måndag 3 mars 2014

Äventyr 2014: 2 En skidresa nästan utan snö

Det var ett tag sen nu. Sen jag var i Åre alltså. Tror att Fjällfesten 2012 var senast.
Så det var dags nu.
Åre-saknaden slår in när jag varit borta för länge. Saknaden efter vänner samt stämningen i byn och på berget.

Så egentligen fast tiden inte fanns, så åkte hela familjen dit. Jag, Darling och Äventyrshunden lastade bilen full med eventuella grejer som kanske skulle behövas under 3 dagar i Åre. Helt makalöst hur mycket prylar man tydligen behöver..?! Sex par skidor, tre skärmar, lavinutrustning, fyra olika hundselar, hjälmar, skidglasögon, hundmat, tre ryggsäckar och tio stavar....!

Ju närmare vi kom Åre så brukar ju hoppet infinna sig för att snövallarna blir större, men det skedde aldrig. Och när vi svängde in i byn var det barmark. Snön fanns inte i Åre heller. Men däremot fanns det norrsken!

Premiärnorrsken för min del i Åre

Blev så fascinerad av norrskenet att jag missade att det var isbana på gatan och gjorde en riktigt bananskalsvurpa och slog i aschlet så att det gjorde ont i ryggen. Ingen bra början på en skidhelg...

Morgonen därpå sken faktiskt solen, men ryggen gjorde fortfarande ont. En snabb titt på yr.no och ett beslut om att den planerade toppturen skulle ske just denna dag togs. Mot Storulvån och hoppet fanns att där skulle snön vara.
Men nej. Snasahögen var helt renblåst och det var mer svarta fläckar än vita på berget. En ockulär besiktning från bilen gjorde att vi fortsatte in i dalen. Tväråklumparna såg inte heller alltför roliga ut snömässigt. Getryggen var visserligen snötäckt, så där tog vi fram skidorna och började knata uppåt. Just på Getryggen gick jag min första topptur någonsin i mitt liv 1997, ifall det var någon som ville veta onödiga fakta.
Solen sken, men vinden slet hårt i gore-texen. Föret var gjort av betong. Hårdare än hårdast. Stenhårt.

Hårt och blåsigt, men ändå härligt! 

Vi gick inte ens enda upp till toppen för det blåste så mycket att stighudarna höll på att fladdra bort trots att de sitter under skidorna. Jag var tveksam om jag skulle lyckas med en enda telissväng på hela vägen ner eftersom mina stålkanter inte har bekantat sig med en slipmaskin på evigheter. Trots mina farhågor om ett slalomhasande ner, blev det faktiskt ett flertal svängar. Hårt, ja visst. Men ändå lite lyckokänsla i kroppen. Det är något visst med att åka nerför när man har kämpat sig uppför för egen maskin först....

video


Diesel var nog lyckligast av alla och sprang upp och ner mellan oss med tungan fladdrande i vinden. Snön var så hård att han skar sig i trampdynan och fick åka taxi sista biten ner.

Getryggen är en snabb topptur och det var inte ens lunchdags när vi kom ner, vi var inte ens småsugna på att gå uppåt igen i blåsten, så vi tog en tur i området kring Storulvån till fots. Snön var så hård att det gick utmärkt att gå var som helst i terrängen och jag tror vi var halvvägs till Sylarna innan vi fikade i lä för att sedan knata tillbaka.

En som gillar när det blåser hårt
är Äventyrshunden! 


På vägen hem stannade vi till vid Tännforsen och kikade runt i skogen innan vi öppnade plånböckerna på vid gavel och bidrog till Åres BNP genom vår hejdlösa shopping på byn. Det hör till dock, det ska shoppas när du är i Åre.


Tännforsen kostar inget iallafall. 

Chateaux Anna & co hade bjudit in till middag på kvällskvisten och som vanligt blir man aldrig besviken när det kommer till maten och gästfriheten.

Lördagen kom med molnblandad sol och nya vänner som invaderade Åre. En carvingspäckad förmiddag i kanonsnöförsedda stenhårda backar gjorde ändå gott för själen. Mina nya pjäxor, där jag faktiskt fick plats med hela fötterna gjorde inte alls ont och hade ett obeskrivligt bra bett. Tror aldrig jag kantat så säkert med slalomskidor på fötterna någonsin.
Eftermiddagen spenderades på längdskidorna i Ullådalen med obligatoriskt våffelstopp i Lillådalsstugan.

Ah, härliga fjällluft!

Nyanlända familjen Kihlberg och familjen Nordström-Strömberg hade under dagen också starkt bidragit till Åres BNP men hade ändå råd att bjuda in oss för middag på kvällen. Inte heller den här gången blev vi besvikna på trerättersmiddagen som serverades.

Stugmys med vänner. 

Söndagen kom med sol, fast prognosen hade sagt tvärtom. Att vi skulle upp på Skutan var det inget snack om. Darling hade skärmen med sig och hoppades att vindarna skulle blåsa rätt där uppe.

Några sköna åk i riktig snö och ett flyg för Darling hanns med innan dimman drog in.

Packa upp skärmen i sol..

...och flyga i dimma...

När Skutan bjuder på dimma är det ingen idé att mucka tillbaka. Vi drog till Åre bageri för fika innan Äventyrsbilen rullade hemåt.
Åre-abstinensen är stillad för den här gången, men vi kommer tillbaka!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar