Årets mest fysiskt krävande äventyr

Okej, först ut i mina rankade listor över året är alltså det jobbigaste äventyren:

1. Vasaloppet. En helt solklar vinnare. Inget snack. Jag har aldrig haft SÅ ont under SÅ lång tid.... Det vill jag aldrig uppleva igen. ALDRIG.

2. Fjällräven Classic. Fantastisk vacker vandring genom svenska fjällvärlden långt upp i norr, och fantastiskt mycket trevliga människor mötte jag under tävlingen som kändes mer som en folkfest. Men jag var så otroligt trött och sliten under hela loppet och varje morgon var en kamp att ta sig ur tältet för att fortsätta vandringen. Utan Anas och Johans jägarsnus hade det aldrig gått.

3. Kamvandringen på Besseggen i Norge. Ett Vasalopp fast utan skidor på fötterna. Norsk vandring när den är som mäktigast men också stenigast. Totalt sönderbränd på hela baksidan av kroppen av den gassande solen och fötter och ben som inget hellre ville checka ut och aldrig mer ta ett steg i hela sitt liv. Funderade helt seriöst på att låta pojkvän bära mig ner för berget...

4. Lodjurs-safari. Så in i helskotta KALLT! Tälta i mars var ingen hit, rent förfrysningsmässigt alltså. Upplevelsemässigt var det rätt okej. Lite fler lodjur, typ ett iallafall, kunde gärna ha fått visa sig.

5. Toppbestigningen av Gausta i Norge.  Första toppturen som gjordes under semestern i Norge i somras. Kroppen var relativt fräsch för att det var första mastodont-vandringen vi tog oss för. Men fan så ont jag hade i min stackars sargade fot (den före detta brutna)  dagarna efter. Jag kunde knappt gå och fick ta hjälp av pojkvän som stöd för att förflytta mig framåt. Även andra fina vandringar i Norge tog ut sin rätt på kroppen, men man vande sig med smärtan efter ett tag.

Listat

Det brukar ju vara en hel del nyårskrönikor så här dags i januari. Det är liksom kutym att blicka tillbaka över året som gått och sammanfatta stora och små händelser. 52 adventures vill ju inte vara sämre så jag kommer i ett par dagar fram över här lista mitt år utifrån olika aspekter. Det hela kommer att sluta i en årskrönika om hela äventyrsåret. Så häng kvar ett tag till, kära läsare, för det kommer mera!

Klirr i kassan

Jo, det där roliga som jag cliffhängade om häromdagen, jag tänkte outa det nu. För nu är det klart. Jag ska få skriva ett reportage till Magasin Skärgård om mitt äventyrsår! Och få lite betalt för det! Fantastiskt! 52 adventures går in i en ny era, den eran där pengar kommer att spruta in i kassan istället för bara ut ur kassan! :) Stort grattis till mig!

PS. Det här var ett av mina inofficiella mål, att få skriva reportage. Och nu har jag nått det målet också! Eller iallafall en start på det målet! Skoj!

Mål-check

Ett helt år av äventyr har nu passerat. Det känns väldigt tomt just nu kan jag säga. Nästan att jag har hamnat i en djup depression. Jag har liksom inget spännande att se fram emot i helgen. Det har blivit vardag att planera för helgens äventyr i veckorna. Och nu, ingen planering alls. Suck. Ni vet, sånt som händer de stora idrottsatleterna när de lägger av med sin elitsport. De börjar knarka, supa hej vilt och lever rövare på stan. Ungefär så kanske det blir för mig....  Eller?

Men iallafall, jag hade ju några mål med året, förutom att äventyra varje helg, så det är dags att stämma av om jag uppnått de målen eller inte.

