Äventyr 31: Taking the high road on High Coast

Veckans äventyr började hårt på hög höjd och sen ökade vi bara. 

Med mig till Höga Kusten har jag, förutom äventyrshunden, även Martina och Björn. Vi börjar vår äventyrshelg med ett uppfriskande morgondopp i den glittrande sjön som ligger alldeles utanför köksfönstret på den lilla stuga som vi hyrt i Rövarbyn. Inga rövare syns till nu, men ett dussinet rövarvilda barn rusar ohämmat, och inte alldeles tyst, genom den stora labyrinten som finns på campingen lite längre upp i backen. Vi har bestämt träff med Örnsköldsviks-bon Lars, som äventyrerskan träffade på Vildmarksmässan i våras, som har lovat att vara vår ciceron under äventyren på Höga Kusten. Lars berättar att en landhöjning på 800 meter sedan den senaste istiden har gett landskapet ett alldeles säreget utseende.

Idag står Via Ferrata på äventyrschemat. Via ferrata är italienska och betyder ungefär "via järnväg" och har funnits i Alperna sedan mitten av 1800-talet. Det betyder att man klättrar med hjälp av en fast vajer, och är någon slags hybridsport mellan vandring och klättring. Det går även en linbana upp på Skuleberget, men varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?

Personalen som jobbar med Ferratan förser oss med lämplig klätter-utrustning och goda säkerhetsråd om hur man beter sig på berget. Det diskuteras vilken led och om äventyrshunden ska med eller inte. Beslut tas om att Vita leden, som är den lättaste, ska klättras. Vetskapen om att en fyraåring har tagit sig upp här gör att även äventyrshunden får följa med. Klarar han det blir han den första hund att klättra på Skulebergets Via Ferrata. En sådan utmaning kan inte äventyrerskan motstå…

Klättringen börjar i skogen med en brant stig där hunden får skutta fritt och Martina fortfarande har nerverna under kontroll. Tempot sjunker i hastighet med att de omgivande träden försvinner och berget blir mer exponerat. Äventyrshundens- och äventyrerskans klätterselar kopplas ihop med några slingor och skruvkarbiner.  Jag föser mina egna slingor sakta upp längs vajern som löper längs med leden och flyttar en karbinhake i taget för att komma förbi de fastborrade öglorna som vajern är fäst i. Ibland är det naturliga fotsteg i berget som händer och fötter passar perfekt i. Men ibland finns det inget alls att stå på. Där har några finurliga personer borrat in järnpinnar i berget så att det blir som en väldigt luftig trappa där vajern blir räcket. Solen steker på berget och bränner i våra nackar. Utsikten över Höga Kustens märkliga havslandskap breder ut sig mer och mer ju längre upp vi kommer. Men av den märker Martina förmodligen ingenting.

Fokus och koncentration på väg uppför Skulebergets Via Ferrata.

Att Martina har en släng av höjdrädsla hade jag ingen aning om. Mina lugnande och berömmande ord till hunden kanske är mer passande till Martina. Hunden är lika avslappnad som en urvriden disktrasa och hänger lojt i selen när jag lyfter honom. Men Martina har ett stelt leende på läpparna och nynnar lågt och något orytmiskt på en odefinierbar barnlåt om och om igen. När en metallring singlar ner längs vajern blir faktiskt Björn, som sällan visar minsta tecken på nervositet, orolig och ber mig kontrollera hans frus säkerhetssele. Vi tar en paus på en avsats som helt plötsligt, men ytterst lämpligt, dyker upp. Säkerhetsgrejerna ser okej ut och vi fyller även på energidepåerna med bullar från Björns ryggsäck. Familjen som klättrat bakom oss hela vägen tar även de tacksamt emot depå-bullarna och smiter även förbi vårt långsamma gäng. Diesel passar på att vila en stund i den lilla skugga som vi ger.

Diesel tar en tupplur med vajern som huvudkudde.

Sista sträckan upp mot toppen levererar makalös utsikt över havet.  Men Martina har bara ett mål, hon vill bara upp till toppen. Och upp kommer vi. Martina kan äntligen le sitt vanliga strålande leende! Hon är, och borde vara med all rätt, stolt över sig själv. Vi andra är lika stolta över hennes prestation. Det är just detta som äventyr handlar om, att utmana sig själv.

Martina firar sin seger över Skuleberget.

Martinas prestation och Diesels första-hunds-bestigning firas på Skulebergs-toppens servering med våfflor till oss och leverpastej till äventyrshunden. Vi tar sedan vandringsleden ner för berget som liknar sommarens norska vandringsleder där brant terräng med svårpasserade stenar och rötter huller om buller utgör standardutförandet.  Vi kikar in i Rövargrottan på vägen ner men inte heller där syns några rövare till.

Jag och Lars har fått upp ångan nu och är sugna på att testa den Röda leden.  Martina och Björn är nöjda med dagens insats och tar med sig äventyrshunden på ett svalkande dopp i sjön.

Den Röda leden visar sig vara i en helt annan dimension än den vita. Det är luftigt och jag önskar ibland att jag hade haft mina klätterskor på fötterna istället för vandrarkängorna. Det är fler än en gång som jag tänker att nu vill jag bara komma upp på toppen, och jag förstår lite bättre hur Martina kände sig i förmiddags. Men det är kul att utmana sig själv, intalar jag mig när jag hänger i armarna och försöker få fäste med fötterna på den vertikala och hala klippan. Ibland finns det fotpinnar men det hade gärna fått vara några till, tänker jag medan jag metodiskt kämpar mig uppför berget. Lars babblar obehindrat bakom mig medan jag fokuserar på att hitta grepp för händer och fötter.

Ciceron Lars och äventyrerskan på Röda leden.

Men med eller utan fotpinnar så kommer vi faktiskt upp, hela och rena. Nej, nu ljög jag.  Stora skavsårsblåsor efter vajern har infunnit sig på äventyrerskans händer samt att en svag doft av ångestdrypande svett utsöndras från äventyrerskans kropp.  Men, svettig eller inte, nu är det min tur att vara stolt över mig själv! Vi hinner dock inte med något firande denna gång utan tar linbanan ner med vidunderlig utsikt över den höga kusten.

Vi skyndar vidare mot den pittoreska fiskebyn Bönhamn där båten snabbt tar oss ut till Högbondens Fyr. Här ska vi övernatta i vandrarhemmet och bara njuta av lugnet och vågornas skvalpande. Ön sticker upp som en överjäst bulle ur havet och på toppen står fyren som ett ensamt tårtljus. Den korta promenaden uppför backen gör oss rejält hungriga men Björns utsökta pastamiddag råder bot på den saken. På kvällen tar vi en promenad för att utforska öns enda någorlunda platta udde. Martina går med bärblicken påkopplad och hittar givetvis vildhallon. Diesel jagar fiskmåsar medan Björn inspekterar öns gamla linbana. Jag bara njuter av att vara i mina bästa vänners sällskap medan solen sakta sänker sig i havet under ett rosaskimrande skådespel.

Högbondens fyr i solnedgång.

Kajsa, som driver Högbonden, hälsar oss hjärtligt god morgon nästa dag och berättar att det finns en skreva här som delar ön nästan mitt itu. Den känner vi genast att vi måste undersöka innan vi åker tillbaka till fastlandet för att utforska den stora Slåttdalsskrevan, Ronja Röverdotters Helvetesgap som är dagens punkt på äventyrsschemat. Högbondens skreva är som en mindre version av Slåttdalsskrevan, och passar bra som uppvärmning inför dagens äventyr. Högbondens skreva är ändå tillräckligt stor för att vi inte ska våga hoppa över den.

- Tänk om den skulle spricka upp precis just nu när vi står mitt i den och dela hela ön i två halvor, säger Björn medan han krånglar sig ner i skrevan.

-Jobbigt om ens packning blev kvar på den andra sidan då, svarar jag medan vi fortsätter vår utforskning.

Högbondens mindre version av skreva.

Innan vi lämnar Högbonden bjuder Kajsa på en ljuvlig fiskgryta som till och med en äventyrerskas fisk-kräsna mage inte kan få nog av. Båten tar oss tillbaka till fastlandet på ett kick och ett lunchdopp senare är vi på väg till Skuleskogens nationalpark för att kolla in Helvetesgapet. Återigen möter vi upp Lars för lite personlig guidning i skogen. Vandringen börjar vid den Norra Entrén och snart inser vi att tiden blir knapp att hinna med att gå dit vi tänkt. Vi lägger i racerväxeln och rationaliserar bort badet i tjärnen.  Jag nästan snubblar fram över rötterna och stenarna som envisas att ligga i vägen för just mina fötter. Lars guidar oss i skogens mysterier och vi lyssnar så gott vi kan medan vi fokuserar på att ta oss fram så fort som möjligt över stigen.  Men vi hinner ändå kolla in Långskäggen och leka Dirty Dancing över stocken som har fallit över ån.

Kanske inte lika graciöst som Patrick Swayze och Jennifer Grey..

Slåttdalsskrevan reser sig högt över våra huvuden och vi blir mäkta imponerande över att Ronja och Birk hoppade över detta väldiga gap. (Lite senare visar det sig att de hoppade inte alls över här utan det filmades i en park i Stockholm) Men iallafall, Lars drar en story om möss som hade ett gängkrig à la West Side Story och som tragiskt slutade med det ena musgängets död när de blev lurade att kasta sig ut för stupet i Slåttdalsskrevan. Vi tror inte på hans berättelse det minsta förrän Diesel faktiskt nosar upp ett gäng döda möss som ligger längs den södra sidan på botten av skrevan.

Björn gör ”hands up” för Slåttdalsskrevan.

Vi nästan springer tillbaka till Norra Entrén, för nu är goda råd dyra om vi ska hinna med båten till Ulvön. Björn tar sig i alla fall tid att rädda Diesel ur en tjärn som var djupare än vad äventyrshunden hade tänkt sig. Lars panikguidar oss till Köpmanholmen och vi hinner precis få ombord alla våra tentakler innan båten kastar loss.

Ulvön är mest känt för sin surströmming. Men vi nöjer oss denna kväll med att strosa omkring i hamnen där mysiga sjöbodar och skärgårdshus med en patina som Ernst Kirschsteiger hade gått igång på alla cylindrar och mer än gärna hade velat inreda med sin barfota-teknik.  

Romantik på Ulvön.

Vi vaknar till solstrålarnas försiktiga krypande mellan gardinerna och fiskmåsarnas skrik. Vi äter lyxfrukost på hotellet med utsikt över havet.  På proppmätta magar hyr vi cyklar för att ta oss till badstranden på andra sidan ön. För som Martina brukar säga, det är slöseri med sol om man inte kan vara ute och njuta av den. Sandstranden vi finner är helt sagolik och det är svårt att tro att vi är i Sverige.

Den sagolika stranden på Ulvön.

Martina finner snabbt ro på stranden medan jag tar en simtur. Björn och Diesel blir rastlösa ungefär samtidigt och börjar tillsammans gräva en grop på stranden. En väldigt djup grop hinner det bli innan vi måste cykla tillbaka till hamnen för att ta båten till Örnsköldsvik. Det är också här och nu som våra vägar skiljs åt. Martina och Björn åker söderut medan äventyrerskan med tillhörande hund åker norrut för att delta i vandringstävlingen Fjällräven Classic.  

Höga Kusten- äventyret har varit helt fantastiskt, vi valde att ta den höga och svåra vägen och utmana oss själva. Men vi klarade av det, hade förbannat kul under tiden och har gått stärkta ur våra utmaningar.