onsdag 7 september 2011

Äventyr 33: Svart eller vitt i Saltoloukta


Båten tar oss över sjön Langas för att släppa av oss på andra stranden där Saltoloukta vandrarhem ligger. Färden tar bara tio minuter, men uteknarkare som vi är, Diesel och jag, står vi spanandes på däck och blir blöta av det strilande regnet. Den korta promenaden upp till vandrarhemmet gör oss fullständigt genomblöta. Därför spelar det ingen roll att vi tar en längre promenad för att se oss omkring i omgivningarna. Landskapet skiftar i gråa toner. Stigen är lerig och vi halkar på rötterna, men vi klättrar ändå upp på en liten höjd för att få lite utsikt. Men regnmolnen har parkerat lågt idag och jag ser inte så mycket mer än gråvita horisonter. Naturen här är säkert magnifik, men jag ser inget av den. Jag kan bara ana och föreställa mig hur det ser ut en dag i solsken på denna plats.


Sjön Langas ligger stilla som ett oskrivet vitt blad så jag bestämmer mig för att hyra kajak och utforska stranden. Till en början är det ovant att paddla en kajak som inte är min egen, men efter lite roder-justeringar så funkar det bättre. Det är fridfullt att glida omkring i denna gråzon. Stranden är stenig och färgnyansen är grå eller möjligtvis svart. Fjällsidorna försvinner uppåt i de suddiga molnen.


Jag får snabbt erfara vad fjällväder innebär, för bara på några sekunder börjar det blåsa storm. Stora vågor sköljer snart över fören på kajaken och plötsligt är det inte lika rofullt att paddla. Det blir en snabb reträtt in till land. Lika snabbt kryper jag ner mellan vita lakan i fjällstugan för att läsa min svartlistade bok. Diesel torkar sin gråfläckiga päls i min säng och rullar sedan in sig i påslakanet för att strax börja snarka högt.


Nästa dag regnar det lika mycket som under gårdagen, om inte mer. Efter en lyxfrukost på vandrarhemmet i lugn och ro bestämmer jag mig för att ta med mig Diesel på en längre tur i alla fall.


Vi går längs Kungsleden en bit in i ravinen och försöker hitta den förfallna kåtan men vi hittar den aldrig. Allt är bara grått och himlen har öppnat sin största vattenreservoar som den tömmer över oss. Vi vänder tidigare än vad jag tänkt. Det känns som om jag trevar genom en tjock vägg av gråhet. Tack och lov att de gröna buskarna ger ett litet avbräck i allt det gråa.  


Min sista dag i Saltoloukta strövar jag med min gråpälsade hund längs stranden för att försöka hitta lite färg i tillvaron. Saltoloukta är en plats för reflektion och en resa inåt där tankarna får ro att tänkas klart. Min blick söker genom det grå regndiset. Båten ska snart ta oss tillbaka. Då sätter Diesel tassen på några stenar som faktiskt lyser i lila. Det skimrar om dem och de kråmar sig mot mig och ber om att få bli upplockade och medtagna från denna gråaktighet i fjällen. Jag stoppar de blöta stenarna i fickan och tänker att det finns ändå färg där man minst anar det.  Det finns hopp även fast det ser svart ut.


Jag sitter i bilen på väg från de lappländska fjällen. I backspegeln är det grått. Jag sticker ner handen i fickan och känner de lila stenarna. De har torkat nu. Jag plockar upp dem och beskådar dem. De är inte alls lila. De är lika gråa som allt annat i Saltoloukta. Ingenting är som det verkar. Inget är svart eller vitt. Ingenting är enkelt. Livet är komplicerat och fyllt av gråa zoner som ska navigeras genom för att hitta färgen i livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar