Kommer mera is alldeles snart

Äventyrerskan har precis landat i hemmets trygga vrå och är alldeles för trött för att berätta om helgens strapatser. Hon bjuder på en liten bild så länge och lovar utförligare rapport imorgon. Ni får ha is i magen tills dess.



Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall på 93 meter!



Mot Fulufjället

Nu bär det av till fjälls. Väskan är packad och nu ska bara allt bråte in i bilen, sen är jag och Diesel on the road! Det fiffiga med det här äventyret är att när jag kommer hem igen så har köket i lägenheten blivit nytapetserat! Tadaa! Fantastiskt, eller hur?
Jag loggar ut från cybervärlden och rapporterar om äventyret när jag kommer tillbaka. Jag ska bara leva i nuet hela helgen. Det blir jag, fjällen, hunden, Harry Potter och ett par snöskor! Vi hörs! Tjipp!

Det är tunt med isar..

Det verkar som om det är rätt dåligt med is i kanalen, iallafall åkbar is. Har kollat på Isplanket och det ser mörkt ut. Så det verkar som om att långfärdsskridskor på Göta Kanal får skjutas på framtiden.. Hoppas att vädret blir milt ett tag och sen fryser till och blir blixtkallt så kanske vi kan få fina isar... Men jag tror att det blir en liten rokad i äventyrsplaneringen, så i helgen blir det turskidor och snöskovandring i Fulufjället och spaning på Sveriges högsta vattenfall. Inte helt fel det heller!

Äventyr 3: Förvirrat i 4H-gården

Äventyr nummer tre rivstartar med ett skutt ur sängen då äventyrerskan inser att hon försovit sig. Med grötskeden i munnen packas matsäcken samtidigt som skidorna vallas på köksbordet med ett irriterat muttrande eftersom underställströjan inte vill bli instoppad i långkalsongerna. Halvvägs nerför trappan klickar det till i den sömnluddiga äventyrs-hjärnan och kartan till Tyresta Nationalpark gör sig påmind. Upp för trappan igen, krånglar med nyckeln i låset, in i lägenheten, och där tittar två frågande isblå ögon på mig inifrån den mörka hallen. Just det ja, hunden! Kopplar upp Diesel och flåsar mig nerför trapporna igen. Stuvar in alla pryttlar i bilen och gasar iväg. Ungefär vid Arlanda inser jag att jag inte fick med mig kartan. Skit också, och min personliga GPS (läs pojkvän) roar sig kungligt i Alperna och har förmodligen ingen större lust att ta emot ett dyrt utlandssamtal från en förvirrad flickvän som undrar var hon ska. Kugghjulen inne i mitt huvud jobbar för högtryck och jag tror mig komma ihåg vad avfarten hette som jag skulle svänga av vid från Nynäsvägen. Jag får chansa på att det är skyltat resten av vägen. Endast två stopp vid godtyckliga bensinmackar resulterar i att jag når mitt mål, Tyresta By! Seger!

Ivrig att komma iväg!

Diesel tycker att det tar en evighet innan jag får på mig pjäxor och skidor, men till slut har jag fått med mig nästan allt och vi är på väg. Håvar in en äldre herre i Stenmarks-mössa och Karhu-skidor från andra sidan 80-talet som ser ut att vara en rutinerad Tyresta-åkare för att fråga åt vilket håll jag ska ta vägen och hur det ser ut i spåren. Det visar sig att det finns endast en slinga som är spårad och den är på cirka 3 km. Det blir många varv, tänker jag, som hade planerat att åka långt idag. Och utanför spåren är heller ingen idé att åka eftersom snön är stenhård och fladdriga längdskidor utan stålkant är inte kontrollerbart där.
Tyresta By är packat av mammor med barnvagnar, pappor med pulkor, barn med snoriga näsor och hästar med lurviga svansar samt diverse andra djur i hagarna intill. Det känns som om jag har hamnat mitt i en 4H-gård! Det var inte såhär jag tänkte mig dagen i nationalparken.

