandhäng går till i Norge.
Published with Blogger-droid v1.6.7

onsdagen den 20:e juli 2011

After climb..

.. i skidbacken! Sitter just nu i Oppdals skidbacke och käkar tacos efter en schysst klätterdag i Övre Helvetet. Kan knappast bli bättre.
Published with Blogger-droid v1.6.7

måndagen den 18:e juli 2011

Stadt surfing i Hoddevika


Synd bara att det inte är några vågor att surfa i.
Published with Blogger-droid v1.6.7

lördagen den 16:e juli 2011

torsdagen den 14:e juli 2011

Sämre än såhär..


.. kan man ha det på en torsdag! Besseggen från den soliga sidan...
Published with Blogger-droid v1.6.7

onsdagen den 13:e juli 2011

Äventyr 26: Fullt ös (regn) på Hardangervidda

Vi snirklar oss in i Norge på smala och kurviga vägar. Vi inser kjemperaskt att det inte är någon idé att stressa i Norge, för det är OMÖJLIGT att köra för fort här. Rätt vad det är så är vägen knappt två meter bred och våran bil får klämma sig förbi kurvan. Dessutom så står det garanterat några nyfikna får bakom nästa krök. Branta bergväggar à la Mordor tornar upp sig bredvid vägen. Helt plötsligt är det en glittrande fjord som breder ut sig långt nedanför hjulen.Vattenfallen som kastar sig ut för branterna avlöser varannn. Det går upp och ner och är det inte bromsarna som osar bränt så är det motorn som håller på att koka över. Det är vackert här. Vi sitter mest och gapar i bilen och häpnas över att allt det här vackra finns så nära hemifrån. De mest yttrade orden i bilen är utan tvekan: Very pittoresque!

Nyfikna ulliga rackare...


Vi anländer sent på kvällen till dalstationen vid Gausta i vad vi anar kan vara ett vackert landskap, men allt vi ser är smäcker dimma som smeker våra sinnen. Optimistiska som vi är så tänker vi att det har säkert klarnat tills morgondagen. Kvällen spenderas med att skicka hunden på ett uppletande över de disiga vidderna efter en borttappad vante för att sedan bre philadelphia-ost på mariekex (ny delikatess-upptäckt) med pekfingret och insupa semester-lunken som sakta har tagit över. Det är så skönt när man bara har några få saker att tänka på under dagen. Vad ska vi äta? Var ska vi sova? Var ska vi morgonbada? Vad ska vi hitta på för skoj idag? Livet från den enkla sidan.

Bättre vy utan dimma


Vi vaknar till morgonsol och fantastiska vidder. Granitgrå berg strimmade av frodig grön mossa speglar och kråmar sig i den blanka fjällsjön. Upp mot Gausta-toppen som finns 1883 meter över våra huvuden hänger det fortfarande moln kvar. Men vi traskar hurtigt iväg iallafall. Vägen upp är stenig och brant. Vi stretar oss upp längs den vältrampade stigen och följs åt av några få vandrare.

Än så länge skiner solen


Halvvägs upp börjar regnet ÖSA ner. Jag hade ingen aning om att de hade monsunregn i Norge, men man lär sig alltid något nytt. Och den här gången får jag lära mig det den hårda vägen. Jag har världens sämsta regnjacka och är genomblöt på två sekunder. Jag borrar in huvudet och gnetar på till toppen. Vid toppstugan är enda gången jag vrider huvudet för att titta på vad det är för betongbyggnad som tornar upp sig till vänster om mig. Och tamejfan om det inte står en skylt om att man kan åka lift hit!  Men va fan! En tunnel i berget från dalstationen kan ta en nästan hela vägen till toppen. Och vi som har gnetat på i 800 höjdmeter. Jaja, lite svett har ingen hittills dött av. Fiffiga norrmän som bygger tunnlar i berget. Tänk, vilket off-pist paradis på vintern! En tunnel rakt upp till härligheten! Inte en pistmaskin så långt ögat kan nå. Inte ett träd, bare å åke! Som Stenmark skulle ha sagt. (Det här med tunnel kanske kan var något för Åre istället för deras kabinbana som aldrig går..?)  Måste åka tillbaka hit till Gausta på vintern! Men nu är det sommar. Eller? Vi äter en toppvåffla och går de sista hundratals metrarna till toppen. Tur som fanken att det är dimma nu skulle jag vilja säga. För det är stora stenar som balanserar dels på varann och dels på en smal kam som leder till toppen. Det är minst sagt luftigt på båda sidor. Äventyrshunden är med och vi lyfter, trixar och fixar för att få med honom över alla hinder. Vi till och med firar honom några gånger i kopplet! Regnet öser ner och dimman är kompakt. Stenarna är såphala och det liknar mer klättring än vandring just nu.

Bumling på hög nivå


Vi tror att vi når toppen, men vi vet inte riktigt. För vi ser ingenting. Den här sjundedels-utsikten av Norge som var utlovad från toppen ser vi inget av. Det är någon slags mast där vi står så vi antar att det är toppen. Med dimman känns det som om vi kunde ha varit precis var som helst, på någons bakgård eller djupt inne i skogen. Men jag vet att jag varit där på Gausta-toppen. Min smärtande fot vet att den har varit där. Högst upp.

Jaha, det var det. Då var det bara att gå ner igen. Samma långa väg tillbaka. Det gör ont i knäna, höfterna känns som om det behöver bytas ut och foten protesterar.  När vi är nästan nere får  Diesel vittring på fåren som går med fjällbjällra längs sluttningarna. Diesel tycker det är hur kul som helst. Helt plötsligt har han blivit en vallande fårhund! Han har aldrig ens tittat åt fåren hemma på landet, men norska får är tydligen roligare. Vi skäms och snubblar efter vår fårhund och fångar till slut in en otroligt glad och nöjd hund.

Slitna efter turen och väldigt svettiga tar vi en "dusch" på den parkering som vi hittat att sova på för natten. Vi häller vatten på varann och gnuggar lite med tvålen. Vi luktar iallafall lite godare.

Tunga droppar som knackar uppfodrande på bilens fönster väcker oss dagen efter. Men vi bestämmer oss iallafall för att ta Krossobanen upp till Hardangervidda-platån för en tur med mountainbike. Regnkläderna är på från början, men vad gör det när jackan SUGER åt sig vatten. Kabinbanan tar oss upp i dimman. VI kliver ut i regnet och försöker tappert cykla den sista kilometern till "världens ände" där Hardangervidda börjar. Men vi ger upp och leder cyklarna. Efter den branta backen lättar regnet lite och vi får faktiskt se lite av Hardangerviddas vidder!



Röda små stugor är utklickade över fjället som för en gångs skull är ganska platt för att vara Norge. Det här är en högplatå så vi trampar på längs stigar och grusvägar. Men regnet möter upp oss runt nästa krök och vi tapppar sugen. Framförallt fryser vi trots allt uppförstrampande. Vi vänder och rullar nedåt. Vi tar Ryekes-veien ner istället för kabinbanan. Det är en brant hårnålskurvig väg. Mesta av tiden cyklar vi i en mindre floder vilket inte gör det lättare att forcera över de stora stenarna som nu är snorhala. Pojkvännen gör en snygg flygning över styret och Diesel skäller mest hela tiden för att vi inte cyklar bredvid varann, och då är det jobbigt att hålla reda på sin flock om man är vallhund. Det hade ju inte gjort något om de slängt ut lite smågrus på vägen, tänker jag där jag skumpar vidare medan broms-skriken studsar mellan bergväggarna. Men va fan, det här är väl norsk downhill från sin bästa sida!

Tillbaka på dalbotten slickar vi lera från tänderna och konstaterar att vi inte har några bromsar kvar på cyklarna. Men vad gör det när man ler med hela hjärtat!

Vi slänger in alla blöta och skitiga pinaler i bilen och drar vidare mot nya norska äventyr.
I bilen kommer vi fram till att vi förmodligen har packat helt fel. De hundra olika shortsten och linnen i olika färger som ligger i resväskan skulle nog ha bytts mot flera underställ, supervarma vantar, mössa och ett tjog med superfunktionella regnställ.

söndagen den 10:e juli 2011

Sorbet i Foglefonn


Livet leker!
Published with Blogger-droid v1.6.7

lördagen den 9:e juli 2011

Fjordkoma


Lägger till en komastatus till eldkoma och bergskoma. Officiellt finns nu också fjordkoma.
Published with Blogger-droid v1.6.7

fredagen den 8:e juli 2011

I väntan på...


... de galna base-hopparna som snart ska kasta sig ut för den 1000 meter höga Kjerag-klippan.
Published with Blogger-droid v1.6.7

tisdagen den 5:e juli 2011

Toppbestigning av Gausta


1883 meter över havet ligger toppen på Gausta. Härifrån kan man se en sjundedel av Norge. När vi var på toppen idag såg vi inte ens en sjundedel av varann i dimman. Men lagom till kvällsfikat fick vi iallafall se toppen nerifrån dalen. Imorgon blir det mountainbiketur på Hardangervidda.
Published with Blogger-droid v1.6.7

måndagen den 4:e juli 2011