Äventyr 2013:3 Valborgsvandring på Vätö

Som vanligt är det väldigt oplanerat när jag ska iväg på äventyr. Vet inte så mycket mer än var Vätö ligger och att jag är på jakt efter en italiensk marmorpelare som står någonstans i skogen. Läste det någonstans i en gammal bok och genast vaknade min nyfikenhet. Det är gott nog och det är bäddat för äventyrskänsla.

Planen var att slagga i bilen, men som genom ett mirakel hörde en gammal kompis av sig som befunnit sig Afrika de senaste åren och meddelade att hon var hemma i Sverige igen och gärna ville träffa mig. Hon undrade lite försiktigt om jag inte hade vägarna förbi Vätö under Valborg och kanske ville komma förbi på middag? Ööööhhh...... Vad är sannolikheten för det? Precis när jag har tänkt att vara där så visar det sig att min Afrika-kompis har ett landställe, inte långt ifrån den eftersökta marmorpelaren! Självklart tackade jag ja! Äventyret blev genast en nivå roligare.

Via bron till äventyret

Äventyrsbilen rullar över bron till Vätö på eftermiddagen och genast blir jag nyfiken på kyrkan eftersom eftermiddagssolen glittrar så fint på kyrktaket. Jag stannar till och vandrar runt i omgivningarna och av en slump så hamnar jag på kyrkstigen som jag följer längs med vattnet. Det är rätt skönt att ha väldigt lite planerat ibland och bara göra det som faller mig in. Äventyrshunden är på och skuttar glatt vid min sida och undersöker allt med nosen. Han hittar otaliga pinnar som han tycker passar perfekt till dragkamp. När leran och fallna träd spärrar vägen vänder vi tillbaka mot kyrkan och ett snabbt mellis.

Mysig kyrkstig på Vätö

Vi letar oss vidare mot Vätöberg där vi fått tips om att marmorpelaren kanske står. Vätö är inte så stort, men ändå lyckas jag svänga av på fel avfart och får vända tillbaka för att hitta rätt.
Parkerar vid vägbommen och tar på mig vandringskängorna för att utforska ett av Vätös många gamla stenbrott. Jag lufsar förbi de gamla arbetarbarackerna och jag anar att jag är på rätt väg. En jättelik lada och en lika stor direktörsvilla tornar upp sig i snåren, och där alldeles intill, står den italienska marmorpelaren. Så totalt fel i den svenska idyllen, men ändå så spännande! I den grönvita marmoren är det inhugget: Birger Jarl, Stockholms grundare.

Hur hamnade denna här?

Att den hamnade här är lite lustigt. 1852 firade Stockholm sitt 600-årsjubileum och ville då hedra sin grundare Birger Jarl genom att resa en staty över honom. En svensk konstnär, Bengt Fogelberg, designade statyn som sedan göts i brons i Tyskland. Men sockeln skulle prompt vara i italiensk marmor. Hela schabraket placerades på Riddarholmen. Den italienska marmorn visade sig inte hålla för vårt kyliga nordiska klimat och redan efter femtio år började den spricka och Birger Jarls liv som staty hotades att snart vara över. De beslutades att statyn skulle lyftas ner så att sockeln kunde skickas till Stockholms stads stenhuggeri vid Vätöberg och där tjäna som mall för att hugga en replika i det betydlig tåligare materialet Vätö granit. Sockeln fraktades ner till Stockholm och Birger Jarl vilar än idag tryggt på granitpelaren från Vätö. Men den italienska marmorpelaren blev kvar i skogen vid stenhuggeriet. Och det är där jag står nu!

-Vilken fascinerande historia, tänker jag, medan jag utforskar stenhuggeriets sömniga natur.

Jag och Äventyrshunden travar runt i skogen som har tagit över stenhuggeriet, men det går att definitivt att ana att här har pågått en febril aktivitet. Hela Vätös kust är uppbruten och långa pirar av stenblock sträcker sig ut i havet.

Inte mycket klippor kvar...

Vi fortsätter förbi Länsman, en staty som blickar ut över havet och som man tror riktar sin skarpa blick mot Länsmansgrundet. Kanske för att man inte skulle glömma bort grundet när man fraktade stenen härifrån till Stockholms alla byggnader.

Ser ut som om Länsman har rysk mössa på sig? 

Vi hittar namnberget där stenhuggarna huggit in namnen på sina käresta och alldeles intill känns det som om vi vandrar över ett månlandskap med bara några få gula tallar som orkar växa bland all småsten.

Månen? Näe, bara Vätö stenhuggeri...

Det är som att bli förflyttad till en annan värld och medan vi traskar runt i det som är kvar av Vätös största arbetstillfälle funderar på jag på hur livet var förr. Det var nog rätt hårt att vara stenhuggare, tungt. De lär ju varit starka som oxar allihop. Men ändå, Lidöfjärden är en rätt fantastisk vy att ha vid sin arbetsplats!

Rätt okej vy från kontoret! 

Klockan börjar närma sig middag innan jag letar upp Anna Karins sommarstuga, en knapp kilometer från Vätöberg där jag nyss befunnit mig i en annan värld och drömt mig bort till stenar och månlandskap.
Hos Anna Karin är stämningen på topp och hälften av hennes kompisar har redan anlänt. Vi grillar middag i väntan på de andra.

Ellinor och Anna Karin basar över grillen
medan vi väntar in Karin och Boris. 

Det blir en smarrig middag med lärorika samtal med nya vänner. Det hela toppas med en rejäl brasa, så som det bör på Valborg. En högtid i min smak.

Eld är mumma för själen

Första maj blir inte alls i demonstrationens tecken som det sig bör. För min del går det i harmonins tecken. Förmiddagen spenderar hela gänget i Vätöbergs stenbrott i lugnt och sakta tempo och på eftermiddagen tar jag hojen för att upptäcka resten av Vätö. Jag inser snart att alla grindstoplar på ön är tillverkade i granit. Till och med fårhagens stolpar är i sten!
Jag hittar fler stenbrott, och jag hittar operakajen, där graniten fraktades ifrån för att bygga Operan i Stockholm. Även Riksdagshuset står stadigt tack vare Vätös röda granit. Jag hittar det enda av Vätös stenhuggerier som fortfarande är i bruk. Statyer, konst, bänkskivor, byggnadssten och gravstenar kan tillverkas på beställning.

Den här vill jag inte hamna under helst... 

De flesta stenhuggerier var ändå i bruk fram till 1950-talet men sedan minskade behovet av sten och flera fick lägga ner. Tur det, så Vätö fick behålla lite av sin naturliga kustlinje!
Jag rullar genom Vätös grönskande hagar och lantliga idyller, förbi gräddhyllan i Håknäs och avslutar mitt äventyr med middag hos Anna Karin. Det finns så mycket att prata om när man inte setts på ett par år. Men jag kommer tillbaka, var så säker på det. Men skulle jag sakna Vätö för mycket, kan jag alltid åka till Stockholm och promenera längs Kungsgatan där de flesta fasader och broar har en släng av Vätös granit i sig!