söndag 12 maj 2013

Äventyr 2013:6 Raka spåret till äventyret

Min svärfar har lurat mig till äventyr, ja en riktig expedition faktiskt.

Min svärfar älskar att titta på gamla kartor och han har massor av dem. En lördagkväll förra våren satt han och kikade som vanligt och hittade helt plötsligt en "f.d järnväg". Vi började följa strecket på kartan för att ta reda på var den tog vägen. Ibland var den där, ibland inte. Ibland markerad som traktorväg, ibland som stig, och ibland ingenting.

-Spännande, utbrast jag, och i nästa andetag funderade jag över om det skulle gå att cykla längs den före detta järnvägen.

Och här står jag nu, i starten i Sala, för att ta reda på om det går att cykla hela vägen till Gävle längs med banvallen. Går det att följa Sala-Gysinge-Gävle järnväg med hojen, eller är det dömt att misslyckas?
Det här är en tvättäkta expedition, och jag har ingen aning om vad som väntar mig längs sträckan. Mer spännande än såhär blir det inte.

Expeditionsstart: Sala station

Ut ur Sala finns det visserligen järnväg, men där går fortfarande tåg, vilket gör det är högst olämpligt att cykla där. Det blir till att snirkla sig ut ur staden på bilvägar för att ta sikte mot bilskroten, för någonstans där börjar den raka linjen som symboliserar den f.d. järnvägen.
Bakom en bom börjar det riktiga äventyret, jag ser inte så mycket av banvallen, men det är spikrakt så det var nog här den gick. Jag gissar att jag åker i ett elljusspår som på vintern är skidspår, det är en bred gata med lite för mycket sand för min smak för att det ska vara njutbart att hoja. Men jag är så upprymd av expeditionskänslan att det inte gör något.

Ha! Jag tror jag är på rätt spår! 


Ungefär samtidigt som skogen övergår i åker, går det faktiskt att skönja en liten banvall, en liten upphöjning där vi cyklar, jag och Äventyrshunden, ovanför åkern. Banvallen följer Åbyvägen en bit innan den tar av in i blandskog och över åkrar igen. Helt plötsligt tar det bara slut. Åkern har tagit över. Jag balanserar på kanten av slutet, fast jag bara börjat. Jag spejar över åkern och kan skönja små öar där ute, och bannemig på dem tycker jag mig ana fragment av en f.d banvall utslängda i ett hav av åker. Men jag kan inte klampa rakt över åkern, så jag får helt enkelt ta mig runt på småvägarna och leta mig fram till Jugansbo där den f.d järnvägen enligt kartan fortsätter.

Varning för vaktande hundar längs spåret

En mysig skogsstig tar över och den är lika rak som ett spår skulle vara. Och nu känns det verkligen som jag cyklar på banvallen. Jag och Äventyrshunden smyger genom en hage där det enligt skylten ska finnas rovdjursvaktande hundar och som har bett oss att hålla avstånd. Så det gör vi. Vi smyger och håller avstånd, för vi vill inte bli misstagna för rovdjur. Vi klarar oss oskadda och fortsätter längs stigen som blir allt mer och mer igenväxt. Till slut ger jag upp, det är inget roligt att baxa cykel och svära så man blir blå i ansiktet. Dessutom går det en grusväg, precis bredvid. Jag fuskar lite och trixar mig ut till grusvägen. Det är gudaskönt att få känna fläktande vindar i håret under hjälmen igen när jag rullar på.
I en kurva dyker banvallen upp igen och den här gången är det en bred och skön stig som fler än jag använder verkar det som. Spåren efter motorcrosshojarna är många, men idag syns det inte till.
Det dröjer dock inte länge förrän vinterstormarna visar sitt eftermäle. Träden ligger som plockepinn över banvallen, och det enda jag kan tänka på är hur fanken motorcrosshojarna gjorde för att komma vidare här?! Kan de så kan jag, tänker jag och trixar vidare med hojen under armen och över axeln för det mesta.

Jahapp, ser ut som vanligt
när jag är ute med hojen....

Men ut kommer jag så småningon, svettig, men ändå hyfsat hel. Bara lite skrapmärken på mina bara ben. Världens längsta travbana tar vid, känns det som. En autobahn för hästar men för mig går det trögt, trögt att hoja. Mjölksyran pumpar i låren, men när jag börjar närma mig Runhällen möter jag några människor med hundar så jag får sluta grina illa just då, för att inte skrämma dem på sin morgonpromenad.

I Runhällen händer inte mycket, det finns en maskinservicebutik och jag hittar de gamla lokstallarna som numera fungerar som lager för en rörfirma. Största huset i byn tillhör en tempelriddar-ordern. Bara det gör det värt att stanna en stund extra här.

Undrar vad det är för inträdesprov?

