Äventyr 32: Nakenchock i fjällen

52 adventures har som enda blogg fått en exklusiv intervju med äventyrerskan Gunnika Isaksson-Lutteman efter hennes målgång i vandringstävlingen Fjällräven Classic. En sträcka på elva mil genom de lappländska fjällen, från Nikkaloukta till Abisko, trampades av över 2000 deltagare i valfritt tempo. Under tävlingen ska nio checkpoints passeras där deltagarna stämplar sina vandringspass.

Hur kom det sig att du ställde upp i Fjällräven Classic? Du har ju trots allt en fotskada som kanske inte är så lämplig att bära tung packning med i oländig och brant terräng?

Jag har länge haft en dröm om att vandra i fjällen, långt före jag bröt foten, och tänkte att det vore skojigt att göra det under festligare former när det är mycket folk att snacka skit med efter leden. Kan jag gå och småsnacka med någon så glömmer jag bort att jag har ont. Och vid varje checkpoint blev det lite som en folkfest. Och ska jag hålla på och tänka vad som är lämpligt eller inte för foten så kan jag förmodligen inte göra någonting av det som jag tycker är roligt. Så jag väljer att inte låta det begränsa mig.

Hur förberedde du dig inför tävlingen?

Som vanligt hade jag inte förberett mig så mycket som jag borde. Visserligen hade jag vandrat en del dagsturer i Norge månaden innan tävlingen. Och jag tänkte väl att värre terräng än så kan det knappast bli. Så min tanke var väl att fixar jag att snubbla runt i Norge så klarar jag av Kungselden också. Men jag var väldigt viktfixerad innan på så sätt att jag köpte massor av extremt lätt utrustning, så att jag i alla fall slapp bära tungt i onödan. Till och med äventyrshunden fick en egen ryggsäck så att han kunde bära sina prylar.

Äventyrshunden får prova sin ryggsäck för första gången vid starten

Vad för prylar var ni tvungna att ha med er?

Vi var ju tvungna att bära med oss tält, sovsäck och liggunderlag. Samt vår egen mat och så våra egna kläder. Vatten fanns i fjällbäckarna som dök upp med jämna mellanrum. Diesel bar sin mat och hundgodis, samt sitt regntäcke. Min väska vägde uppskattningsvis 15 kg när jag började och 12 kg när jag kom i mål. Exakt vikt väskan hade i starten ville jag inte veta, för då hade det varit psykiskt jobbigt att veta hur många kilo jag släpade runt på. Diesels packning vägde 2 kg när vi startade och gav inte ens utslag på vågen i målgången.

Hur går en start till i en sådan här vandringstävling?

Starten var rätt rolig, alla stod samlade och var taggade till tusen och kanske lite nervösa . Men när speakern skulle släppa iväg oss sa han : ”Klara, färdiga”, och sen viskade han ett utdraget ”Gååååååå”, vilket får oss alla att nästan smyga iväg istället för att störta iväg, som man brukar när man startar i sådana här lopp.  Men det var starter under tre dagar och flera olika grupper varje dag, allt för att undvika för mycket folk på leden på samma ställe.

Fjällräven startar och alla deltagare med oranga skynken smyger iväg

Vad hade du för tankar inför starten?

Jag var väldigt nära att kasta in handduken redan innan jag ens startat faktiskt. Jag sov endast några få timmar natten innan, eftersom jag mest kravlade ut och in ur tältet för att spy.  Hade nog fått i mig något som inte ville följa med på vandringen tror jag. Jag var rejält matt första dagen och tänkte att om jag bara tog mig till Kebnekaise skulle jag vara jättenöjd.

Och det gjorde du?

Ja, det gjorde jag! Solen sken och jag hade gått sträckan från Nikkaloukta till Kebnekaise förut så jag hade ganska högt tempo till en början. Jag var lite svag men hade egentligen inte ont någonstans, så jag travade på. Jag stämplade mitt vandringspass i den första checkpointen, köpte choklad, och gick en bit till för att hitta en bra tältplats. Precis innan regnet kom slog jag läger ett par kilometer efter Kebnekaise. Jag hann precis ta ett naken-dopp i den fyragradiga  fjällbäcken innan jag blev invaderad av ett gäng tyskar som absolut skulle tälta alldeles nära mig. Första dagen gick jag över två mil, vilket är den längsta sträcka jag gått sedan jag bröt foten.  

Kebnekaise Fjällstation i strålande sol

Hade du någon taktik under tävlingen?

