Äventyr 21: Små söta grynnor och andra misstag

Äventyrshelgens mantra har definitivt varit "Det blir ALLTID som man tänkt sig", sagt av pepp-coachen Olof Röhlander. Jag har precis läst hans senaste bok med samma titel, så denna helg tog jag tillfällena (japp, pluralis) i akt att träna på denna positiva inställning trots att allt inte riktigt blir som det var tänkt från början...

Jag såg fram emot helgens äventyr helt fantastiskt mycket eftersom det länge såg ut som om jag skulle få eminent sällskap av underbara Bengan och bästa Tessan med tillhörande liten knodd i magen.
Men en kombination av:
- dålig planering från äventyrerskans sida
-dålig geografi-kunskap hos äventyrerskan
-för mycket stress i äventyrerskans övriga liv för att råda bot på de två första punkterna,
gör att det hela faller mellan kajak-stolarna.
Mitt första misstag gör att jag blir utan sällskap om jag inte räknar med små lurviga hundar förstås.
Mantrat far genom huvudet för första gången denna helg. Det är väl någon mening med att mina vänner inte kunde komma med. Kanske Tessan inte hade fått plats i kajaken med magen eller så hade hon kanske fått missfall mitt ute på Bagghusfjärden om hon följt med.

Innan jag drar iväg på äventyret stannar jag till hos pappa för att hämta kajaken och få mig en dos lokalkännedom om Väddö Kanal. Men jag är så trött och sönderstressad att jag knappt kommer ihåg vad han säger. Hade jag varit ett uns piggare så hade jag kanske noterat det pappa berättar om att det ofta blåser bråkiga sydvästliga vindar på försommaren den sträcka som jag ska paddla. Misstag nummer två gör att jag kommer att få paddla i motvind hela vägen. Eller jag menar, det var ju bra att jag fick träna armstyrka, uthållighet och karaktär.

Inte heller sonderar jag väderleksrapporten innan jag drar, för jag tänker att det blir det väder som det blir, jag kan ju inte göra något åt det. Men misstag nummer tre får mig att inse att det är lättare att lägga upp sitt äventyr på ett bra sätt om jag har en aning om hur vädret kan tänkas bli.

Jag har tänkt starta min färd precis vid norra inloppet till Väddöviken och brummar runt med min nylackade äventyrsbil för att leta efter lämplig iläggningsplats. Funderar ett kort tag på att lägga i precis där Väddö Kanal startar i Älmsta, men tänker att ursprungsplanen var ju att paddla hela Väddöviken och ända ner till Norrtälje. Det går ju inte att avvika ifrån och dessutom är jag nyfiken på Väddöviken. Här smyger sig misstag nummer fyra in. Jag tror att jag är någon slags kajak-amazon som kan paddla hur långt som helst med en hund i knät som gör att paddeltekniken är allt annat än effektiv. Med andra ord, känn din egen förmåga.

Jag hittar så småningom ett bostadsområde invid havet som jag snurrar runt så länge i att om någon hade sett mig måste de ha trott att jag var en rövare som rekade deras område för kommande nattlliga räder. Men det är helt öde, näst intill spöklikt dött.
Klockan är 8 på morgonen när jag plingar på i närmsta huset för att be om hjälp att lyfta ner kajaken. (Ja, jag hade sett att där rörde det sig innan jag plingade på så tidigt.) Men penionärsparet som öppnar har absolut inte tid att hjälpa mig just nu. Om sanningen ska fram så tycker de nog att jag är helt dum i huvudet fast jag anstränger mig att visa min charmigaste sida. Jag svär okristligt högt när misstag nummer fem lämnar tjusiga repor i bil-lacken som jag nyligen betalat dyrt för att snygga till så sent som förra veckan. Kajak-kräket var tyngre än jag trodde i axelhöjd... Jag intalar mig själv att det bara är en pryl, och att det finns andra saker i livet som är viktigare.

Diesel väntar tålmodigt på mig medan jag packar och stuvar och pressar för att få ner allt i kajaken. Men till sist får han klättra ombord på vår farkost och vi kan börja vår färd i motvinden.