Men nu är jag ändå här så jag stakar iväg i det sliriga spåret, och sakta börjar morgonstressen att lägga sig till ro i magen. Det är ändå skönt att vara ute. Vänster bindning gnisslar lite medan jag glider ut över ängen. Jag skidar förbi en liten sjö med kaveldun som sticker upp ur den snötäckta isen för att sedan gnola vidare in i skogen. Om solen hade varit framme så hade jag nog tyckt att det var ganska fint här, funderar jag medan Diesel inspekterar gärdsgården vi passerar. Den pratglade gubben med Karhu-skidorna hinner ifatt mig, vi stannar till och han berättar om Den Stora Branden som nationalparken råkade ut för 1999.

Näe, inte en fyra i betyg för det här va..?

Efter fjärde varvet på den korta slingan tycker både jag och Diesel att det är dags för fika. Vi hittar en lämplig sten med utsikt över den lilla sjön. Varm choklad och  moster Ingers mjuk-kaka känns som högsta vinsten just nu! Vi tittar på människorna som skidar förbi, den ena vingligare än den andra.

Varm choklad gör susen för både två-och fyrbenta...

Plötsligt händer det ingenting, det blir alldeles tyst och solen bryter igenom och färgar molnen i en vacker rosa nyans. Det känns som om vi precis just nu blev helt ensamma i skogen. Och det är nu äventyrskänslan infinner sig. Diesel och jag njuter av ensamheten och med förnyad energi skidar vi två varv till utan att träffa en endaste människa på hela vägen.

  

Solnedgång i nationalparken.


Nöjd med dagens äventyr letar jag mig vidare med bilen mot Tyresö Slott  och vandrarhemmet där jag tänkt övernatta. Men det visar sig att där är jag inte välkommen med hund, eller jo, om jag hade varit blind så hade hunden fått sova där. Men nu är jag inte blind, bara lite halvdöv, så min tanke att vara lite sådär härligt spontan och bara checka in går om intet. Men det gör inget, vi åker hemåt och passar på att köpa ett nytt kylskåp på rea på vägen hem.

Tjoho, imorgon Tyresta!

Har precis kollat skidspårens status i Tyresta Nationalpark, och det verkar kunna bli ganska bra! En fyra i betyg i onsdags, och så vidare värst mycket har inte hänt rent vädermässigt sen i onsdags, så det känns definitivt åkbart! Mosters mjuk-kaka är framtagen ur frysen och varm choklad är inhandlad för morgondagens picknick-lunch i skidspåren! Så nu hoppas jag bara på sol!

Moster Ingers mjuk-kaka på mormors recept är oslagbar!

En äventyrerskas hårda vardag

Alldeles för fint vårvinterväder idag för att undertecknad skulle ha ro att sitta inne på kontoret heeeela dagen, så det blev en lång lunch och två mils längdåkning på de uppsalianska vidderna. Kändes som om det var en dag i mars sådär när solen börjar värma fram fräknar i nyllet och vintern är på väg att koppla loss greppet. Underbart! Synd att jag glömde att ta med mig varm choklad i termos, då hade dagen varit perfekt! Spåren var glashala och stenhårda men toksnabba! Inget fäste över huvudtaget men otroligt fint glid framåt. I nerförslöporna var det bara att hålla tummarna för att backen inte avslutades med en kurva, för då var man rökt. Fanns inte en chans att kunna göra något slags plogsväng för att stanna upp sig själv för all snö var stenhård utanför spåren! Det var bara att försöka hålla laggen i spåren, koppla loss hunden, blunda och hoppas på det bästa.

Nu har jag ont precis överallt, men allra mest i axlarna, då det blev mest stakning idag. Det här var bara 2 mil, inte för att jag förstår hur jag ska orka 7 mil till... Jaja, det löser sig, det är ju nästan en månad kvar till start. Jag tänker att jag får jobba på det mentala och göra som en god vän till mig sa; "Vasaloppet är bara en mil i taget".  Genast måste jag medge att det känns mycket kortare!

De uppsalianska vidderna är inte så olika fjällen trots allt.

Tyckte att det gick lite trögt...
Gick bättre när jag pillat loss tandpetaren.



Hack i planeringen

Försöker luska om det finns någon is att åka skridskor på inför näst-nästa äventyr som går av stapeln på Göta kanal. Det verkar dåligt med is överallt faktiskt... Någon som har en back-up plan?