Nej, egentligen inte. Jag visste inte hur foten och jag skulle reagera på den här typen av aktivitet. Så mitt första mål var bara att ta det lugnt och gå i mål innan de stängde tävlingen på fredagen. Men allteftersom vandringen pågick så ändrade jag mina milstolpar. Jag hade ett etappmål varje dag, hur långt jag ville gå innan jag slog läger. Men det kunde också ändras under dagen, beroende på hur jag kände mig och vilket väder det var.

När var din värsta stund?

Det var nog under tävlingens andra dag, jag stod i hällande regn som letade sig in precis överallt med hjälp av stormvindarna som drog fram över bergspasset någonstans mellan Singi och Sälka. Foten gjorde förbannat ont, men jag ville inte sätta mig ner och vila för jag frös redan som det var, men jag kunde inte heller gå vidare för jag kunde knappt stödja på foten. Inga bra tältplatser fanns det i närheten heller. Jag stod bara stilla, helt villrådig och undrade vad fan jag höll på med egentligen. Armarna bara hängde utmed sidorna och  stirrade rakt fram. Då kom Calle och Kim förbi, några av de guider som också vandrade längs leden för att hjälpa till där det behövdes. De bjöd på géléhallon och peppade upp mitt humör. De berättade att det fanns en bastu vid nästa checkpoint. Tanken om att få bli varm och deras underhållande sällskap drev mig att pina mig ända till Sälka. Bastubadet var helt klart värt all smärta! Men jag måste säga att jag först blev förvånad, för alla sprang nakna mellan bäcken och bastun.  Vi människor är lustiga, hemma är vi hämmade och tillknäppta och håller hårt på alla sociala regler. Men så fort vi har svettats lite i fjällen då är det tydligen helt okej att visa sig naken för folk vi inte känner!

På väg till Sälka

Hur gick det egentligen med foten?

Såhär i efterhand kanske detta inte var den bästa idén jag haft. Eller som Kim uttryckte det när en deltagare som hade passerat mig under dagen hade bett guiderna att titta till tjejen som haltade så fruktansvärt; "hon är för envis för sitt eget bästa". Jag hade infernaliskt ont på kvällarna när jag slutat vandra. Men smärtan var överkomlig under dagarna när jag höll mig i rörelse och hade folk omkring mig som höll mig på bra humör. Det kändes också bra att veta att Calle och Kim hade mig under uppsikt och höll mig sällskap under flera sträckor. Värre var det nog med skavsåren i så fall. Den tredje dagen var det nog bara en tå på vänster fot som inte var täckt av en skavsårsblåsa. Höger lilltå, hade till och med tredubbla blåsor på varann. Stortånaglarna var blåa vid det här laget. Vid checkpointen i Tjäktja var jag tvungen att be en läkare se över mina fötter och proffs-plåstra om dem. Surrealistisk känsla att sitta på backen med en sovande Diesel i knät och spana ut över en vidunderligt vacker fjälldal och någon står dubbelvikt och pillar med mina fötter. Och även om jag hade ont i fötterna av både benbrott och skavsår så vete fan om inte resten av kroppen tog mer stryk. Jag försökte ju avlasta min dumma fot och gick väl därför lite konstigt. Det i sin tur gjorde att jag fick grymt ont, och ibland kramp, i vänster höftböjare och knä, ryggen, rumpan och baksidan av låren. Jag gjorde mitt bästa att döva det med värktabletter och tigerbalsam. Till slut luktade till och med mitt tält tigerbalsam! I Alesjaure insåg jag till min förvåning att jag även hade fått skavsår mellan skinkorna! Absolut inget jag kan rekommendera.

Tjäktja-passet, tävlingens högsta punkt.
Tack vare mina vandringsstrapatser i Norge
tyckte jag att den branta backen var lätt som en plätt.

Vad var din bästa stund under tävlingen?

Ååh, jag hade många bra stunder. Varje morgon var guld värda, då kröp Diesel ner hos mig i sovsäcken. Det var riktigt mysigt. Det var väldigt kallt under nätterna så i gryningen var vi båda rejält frusna. Men efter några timmars dåsande i sovsäcken tillsammans var vi varma igen och redo att möta nya utmaningar. Oftast var det den bästa stunden på dagen. Men jag kommer också ihåg när vi gick den längsta dagsetappen mellan Sälka och Alesjaure via det branta Tjäkjta-passet, nästan tre mil.  Jag var rejält trött och sliten, ville egentligen bara komma fram.  Men Diesel hittade en perfekt rygglutar-sten som ingen av oss kunde motstå. Vi satt en bra stund i solen och bara njöt av att sitta stilla och vila fötter och tassar. Diesel slumrade med sitt huvud i mitt knä och på varje förbipasserande person spred sig ett leende på deras läppar. En annan härlig stund var vid sista checkpointen, Keron. Där hade funktionärerna gjort upp eld och bjöd på himlagod pannkaka med grädde. Och efter att ha ätit torrmat tills jag fick kväljningar av att bara tänka på påsmaten, så var det här det godaste jag ätit någonsin. Senare på kvällen hamnade Diesel och jag i total eldkoma, satt bara och mös och lyssnade på galna historier vid lägerelden.

