Äventyr 19: Låg humor och höga berg

Efter en sen natt med misslyckat lodjurs-spanande är äventyrerskan inte på sitt gladaste humör när hon rullar ut ur Uppsala. Första stoppet blir därför bensinmacken 350 meter från hemmet där energidryck inhandlas.

Uppåt-tjack för trötta äventyrerskor

Vid lunchtid har jag kvicknat till och slutit upp med Anton och Matias vid Ågelsjöns parkering. Solen skiner medan vi svidar om till klättershortsen och packar i ordning klätterprylarna. Min klätter-ryggsäck har stått orörd sedan november 2009 och det första jag ser (luktar) när jag öppnar den är en svettig gammal t-shirt som jag snabbt stoppar undan. Jag är nervös samtidigt som jag är oerhört taggad! Det ska bli roligt, men jag är så osäker på hur det ska gå med foten och med mitt psyke.

Tre glada vänner traskar iväg längs stigen mot Lilla berget där vi tänker värma upp med några kortare leder. Det är mycket folk som klättrar här idag, men inte så mycket att vi behöver vänta på vår tur. Anton och Mattias sätter topprep medan jag promenerar hunden och slår världsrekord i längdhopp av ren skräck vid åsynen av en huggorm. Anton och Mattias klättrar först på leden "Ormen långe" och jag blir mer och mer nervös. Inte bara för själva klättringen, utan också för att det ska ligga en orm och lura på leden någonstans. Varför skulle den annars heta "Ormen långe"?

Vilar Anton eller spanar han efter orm?

När det är min tur är jag helt spänd av nervositet. Jag knyter in mig i repet och ber Anton kolla minst hundra gånger att jag gjort rätt. De första trevande greppen känns inte alls bra. Jag kan inte alls koncentrera mig på själva klättrandet utan tänker mest på att jag inte får ramla ner. Diesel står längst ner med båda framtassarna så högt upp på berget han kan komma och skriker förtvivlat efter mig. Han fattar inte alls varför det ska vara bra för att jag är så där högt upp och långt bort från honom. Men jag försöker ignorera hundens separationsångest och tråcklar mig vidare uppåt på något sätt. Matias peppar mig och säger att det iallafall SER vigt och smidigt ut.
-Bra höfter, ropar han nerifrån, vad fan han nu menar med det.
Jag når toppen till slut och slår handen på toppankaret. Najs! Adrenalinet sprutar ur öronen och jag är nu sugen på mera! Vi flyttar vidare till "Tequila Tango" och när det är min tur så är jag supertaggad men lugn. Och det går mycket bättre denna gång! Jag kan faktiskt koncentrera mig på själva klättrandet och det fyller mig med energi och självförtroende. Jag gör en hand-jam och blir stolt över mig själv att jag kom på den kluriga lösningen! Jag klättrar metodiskt och avslappnat och kan njuta av stunden. Jag är grymt nöjd med de nya klätterskorna där jag får plats med alla fötter och tår. Diesel verkar ha kopplat greppet nu och fattar att jag strax kommer att fira tillbaka ner igen och ligger därför lugnt och väntar vid Anton som säkrar mig.

Njutning på väggen.
OBS! Notera att det faktiskt skymtas
en vadmuskel numera på höger ben...

Humöret är på topp för alla inblandade, skämten duggar tätt, men få tar sig över bältet. När jag står och säkrar Anton som klättrar och tjabbar med Matias om något betydelselöst känner jag i alla i fibrer i min kropp att jag har saknat klättringen. Jag har bara förträngt det för att jag inte kunnat klättra. Jag har saknat endorfin-kickarna jag får när jag klarar något som jag inte tror att jag ska klara. Jag har saknat snacket och kompis-hänget som alltid blir vid klättringen. Det är genomgående vettiga människor som klättrar och det blir alltid så roliga diskussioner. Klättrare är vänliga och hjälper alltid varann, fast man inte känner den andre. Det är som en stor familj där alla är välkomna, nybörjare och proffs.