Allvarlig snö-depression

Vad hände? Var tog snön vägen? En dags regn (i januari?) och allt bara försvann... Jag är djupt deprimerad. På vintern ska det ju vara snö och det verkade ju bli en kanonvinter! Nej, bättring kung Bore! Bättre än såhär kan du!

Om det fortsätter att töa så kan mitt äventyr i helgen vara i riskzonen... Hmmm, får bli barmarksåkning då...

Äventyr 2: Svart snor

Årets andra äventyr genererade träningsvärk i underarmarna, några smideskrokar, svart snor och en felkörning. Lillasyster och jag hade det så trevligt i bilen på vägen till Långsand att vi, trots karta och kompass i näven, ändå svängde åt fel håll och höll på att hamna någon helt annanstans.
En u-sväng och och två distinkta högersvängar rättade till misstaget och vi kom fram dit vi skulle vara denna dag.

I ett slumrande litet sommarstugesamhälle längs med Gävles fina sandstrandskust stegar vi in i Lars-Erik Sundins dalablå kök. Invid den sprakande öppna spisen bjuds vi på ostmacka och den största kopp te vi någonsin druckit. Medan vi sakta sörplar i oss teet berättar Lars-Erik om Rustik Smide som han driver i sitt garage. 2006 tröttnade han på att springa i ekorrhjulet och avslutade sitt chefsjobb och började, så att säga, smida andra planer. Idag försörjer han sig på att hålla kurser i smide och sälja sina alster på konsthantverks-mässor runt om i landet.
     -Till sommaren kommer mina gäster även kunna sova över i den nybyggda gäststugan och ta sig ett dopp i den vedeldade badtunnan, säger den något skäggige smeden och kliar sig lite i det rufsiga håret.

När vi kliver in i garaget, eller nej jag menar smedjan, känns det som om någon drar ner en grå rullgardin framför ögonen. Nej, det är inte vi som helt plötsligt ser dåligt, det är damm och sot som virvlar i luften. Smeden förklarar att vi kommer snyta svart snor på grund av det i några dagar, men det är inget farligt. Av det spräckliga golvet syns bara ett par kvadratcentimeter, resten är täckt av verktyg, mer verktyg eller järn i alla dess former. Några gamla ekstubbar bär upp bastanta städ och det är dessa som ska vara våra lekplatser i fyra timmar framöver.  Ässjan är redan igång och efter några snabba instruktioner från smeden är det dags att skapa smideskonst.

Rätt värmning av materialet är halva jobbet i smide,
vilket undertecknad surt fick erfara.

Lillasyster slår skiten ur sin krok.

Det visar sig att lillasyster har talang för det här med smide och på nolltid har hon svängt ihop en tjusig krok. På samma tid har jag misslyckats med värmningen av mitt material två gånger och därmed sabbat atomernas inbördes hackordning. Ingen ordning mellan atomerna, inget smide. Men i andra andningen kommer jag igen och lyckas knacka till en första knagglig krok.



Min buggel-krok till vänster och
lillasysters mer stilfulla krok till höger.

 Med mer ostmacka i magen och taktiksnack i hjärnan återvänder vi till garagesmedjan efter lunch. Nu känns det som om jag börjar fatta grejen. Värm tills järnet är vitt, banka med tung hammare från spetsen och in, vänd 90 grader var tredje slag ungefär, värm igen, upprepa till önskad form. Underarmarna värker och svetten droppar under skyddsglasögonen, men det är roligt. Perfekt sysselsättning om man har aggresioner som behöver ventileras ut.

Smeden kikar över axeln och kommer med tips.

Eftermiddagens examensprov är att göra en ampel att hänga blommor på. När smeden visar vad vi ska åstadkomma tänker jag i mitt stilla sinne att han blivit galen. Jag förstår inte alls hur det där ska gå till. Men efter lagom med eldande, en hel del bankande, lite vridande, och en stor dos koncentration så lägger jag till sista knorren.

Mäktig känsla att kunna vrida järn!

Lillasyster gör sista knorren
med verktyget som kallas just "Knorren".

Och tamejtusan om det inte blev en en riktigt snygg ampel till slut. Jag känner faktiskt att jag inte alls behöver skämmas över min skapelse, tvärtom är jag ganska stolt! Glad i sinnet och uppfylld av hantverkslusta stuvar jag in mig själv och lillasyster i bilen och rullar hemåt. Det gör faktiskt ingenting alls att jag kommer snyta svart snor tre dagar framåt.

Resultatet av fyra timmars slit i smedjan.

Äventyr två då...

... blir det till att smida pryttlar. Ett äventyr som faller under kategorin: saker jag aldrig provat förut men alltid undrat hur det fungerar. Undrar hur det här ska gå? Hur fasen går det till? Behöver man arm-muskler till detta tro? För det har jag inga, så då kan det bli problematiskt. Har ni något förslag på vad jag ska smida? En krok att fånga in lite sponsorer på kanske? Kan det vara något?

I cyber-rymden

Mera läskigheter händer och sker, hemsidan är klar och snurrar nu runt i cyber-rymden. Oooo scary! Bloggadressen är outad och nu kan fler än mina allra närmaste läsa allt som jag skriver. Shit, pommes frites, hur ska jag hantera det här? Jag gör nog som vanligt och sticker huvudet i snön och låtsas som om att allt är som vanligt....

Läbbigt!

Bokade precis in ett lodjurs-safari den 26-27 mars och fick reda på att jag ska sova själv i ett tält mitt i ett varg/lodjursrevir en hel natt! Ooooh läskigt! Det här äventyret kommer verkligen innebära att överkomma sina rädslor! Men det är det värt om jag får se ett lodjur! Tydligen så är lon det svåraste djuret att få syn på.. Men om jag ska ha tur någongång i mitt liv så är det väl nu? Eller?

Tillbaka i vardagen

Smack, pang, bom så var jag tillbaka i vardagen. Här hemma har det regnat (i januari?!) så all den fina fluffiga snön har smällt ihop till ett kompakt smutsigt lager och sedan har allt frusit igen. Det är med andra ord svinhalt! Försökte mig på att åka längdskidor, men spåren var glashala och buggliga och jag kände mig som en smörklick i het stekpanna så som jag for runt åt alla håll och kanter, för framåt var då inte lätt att skida.... Hmm, hur ska det nu gå med uppladdningen för Vasaloppet? Tydligen ska man åka minst 40 mil totalt innan man ställer sig på startlinjen.... Idag åkte jag 4 km innan jag gav upp, inget att skryta med direkt. Tar tag i det där  imorgon igen...

Första äventyret!

Då var 52 adventures-året igång! Första äventyret är genomfört! Yihaa!  Bruksvallarnas stugby fick husera två svettiga och lite lätt överviktiga så kallade äventyrare och en snabb och välslimmad hund. Fyra dagar med snöfrostade fjäll, halvt förfrusna men rosiga kinder, furu-inredd stuga med soffa från samma år som Carola slog igenom med Främling i Melodifestivalen, fjällbjörksbeströdda längdspår, en gnutta sol, manchester-preppade pister och fluffig skogsåkning gav hög mysfaktor och träningsvärk precis överallt.

Min pojkvän och vår hund Diesel var följeslagare på detta första äventyr. Skönt med sällskap såhär när jag ska lära mig hur det är att vara äventyrerska... ;)

Diesel har lärt sig att dra oss runt i längdspåren, vilket gör att åka längdskidor inte alls är lika jobbigt längre! Spåren var kanonfina i Bruksvallarna, jag kan verkligen rekommendera dem! Lagom med uppför och roliga nedförslöpor där man kan göra riktigt fina insparillos om man som vi åker med hund! Fjällbjörkarna var sådär glest och pittoreskt placerade för att släppa igenom tillräckligt med solljus så att man får kisa lite när man flåsar fram i spåren.

Hann testa om foten höll för skidåkning också. Förra året blev det ju inget alls eftersom ett dumt benbrott och tonvis med rehab satte stopp för den saken. Så jag hade höga förhoppningar i år och trodde väl att jag skulle vara tillbaka i gamla vanliga skidspår så att säga. Slalom gick finfint, tog många sköna åk i manchester-randiga pister i Funäsdalsberget, jag kunde trycka på som vanligt. Vågade mig dock inte utanför pisten då varje liten snökocka skapade osäkerhet i min sargade hjärna om att foten inte skulle hålla... Det sitter mycket mentalt det här med att komma tillbaka efter skador. För jag litar inte på min kropp längre. Förr var jag osårbar och inget kunde hända mig. Men nu tror jag att jag, och speciellt foten, inte kommer att hålla för minsta lilla skutt. Jag måste börja våga lita på min fot igen! Men en stor seger var iallafall att jag fick ner foten i slalompjäxan med bara ett endaste litet "aj".