1. Vara ute i naturen så mycket som det bara går, därför att jag behöver sinnesro att avsluta mina tankar. -Jajamänsan! Det här målet har jag uppfyllt med råge! Jag har varit ute massor och hunnit tänka så att det knakar i hjärnbarken och jag har nu så mycket idéer i huvudet att jag håller på att spricka! 
2. Bli en mästarinnornas mästarinna på att göra upp eld, därför att jag varvar ner när jag petar lite i brasan. -Jo, nog har det eldats under året! Det har petats en hel del i brasan vill jag lova. Jag har blivit betydligt mycket bättre på att göra upp eld utomhus även om det regnar och veden är sur som utgången mjölk. Men jag är långt ifrån fullärd. Varvat ner har jag gjort, typ varje helg. Gött. 
3. Lära mig att läsa kartor, därför att det blir så mycket lättare i livet om jag vet var jag ska. -Japp, kartor har jag blivit mycket bättre på att läsa. Sen att ta med sig karta när jag ska någonstans, det är en annan sak.... GPS är fortfarande något tekniskt som är höljt i dunkel. Men jag börjar få en aning om i vilken riktning jag vill leva mitt liv. 
4. Röra på mig, därför att min slitna kropp är i behov av renovering. -Yes, det har sportats friskt på helgerna. Motion utomhus gör gott för själen. Hade önskat att jag hunnit med mer träning i veckorna dock... Så hade kanske inte de värsta äventyren blivit så tunga (läs Vasaloppet). 
5. Andas frisk luft, därför att min trasiga själ behöver lappas ihop. -Jaaaaaa, det har andats frisk luft till den milda grad att jag har haft mycket färre förkylningar än vad jag brukar under året. Och jag har aldrig mått så bra som under detta år då jag fått massor av ego-tid! 
6. Få se ett lodjur i det vilda, därför att de är så svåra att få syn på. -Nix, här brast det. Trots att jag faktiskt hade världens bästa chans att se ett lodjur i Västeråstrakten som visat sig 12 dagar på raken vid samma plats, men när jag var där, då minsann var lodjuret på disco i en annan stad. Okej, jag såg ett lodjur på Skansen, och insåg att de var mycket mindre än vad jag trodde, men det var ju i det vilda som var målet. Jakten fortsätter nästa år! 

Rätt okej mål-check ändå! Jag är nöjd! 

Äventyr 52: Le Grand Finale

Vi är en hundradels sekund från att glömma hela nyårsmenyn i bilen som ska stå kvar på kajen. När jag suktande slänger ett öga på medpassagerarnas överfulla matkassar som balanserar på passbåtens fördäck så slår det mig att vi har glömt något väldigt väsentligt. I grevens tid langar jag upp även våra matkassar på fördäcket. Både äventyrshunden och pojkvännen andas ut, för ingen av dem vill svälta på självaste nyårsafton.

Båten Monsun är proppfull med stojiga nyårsfirare som antingen ska hälsa på vänner på ön, eller ta in på vandrarhemmet som vi. Arholma välkomnar oss med en öppen lanthandel och skrindor att dra vår packning på till Bull-August gård där vi ska bo. Solen lyser från en fullständigt klarblå himmel och på marken ligger ett tunt lager frost som med en mängd fantasi kan fås till att se ut som snö.

Arholma välkomnar sina nyårsfirare
med strålande solsken

Vi kastar in våra grejer i "Stora Kammaren", ett mysigt rum med spetsgardiner och trasmattor vävda av Karin som är vandrarhemsvärd här. Men trots att vi har fått ett så hemtrevligt rum kastar vi oss lika fort ut igen. Vädret är alldeles för vackert för att sitta inne och uggla. Vi går norrut, för det finns en stig som jag länge varit sugen på att vandra. Vi börjar vår vandring i Österhamn och lufsar längs vattnet mot Batteri Arholma. Stigen knixar upp och ner på en mjuk bädd av barr och höstlöv. Vi kikar in i förut så hemliga försvarsbunkrar och passerar undangömda sommarstugor med terassdäck stora som Finlandsbåtar. Vi äter lunch på en omkullfallen stock vid vattnet. Solen värmer skönt i ansiktet och den varma chokladen har aldrig smakat så gott som just nu. Det är svårt att tro att det är sista dagen i december. Havet krusar sig för våra fötter och äventyrshunden måste prompt doppa tassarna bara för att.

Varm choklad gör sig bäst just nu

Vi lufsar vidare i långsamt tempo, för vi har verkligen ingen brådska alls. När vi närmar oss nordspetsen på ön river vinden i ordentligt. Vågorna piskar in mot klipporna och vrålet från havet är påtagligt. Men innanför havets mäktiga skådespel ligger en stilla insjö. Isen på sjön är nästan svart och har frusit i sjok som bildar ett mosaik-mönster av kristaller. Jag får ett väldigt sug efter att åka skridskor. Blåbärsriset kittlar på smalbenen när stigen smalnar av och vi viker av ut mot klipphällarna igen.Vi hittar små, men gudomliga sandstränder längs med stigen och det är nästan så att man vill hoppa i bada.

Sandstrand på nyårsafton och i Sverige dessutom! 