Guiden Calle ser till elden brinner hela kvällen

Hur gick det för Diesel under vandringen?

Jag tror att han stormtrivdes! Att få vara ute i fjällen hela dagarna är ju hans drömscenario. Han var lite tjurig första dagen när han insåg att han skulle bära sina egna saker. Men efter några timmar hade han vant sig och fastnade bara i några enstaka buskar efter det. Han klarade sig utan skavsår och verkade må hur bra som helst hela tiden. Han gillade väl inte att behöva gå i koppel dock eller när det regnade som värst. Men annars tror jag att han gärna hade fortsatt lite till.

Du måste ju ha träffat en del folk under vandringen, är det några speciella möten du kommer ihåg?

Calle och Kim förstås, guiderna som peppade mig att fortsätta när allt kändes som värst. Utan dem hade jag nog checkat ut från tävlingen och bara tagit helikoptern hem, kosta vad det kosta ville. I Alesjaure tältade jag bredvid Daniel och John som visade sig vara två roliga snubbar. Vi höll ihop till den sista checkpointen vid Keron där de trollade fram marshmallows som vi grillade över öppen eld. Det var även en amerikansk kvinna, Becky,  som vandrade med sin svenske make som blev förälskad i Diesel. Varje gång vi träffades ropade hon på bred sydstatsdialekt så att det ekade över dalgångarna; ”SOOOO ADOOORABLE!!!” Och så självklart Ana och Johan! De var mina lunch-spotters. De gick till så att när jag började känna mig trött och hungrig och hade börjat spana efter ett bra ställe att rasta på, då står Johan där och vinkar och säger att jag kan ta deras lunchställe för de skulle precis gå vidare. Men innan de gick satt vi alltid och snackade en stund. Väldigt trevligt. Sista dagen vaknade jag av att någon prasslade utanför mitt tält. När jag prånglat mig ur tältet ligger en påse med världens godaste jägarsnus; cashewnötter, russin, papaya och mjölkchoklad. På påsen sitter ett skavsårsplåster där det står: ”Vi ses i mål! /Ana och Johan”. Jag blev så otroligt glad och häpnade över hur omtänksamma de varit mot mig. De var det som höll mitt humör uppe på sista sträckan från Alesjaure till Abisko, att det var någon som väntade på mig i målet.

Johan och Ana bjuder frikostigt på sina bästa lunchställen
och muntert sällskap.

Hur kändes det att gå i mål?

Jag hade så ont då och hade väl mest att slags tunnelseende. Musklerna krampade och jag ville bara att allt skulle vara över. Jag kunde knappt njuta av sista sträckan längs Abiskojaure, fast jag anade att det var fint. Men det var otroligt skönt att se målgången, även om det inte syntes på mig så log jag inombords. Jag var hungrig som en varg och ville bara få i mig mat så snabbt som möjligt. Men jag fick ett varmt mottagande av funktionärerna som gav både mig och Diesel bronsmedaljer för vår prestation att ha klarat Fjällräven Classic på fem dagar. Det var väl då ungefär det gick upp för mig att jag faktiskt klarat det! En smygande känsla av stolthet kom sakta krypande och ökade bara i styrka när alla dessa fantastiska personer som jag berättade om tidigare kom och välkomnade mig och Diesel när vi gått i mål!



Lycklig målgång i Abisko
Foto: Johan Lundh



Kommer du att gå nästa år också?

Jag sa till mig själv när jag gick i mål att nu får det vara slut på långlopp för min del. Allt jag ville då var bara att ta en varm dusch och bara krypa ner under täcket och aldrig mer plåga mig igenom någonting. Bara njutbara äventyr utan smärta hädanefter lovade jag mig själv. En mycket kall dusch senare, eftersom deltagarna före mig hade duschat upp allt varmvatten, så vann jag en startbiljett för nästa år i Fjällrävens utlottning! Inte precis det man vill ha när man är kall, ledbruten och knappt kan gå. En kvart senare ringde en kompis och frågade om jag skulle med på Cykelvasan nästa år. När jag hörde mig själv säga; ”Självklart!” så undrade jag i mitt stilla sinne hur fan jag är funtad egentligen…

Men du stannade kvar i Abisko ytterligare en vecka efter tävlingen?