Telemark däremot, som är min absolut största passion här i livet, var en rejäl besvikelse och omprövning av hela min identitet. Jag kan bara svänga åt ett håll! Åt ena hållet känns allt precis som vanligt, men åt det andra när jag ska stödja på foten i utgången av svängen, så funkar ingenting. Jag får ingen känsla för skidorna alls och jag kan inte styra min kropp. Jävla märklig känsla. Huvudet vet hur det ska kännas, men kroppen kan inte prestera det åt mig. Djupa analyser av mitt telis-åkande resulterade bara i gråt och uppgivenhet. Ett tag tänkte jag att hela min telis-karriär är över, aldrig mer ska jag få studsa ner för branta fjällsidor med fluffig pudersnö dansande runt mig. Hela min identitet som telisåkare är upplöst i tomma intet. Jag är nu en av dem som jag själv suttit och småfnissat åt i liften för att de har alla de rätta prylarna men endast kan ta sig ner vinglandes för barnbacken. Jag ville bara skrika rakt ut att "jag är bättre än såhär! Jag lovar, jag har bara en dålig dag!" Svordomar, gråt och tandagnisslan förstörde fjällmyset en aning. Tur att pojkvän med varm choklad i termos och söt hund med mjuk päls fick mig på lite bättre humör..

Men men, mitt liv ska tydligen vara kantad av motgångar. Inga silverskedar i munnen här inte. Precis allt ska kämpas för. Jag får se detta som en utmaning, för hur annars ska jag göra, lägga mig ner och bara ge upp? Skylla på Ramundberget där jag åkte? Nej, för amerikanskt. Det är bara att bita ihop och lära om på nytt. För det är det jag får göra. Jag är numera en nybörjare på telemark. Jag får lära mig från början igen.
Gör om, gör rätt. Suck.

Detta innebär att det blir en del omplanerande i äventyrs-kalendern. Kommer förmodligen inte bli någon topptur till Sylarna för mig. Tror inte att det är en tur som är lämpad för nyböjare (som jag nu ofrivilligt är igen) och i vilket fall som helst vill guiderna inte ha med en storgråtandes frustrerad 30-någonting tjej som förstör hela stämningen för gruppen... Så jag får tänka om här... Lägga in telemarks-träningspass kanske? Det blir ett äventyr som heter duga att träna tålamod och teknik med telisar på fötterna... Jag behöver tvillingarna Larneby nu. En riktig rejäl teknik-clinic med twinsen, det är vad jag behöver! Tur att de ska vara i Åre när jag är där i februari!

Men summa kardemumma av första äventyret är att fjällmys är najs för själen. Vardagsproblemen kändes långt borta under helgen och musklerna känner sig visserligen lite stela just nu, men redo för äventyrs-året 2011!

Korkat nyår

Jojomän, nyår var inte den smartaste stunden i mitt liv. Råkade anmäla mig till Vasaloppet, sådär spontant och alldeles förskräckligt ogenomtänkt. Hur tänkte jag? Det är 9 mil! NIO MIL!?! En trasig fot och muskler som var fasta och fina någon gång i slutet på 1995 kommer knappast ta mig flygande runt spåret. Men va fasen, någon gång ska det där loppet åkas och varför inte i år när bästa kompisen håller på med en svensk klassiker? Barmhärtig som jag är så håller jag henne sällskap och lovar att sjunga "Vi går över dagstänkta berg, fallera.."  varje gång det blir lite motlut.

Hemsida på gång

Sambon jobbar febrilt med att få hemsidan klar. Jag är så tacksam för att han hjälper mig, för jag kan ingenting om det där internätet.... Snart, snart så finns det en hemsida där ni kan läsa om 2011 års äventyr!! Håll ut!