Batteri Arholma dyker upp ur tallskogen  med sina logementhus i brunlaserat trä och kanoner som stadigt blickar ut över havet. Under kalla kriget huserade det över 1000 man här som såg till att ryssarna inte vågade iscensätta sina krigsplaner. Vi lommar vidare längs grusvägen som tar oss förbi dansbanan och till slut är vi tillbaka vid vandrarhemmet. Darling och äventyrshunden kryper genast upp i sängen, kurar ihop sig bredvid varann och somnar tvärt. Jag får en stund för mig själv och mina egna tankar. Jag reflekterar över året som gått. Ett helt år av äventyr. Ett helt fantastiskt år.

När mörkret faller sätter matlusten in. Tur för oss att vi fick med oss våra matkassar! Vi lagar vår mat i vandrarhemmets gemytliga kök där vi får sällskap av Gabrielle och Bernt som också är här för att fira ett annorlunda nyår. Lagom till kaffet vågar även paret som bor i längan sig in till oss och förgyller vår kväll ytterligare. Jag vet inte om det är avsaknaden av civilisationen som gör att vi har så trevligt, eller det faktum att vi alla är här av samma anledning. Just det att vi ville göra något annorlunda på nyår?

Innan klockan slår tolv tar jag med mig pojkvännen och äventyrshunden på nattvandring till Arholmas kändaste siluett, Båken. Förr ett sjömärke och lotsutkik, numera utsiktstorn och konstgalleri. Pannlamporna kastar sitt vita sken över den steniga stigen som brant leder upp till Båkberget. Det känns lite spännande att vandra i mörkret. Båken är stängd nu men vi står en stund på höjden och tittar på fyrverkerierna som skymtar från fastlandet som några inte kunnat hålla fingrarna ifrån fast det inte är dags riktigt än.

Båken i egen hög person

På Arholma smäller inga fyrverkerier av klockan tolv. Istället går öbor med gäster i ett långt fackeltåg över ön för att samlas vid Arholma kyrka och lyssna på när öbon Frasse inlevelsefullt läser dikten "Nyårsklockorna" bättre än självaste Jarl Kulle. Kyrkklockorna får ringa in det nya året och stämningen är på topp när alla önskar varann ett gott nytt år. Gemenskapen är stark på ön och även fast vi inte är med i gänget så känner vi oss omfamnade av skärgårdsborna på tolvslaget.

Ett annorlunda tolvslag vid Arholma kyrka

En rejäl sovmorgon senare är vi på väg söderut på ön. Vi svänger av från grusvägen ungefär i höjd med Simesgården och vandrar i ospårad terräng. Skogen lutar sig tätt inpå oss och det gula gräset prasslar lite lätt under skosulorna. Jag spanar febrilt efter lodjur, för enligt ryktena ska det finnas två stycken här på ön. Vi traskar förbi ensliga bryggor med frostiga täcken på. Vinden har brutit upp den is som hann lägga sig i viken under natten och nu gungar den tunna isytan i takt med vågorna som väller in. Inga lodjur lokaliserar vi, men väl en supermysig lunchplats med utsikt över ett hav som snart ska ruskas om i kulingvindar. Den varma chokladen ur termosen smakar lika gott idag som igår.

Äventyrspolare

Innan vi tar båten tillbaka till vardagen går vi österut, mot minneslunden, för att hälsa på min mamma som på sätt och vis är grunden till att det här äventyrsåret kom till. Min mamma sa alltid att "pengar är till för att användas. Det är ingen idé att lägga dem på hög, för när man är gammal och skröplig orkar man ändå inte ha skojigt för dem". Så detta år har jag levt som hon lärde, och jag vill bara titta förbi hennes grav och tacka henne för det hon gett mig. För att hon gett mig äventyrshunden och modet att gå min egen väg.

Mammas hemmahak  numera

Solens strålar silas genom tallarna som omger stenlabyrinten där askan från mamma är spridd. Jag tänder ett ljus, och skickar en tanke ut över havet och hoppas på att mamma kan höra mig. Jag har saknat henne under året. Att få berätta om alla galenskaper jag råkat ut för. Att få beskriva alla tok-roliga och stolliga människor jag mött. Att få dela med mig av mina fantastiska upplevelser. Att få rapportera om alla missöden och framgångar. Att få höra henne mässa att jag ska vara försiktig och att jag ska ta hand om mig. Det enda jag kan göra nu är att sända henne ett tyst tack. Ett tack för att hon lärt mig att leva livet. Och att leva det nu.

Tack mamma. 

Äventyr 51: Turist i min egen stad

Jag kan inte kalla Stockholm mitt eget. Jag bor inte där och har aldrig bott där. Men ändå känns det som min hemstad. Jag är uppväxt i en förort till Stockholm och jag har varit i "stan" mycket, men jag har aldrig riktigt sett staden för vad den är. Vad skulle jag vilja göra om jag kom som turist till Stockholm? Om jag hade en annan nationalitet än svensk? Vad skulle jag vilja uppleva av staden?

Om jag var turist i min egen stad hade jag nog gått på Skansen, för att få mig en rejäl dos svensk kulturhistoria. Jag hade strosat mellan de pittoreska och antika husen och läst på informationskyltarna om det ena huset äldre än det andra. Hade jag varit amerikanska hade jag nog blivit imponerad över att husen fortfarande stod upp, hade jag varit spanjorska hade jag kanske fnyst åt de enkla träbyggnaderna och menat att Alhambra är bra mycket äldre än detta och så mycket mer sofistikerat. Jag hade nyfiket kikat på de skandinaviska djuren som finns på Skansen. Jag hade undrande studerat lodjuren där de ligger på ett svartnat stenblock och lika undrande hade de studerat mig tillbaka. Kanske hade jag blivit lika betagen i att kunna mata en äkta svensk ekorre som portugiserna blev. 

Très exotique med suedois ekorre! 

Efter mitt besök på Skansen hade jag nog spankulerat vidare ut på det kungliga Djurgården, för att promenera längs vattnet och insupa den salta havslukten. Hade jag varit italienska hade jag kanske noterat att de flesta Stockholmare är väldigt snyggt klädda trots att de bara är ute för en motionsrunda längs Stockholms salta vatten. 

Även ett Stockholm i regn är ett vackert Stockholm.

Om regnet inte hade öst ner så hade jag nog övervägt en picknick på Djurgården för att reflektera över de genuint Stockholmianska och för att tjuvlyssna på de samtal som pågått runt omkring mig vid parkbänkar och förbipasserande barnvagnsförflyttare och hundpromenadörer. Men om regnet verkligen hade hållit i sig hade jag nog svängt in på Vasamuseet för torka upp en aning och för att se med egna ögon vad min vän Gustav (Holmer, inte Vasa) så högt avgudar. Inne hos ett av världens bäst bevarade 1600-talsskepp hade jag nog konstaterat att ibland går högmod före funktionalitet, iallafall när kung Gustav (Vasa, inte Holmer) får bestämma. Om regnet hade lättat på eftermiddagen hade jag strosat längs Strandvägen och tittat på de få båtar som legat vid Nybrokajen. Hade äventyrslustan fallit på hade jag tagit en Waxholmsbåt till Grinda och strosat runt en stund bland kobbar och skär för att sedan äta en god middag på värdshuset på ön. Jag hade tagit båten tillbaka till staden i den svarta natten endast upplyst av skärgårdens fyrar. Jag hade checkat in på Af Chapman, segelfartyget som är ett vandrarhem och som ligger förtöjd på Skeppsholmen. Jag hade vaggats till sömns av kluckandet mot skrovet utanför min kajuta. 

När morgonljuset strilat in genom mitt runda fönster hade jag studsat upp ur koj-slafen och raskt promenerat genom Gamla Stan i den då lite kyliga luften för att hitta ett mysigt café som kunde värma mig med en klassisk svensk fika. Jag hade stannat till vid Kungliga slottet men om jag varit fransyska hade jag nog inte ens reagerat över att det var ett slott då Versailles finns att jämföra med. Jag hade fortsatt min promenad längs med kajkanten, passerat Slussen och där hade jag kanske tänkt, om jag varit en arkitektstuderande polska, att det var ett fult bygge såhär mitt i den vackra staden. Möjligen att jag stannat till för ett inspirerande besök på Fotografiska som alltid har intressanta utställningar. Jag hade fortsatt upp på Söders höjder, där jag hade låtit Salander krydda den gamla hederliga stadsvandringen med verkliga och overkliga händelser i stadens historia. Eftermiddagen hade jag spenderat rullandes fram på Segway genom Hagaparken för att hoppas få en skymt av Sveriges gravida kronprinsessa. Helgen hade avslutats på hög höjd med utsikt över den magnifika staden som jag tagit till mig i mitt hjärta. Jag hade sakta tuffat upp i en liten golfboll på Globens utsida och beundrat Stockholm i solnedgång. Ja, så hade jag nog gjort om jag varit turist i min egen stad. 

Två små bollar + En stor boll = Spektakulär utsikt över Stockholm

Nyår i skärgården

Om ni någon gång vill uppleva ett annorlunda nyår så kan jag rekommendera att åka till en skärgårdsö! En kanonhelg har det varit och mer om detta på denna blogg snart!