Matias hjälper en nybörjare att sätta topprep

När Matias säger att "Tuborg" inte är en led för mig blir jag taggad att försöka iallafall. Matias har krånglat sig upp men Anton gav upp strax innan toppen. Och tamejtusan om inte äventyrerskan tar sig upp mot alla odds. Ja absolut, det vilas en hel del längs leden. Och ja, kanske att Matias hjälpte till lite grann med repet, men det talar vi tyst om. Jag är ändå hög på endorfin när jag kommer ner och fantastiskt stolt över mig själv! Det är en så underbar känsla att få känna sig normal och inte hämmad av skit-foten!

Såhär glad blir man av klättring!

Hungern gör sig snart påmind och vi brassar på en väldigt försenad lunch, medan vi skryter om dagens bravader och diskuterar kring livet. Hur det bör levas.

Matias är inte bara helgens rese-ledare, han är kock också!

Efter lunchen går vi till Surfberget för att Matias vill klättra "La woman", han hävdar att det är väldigt fina grepp på den.... Det är lika vacker utsikt från toppen som det är att gå i skogen. Vi passerar en ravin lik den i Ronja Rövardotter, två stora stenblock är nertryckta till hälften i sprickan, men de fick inte riktigt plats.

Modig snubbe som vågar sitta under stenblocken...

Diesel och jag intar viloläge medan grabbarna kämpar på "La woman". De svär högt när de inser att de har hamnat på "Tjejleden" istället och greppen är alldeles för små för dem.

Verkligen ansträngande att klättra... Verkligen jättejobbigt..

Anton ser lite slö ut han med...

Solen börjar gå ner och det är dags för kvällsbadet. Skönt att skölja av sig all dammig krita. Det är ganska varmt i Ågelsjön, säkert närmare 17 grader. Vi hittar en jättefin udde att sätta upp våra tält på. Medan vi grillar vår korv tittar vi på Schlagerfestivalen på Antons dator. Batteriet räcker så länge att vi inser att Sverige leder omröstningen, men den dör innan vi får reda på resultatet.

Jag är hemligt kär i Eric Saade,
men säg inget till någon,
speciellt inte min pojkvän....

Vi somnar med ett leende på läpparna, lyckliga av all fin klättring under dagen och glada över att Sverige vann Schlagern i år! Bättre kan det inte bli.

Jag vaknar utsövd och varm medan grabbarna har frusit under natten. Anton fixar frukost och det är bara att konstatera att frukost smakar bäst i det fria.

Frukost-kocken donar i köket

Idag blir det Stora Berget och Sjöklippan som ligger längre bort. Det blir en underhållande promenad där grabbarna visar prov på sin (icke)beslutsförmåga. Rese-ledare Matias tappar ideligen bort stigen och verkar inte alls veta var han ska egentligen. Anton kommer med förnuftiga inlägg som förvirrar Matias. Vid ett tillfälle står de och dividerear så länge att Diesel börjar yla och vill gå vidare. Jag står i mitten och småskrattar åt scenariot. Efter tio minuters debatterande ackompanjerat av Diesels allt mer högljudda ylande tappar rese-ledaren tålamodet.
-Diesel, vi försöker tänka här, muttrar Matias, varpå det blir tyst i ungefär tre och halv sekund innan hunden är igång igen.

Rese-ledarens stigval är inte alltid helt genomtänkta...

Stora Berget hittar vi men där var det ingen led som passade herrarna. Vi letar länge efter Sjöklippan, men den går inte att finna idag. Det som däremot går att finna är vår hunger. Vi stretar tillbaka genom skogen till parkeringen där vår mat är. Vi segar totalt ihop efter den ansträngande promenaden över stock och sten, och hamnar i lunch-koma. Det blir ingen mer klättring idag. Men det gör inget, jag har haft otroligt roligt denna helg. Jag har skrattat mest hela tiden. Och man ska alltid sluta när man ligger på topp, har jag hört....
Sverige vann visst inte schlagern men vad gör det när jag vet att jag kan klättra igen?!