Tur som fanken att Väddöviken bjuder på pittoreska skärgårdsvyer

Väddöviken är fin, grönskan spretar och stretar i kohagarna och busksnåren. I trädgårdarna jag passerar råder en inofficiell tävling om vem som har den mest välansade gräsmattan. Luften surrar av gräsklipparljud och doften av nyklippt gräs når mina näsborrar. Jag och Diesel stannar till i en fårhage så att vi kan sträcka på benen en stund. När jag kliver ur kajaken trampar jag på ett snäckskal och skär upp fotsulan precis under hälen. Det gör infernaliskt ont och inte blir det bättre av att det har fastnat tre ton dy i såret. Suck. Jag rengör med saltvatten (pappa har alltid sagt att det är det bästa?!) och sätter på ett rött hundbandage med vita tass-avtryck på. För det var det enda som jag hade med mig. Misstag nummer sex löser sig ändå och jag är stolt över att ha löst situationen på bästa sätt.

Det är kallt ute och jag fryser faktiskt fast det snart är juni. Solen tittar fram mellan olycksbådande nästan lila moln, men det hjälper inte för att övervinna motvinden. Den där extra fleecetröjan som jag nästan packade med hade varit välkommen nu. Jag lunchar på en sandstrand och får tillfälle att använda min nya paddeljacka. Den värmer gott även fast jag inte paddlar utan bara vevar i mig pasta.

En varmare dag hade jag nog tagit mig ett paus-dopp här

Längre söderut i viken paddlar jag förbi en litet men betydande grund som någon har ställt en leksaks-fyr på. Hur gulligt som helst och jag ger mig den på att flera båtar har fått bottenkänning bara för att de måste åka närmare och titta på fyren.

Undrar om fyren blinkar på natten?!?

Ytterligare några paddeltag senare har någon haft alldeles för mycket fritid och byggt en hel minitayrstuga med flaggstång, egen båt och tillhörande brygga på ett grund mitt i viken. Någons påhitt piggar iallafall upp mig i min montona kamp mot motvinden. (Misstag nummer två.)

Hundkoja till Diesel?

När jag kommer in i kanalen kommer inte motvinden åt mig. Äntligen! Haha! Det är så här kajakpaddling ska utföras. Stilla vatten där två paddeltag bär mig flertals meter framåt utan ansträngning. Fåglarnas kvittrande bryter genom lövträdens lätta rasslande. Jag njuter hela kanalen igenom.

Kartläsaren har koll på grynnor och grund i kanalen

Diesel får springa bredvid kanalen en stund, på stigen som löper längs en hög stenbank, för att få upp värmen. Men snart gör Diesel sitt första misstag när han missbedömer min fart i sitt stålmannen-hopp för att komma tillbaka till kajaken. Han landar bakom mig och glider ner i vattnet. Han simmar in till land och jag plockar upp en plaskblöt men nöjd hund. Jag lägger till och torkar av Diesels päls så gott det går och tar en promenad längs stigen. Det visar sig att det är Roslagsleden som går här! Lustigt, här ska jag mountainbika i höst! Jag och den fortfarande mycket blöta hunden tar vägen förbi Sjöfartsmuseet som ligger längs kanalen. Det är stängt just nu, men det gör inget. Vi strövar runt och tittar på den frodiga omgivningen istället. Jag hittar små skyltar i terrängen som beskriver olika fågelarter, och biologi-nolla som jag är tar det ett par skyltar för mig att fatta att det inte är riktiga fåglar som presenteras... Det är ett slags parodi på de kanalfarare och skärgårdsbor som passerar revy under sommaren.. Undrar om det är samma underfundiga person som gjort dessa skyltar som har byggt installationerna på grunden också? Roligt är det iallafall!

Känns arterna igen?

Strax har kanalen har nått sitt slut och jag kommer ut i det vassiga utloppet till Bagghusfjärden. Motvinden rycker tag i mig direkt och jag får börja kämpa för varje erövrad meter igen. Diesel sätter sig på kajakens framlucka för att torka pälsen i vinden vilket gör att jag får koncentrera mig hårt för att hålla balansen. Musklerna och hungern säger att det är dags att börja leta nattläger. Jag har fått ett förhandstips av pappa men dit är det alldeles för långt tyvärr. Lämpliga öar att tälta på syns inte någonstans. Skogen växer tät ända ner till vattenbrynet och ser helt ogenomtränglig ut. Jag tar fram kikaren och tycker mig ana någon slags klippor längre bort. Det är ett bra tecken. Finns det klippor, brukar det finnas en liten plätt att ställa upp tältet på. Sista kilometrarna tar en evinnerlig tid. Jag tar i så hjärtat nästan hamrar sig ut ur bröstkorgen på mig. Varför är det så att den sista biten, när man är så nära målet, tar längst tid?

Klipporna jag spanat in i kikaren visar sig vara en riktig jack-pot-ö! Jag slår upp tältet i ett liljekonvalj-hav, tar en simtur från sandstranden med fripassagerande hund på ryggen, grillar korv i den fina eldstaden, sitter på de solvarma klipporna och allmänt myser i solnedgången med en kopp varm choklad i handen. Aaaah, det är såhär livet ska levas.

Liljekonvalj-tältning

Jag knoppar in tidigt denna fantastiska kväll, för imorgon ska jag paddla ännu länge än idag om jag ska hinna till Norrtälje innan fiken stänger.

Jag vaknar till regnets försiktiga droppande på tältet. Vinden ylar i träden runt omkring mig. När jag kravlar ur tältet ser jag direkt att det blåser hårt på fjärden. Det går till och med "gäss" och självklart är det motvind om man ska till Norrtälje. Inte supersugen på att kämpa en hel dag till. Misstag nummer sju är ett faktum när jag förstår att gastuben till campingköket är väldigt tom. Blir svårt att laga till torrmaten jag har med mig då.Värmer gastuben i armhålan när jag tar morgonrundan med hunden för att åtminstonde kräma ut det sista ur den. Det räcker precis till att få till en halvstabbig grötliknande massa till frukost. Bestämmer mig raskt för att strunta i Norrtälje och glida tillbaka mot bilen i medvinden istället. Det är bra att vara flexibel och anpassa sig efter rådande förhållanden. Men medvinden visar sig bli en snevind istället, snett bakifrån. Den krångligaste av krångligaste vindar att paddla i, speciellt med liten Diesel i knät. Ålands hav är inte att leka med. Regnet öser ner och både jag och hunden är genomblöta efter bara några minuters paddling.

Känns lite grått just nu va?

Gör några tappra försök att forcera framåt, men efter tre stycken hjärtat-i-halsgropen-nästan-kantringar ger jag upp och tar mig till en fastare punkt i tillvaron. Landar på Barnens ö där jag genast blir nertrampad av hundra barn som alla ska klappa på hunden. Lyckas tigga till mig lift med barnens kollo-ledare till stora vägen där jag ställer mig för att lifta tillbaka till bilen. Men här gör jag misstag nummer åtta när jag tror att det ska vara lika lätt att lifta i Sverige som det var i Kanada för elva år sedan. Vet inte om det beror på att jag har en hund med mig, eller att vi är leriga och dyngblöta, eller att kanadensare är snällare än svenskar eller helt enkelt att jag är elva år äldre och inte lika snygg längre? Ger upp efter en timme och ringer en taxi. Chauffören är en riktig pratglad typ som har varit i Norge hur mycket som helst och jag får värdefulla tips inför min och pojkvännens norska semester. Alla situationer för något gott med sig.

Hämtar min bil och letar mig tillbaka till Barnens ö där jag får med hjälp med att lasta kajaken. Tar en runda med hunden innan det är dags att åka hem. Det är då jag upptäcker den. Badtunnan. Ute på en brygga. Och det ryker från vattenytan. Det luktar ved. Någon har eldat upp badtemperaturen i den. Men ingen syns till. Ska jag? Tjuvlåna den lite? Ja, det ska jag! River av mig de blöta kläderna i ett nafs och kliver i. Ååååh, så underbart skönt! Regnet smattrar i det varma badvattnet. Men nu svalkar det bara de delar som befinner sig ovanför ytan. Sitter länge och hamnar i havs-koma med blicken riktad ut över en regnig fjärd, medan det varma vattnet löser upp muskelknutarna kring skulderbladen. Ingen stör mig. Men då gör jag misstag nummer nio. Nej, det gör jag inte alls. Jag bara skojade. Detta är absolut inget misstag, detta var precis så som jag hade tänkt att det här äventyret skulle avslutas!

Så värt det!

Det blev ju ganska bra ändå, det här äventyret. Eller det blev väl kanske precis som jag hade tänkt? Eller?