Det verkar inte vara några riddare närvarande så jag trampar vidare. Magen börjar kurra, så strax utanför Runhällen slår jag mig ner mitt på banvallen med utsikt över åkrarna. Några tranor håller oss sällskap i vår lunchpicknick. Meda jag smaskar på mitt ägg funderar jag på om det finns några runstenar eller hällristningar här, eftersom byn heter som den heter....

Vad bjuds det på idag tro? 

Med ny energi tar vi oss an nästa anhalt, men efter Kroksbo har det växt igen helt. Ett tag går det att följa en liten grusväg alldeles intill, för på banvallen går inte att ta sig fram alls. Fram till åkern går det bra, men sen går inte att cykla längre. Banvallen fortsätter över åkern, men där växer så mycket sly att det inte går  att ta sig fram där. Jag och Äventyrshunden tassar i åkerkanten och håller tummarna för att bonden inte är särskilt ilsk av sig och kommer mota bort oss med hagelbössa.
Vi klarar oss helskinnade över och upptäcker ett gammalt stationshus i Råsboda. Skylten sitter kvar, men det  ser mer ut som en sommarstuga nu. Rabatten i de gamla perrongfundamenten skvallrar om att stationen nu har ett helt annat syfte idag.



Vi korsar väg 56 och hittar vår banvall igen som följer intill vägen, numera omgjort till skoterspår. Höga vallar med rullstenar och sand kantar vår väg nu, och jag anar att vi följer en rullstensås. Tallmon gör sig påmind i underlaget, då det mest är sand som sprutar under däcken. Återigen, denna mjölksyra som pumpar i låren. Vi hittar en gammal räl vid sidan av banvallen och jag orkar reflektera över att det är väldigt vacker natur omkring mig.

Rester från förr. 
Sträckan in mot Tärnsjö är så lättcyklad som det bara kan vara. Rakt fram på jämn och hårdpackad grusväg. Det blir nästan lite tråkigt till och med, inga utmaningar liksom. Det är mest baken som gör ont just nu.
I Tärnsjö hittar jag ett vandrarhem, inhyst i gamla tågvagnar vid före detta Tärnsjö station! Jo, det är sant! Nästan för bra för att vara sant. Jag bestämmer mig för att det här får bli dagens etappslut och går och pratar lite med Isabell som jobbar i receptionen idag. Hon visar mig runt i kaféet och vilka olika sorters rum man kan välja på. Här har lokala företagare fått inreda varsitt rum och satt sitt namn, istället för nummer. Hade jag sovit över hade jag tagit Tärnsjö garveri, där till och med gardinerna är i läder. Tärnjö är världskänt för sitt hantverk med lädret, så vad passar väl bättre än att slagga här där jag kan hänga hjälmen på en läderstol?

Tågvandrarhem med läderimitationer. 

Jag har beställt skjuts till svärföräldrarnas landställe som inte ligger långt härifrån. Men jag hinner vandra runt i byn innan min specialtransport anländer. Tärnsjö är en ort som många andra som liksom dog lite när tåglinjen las ner. Eller när vägen drogs om så att den inte längre passerar genom samhället. Men bygden gör sitt bästa för att överleva och har till exempel skapat Bishop Hill-eventet varje sommar. En amerikansk predikare som lurade med sig en stor del av Tärnsjös befolkning över till Amerika när det begav sig, har fått sin en egen festival minsann. Konsum har lagt ner, men Ica finns kvar.  På Faster Veras kan man köpa hundmat, få tavlan inramad, fika och köpa second hand. Det gäller att överleva.
När jag står framför någon slags restaurang hittar svärfar mig och vill gärna höra allt om hur det var att cykla. Jag berättar och vi har hunnit hela vägen hem till stugan innan jag är klar.

Faster Vera har allt. 

Följande dag börjar jag min expeditionen på stationsgatan i Tärnsjö för att ganska raskt upptäcka att en åker sätter käppar i hjulet. Får cykla längs med vägen till Hebron (!) innan jag kan gå på banvallen igen. En liten upphöjning bakom husen skvallrar om att här har gått tåg en gång i tiden. Jag trampar över landsbygden, banvallen ristar en ådra genom åkrarna som är tillåtet att cykla på. Det känns privilegierat att få se landskapet från den här sidan, en som inte är den vanliga.
I Kerstinbo tappar jag bort mig och banvallen, jag hittar en kanonrolig skogsstig som lockar fram mountainbikebarnet i mig. Men plötsligt är jag inte längre på banan. På min karta ligger Kerstinbo mitt i skarven så jag vet inte riktigt var jag är eller var jag ska bege mig. Hittar en skogsväg som går någotlunda i rätt riktning och följer den. Det visar sig vara rätt för snart rullar jag raka spåret igen. Banvallen blir högre och högre ju närmare Gysinge jag kommer. En liten bro skvallrar om att Dalälvens biflöden är i antågande.