Jag hade fler drömmar som jag ville förverkliga. Jag har länge velat cykla Rallarvägen från Abisko till Rombaksbotn i Norge och vandra till Trollsjön som är Sveriges klaraste sjö. Men först vilade jag i två dagar då jag koncentrerade mig på att göra ingenting, plåstra om skavsåren och äta riktig mat. Diesel åkte på min magsjuka som jag hade i starten. Jag blev jätteorolig då han verkade riktigt dålig, så vi åkte till närmsta veterinär som var 22 mil bort i Gällivare för att få hjälp med medicin och röntgen. Vet inte vad det var för mirakelmedicin han fick där, för dagen efter var han pigg som en mört igen.

Så han hängde med när du cyklade då?

Japp, han sprang bredvid och var hur lycklig som helst av att äntligen få springa lös och sträcka ut benen ordentligt. Vi tog inte hela sträckan på en gång, vi delade upp det på tre dagar och tog tåget tillbaka till basecamp i Abisko efter varje dagsetapp. Fast vi började med den sista etappen, finalsträckan och den finaste, mellan Riksgränsen och Rombaksbotn. Båten som skulle ta oss tillbaka till Narvik går bara vissa dagar, så vi var tvungna att ta den först. Det var lättcyklat och storslaget. Ibland klättrade vägen som en smal stig längs klippväggen och ibland var det stora stenhällar att rulla över, men hela tiden gick det nedför förbi vattenfall och mer eller mindre längs rälsen. Jag hade smygpunka på hojen så jag fick ta det extra lugnt eftersom jag glömt pumpen i bilen, men annars hade man nog kunnat bränna på rätt bra här. Båtfärden från Rombaksbotn till Narvik var helt magisk. Fjorden låg helt spegelblank.

Rallarvägen på väg in i Norge

Hur var de andra sträckorna då på Rallarvägen?

Mellan Abisko och Tornehamn var det jättefint, breda stigar som gick nerför nästan hela tiden. Men från Tornehamn så får man cykla på E10:an till Kopparåsen och därifrån är det ganska snårigt. Jag fastnade hela tiden med styret i dvärgbjörkar och buskar. Det långa gräset som nästan täckte stigen kittlade en på smalbenen hela tiden. Ibland var det svårt att hitta stigen till och med. Men från Låktatjåkka var det fint igen. Smal stig i blåbärsris som slingrade sig längs fjällsidan. Men jag hade så bråttom för jag skulle hinna med tåget från Riksgränsen så jag hann knappt njuta av den biten. Jag och Diesel hade riktigt bra tempo då, det var kul cykling! Vi hade två minuter till godo när vi rullade in på stationen i Riksgränsen! Bra tajmat va!

Snårigt på Rallarvägen i Sverige

Var det då du gjorde illa dig? När du stressade mot tåget?

Jo, det var ju det. Dum grej. Jag försökte cykla på det stora rullgruset alldeles intill stationen i Vassijaure för att spara lite tid, men det var ingen bra idé. Så jag ramlade, eller ja nästan tippade för det gick så långsamt, och rev upp djupa sår på smalbenet. Det blödde en hel del, men jag hade ingen tid att plåstra om. För då hade vi missat tåget. Så jag körde vidare och hoppades att fartvinden skulle torka upp det där. Det löste sig någorlunda bra i alla fall.

Du vandrade ju till Trollsjön som avslutning på veckan, hur var det?

Helt fantastiskt! Jag har haft flera kompisar som har försökt, men inte kommit fram av olika anledningar. Så vi tvivlade verkligen på att den fanns. Men det gör den! Vägen dit var lika häftig som själva sjön. Det ser ut som ett landskap perfekt att föda upp drakar i. En grön matta av gräs och mossa breder ut sig under stora stenblock som är utkastade i dalen mellan två magnifika fjäll. Jag hade inte varit förvånad om den kuperade terrängen hade visat sig vara en drake som bara låg och slumrade. Sjön var inbäddad som i en krater där de två fjällen möttes. Vattnet var nästan turkost och piskades upp av vinden som trycktes ner i dalen över bergskammarna.  Jag och Diesel hittade en liten strand i lä, där vi tog ett dopp. Det sägs att om man badar i Trollsjön så är man garanterad evig ungdom! Vi får se om det blir så…!

Diesel spanar ut över Trollsjön

Det verkar som om du har haft det ganska bra med andra ord?

Min vistelse i de lappländska fjällen har varit helt fantastisk, om än något smärtsam mellan varven. De är så maffigt här, kargt men ändå mjukt och välkomnande. Jag känner mig hemma här uppe. Alla borde få en dos av Lappland!

Och med de orden lämnar vi äventyrerskan som redan planerar för nya äventyr.