Dalälvens kluckande närmar sig och snart ser jag broarna vid Gysinge. Det är lika mäktiga att se på nära håll som på håll. Men jag törs inte cykla över här, knappt gå. Det finns inga sidoräcken och avstånden mellan tvärbalkarna är stora. Väldigt stora. Dessutom sitter en varningsskylt att man beträder broarna på egen risk.

-Hoppas att de håller för en något rundlagt helgäventyrerska och en spänstig Äventyrshund, tänker jag nervöst medan jag försiktigt äntrar broarna.

Håll tummarna att broarna håller! 

Det tar tid, men vi kommer över. Utan att ramla ner och Äventyrshunden håller också tungan rätt i munnen och trillar inte i spat han heller. Inne i Gysinge stannar jag till på den gamla lanthandeln och köper glass. Det är jag väl värd anser jag innan jag fortsätter längs den raka traktorvägen genom skogen. Nu följer jag Gästrikeleden och terrängen är väl röjd och det är inga problem att ta sig fram. Jag möter till och med andra cyklister på banvallen. Äventyrshundens ben trummar på och vi får upp farten ordentligt.

Banvall in mot Hedesunda

När vi närmar oss Hedesunda öppnar skogen upp sig och vi cyklar över ängar och åkrar och det känns konstigt att komma in i byn från det här hållet. Trampar genom den charmiga byn där ladugårdar samsas med mexitegelhusen. Hedesundas stationshus ska finnas kvar har svärfar berättat, men jag kan inte hitta det. Kanske beror det på att det är omgjort till villa nu. Vi trixar oss vidare genom byn och det är inga problem att hitta banvallen som svävar lite ovan omgivningarna. En sandig väg tar oss till Fäbodsjön och de omliggande sommarstugorna. Det känns dumt att inte stanna här för lunch. Sjöns svarta vatten inbjuder till dopp, men det är lite för kallt än även för mig. Äventyrshunden och jag sitter bara och njuter av utsikten och av svärmors hembakta lunchmackor.

Mysig lunchplats vid Fäbodsjön. 

När vi vilat klart fortsätter vi norrut. Det går som en dans på rosor, inga hinder och en bred och rak banvallsväg som på vintern tjänar som skoterled. Tallarna omger mig och ger ett ombonat intryck. Vid Lomsjön får vi sjöutsikt igen. Men det är svårt att komma ifrån att bilväg 56 dundrar förbi alldeles intill banvallen. Det blir lite mindre expeditionskänsla så att säga. I Rörberg känns det som om vi har hamnat i ett ökenlandskap. Ett jättelikt sandtag intill Gävle flygplats är det som ger känslan av Las Vegas sandöken. Här någonstans ska det finnas en älgpark också. Men jag hittar den inte även om jag snurrar runt ett tag för att hitta. Banvallen tar sig förbi några boningshus och går högt upp, nästan så att jag kikar in i sovrumsfönstren på ovanvåningen av villorna som ligger på rad efter banvallen.

Öken? Nä, bara ett mellansvenskt sandtag...

Kvällsljuset börjar sippra in mellan träden och gröna ängar breder ut sig när jag närmar mig Valbo. Det skulle mycket väl kunna vara Fylke i Sagan om ringen jag cyklar genom nu. En bäck rinner stillsamt mellan de mjuka kullarna.
Men idyllen tar snart slut i form av motorväg E16 som spärrar min färdväg.

Men skam den som ger sig, jag krånglar mig tillbaka genom bostadsområdet och tar mig genom Valbo köpcentrum och under E16 på något mystiskt sätt och hittar på vad jag tror är banvallen igen. Numera liten väg genom ett nytt  bostadsområde. Vägarna omkring har fått namn som Svedvägen, Åbyforsvägen och Hagaströmsvägen. Förmodligen inspirerade av de sista stationerna in mot Gävle. Jag trampar på och snart står jag vid järnvägspåret som går in mot Gävle. Här får jag nog ge mig, nu kommer jag verkligen inte längre.

Uppdraget slutfört! Expeditionen avslutad! Svaret är att ja, det går att cykla (nåja, lite sly här och där) längs den gamla banvallen på Sala-Gysinge-Gävle järnväg!

Jag känner bara lycka där jag står vid järnvägen och pustar. Det bubblar inom mig och jag vill bara skrika ut att detta var en fantastiskt rolig expedition. Det kändes som om att vara på obanad terräng och även om jag mött människor på sin dagliga kvällsrunda med hunden och på söndagsutflykt med cykeln så känns det som om jag är en sann pionjär! Att upptäcka är spännande, och jag vill säga tack svärfar för att du sådde ett frö och väckte min äventyrslusta!

Men egentligen så rekade jag ju bara, inför äventyret på nationaldagshelgen då jag ska guida mina vänner genom samma resa. Hoppas att de kommer tycka att det är lika spännande som jag upplevde det.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera